Regi: Troy Duffy

Manus: Troy Duffy

Skådespelare: Sean Patrick Flanery, Norman Reedus, Billy Connolly mfl.

Produktionsbolag: Stage 6 Films

År: 2009

Längd: 118 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15 år

Åtta år efter händelserna i första filmen (om du inte sett den...skäms) bor bröderna MacManus på en gård på Irland tillsammans med sin far. En dag får de reda på att prästen i deras gamla område i Boston mördats. Det verkar som att någon försöker skylla mordet på bröderna. Att döda en präst och skylla mordet på våldsamma irländare med förkärlek för krucifix? Inte dagens smartaste idé...

Jag drog mig väldigt länge för att se den här filmen. Jag älskade verkligen del ett och anser den som en av de mest underskattade filmerna de senaste tio åren. Den lyckades vara smart, rolig och actionspäckad - något som kanske inte låter som en så stor utmaning men som verkligen är det. Även om så gott som alla karaktärer återvänder i uppföljaren kan jag inte låta bli att känna att det är någonting som saknas.

Sean Patrick Flannery och Norman Reedus är fortfarande bra som The Saints, men de har förlorat något av sin pojkaktiga charm som gjorde dem älskvärda i första filmen. De verkar helt enkelt mer cyniska. Billy Connolly är tillbaka som deras stenhårde far, men lyckas inte alls med konsten att vara lika tuff förra gången. Det är små detaljer det här, men det stör intrycket. Vad som verkligen inte funkar är frånvaron av Willem Dafoes excentriske FBI-agent Smecker. Istället får vi den alltid lika undersköna Julie Benz som hans kvinnliga motsvarighet. Inget ont om Benz, hon är en av de mer intressanta skådespeleskorna i Hollywood just nu, men hon är defintivt inte i Dafoes kaliber.

Manuset är även det sämre än i förra filmen. Ibland blir det till och med riktigt segt. Det finns ingen riktning i vad de egentligen vill åstadkomma. Hitta mannen som mördade prästen? Ja, jo, det gör de ju, men är det poängen? Hitta deras fars nemisis? Jo, jo, det också, men är det poängen? Här finns några helt underbara scener som fick mig att skratta högt, men dessvärre är det alldeles för långt emellan dem för att filmen ska lyfta. De sista minuterna är dock riktigt bra och hade varit en långt mycket mer intressant historia att utveckla. Kanske till en tredje film? Eller nej, det räcker nu.

Regin är minst sagt ojämn. Duffy har som vanligt bra grepp om dialog och skådespelarregi, men de actionscener som kändes förvånansvärt fräscha i första filmen känns bara väldigt påklistrade här. Duffy älskar sin slow-motion och det märks. Sen är jag bara lite förvånad över en sak - två filmer om irländska hårdingar och inte en enda låt av The Pouges? Kom igen!

Så...var det här bra? Nej, inte nämnvärt. Var det här dåligt? Nej, inte nämnvärt. Det var en totalt onödig uppföljare, det var vad det var. Den är underhållande för stunden och det är också därför den får det betyg den får. Personligen ser jag hellre om ettan några gånger till istället.

Betyg: 2+ solariehoppattacker av 5 möjliga

Regi: David Bruckner, Dan Bush, Jacob Gentry

Manus: David Bruckner, Dan Bush, Jacob Gentry

Skådespelare: Anessa Ramsey, Sahr Ngujah, A.J Bowen mfl.

Produktionsbolag: Lakeshore Entertainment

År: 2007

Längd: 103 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15 år

En mystisk signal börjar sändas i alla former av elektronisk utrustning. De som hör den i en telefon eller för den delen ser den på en bildskärm förändras snabbt och utan förvarning. Plötsligt förstärks alla basala känslor till det yttersta, vilket givetvis får förödande konsekvenser. Mitt i kaoset försöker Mya fly från sin man (som ärligt talat inte var mycket att hurra för redan innan signalen) och ta sig ut från staden tillsammans med sin hemlige älskare. Det finns bara ett problem - vem kan hon lita på?

Snacka om överraskning! Jag köpte den här filmen under mitt reafrossande förra veckan i tron om att den baserades på Stephen Kings roman med samma namn. Jag har försökt ta mig igenom Kings roman vid två tillfällen men insett att det inte är en av skräckmästarens bättre alster. En billig filmatisering kunde däremot fånga mitt intresse. Det visade sig dock att filmen inte är baserad på boken alls. De delar samma premiss och titel men Kings namn är som bortblåst. Jag undrar hur de fick igenom det?

