Vissa saker är konstanter här i världen; solen är varm, politiker ljuger och det är omöjligt att få en bra kopp svart kaffe på ett café sen lattefolket tog över världen. En annan konstant är Die Hard - en film som jag till min förskräckelse fick reda på att min sambo inte hade sett. Nu har hon det och jag har sett den för femtionde gången eller nåt.

John McClane, polis i New York, åker till Los Angeles för att spendera julen tillsammans med sin fru han så gott som separerat från och deras dotter. När John blir inbjuden till julfest på frugans företag tar kvällen dock en lite jobbig vändning när den tyske terroristen Hans Gruber beslutar sig för att ta personalen gisslan och genomföra ett rån. Det är upp till McClane att sätta stopp för tysken och hans blonda anhang.

Bruce Willis hade redan innan Die Hard haft en del roller som gjort honom ganska känd där den kanske mest kända var som ena halvan av det brottslösande paret i serien Moonlightning (I Sverige känd som Par i hjärter). Det var dock med den här actionfesten han fick sitt rejäla genombrott. Willis är perfekt i rollen som den cyniske kungen av one-liners och blev en fräsch actionhjälte i sin tuff-som-sten-attityd utan att för den sakens skull se ut som Stallone eller Schwarzenegger. Rollen som hans nemesis, Hans Gruber, är också perfekt castad i och med den alltid lika sevärde Alan Rickman. Slutligen är Reginald VelJohnson bra i en av sina eviga polisroller. Stort plus också för att de lyckats samla en massa av birollsskådespelarna som alltid fick spela hantlangare och allmänt elaka typer under 80-talet i en och samma film. För ett bra exempel, kolla in Al Leongs sida på IMDB. Killen var kung på 80-talet.

Manuset, otippat nog baserat på en roman, är grunt som en vattenpöl men det funkar otroligt bra eftersom det inte försöker vara något annat än vad det är - högoktanig action med skådespelare som kan leverera både repliker och action. Det är speciellt i den andra avdelningen som Die Hard lyser. Actionscenerna känns än idag, 21 år senare, som några av de tätaste som filmats och regissören John McTiernan har verkligen lyckats skapa en otroligt häftig film. Han har dessvärre bara, med undantag för några av uppföljarna till filmen i fråga, gjort skräp de senaste 20 åren, men han är odödlig i min bok för att ha gjort den här filmen.

Och just nu...kan jag bara hylla Die Hard och kan inte tänka på något annat för i skrivande stund fick jag just reda på att jag har fått en fast anställning på ett medieföretag. Just nu är jag bara fruktansvärt glad och osammanhängande. Och ja, Die Hard är bra.

Betyg: 5 tysktalande engelsmän av 5 möjliga

När strömmen än en gång går i Quahog berättar Peter ännu en Star Wars-relaterad historia, den här gången baserad på The Empire Strikes Back.

En väldigt kort beskrivning där uppe, men ärligt talat anser jag den som inte sett The Empire Strikes Back som en populärkulturell idiot. Nåväl, vi vet alla hur röstskådespelarna agerar så jag ger mig helt enkelt in på parodin i sig själv. Tyvärr är den inte alls lika bra som parodin på förra filmen, Blue Harvest. Framförallt känns tempot allmänt långsamt och när detta går att säga om en animerad komediserie är det något som är allvarligt fel. Något som verkligen slog mig var hur fruktansvärt mycket tid som läggs på flybys med Star Destroyers - ett ratio som antagligen slår filmen den parodierar.

Det är klart att här finns några riktigt bra skämt här och där. Dessvärre känns det som de flesta av dessa är förlagda till början och The Battle of Hoth. Efter det blir det en ganska seg transportsträcka mellan skämten och jag kom på mig själv med att sitta och undra när den skulle ta slut. Jag hoppas verkligen att de skärper sig till den avslutande delen i trilogin. Eller, här är en idé, de kanske skulle göra parodier av de nya filmerna också. Där finns det en hel del material att ta av så att säga.

Betyg: 2+ ha-ha-äsch av 5 möjliga

Mandy Lane kommer tillbaka efter sommarlovet och får helt plötsligt en massa uppmärksamhet från skolans pojkar som alla är inställda på att vara den som får henne i säng först. Mandy har däremot inga sådana planer när hon följer med sina nya vänner till en ranch för en helgs festande. När festdeltagarna börjar försvinna börjar dock Mandy ana oråd. Någon är inte alls särskilt road över Mandys nya umgängeskrets.

Jag har några sajter jag går till för recensioner, däribland den lysande Arrow In The Head Movie Reviews för skräckfilmer (googla namnet och ni skola finna!). Den här filmen rekomenderades där och jag måste säga att jag var ganska entusiastisk inför att se den. High School och skräck går otroligt väl ihop. I All The Boys Love Mandy Lane blir det tyvärr ganska unket rätt snabbt.

