Regi: Samuel Bayer

Manus: Wesley Strick/Eric Heisserer

Skådespelare: Jackie Earle Haley, Rooney Mara, Kyle Gallner mfl.

Produktionsbolag: Platinum Dunes/New Line Cinema

År: 2010

Längd: 95 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15 år

Ett gäng ungdomar upptäcker till sin fasa att de delar samma mardröm - en brännskadad man med en knivförsedd handske försöker döda dem. När ungdomarna dör en efter en är det upp till Quentin och Nancy att ta reda på allt de kan om mannen - Freddy Krueger. Om de bara kan hålla sig vakna...

Det är knappast en överdrift att jag var entusiastisk när jag satte mig i biostolen för den här filmen. Även om jag inte hyste några som helst tankar att den skulle vara lika underhållande och bra som Wes Cravens originalfilm kom jag fortfarande ihåg hur jäkla kul jag hade med Freddy vs. Jason (2003). Alla varningar från andra skräckfans till trots hoppades jag på en popcornskräckrulle med en intressant nytolkning av Freddy. Sen började filmen.

Låt mig få det här ur vägen med en gång - ja, Jackie Earle Haley är bra som Freddy. Inte lysande, men väl dock bra. Problemet är mest att han inte har något som helst manus att arbeta med. Medan Robert Englunds porträttering av karaktären hade ett välskrivet manus där Englund kunde sätta sin egen prägel på Freddy utifrån Cravens minutiösa beskrivningar verkar det som att Haley helt baserar sin Freddy på tidigare roller. Haleys Freddy är helt enkelt en blandning mellan hans roller från Watchmen (2009) och Little Children (2006).

Medan Haley gör vad han kan är resten av skådespelarna, med ett undantag, skrattretande usla. Kyle Gallner kommer undan med hedern i behåll i rollen som Quentin men hans kvinnliga medprotagonist, spelad av Rooney Mara, är något av det mest blodfattiga (zing!) jag sett. En kommentar på IMDB sa det bäst: "The Kristen Stewart of 2010. New actress, same bad habit. Reach a damn high note!" Mara lyckas spela hela filmen som genom ett töcken och jag ville bara skaka lite liv i henne. Jämför med Heather Langenkamps porträtt av samma roll i originalet och det är som natt och dag.

Jag har redan nämnt att manuset är under all kritik, men det tål att nämnas igen. Från att ha varit en variant av skönheten & odjuret har det blivit en vanlig ful-gubbe-historia. Det som gjorde de klassiska filmerna i serien så underhållande, förutom Freddy själv, var ofta de surrealistiska kvaliteterna i drömsekvenserna. I Freddys värld kunde allt hända och gjorde så också. I den här filmen har man tonat ner drömsekvenserna och tagit bort nästan all form av surrealism. Just drömlogiken var något som gjorde att många scener i originalet fungerade på två plan - dels ur rent underhållningsvärde och dels på ett djupare, mer skrämmande psykologiskt plan. Scenerna stannade med en och det är ingen tillfällighet att Tinas dödsscen från första filmen nästan blivit en del av det kollektiva medvetandet. Samma scen i re-maken är helt enkelt usel. Det finns inget sätt att komma runt det - den är usel. Jag hade kunnat klaga på manuset i flera paragrafer till men det skulle kräva spoilers angående den lilla gnutta historia som nu trots allt finns. Låt mig bara säga att ändringarna i historien suger lika mycket som de rent omgjorda scenerna.

Regin är nästan helt frånvarande. Bayer har tidigare endast regisserat musikvideos och det märks. Allting är stylish och ser ut att kunna komma från närmsta reklam för hudvårdsprodukter. Tänk öppningssekvensen till Sex & The City satt i lite mörkare toner och ni har den konstnärliga "visionen" Bayer försöker förmedla ganska klart för er. Visserligen, om Haley hade kommit in i en ballerinakjol hade filmen åtminstone bjudit på ett skratt här och där. Regin är nämligen liksom manuset totalt i avsaknad av humor.

Hur mycket jag än älskar originalet (eller kanske just därför) och Freddy Krueger måste jag erkänna att detta är riktigt, riktigt uselt. Det är en av de sämsta filmer jag sett på bio på mycket länge och jag hoppas verkligen att den inte kommer ge upphov till några uppföljare. Det är väl för mycket att hoppas på då den går väldigt bra på biograferna just nu. One, two, the cash cow's bell is tolling for you...

Betyg: 1 påse med bajs av 5 möjliga till Platinum Dunes (det räcker nu!)

Regi: Prachya Pinkaew

Manus: Prachya Pinkaew mfl.