Hur som helst blev jag mycket positivt överraskad av den här filmen. Med en ensamble av mer eller mindre okända skådespelare lyckas den spela skjortan av det mesta i genren. Anessa Ramsey är bra som protagonisten Mya, men den som verkligen äger varenda scen han är med i är A.J Bowen som hennes våldsamme make.

Filmen är uppdelad i tre episoder med varsin distinkt stil. Den första är en klassisk apokalypsskräckhistoria som faktiskt lyckas vara riktigt kuslig i all sin vardaglighet. Filmens "monster" är inte hjärndöda zombies utan vanliga människor vara instinkter tar över. Det är bra mycket mer skrämmande och intressant. Den andra delen är filmens bästa och spelar mycket på överdriven paranoia och vanföreställningar. Det kanske är svårt att tro, men den här delen är också förbannat rolig på sina ställen. Den sista delen utforskar en mer handgriplig skräck och är tyvärr lite svagare än de föregående episoderna.

Regin och manuset är ett samarbete mellan inte mindre än tre skapare, vilket brukar betyda katastrof för en films enhet. Här är det inte riktigt så illa, men det råder en viss diskrepens mellan de olika delarna som kan irritera - om inte för att utan dessa vore filmen värd en extra siffra i betyg. Regissörerna/manusförfattarna har inte särskilt långa resuméer, men är definitivt värda att hålla ett öga på.

Det här är inte en skräckfilm för alla. Vissa kommer ogilla den direkt för dess episodiska karaktär. Andra kommer avsky den svarta humorn som genomsyrar den på ett väldigt roligt och cyniskt vis. För egen del anser jag att detta är en av de främsta skräckfilmerna jag aldrig hört talas om innan jag såg den.

Betyg: 4+ foliéhattar av 5 möjliga

Regi: Guillermo del Toro

Skådespelare: Ron Pearlman, Jon Hurt, Selma Blair mfl.

Produktionsbolag: Lawrence Gordon Productions

År: 2004

Längd: 132 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11 år

Häng med nu, för nu blir det historierevision! Att Hitler och hans muntra gossar sysslade med ockultism och allsköns skumheter är välbelagt. Att de skulle ha invaderat en ö utanför Skottland för att göra det var en nyhet för mig. Hur som helst, en mäktig mystiker vid namn Rasputin (ja, den Rasputin...fråga inte) lovar Hitler att han kan öppna portalen till de sju kaosgudarna. Med hjälp av dessa kan Hitler krossa de allierade en gång för alla. Ritualen blir dock avbruten av de allierade styrkorna tillsammans med deras egen expert på det ockulta, Trevor Bruttenholm. Ingenting hann komma igenom portalen. Ingenting föutom en liten röd demon med en stennäve. Drygt 60 år senare leder Bruttenholm en topphemlig organisation som kämpar mot paranormala hot. Deras lille röde demon har vuxit upp till ett imponerande vapen med attitydproblem. Plötsligt återvänder Rasputin från de döda (igen?!) och helvetet, om ordvitsen ursäktas, brakar löst.

Jag älskar serier, men jag har aldrig fallit för Hellboy. Detta trots tappra försök. Jag såg filmen när den kom, förpassade den till min samling av serietidningsfilmer, och glömde i stort sett bort den. Jag har fortfarande inte haft någon vidare drivkraft att se del två, men när jag hittade den väldigt billigt på en utförsäljning tänkte jag att "vad fan, jag ger Hellboy en andra chans." Nu förstår jag verkligen inte varför.

Karaktären Hellboy är riktigt trist. Jag antar att han ska ses som en "känslig hårding" men för mig verkar han mest som en emofjortis med stora muskler. Allting är "whine, bitch, moan". I så fall är hans partner, Abe Sapien (Doug Jones) mycket mer sympatisk. Dessvärre får han inte särskilt många scener. De scener han har emot Hellboy är filmens absolut bästa. Hans röst görs för övrigt av David Hyde Pierce. Han är alltid hörvärd. Rasputin, spelad av som vanligt typecastade Karl Roden, är en skurk som är totalt överdriven men saknar dessvärre den charm som skulle gjort honom minnesvärd. John Hurt spelar den mysige fadersfiguren Bruttenholm och det märks att han går mest på sparlåga. Andra skådespelare, så som Selma Blair, är totalt förglömliga.