Amber Heard spelar huvudrollen som den igenomtråkiga Mandy Lane. Det här är också filmens stora problem - jag fattar inte varför alla killar ska älska Mandy Lane. Mandy ser ut som vilken blondin som helst utan något som sticker ut eller gör henne särdeles attraktiv. När hon dessutom är träig som en träslöjdslektion ställer i alla fall jag mig frågande till vad som är så speciellt med henne. Heard gör vad hon kan med rollen, vilket inte är särskilt mycket. Resten av skådespelarna är slasherklichéerna och de är ungefär lika intressant som blöta papperspåsar.

Vad jag däremot måste berömma är regin som på sina ställen är riktigt snygg - speciellt för att vara en independentproduktion med väldigt begränsade medel. Scenografiskt ligger den också högt över ganska många högbudgetproduktioner. Manuset är också helt okej, även om författaren verkar tro att han är otroligt orginell med sina plot twists. Personligen räknade jag ut slutet ungefär 35 minuter in i filmen och jag brukar inte vara den som sitter och kommer på twists när jag ser en film för första gången (eftersom...då tittar man på film och analysen kommer senare.)

Det här är ingen film jag kan varken varna för eller rekomendera. Den blir ett enda stort "meh" på min skala. Kan vara kul för en tråkig eftermiddag men förvänta dig inte för mycket.

Betyg: 2 blondiner alla faller oförklarligt för av 5 möjliga

Samma natt som Michael Myers har gått bärsärkargång i Haddonfield tas en väldigt chockad Laurie Strode in på sjukhus efter sin strid med mördaren. Michael, som tros vara död, rymmer från sin transport till bårhuset. Två år senare lider Laurie fortfarande av sviterna efter sitt möte med Michael. Hon har gått in i en djup depression med tillhörande vanföreställningar, något som inte blir bättre av att Dr. Loomis, Michael psykolog, ger ut en bok om morden. Samtidigt börjar området kring Haddonfield än en gång ge upphov till oförklarliga mord...

Titeln till trots är detta ingen remake av Halloween II från 1981. Båda filmerna börjar liknande, men efter ungefär en halvtimme tar Rob Zombies version en helt ny riktning som både känns fräsch och som ett mycket bättre val än Rick Rosenthals 28 år gamla uppföljare. Framförallt fortsätter Zombie göra vad han påbörjade i förra filmen - ett försök att göra Michael Myers mer mänsklig. Det här har delat fansen i två läger där hälften avskyr den nya riktningen och den andra hälften applåderar nytänkandet. Jag tillhör det andra lägret.

Tyvärr gör detta också Zombies filmer ganska splittrade. Fansen (och producenterna) förväntar sig att det ska finnas ett stort mått av slasherdödande i en film med titeln Halloween, men jag är inte helt säker på att det var det som Zombie ville göra. Han verkar som mest inspirerad i scenerna där han får fritt spelrum med symbolik och att bygga Michaels karaktär och motivation. De renodlade slasherscenerna har vissa meriter, men faller ofta tillbaka på gamla trötta klyschor. Resultatet blir, precis som i Zombies förra film i franchisen, att halva filmen är rent ut sagt skitbra, medan andra halvan är en ordinär slasher modell 1A.

Skådespelarna är helt okej. Scout Taylor-Compton spelar Laurie Strode och har mycket mer att spela med här än i förra filmen. Det finns egentligen bara ett störningsmoment med hennes skådespel och det är att hon mer låter som att hon har sex än är livrädd när hon blir jagad. Det blir lite skrattretande ibland. Malcolm McDowell återvänder som Dr. Sam Loomis och gör en bra roll även om hans bihistoria inte riktigt tar fart förrän mot slutet. Slutligen måste jag nämna Tyler Mane i rollen som Micahel Myers. Han har något som många slashermördare inte har - en skrämmande fysik. Hans scener, speciellt de där han inte bär den ikoniska masken, är ibland riktigt skrämmande. Just det, den gamla Superman-skådespelerskan Margot Kidder är också med på ett hörn. Kul att se henne igen.

Sammanfattningsvis är det här en helt okej slasherrulle. Scenerna där Zombie får fritt spelrum med vad han vill göra är ibland helt magiska och slutet är riktigt starkt. Om det inte vore för de något oinspirerade slasherscenerna skulle betyget blivit ännu högre.