Skådespelare: Tony Jaa, Petchtai Wongkamlao, Xing Jing mfl.

Produktionsbolag: Golden Network

År: 2005

Längd: 108 min

Land: Thailand

Svensk åldersgräns: 15 år

Kham lever tillsammans med sin far på Thailands landsbygd där de ägnar sig åt att föda upp elefanter. När Khams far beslutar sig för att presentera uppfödningens stolthet för den thailändska kungafamiljen beger de sig in till stan tillsammans med elefanterna. I ett obevakat ögonblick rymmer Khams elefantunge och blir så småningom kidnappad tillsammans med sin far. Kham beslutar sig för att man inte snor elefanter från honom ostraffat...

Tony Jaa är det senaste svart inom asiatisk actionfilm och det med all rätta - Jaa har ett flyt i sina slagsmålsscener som jag inte sett sedan Jackie Chans glansdagar. Han har också blivit en klart mycket bättre skådespelare sedan genombrottsfilmen Ong-bak (2003). Det säger visserligen inte så mycket eftersom han är totalt usel i sina mer dramatiska scener i den filmen. I den här filmen har han inte särskilt många dramatiska scener, eller repliker för den delen, men de få han har fungerar åtminstone helt okej.

Vad som inte fungerar med filmen är manuset som är en rörig soppa som inte vet vad den vill vara. Filmen pendlar mellan att vara nästan farsartad, ibland ofrivilligt, till att helt plötsligt bli fruktansvärt brutal för att i nästa stund bli tårdrypande. Här gäller verkligen det gamla talesättet om för många kockar - filmen hade fem manusförfattare. En av dessa, Prachya Pinkaew, står även för regin som pendlar mellan att vara ypperlig (actionscenerna) till ganska unken (allt annat). Pinkaew är helt klart en mästare på att filma action men borde överlåta de dramatiska scenerna till någon bättre lämpad. Den mest imponerande scenen i filmen är antagligen en actionsekvens som börjar längst ner i ett hotell för att ta sig upp till toppvåningen - i en enda kameratagning! Scenen räknas som en av de längsta actionscenerna utan klipp i filmhistorien och filmen är sevärd bara på grund av den.

Så var det där med underhållningsvärdet. Actionscenerna är bland de häftigaste jag sett på riktigt länge även om de är lite väl brutala för min smak ibland. Missförstå mig inte - det är inget fel på våld i actionfilm, men när protagonisten gör en poäng av att bryta minst ett ben i kroppen på varje skurk under en fem minuter lång fight blir det lätt lite för mycket. Men det som verkligen är underhållande med filmen är dialogen. Dessvärre, eller dessbättre beroende på hur man ser det, är det helt ofrivilligt. Kham springer genom hela filmen runt och vrålar till personer att de ska ge tillbaka hans elefanter. Som mest komiskt blir det när han kommer till Australien och får syn på en gängmedlem han vet är inblandad i stölden. Utan att presentera sig eller dylikt springer han fram och skriker: "Johnny! Var är mina elefanter?!". Jag antar att man måste vara thailändare för att riktigt uppskatta elefanternas betydelse för samhället men ibland blir det en nästan lite, låt oss säga ohälsosam, fokusering på förhållandet mellan man och elefant. Jisses, det var en mening jag aldrig trodde jag skulle skriva. Så för att svara på min egen fråga - det här är en förbannat underhållande film. En b-film så det skriker om det, det råder det inget tvivel om, men den underhöll mig kungligt.

Betyg: 4 bodyslammade elefantungar av 5 möjliga

Det finns vissa skräckfilmer man aldrig glömmer. För mig är A Nightmare On Elm Street (1984) en av dessa. Någon gång i mellanstadieåldern lyckades jag både skrämma slag på mig själv och skapa en livslång fascination för filmserien i fråga. Den var mörkare, mer surrealistisk och inte lika uppenbar som de övriga slasherserierna från 80-talet.  Det som verkligen gjorde skillnaden mellan A Nightmare On Elm Street och de övriga var dock seriens karismatiske huvudperson – Freddy Krueger. Med anledning av att nyinspelningen av nämnda film går upp på bio i Sverige om några dagar tänkte jag bjuda på en liten exposé över killen som behöver klippa naglarna.

Det är få filmkaraktärer förunnat att bli upptagna i det populärkulturella medvetandet och gå utanför sin film. Freddy var med sin uppenbart sadistiska intelligens mycket mer skrämmande än exempelvis Jason Vorhees eller Michael Myers – tysta, stoiska mördarmaskiner utan repliker. Freddy hade, hur märkligt det än låter, klass. Hans karaktär fascinerade och jag ville veta mer samtidigt som jag insåg att mer information antagligen skulle döda mycket av mystiken som omgärdade honom. I första filmen får vi reda på att Freddy var en seriemördare som inriktade sig på barn. Efter att rättegången emot honom förklarats ogiltig på grund av en teknikalitet sökte stadens föräldrar upp honom och brände honom till döds. Det är all information vi behöver. Dessvärre kunde det inte stanna vid det.