Jag hade kunnat uppskatta den här filmen mer än vad jag gör om den bara hade haft en engagerande actionhistoria att falla tillbaka på. Nu blir manuset en kopia av dussintalet andra, bättre, filmer. Hjälte skapas, ond kille vill förstöra världen (varför vill alla förstöra världen? Han måste ju själv bo nånstans? Eller?), ond kille dör. The End. Regin är bara...där. Kan någon förklara del Toros storhet för mig? Och börja inte prata om El laberinto del fauno - en av 2000-talets mest överskattade filmer. Nåväl, tillbaka till uppgiften.

Det här är ingen bra film. Det är ingen usel film heller. Det är en film vi sett gång på gång tidigare och setts göra bättre. Vågar jag ge mig på tvåan?

Betyg: 2 historieförvanskningar av 5 möjliga

Regi: William Butler

Skådespelare: Joshua Leonard, Jordan Ladd, Lance Henriksen mfl.

Produktionsbolag: Lakeshore Entertainment

År: 2004

Längd: 91 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15 år

Clark är precis i slutet på sin psykologutbildning. Han behöver dock fortfarande en praktikplats. Valet faller på Cunningham Hall - ett mentalsjukhus som definitivt sett sina bättre dagar. Här samlas alla typer av patienter, från de lätt besvärande till fullblodspsykopaterna. Clark märker snart att inte allt står rätt till med sjukhuset. Varför tycks patienterna bli allt sämre? Varför har sjukhusdirektören en stor samling böcker om andeväsen på sitt kontor och vem är den mystiske intagne i cell 44?

William Butler är en smått legandarisk excentriker i Hollywood, känd för sina vilda Halloweenfester. Han borde fortsätta med dem och lämna filmskapandet till någon annan. Butler vill verkligen göra något med sin historia (han står även som manusförfattare) men rycker och drar i så många olika trådar att allt faller pladask en bit in i filmen. Något som också är smärtsamt tydligt är hur låg budget den här filmen hade. Lågbudgetfilm kan vara riktigt kul och tvinga fram kreativiteten hos regissören. Här känns det tyvärr mest som att Butler köpte en DV-kamera och hyrde lite skådisar till ett skolprojekt.

Skådespelarna är, med undantag för Lance Henriksen, riktigt genomusla. Joshua Leonard är antagligen mest känd för att ha "spelat" Josh i The Blair Witch Project. Eftersom den filmen inte krävde att han skådespelade överhuvudtaget utan helt enkelt var sig själv blir det väldigt tydligt hur usel han egentligen är när han ska ikläda sig en annan roll. Jordan Ladd har några mer kända roller under bältet, men inte heller hon klarar av att lyfta sig från rännstenen i den här produktionen. Lance Henriksen har tyvärr bara en liten roll, men han äger varenda scen han är med i.

Det värsta är att jag inte kan tycka riktigt illa om den här filmen. Den uppvisar små korn av potential hela tiden. I rätt händer hade den kunnat bli en riktigt bra och kuslig film. Nu är det dessvärre en film som jag kommer ha glömt bort om två veckor och antagligen aldrig se om.

Betyg: 2- gulagliknande mentalsjukhus av 5 möjliga

Regi: Kevin Smith

Skådespelare: Seth Rogen, Elizabeth Banks, Jason Mewes mfl.

Produktionsbolag: View Askew Productions

År: 2008

Längd: 101 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15 år

Zack och Miri är två barndomsvänner som har det riktigt knapert med ekonomin. När till och med vatten och el stängs av i tid till Thanksgiving inser de att de måste skaffa pengar snabbt för att slippa bli vräkta. När de träffar på en gayporrstjärna på en återträff kläcker de idén att de ska spela in en porrfilm tillsammans. Men hur gör man? Behöver man en handling? Och framförallt, kommer de gamla vännerna faktiskt kunna ligga med varandra framför kameran?