Betyg: 3+ klassiska Roy Orbison-hits av 5 möjliga

Dr. Adrian Helmsley upptäcker med hjälp av en kollega att solen börjar må riktigt risigt och spyr ut solstormar som det var morgonen efter en mexikansk buffé. Detta har gjort att en ny slags nukleär partikel har bildats och värmer upp jordens innan...ok, vi slutar där. Storyn i 2012 är bara ett svepskäl för att få se explosioner och saker gå sönder. Du vet det, jag vet det, men är det underhållande?

Intressant nog är Roland Emmerichs senaste katastroffilm inte så pjåkig. Den kräver helt klart att man sätter hjärnan i friläge och bara åker med på ett matinéäventyr, men det finns inget fel i det så länge filmen är spännande och inte ändrar reglerna mot slutet.

John Cusack har huvudrollen som den något misslyckade författaren Jackson som försöker rädda sin familj (inklusive fruns nye pojkvän) och gör en helt okej roll. Cusack kan skådespela när han får ett bra manus, men här spelar han mest andrafiol för katastroferna. Likadant är presidenten, spelad av Danny Glover, en helt okej spelad roll som får stå i skuggan av jordbävningar och tsunamis. Trekkie som jag är måste jag bara nämna att jag tycker det är riktigt kul att John Billingsley fortsätter få roller i större produktioner. Good show, Dr. Phlox!

Manuset då? Jo, helt illa är det inte. Istället för den tröttsamma centreringen på USA som brukar följa med Emmerichs filmer får vi i alla fall lite global touch på det hela. Filmen följer ju visserligen först och främst amerikaner, men det är inte för truth, justice & the American way som filmens karaktärer agerar. Här ser vi cyniska och hjältemodiga karaktärer av en rad olika nationaliteter vilket ger ett ganska mänskligt intryck.

Effekterna är superba. Ja, vi har sett diverse landmärken flyga i luften femtielva gånger innan, men effektmakarna har verkligen lagt ner tid och själ i sitt arbete. Det är spektakulärt, tungt och känns riktigt häftigt under vissa scener.

Jag har sagt mycket gott om den här filmen men givetvis har den rätt rejäla brister. Om du letar efter logik och verklighetstrogen vetenskap har du valt helt fel film. Vissa skådespelarinsatser är också under all kritik och manuset blir lite väl predikande ibland. På det hela taget är det dock en klart godkänd film för den som bara vill ryckas med och titta på lite explosioner en tråkig kväll. Stor filmkonst kanske det inte är, men matinéaction så det smäller om det.

Betyg: 3- förvånansvärt positiva recensenter av 5 möjliga

Nördige collegestudenten "Columbus" är en av de få överlevande från zombieapokalypsen. På väg till sitt föräldrahem träffar han den smått galne "Tallahassee" som motvilligt slår följe med honom. När de blir lurade av två systrar och bestulna på sin bil och sina vapen inleds en färd västerut för att förhoppningsvis hitta ett ställe utan zombies.

Woody Harrelson äger den här filmen fullständigt. Hans roll som "Tallahasse" är filmens stora behållning i all sin överdrivenhet. Jag blev påmind om hans roll i Natural Born Killers fast med en mer komisk twist. I övrigt är skådespelarna helt okej, med en snart vuxen Abigail Breslin (jisses vad tiden går fort!) som bästa birollsskådespelare. Den roligaste birollen, om än en liten sådan, tillhör dock Bill Murray. Jag vill inte avslöja på vilket sätt han är involverad i filmen, men hans scener är klockrena.

Manusförfattarna har inte gjort någon hemlighet av att de var väldigt inspirerade av Shaun Of The Dead när de skrev manuset och det märks verkligen. Tyvärr är den färdiga produkten, så som många amerikanska efterapningar av utländska filmer, lite dummare och saknar den torra brittiska humor som gjorde Shaun Of The Dead till en av mina favoritfilmer. Zombieland är sin brittiska förlagas mer högljudda och inte lika sofistikerade kusin. Därmed inte sagt att filmen inte har sina poänger. Vissa saker och scener är fruktansvärt roliga, men samtidigt känns det som att filmen saknar en ordentlig riktning och mest är en hop roliga scener som författarna försökt trä en röd tråd igenom.

Regin, av Ruben Fleischer, svämmar nästan över av bra idéer. Oftast landar han på rätt sida om den ofrivilliga kitschen. Speciellt den första halvtimmen är väldigt tajt regisserad med flera intressanta infallsvinklar och stilgrepp. Jag har inget annat att jämföra med eftersom detta är Fleischers riktiga debut som filmskapare, men jag är beredd att hålla ett öga på honom eftersom det känns som att han som sagt har idéer att förverkliga.

Sammanfattningsvis är Zombieland en helt okej film. Om den hade stått för sig själv och inte blivit jämförd med den fantastiska Shaun Of The Dead skulle jag kunna ge ett högre betyg, men nu överskuggas den av sin brittiska förlaga.