Under loppet av sex uppföljare (sju om man räknar Freddy vs. Jason från 2003) fick vi reda på allt mer om Freddys bakgrund.  Jag tänker inte gå igenom hela hans bakgrundshistoria, men resultatet blev att Freddy förvandlades från en skrämmande, oberäknelig galning till en tämligen komisk karaktär. Allting är Renny Harlins fel.

Harlin fick förtroendet att regissera A Nightmare On Elm Street IV: The Dream Master (1988). Föregående film i serien, A Nightmare On Elm Street III: Dream Warriors (1987), hade tagit serien tillbaka till originalets spelmarker istället för den märkligt homoerotiska, men underskattade, A Nightmare On Elm Street Part II: Freddy’s Revenge. Seriens skapare, skräcklegenden Wes Craven, ville att del tre också skulle avsluta serien. Han hade inte varit särskilt entusiastisk över den första uppföljaren och vägrat arbeta med den. Nu var han dock tillbaka som manusförfattare och skrev ett manus som på ett skrämmande vis utforskade psykisk sjukdom som huvudtema även om det också hade vissa ofrivilligt komiska undertoner. Filmen gjorde succé och eftersom serien i stort sett byggt upp hela produktionsbolaget New Line Cinema från grunden kunde studion inte låta bli att göra ännu en uppföljare. Nu vägrade dock Craven vara med och fjärde filmen blev en nystart i fel riktning. Renny Harlin och några mindre talangfulla manusförfattare förvandlade den en gång blodtörstige barnamördaren till en slapstickfigur. Harlin har sedan dess lyckats göra en uppföljare till Die Hard som inte var hälften så underhållande som originalet i Die Hard II (1990), så gott som sänka ett produktionsbolag med Cutthroat Island (1995), våldfört sin på The Exorcist i Excorcist: The Beginning (2004) och kommer närnäst göra en historisk film om Mannerheim. Jag bävar för resultatet.  

Freddy hade blivit större än filmerna han var med i. Han var nu huvudanledningen till att folk gick och såg filmerna på bio och de tonåriga motskådespelarna blev främst till rekvisita. Det gick till och med så långt att han fick en egen tv-serie, Freddy’s Nightmares (1988 – 1990). Tv-serien gick ut på att Freddy presenterade kortare skräckfilmer varpå han gav en epilog till dem i slutet av respektive avsnitt. Karaktären själv var med i ett avsnitt här och där, men serien framstår i retroperspektiv som ett enkelt sätt att försöka klämma ur ytterligare några dollar ur en populär karaktär. Filmserien var och förblev det flaggskepp som Freddy skulle sälja biljetter till.

Nästa film i serien, A Nightmare On Elm Street V: The Dream Child (1989), fortsatte den nedåtgående trenden med seriens absolut sämsta manus. Den blev också en ekonomisk flopp som tack och lov fick manusförfattare och studio att åtminstone lägga ner lite mer arbete på Freddy’s Dead: The Final Nightmare (1991). Seriens sjätte installation är inte på något vis ett mästerverk men den har en verkligt drömsk (eller mardrömsk om man så vill) kvalitet vilket gör den relativt sevärd. Dessvärre betydde den också ett nytt lågvattenmärke för Freddy. I seriens kanske löjligaste scen har han ihjäl någon genom, I shit you not, digitalisera dem in i ett datorspel. Detta var alltså samma karaktär som vi sju år tidigare blivit introducerad till som en hänsynslös galning. Sjätte filmen försökte också, i ett desperat försök, locka folk till biograferna genom att gräva upp den gamla 3d-tekniken för att presentera filmens sista kvart i huvudvärksframkallande rödgrön sörja. Inte helt oväntat floppade filmen och Freddy verkade faktiskt vara död och begraven en gång för alla.