Jag hade vaga förhoppningar på den här filmen och dessa vaga förhoppningar infriades. Jag är smått allergisk mot Seth Rogen och hans "hej-jag-är-en-skäggig-grungekille-utan-liv-karaktär" som han spelar i samtliga sina filmer. Här är han dock relativt sympatisk. Fortfarande utan liv, men dock sympatisk. Elizabeth Banks känner jag främst igen från hennes biroll från åttonde säsongen av Scrubs. Hur mycket jag än irriterade mig på hennes karaktär i den serien kan jag inte motstå att smälta för henne här. Birollerna är också bra med flera riktiga porrskådespelare och en hysteriskt bra Justin Long som tidigare nämnda gayporrstjärna.

Jag skulle vilja tycka bättre om Kevin Smith än vad jag gör. Av hans filmer är det egentligen bara Clerks och Dogma som sticker ut. Resten är mer eller mindre hastigt ihopsatta farser utan någon större poäng. Smith är helt enkelt bättre på att komma på idéer än han är på att genomföra dem. Det här är tyvärr också fallet med den aktuella filmen. Den är inte på något vis dålig, men i alla sina försök att vara sexualliberal lyckas den ändå landa i någon slags konventionell relationsstruktur. Filmen vore bra mycket mer intressant om den hade fokuserat mer på själva inspelningen av filmen och mindre på Zack och Miri. Samtidigt har den vissa scener som är så off-beat att jag skrattade så jag vek mig. Slutresultatet är väldigt splittrat. Vad som stör mig är att det här kunde ha blivit en komisk klassiker i bättre händer. Nu är det "bara" en bra film.

Betyg: 3+ missöden som kan inträffa vid alternativa sexlekar av 5 möjliga

Outlets är filmnördens bröd och vatten. Jag vandrade ner till den lokala dvd-handlaren innan ikväll för att fylla på lagret med film att recensera. I två stora trälådor fanns en uppsjö filmer att välja på för 19 kronor stycket. Jag fyllde en bärkasse. Outlets är något som är väldigt underskattat för de av oss som faktiskt gillar att äga film som annat än digitala kopior. Uppskattningsvis består min samling till 30 - 40 procent av fynd från dylika trälådor, loppisar, filmbutiker som gått i konkurs, auktioner på nätet där folk inte vet vad de säljer och så vidare. Den främsta anledningen till att jag alltid får en skön ilning längs ryggraden när jag går förbi en låda med utgallrade filmer är att man aldrig vet vad man kommer hitta. Ikväll blev det en salig blandning med från Revolutionary Road till Madhouse. Sammanlagt 14 mer eller mindre begagnade dvd-filmer för det facila priset av drygt 250 kronor.

Därför kommer jag börja tipsa om bra outlets här i bloggen. Efter att jag har varit där och gallrat själv det vill säga. Kvällens shopping ägde rum på Hemmakväll vid Clemenstorget i Lund. Jag rekomenderar verkligen ett besök. Imorgon blir det recension igen.

Regi: James Cameron

Skådespelare: Sam Worthington, Sigourney Weaver, Zoe Saldana mfl.

Produktionsbolag: 20th Century Fox

År: 2009

Längd: 162 min

Land: USA/Storbritannien

Svensk åldersgräns: 11 år

Jake Sully är en krigsveteran som tar sin döde brors plats på en expedition till planeten Pandora. Sully ska tjänstgöra som en så kallad "avatarförare". En avatar är en hybrid mellan mänskligt DNA och DNA från Pandoras dominerande humanoidkultur, Na'Vi, framtagen för att försöka förbättra relationerna mellan de båda raserna. När Jake av misstag kommer bort i djungeln räddas han av Na'Vi-kvinnan Neytiri. Neytiri är inte glad när det visar sig att Jake utses till en provmedlem i stammen och att hon ska lära honom deras seder. Samtidigt vill människorna få bort Na'Vi från deras land för att kunna komma åt en värdefull mineral och Jake fångas mellan två världar.

James Camerons opus Avatar har varit på idéstadiet sedan Titanic och processen för att få filmen gjord har nästan blivit en legend i sig själv i science fiction-kretsar. Cameron är som bekant en av mästarna när det gäller att leverera actionpackade science fiction-filmer men efter att inte ha gjort något i genren sedan Terminator II: Judgement Day var jag orolig för hur den teknikorgie som Cameron inväntat skulle påverka hans historieberättande. Dessvärre har den gjort det mycket sämre.