Freddys välförtjänta paus varade i tre år innan Wes Craven’s New Nightmare (1994) kom ut. Nu fick Freddy komma ut i den ”riktiga” världen i och med filmens metakaraktär. Kort sagt följer filmen skådespelerskan Heather Langenkamp från första filmen och hennes ”verkliga” liv. Det visar sig att Freddy inte bara är en karaktär i en skräckfilmsserie utan finns på riktigt. Så länge filmerna om honom var bra (läs: skrämmande) kunde han få sin energi på så vis. När kvaliteten på filmerna gick ner förlorade Freddy också sin källa av skräck och rädsla - något han vill ha tillbaka. Filmen innebar en återkomst av den skrämmande Freddy och var den bästa sedan del tre. Man kan även utläsa en slags föregångare till de väldigt självmedvetna Scream-filmerna (1996  - 2000) från historien. Trots förhållandevis fina recensioner gick filmen inte särskilt bra och Freddy lades i malpåse i närmre ett decennium.

Nio år efter Wes Craven’s New Nightmare kom slutligen filmen alla skräckfans hade väntat på – Freddy vs. Jason. Ryktet om en film där de två skräckikonerna Freddy Kreuger och Jason Vorhees möttes föddes redan i och med slutscenen i 1993 års Jason Goes To Hell: The Final Friday – den nionde filmen i serien om killen som gillar hockeymasker och machetes. Filmen avslutas med att Freddys handskbeklädda hand drar ner Jasons hockeymask under jord. Efter att ha varit fast i development hell i sedan dess blev filmen slutligen verklighet år 2003. Under det årets Fantastisk Film Festival var jag en av de lyckliga som lyckades få en biljett till den enda officiella visningen i Sverige. Jag har sällan eller aldrig haft så roligt i en biosalong. Stolarna var fyllda av skräckfanatiker och det är det närmsta jag antagligen kommer komma en av de där visningarna av skräckfilm man ofta ser porträtteras i amerikansk film. För ett exempel på vad jag menar kan ni kolla in öppningen till Michael Jacksons video till Thriller. Det är av den här anledningen som jag är lite kluven till att se den nya filmen på bio. Salongen kommer inte vara fylld av fans utan troligtvis av skräniga fjortisar som inte har något intresse för filmen i sig. Nåja, eftersom jag numera bojkottar SF (tills jag lyckas få mitt förbannade presspass) kommer jag avnjuta filmen i Köpenhamn. Vi får se om den danska publiken är med på noterna mer än den svenska.

Så vad är det som gör Freddy skrämmande? Svaret är tämligen enkelt – han har full kontroll i sin värld. Vad som helst kan hända när Freddy jagar dig eftersom det i grund och botten är en levande mardröm du befinner dig i. Det är alltså egentligen inte Freddy som är skrämmande så mycket som det är hans omgivning. Därför är manuset verkligen A och O i A Nightmare On Elm Street med uppföljare. En bra Nightmare-film lyckas pricka in våra egna, eller liknande, mardrömmar och spelar med dem på ett effektivt vis. Freddy är vår genomonde cirkusdirektör som lotsar oss igenom showen. En annan aspekt som gör att Freddy fungerar så väl som han gör är skådespelaren bakom honom – Robert Englund. Englund har verkligen gjort rollen till sin egen och hade han inte fastnat i ett skräckfilmsfack skulle jag inte bli förvånad om han hade kunnat bära upp tyngre dramatiska produktioner. Englund var helt enkelt den förste bra skådespelare som hade porträtterat ett återkommande monster på vita duken sedan Bela Lugosis Dracula. Nyinspelningen har castat Jackie Earle Haley som Freddy. Eftersom jag inte sett filmen än kan jag inte uttala mig om hans prestation, men när jag fick reda på att Haley skulle spela Freddy kunde jag faktiskt inte komma på en skådespelare som var bättre lämpad att trä på den ytterst stora handske som Englund efterlämnat. Haley har visat prov på fantastiskt bra skådespel ibland annat Little Children (2006) och var en av få skådespelare i Watchmen (2009) som lyckades pricka sin karaktär exakt. De första rapporterna från staterna tyder dock på att filmen inte lyckats fånga fansen men gått väl hem hos gemene man. Den som lever (och läser min blogg!) får se. Rapport kommer förhoppningsvis senare i veckan. Till dess … sov gott.

Regi: Jaume Collet-Serra

Manus: David Johnson

Skådespelare: Vera Farmiga, Peter Saarsgard, Isablle Fuhrman mfl.

Produktionsbolag: Appian Way

År: 2009

Längd: 123 min

Land: USA/Kanada/Tyskland/Frankrike

Svensk åldersgräns: 15 år

Kate och John förlorade sitt tredje barn under graviditeten och har svårt att komma över det. De beslutar sig för att adoptera - inte minst för att deras dotter väldigt gärna vill ha en syster. När de besöker ett barnhem fattar de genast tycke för Esther. Esther är en blyg nioårig flicka som älskar att måla. Hennes bakgrund är höljd i dunkel eftersom hon från början kommer från ett ryskt barnhem där man inte var så nogräknade med pappersarbete. Till en början verkar dock Esther passa väl in i familjen. Det är bara några små saker som stör - som varför hon vägrar att ta av sin rosett kring halsen och varför hon är livrädd för både läkare och tandläkare...