Det som först slår en med Avatar är givetvis specialeffekterna. I mångt om mycket är de fantastiska med undantag för en väldigt viktig detalj - karaktärerna. Na'Vi ser ut som vilka halvdana CGI-karaktärer som helst om man bortser från att ansiktsrörelserna är väldigt mjuka och naturtrogna. Designen faller dock på vad alla CGI-karaktärer verkar falla på - ett totalt blankt uttryck i ögonen. Den dagen man kan göra själfulla ögon med CGI ska jag sluta tjata om att det var bättre förr. Men som sagt är specialeffekterna allt som oftast riktigt snygga. Miljöerna är fantastiska och filmen är ögongodis så det förslår.

Vad Cameron dock inte har lyckats med är manuset. Det här är en dussinhistoria om de onda imperialisterna (läs: USA) som vill driva det nobla naturfolket (läs: de amerikanska indianstammarna) från deras hem och ta deras land. Vi har sett det gång på gång förut och i bättre tappningar än här. Speciellt likheterna med Dances With Wolves är så uppenbara att jag nästan förväntade mig Kevin Costner i indiankostym komma springande genom djungeln. Jag är av den övertygelsen att story is king. Det finns inget sätt att komma runt det. Inte ens med bländande teknik.

Actionscenerna är helt okej, speciellt den sista striden, och de flesta skådespelare i de större rollerna sköter sig. Ett lysande undantag är Stephen Lang som den onde generalen. Han är lika nyanserad som valfri Disneyskurk och blir mest skrattretande efter ett tag.

Avatar är en helt okej film som skulle kunnat vara mycket bättre om Cameron lagt ner mer krut på manuset (som exempelvis ge huvudpersonen en ordentlig bakgrundshistoria. Det brukar hjälpa med karaktariseringen.) och mindre på specialeffekterna. Det är inget fel med en klassisk ont-mot-gott-historia men lite nyansering skulle vara på sin plats. Nu blir det mest en bagatell som kommer ha större betydelse för filmhistorien på ett tekniskt plan än ett filmiskt.

Betyg: 3- science-fictionfilmer för folk som egentligen inte gillar sci-fi av 5 möjliga

Det är jul i första världskrigets skyttegravar, 1914. På ena sidan står tyskarna och på den andra fransmännen och skottarna. Efter en spänd höst med många dödsfall händer något fantastiskt. På julaftonsnatt börjar tyskarna sjunga julsånger, skottarna svarar och fransmännen stämmer in. De stridande parterna kommer överens om en vapenvila för julhelgen. Det visar sig dock att ta upp vapen mot en fiende man brutit bröd och gått i julotta med inte är lika enkelt som den demoniserade bild de fått av sina respektive stater.

Historien om vapenvilan 1914 har berättats och återberättats i en rad olika media och jag förstår varför. Första världskriget kan vara det mest meningslösa av meningslösa krig. Det fanns inte två stridande ideologier som stod öga mot öga och ingen egentlig vilja att ockupera landområden. Soldaterna, trots propagandan, avskydde inte sin fiende som representanter för ett förtryckande system utan mycket av ilskan riktades mot de egna militärledningarna och de styrande. Bara det faktum att en vapenvila där fiender kunde umgås utan att skjuta på varandra faktiskt ägde rum är ett bevis på hur fruktansvärt onödigt kriget var.

Joyeux Noël beskriver kanske inte händelserna helt historiskt korrekt, men faktum är att de utelämnat vissa saker som antagligen skulle förefalla som för otroliga också. Skådespelet är utsökt, med Bruno Fürmann som största behållning som den tyske tenoren/soldaten Sprink. Manuset är väldigt väl uppbyggt och även om det blir känslosamt blir det aldrig överdrivet sentimentalt. Speciellt scenen med julottan är helt magisk och fick mig faktiskt att gråta en skvätt. Scenen är prov på när filmkonst är som allra mäktigast. En detalj som gör filmen än bättre är att alla soldaterna talar sina egna språk - inte engelska med tysk eller fransk brytning. Sättet som kommunikationssvårigheterna övervinns på är ofta genialiskt. Teckenspråk och charader blandas med det universella språket fotboll.

Jag skulle verkligen vilja rekomendera den här filmen till alla som vill se något annorlunda med julens budskap i år och inte samma gamla vanliga filmer som TV repriserar år ut och år in. Det här är ett vackert julmirakel och är jämte Tomten är far till alla barnen (som i mitt tycke är den ultimata julkatastroffilmen) ett måste i mitt filmtittande runt jul.

Betyg: 5 skyttegravsjulgranar av 5 möjliga