Barn är onda. Så, där sa jag det, så skjut mig. Nej, men jag och barn har aldrig riktigt kommit överens. Jag gillar mina systerdöttrar, men där går också gränsen. Den här filmen övertygade mig bara än mer att jag aldrig ska skaffa barn. David Johnson har skrivit en tät historia som lyckas vara mer än den bleka kopia på The Omen som jag var rädd för att den skulle vara. Historien får en att gissa och håller intresset uppe, även om det finns vissa mindre detaljer som är lite märkliga - så som den totala bristen på tillit mellan Kate och John i vissa scener.

Manuset i all ära så är det främst en skådespelarinsats som lyfter Orphan. Isabelle Fuhrman är helt fantastisk i rollen som Esther och har en sådan närvaro att det är svårt att tro att hon bara var 12 år gammal när filmen spelades in. Hon är definitivt något att hålla ögonen på de närmsta åren inom Hollywood. Med sin talang och sitt docksöta utseende kan hon mycket väl bli årets stora genombrott år 2015 eller däromkring.

De andra skådespelarna är också bra med den alltid lika sevärde Peter Saarsgard i en tyvärr lite för liten roll. Vera Farmiga fick en Oscarsnominering för sin roll i den klart överskattade Up In The Air i år. I rollen som Kate får hon visa att hon har ett större register än så och om akademin hade haft lite mod hade de nominerat henne för den här filmen och inte Clooneys sömnpiller.

Regin är utsökt och för tankarna tillbaka till skräckfilmens guldålder på 70-talet. Det är bleka färger, utstuderad långsamhet i uppbyggnaden och de få genuint våldsamma scener som finns i filmen är ofta smärtsamt realistiska. Intressant nog Jaume Collet-Serra sedan innan mest känd för att ha låtit Paris Hilton dö on-screen i nyversionen av House Of Wax. Det är svårt att tro att det rör sig om samma regissör.

Så finns det inget som är dåligt med filmen? Man får kanske en lite dålig smak i munnen efter den klassiska "hotet från öst-tematiken" i och med Esthers bakgrund. Dessutom kan uppbyggnaden ibland bli lite för långsam. Vidare visar filmens vuxna upp en ganska slående dumhet ibland. Annars är det här en mycket bra, om inte perfekt, skräckfilm. Rekommenderas.

Betyg: 4 in Soviet Russia child kills you av 5 möjliga

Regi: Daniel Alfredson

Manus: Jonas Frykberg

Skådespelare: Michael Nyqvist, Noomi Rapace, Lena Endre mfl.

Produktionsbolag: Yellow Bird Films

År: 2009

Längd: 148 min

Land: Sverige/Danmark/Tyskland

Svensk åldersgräns: 15 år

Lisbeth Salander vaknar upp på sjukhuset efter ha blivit illa skadad i slutet av förra filmen. Hon får veta att hon kommer åtalas för mordförsöket på sin far, Zala. När hon håller på att förbereda sitt försvar mördas Zala av en äldre man som senare tar sitt liv. Det blir upptakten till avslöjandet av en långtgående konspiration.

Då var vi där igen - svenska deckare. Inte mycket är annorlunda från det dussintal andra deckare som pumpas ut varje år. Jag gillade verkligen första boken i Stieg Larssons trilogi och filmatiseringen var inte fy skam den heller. Vad som skiljer Män som hatar kvinnor från de andra två böckerna är att den är smart och välkonstruerad. Det är en spännande deckarhistoria som hela tiden får dig att gissa. De andra två böckerna fokuserar mer på att visa på hur plågad Lisbeth är och hur hon med Kitty-klarar-allt-list tar hem spelet. Jag förstår verkligen inte den dyrkan som uppstått runt hennes karaktär. Om man skalar bort ytan (det vill säga utseendet, det tekniska kunnandet och att hon kan sparka röv) är hon en karaktär vi har sett gång på gång innan. Är det för att hon som kvinna tar saken i egna händer och nitar våldtäktsmän? Det funkade riktigt bra i första filmen, då det kändes fräscht och oväntat. När vi nu kommer till tredje filmen är det mest med en trött gäspning jag registrerar Rapaces tolkning av rollen. I adaptionen av boken framstår hon mer som gnällig tonåring än råtuff kvinna ingen sätter sig på i många scener.

Just manuset till den här filmen haltar betänkligt. Man hade med lätthet kunnat korta filmen med en halvtimme utan att något väsentligt skulle gå förlorat. Karaktärerna har byggts upp sen innan och vad jag egentligen vill ha är mer av historien och inte mer av Blomkvist och Salander. På tal om Blomkvist framstår hans karaktär än mer som en gnällig tonåring än Salender. Mikael Nyqvist spelar rollen som om han just har blivit stucken av ett bi - sur, ving, kräng, kalla det vad ni vill - han är i alla fall extremt irriterande. Lena Endre gör rollen som Lena Endre. Hon går verkligen på tomgång och Erika Berger blir bara en fotnot i filmen.

Alfredson, en ganska kompetent regissör, borde definitivt ha kortat filmen en bra bit. Dessutom saknar hans skådespelarregi engagemang. Det känns lite som att han var trött på hela karusellen kring filmerna och bara ville köra igenom scenerna.

Underhållningsmässigt är Luftslottet som sprängdes sämre än sina föregångare. Hur märkligt banal Flickan som lekte med elden än var i sina värsta stunder i Alfredsons regi var den åtminstone relativt kul att se. Det här är mest segt och inte en särskilt bra film.

Betyg: 2 omotiverade punkutstyrslar av 5 möjliga

Det är långfredag och radion spelar inte sorglig musik längre. Vi svenskar kan mycket väl vara världens minst religiösa folk. Det är ganska bra tycker jag. Det är inget fel på personlig religion, andlighet, tro eller vad man nu vill kalla det. Däremot har organiserad religion en blodig historia av förtryck, mord och ond bråd död. Hur kunde det bli så? Alla större religioner baserar sig på kärleksbudskap och att behandla sin nästa väl. Den enda förklaring jag har är att sådana ideal, vackra som de må vara, inte fungerar för oss människor i större utsträckning. Som individer kan vi vara moraliska, godhjärtade och se till andra bästa. Som grupp är vi människor dock ofta brutala mobbar med en mentalitet som skulle göra en grottmänniska stolt.

Hur som helst är det långfredag idag och således en mycket viktig dag för världens alla kristna. Omkring 1,5 till 2,1 miljarder människor erkänner sig till kristen tro. Denna siffra står alltså för aktiva kristna – om vi skulle räkna med människor som helt enkelt fötts in i tron skulle siffran bli ännu högre. Med så många aktivt troende är kristendomen den i särklass största religionen i världen. Historien om Jesu liv kallas ofta för the greatest story ever told. Om detta tvista de lärde men det står klart att den har berättats, återberättats och fortsätter att berättas om och om igen – inte minst i filmens värld.

Det finns en uppsjö mer eller mindre bra filmatiseringar av evangelierna som tar sig mer eller mindre stora friheter. Den mest kända på senare år är troligtvis The Passion Of The Christ (2004) . Den fokuserar till största del på händelserna precis innan Jesus grips av vakterna och upp till det att han dör på korset. Det är också en fullständigt värdelös film. Jag är absolut inte någon som skyggar tillbaka från blod och äckel i filmer – tvärtom tenderar filmer med blod och äckel hamna ganska långt upp på mina favoritlistor – men The Passion Of The Christ är dåligt maskerad våldsporr. Filmens enda egentliga syfte är att visa upp hur mycket Jesus led. Ja, jo, jag tror också att det gör förbannat ont att bli korsfäst, men vem var mannen Jesus då? Vad ville han lära oss? Varför ska vi lyssna på honom? Om The Passion Of The Christ hade varit en del av en miniserie eller satt i en annorlunda, längre, kontext hade jag kunnat till viss mån förstå den. Som det är nu är det en film som helt baserar sig på chockvärde och inte ger någon som helst inblick i det kristna budskapet. Att den sen är gjord av en antisemit lämnar också en dålig smak i munnen…

Istället får vi gå lite längre tillbaka om vi ska hitta något om Jesu liv som är värt att se. Jag måste nämna The Life Of Brian (1979) som ett exempel på parodi rörande religiös fanatism. Filmen handlar inte särskilt mycket om Jesus överhuvudtaget, men eftersom Brian ses som Messias av sina följeslagare (och det faktum att Jesus faktiskt är med i filmen i några minuter) gör att den uppfyller mina krav. Det är inte minst en viktig film för att bryta upp den negativa kollektivism som ofta frodas inom organiserad religion. Jag säger inte att kollektivism är dålig i sig, men när den understryks av religiös dogma kan den bli väldigt farlig och i värsta fall leda till krig:

Brian: Look, you've got it all wrong! You don't need to follow me, you don't need to follow anybody! You've got to think for yourselves! You're all individuals!

The Crowd (in unison): Yes! We're all individuals!

Brian: You're all different!

The Crowd (in unison): Yes, we are all different!

Man in Crowd: I'm not.

Another Man: Shhh!

Självkännedom och eftertanke är enligt mig två ytterst viktiga områden som inte får försakas om man samtidigt bekänner sig till en tro. I fall där man inte säger sig predika Guds ord, eller någon annan ”ledares” om man vill sätta det i politiska termer, skadar man oftast bara sig själv när man uppvisar brister inom dessa områden. I en kombination med nämnda bundsförvanter kan det däremot gå riktigt illa. Jag tror inte att en Gud som gett oss sunt förnuft och intellekt har tänkt sig att vi bör försaka dem, som Galileo sa.

Men finns det ingen bra film om Jesu liv som inte innehåller UFO:s (The Life Of Brian), sjungande Judasar (Jesus Christ Superstar, 1973) eller andra mindre ”seriösa” tilltag? Faktum är att när jag gjorde research för den här artikeln hittade jag egentligen bara en film som är värd att se om Jesu liv – och det är inte ens en film utan en miniserie.  

Jesus Of Nazareth (1977) är en drygt sex timmar lång miniserie om Jesu födelse, liv, död och återuppståndelse. Det är en imponerande produktion med en rad kända namn i birollerna såsom James Earl Jones och Anne Bancroft. De två som stjäl hela showen är dock Ian McShane som Judas Isakriot och Robert Powell som Jesus. McShane ger Judas, en av de mest missförstådda karaktärerna någonsin i min mening, ett djup som jag inte sett någon annanstans. Judas konflikt görs mycket mer trovärdig än att han bara skulle förråda sin mästare för pengar. Powells Jesus är också helt fantastisk. Det är inte ofta man ser en skådespelare som är så fullständigt medveten om hur han tänker göra en roll till sin egen. Manuset, om än tungrott ibland, är oftast magiskt och hade bland annat Anthony Burgess som medförfattare. Miniserien brukar gå i nerbantad version på någon kanal kring påsk, men om ni vill ha en riktigt bra filmupplevelse rekommenderar jag att ni införskaffar dvd:n Historien är kanske inte alltid helt historiskt korrekt, men den lyckas med det viktigaste – den får fram sitt budskap. Så, ha en glad påsk, ät ägg och sparka påskharen på kulorna om han försöker något så ses vi snart igen.

Regi: Rob Minkoff

Manus: John Fusco

Skådespelare: Jackie Chan, Jet Li, Michael Angarano mfl.

Produktionsbolag: Casey Silver Productions

År: 2008

Längd: 104 min

Land: USA/Kina/Australien/Sydkorea

Svensk åldersgräns: 11 år

Jasons största intresse i livet är sunkig kung fu-film från 70-talets glansdagar. Annars har han inte särskilt mycket som går som han vill i sitt liv. När han en dag blir tvingad att följa med på ett rån av den äldre mannen han köper film av tar Jasons liv en dramatisk vändning. Han sugs in i en portal till ett medeltida Kina. Där härskar Jade Warlord – en odödlig krigare som styr med järnhand till dess att kejsaren återvänder. Warlords ärkefiende, The Monkey King,  är den ende som kan stoppa honom. Dessvärre är han för närvarande en stenstod i Warlords palats. Det enda sättet att rädda honom är att föra hans vapen till honom. Gissa vem som fick med sig vapnet från Boston?

Jackie Chan är kungen av kung fu-film. Jag bryr mig inte om hur banbrytande Bruce Lee var, hur hårt Jet Li slår eller hur cool Tony Liu verkar – Jackie är kung. Dessvärre har hans karriär gått ordentligt i stå de senaste tio åren. Istället för att göra sin sedvanliga slapstickaction han blev känd för har han förlitat sig alldeles för mycket på CGI. Den här filmen är full med CGI men det funkar faktiskt förvånansvärt bra som eftersom den spelar som ett komplement till Jackies klassiska fightingstil. Det är också intressant att notera att Chan är den främste skådespelaren i den här filmen. Det är rätt illa. Jet Li är riktigt, riktigt usel. Han är bra i actionscenerna men har en blöt papperspåses personlighet när han ska leverera en replik. Han är dock inte sämst i filmen, otroligt men sant. Yifei Liu som spelar hans love interest är så urbota dålig att man bara vill strypa henne så fort hon har en scen. Michael Angarano är väl okej som protagonisten, men knappast någon man lägger på minnet.

Manuset spretar åt alla håll. Det medeltida Kina vi presenteras för är inte vad vi skulle kunna vänta oss. Här finns sagofigurer och odödliga krigare. Faktiskt är själva sättningen ganska charmig. Dessutom är scenografin helt fantastisk med varje scen som tagen ur en asiatisk konstbok. Tråkigt nog är berättelsen i sig väldigt ordinär och går ordentligt i clinch med den fantasirika miljön. Som bäst är det när Chan får spela ut sitt register som mästare av Drunken Kung Fu eller när han helt enkelt sparkar röv. Historien finns någonstans i bakgrunden, men är mest transportsträcka mellan fightingscenerna.

Regimässigt är filmen ett gediget hantverk om än inte något man hoppar högt över Minkoff är tidigare mest känd för båda filmerna om Stuart Little, så då förstår ni på vilken nivå vi rör oss här. Han skulle definitivt behövt göra något åt vissa delar av sin skådespelarregi för den är riktigt usel på sina ställen. En bra regissör kan till och med få Jet Li att se bra ut.

The Forbidden Kingdom är en matinérulle utan någon vidare substans. Den är otroligt vacker att titta på men är i grund och botten en ganska tom historia. Försäljningsargumentet att Li och Chan var i samma film för första gången funkar inte heller. Li suger. Punkt. Filmen kan vara helt okej tidsfördriv, men vänta er inget spektakulärt.

Betyg: 2+ asiatiska kampsportslegender som pratar som Mr. T av 5 möjliga

Regi: Jeff Kanew

Manus: Jeff Buhai, Miguel Tejada-Flores, Steve Zacharias

Skådespelare: Robert Carradine, Anthony Edwards, Curtis Armstrong mfl.

Produktionsbolag: 20th Century Fox

År: 1984

Längd: 90 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15 år

Lewis och Gilbert ska lämna high school-livet bakom sig och börja på Adams College. Dessvärre är de helt ovetandes om att de ses som nördar av gemene man. Detta blir väldigt tydligt när de kastas ut från sina rum av skolans fotbollslag. Efter en sejour i en sunkig gymnastiksal lyckas dock Gilbert och Lewis hitta ett hus tillsammans med några andra, mer eller mindre, socialt missanpassade individer. Men fotbollslaget har bara börjat...

När jag var omkring tolv år gammal hade jag redan hunnit vara intresserad av flickor i några år. När jag fick höra talas om att man faktiskt fick se bröst i den här filmen blev det ett uppdrag att få tag i den. Säg efter mig, barn, det var tiden innan Internet. Hormonella pojkars tillgång till nakna kvinnor på bild var inte som den är idag. Hur som helst så såg jag till sist filmen någon gång mitt i natten på okänd kabelkanal. Någonting oförutsett hände dock. Jag återvände gång på gång till filmen av någon anledning. Kanske var det för att jag identifierade mig själv med nördarna? Antagligen var det så.

Det här är inte stor filmkonst på något vis. Skådespelarinsatserna varierar från skrattretande usla (samtliga nördar) till någorlunda bra. Håll utkik efter en väldigt ung John Goodman och en James Cromwell med hår i några mindre roller. Manuset är en standardversion av collegefilmerna så som vi känner dem idag. Jag vill dock hävda att tiden bara gjort filmen charmigare. Jag brukar säga att 80-talet var som mest 80-tal någon gång runt 1984 och här har vi ett av de främsta bevisen för min tes. Det är synthar, burkiga datorer och tuperat hår så långt ögat kan nå.

Regin är väl...okej. Det är en relativt ordinär historia som inte går att göra så mycket med, men Jeff Kanew lyckas ändå göra ett helt okej jobb.

Sen så var det det där med brösten. När jag såg om filmen igår slog det mig hur fruktansvärt kvinnoförnedrande den här filmen är. Vi bjuds bland annat på en fullfjädrad våldtäkt som tjejen helt godtar när det visar sig att killen var ju bra i sängen. Det kan låta magstarkt, men jag kan på något vis ändå förlika mig med det här. Om man som en tittare idag, 2010, tror att relationer fungerar på det här viset har man nog inte riktigt alla chipsen i påsen. Det är en collegekomedi, go figure. Istället för att förfasas över scenen (och andra tilltag) är det väl egentligen ett tecken på hur långt vi kommit i jämställdhetsarbetet sedan 1984? Inte för att det på något sätt är slut, men den här filmen ger verkligen perspektiv.

Så är den då slutligen bra? Jag älskar den! Jag kan inte motivera det annat än med att den är charmig, har ett underbart soundtrack och fångar 80-talet helt perfekt. Inga av de vanligtvis viktiga beståndsdelarna är särskilt bra, men jag antar att det är lite det som definierar en guilty pleasure.

Betyg: 5 panty raids av 5 möjliga