Betyg: 3+ twinkies av 5 möjliga

Michael Moore ställer sig frågan vad som egentligen hände under finanskrisen. Varför inträffade den? Vilka var aktörerna bakom? Vad hände med pengarna? Det är en undersökning som tar honom från Wall Streets rika korridorer till de som drabbades värst - medelklassfamiljerna.

Jag ska villigt erkänna att efter att först ha varit ett stort Moore-fan har jag blivit mer och mer skeptisk till metoderna han använder sig av för att få fram "sanningen". Visserligen innehåller alla dokumentärer en viss vinkling av verkligheten i och med vad man väljer att ta upp och vad man väljer att utelämna. Det är något som genren inte riktigt kan komma ifrån. Vad jag däremot har vänt mig mot med Moores senaste alster har varit att jag tycker att han blivit alltmer spekulativ och onyanserad i sin kritik. Speciellt märkbart är det i Sicko där han målar ut Europa som det förlovade landet där man i princip kan bota vad som helst eftersom vinstintresse inte styr sjukvården på samma sätt som i USA. Därför var jag också vagt skeptisk när jag satte mig i biofåtöljen för den här filmen. Jag visste att jag antagligen skulle bli kungligt underhållen, men skulle filmen verkligen säga något av värde?

Två timmar senare kunde jag konstatera att detta är Moores bästa film hitintills. Han har gjort sin research, tonat ner sensationalismen och har hittat riktigt intressanta människor att intervjua. Medelklassfamiljer som förlorat allt varvas med kongressledamöter som motsätter sig vad som hände. Man hade kunnat argumentera för att motståndarsidan inte kommer till tals, men å andra sidan, det här är inte en fråga där de ansvariga kan försvara sitt agerande utan att få en lynchmobb av förbannade medborgare utanför sin dörr. I Moores tidigare filmer har det funnits en tydlig för och motsida, även om Moore aldrig gjort sin egen inställning oklar. I Capitalism: A Love Story ifrågasätts inte så mycket personer som ett helt samhällssystem. Som vanligt är Moore kanske inte helt nyanserad i sin kritik, men gångerna han svävar ut (två, enligt mig själv) är lätträknade.

Situationen i Sverige är inte på långa vägar lika illa som den i USA, men med tanke på hur min generation behandlas på arbets och bostadsmarknaden är det väl egentligen bara en tidsfråga innan vi ser liknande scener på vår bakgård. Vän av ordning kanske ställer sig frågande till detta och menar att vi i Sverige har ett helt annat socialt skyddsnät än storebror i väster. Ja, om du hade frågat gemene man för 15 år sedan kanske det hade varit så. För den som varit insnärjd i det sociala skyddsnätet de senaste åren visar Moores film en skrämmande framtidsvision om vart vi är på väg. En av de viktigaste filmerna i år eller något annat år för den delen.

Betyg: 5 vänsterepos av 5 möjliga

Vid den här tiden varje år listar jag de tio bästa tv-serierna som jag haft nöjet att följa under året. Här är årets lista.

10. Heroes

Säsong: 3/4

Placering förra året: 4

Varför: Heroes trampar vatten och håller på att bli riktigt trist. Problemet är att serien inte har någon som helst riktning längre. Mindre bihistorier, mer eller mindre intressanta, leder ingenstans och den nuvarande huvudstoryn har inte visat några tecken på förbättring. Måste skärpa till sig omgående. 

9. NCIS

Säsong: 6/7

Placering förra året: -

Varför: Ingen annan kriminalserie har en lika stark känsla av "familj" och att karaktärerna verkligen bryr sig om varandra och att de inte bara jobbar tillsammans. Speciellt avslutningen på sjätte säsongen och början på sjunde är anledningarna till att den här serien får plats på listan i år.

8. Scrubs

Säsong: 8 (säsong 9 startar idag)

Placering förra året: 9

Varför: Scrubs blev en såpa i sig själv när alla undrade om Zach Braff skulle återvända för en åttonde säsong. Nu blev det så och alla fans, inklusive undertecknad, var nöjda. Dessvärre var säsongen väldigt kort och hade vissa avsnitt som inte alls höll samma klass som serien brukar ha. Idag börjar den nionde säsongen, utan många av originalskådespelarna. Vågar man ens titta?

7. Criminal Minds

Säsong: 4/5

Placering förra året: 10

Varför: Fortfarande den bäst skrivna kriminalserien på TV just nu och den har en hel del konkurrens. Säsong fyra och fem har en ännu mörkare ton än tidigare säsonger och jag upphör aldrig att fascineras av hur märkliga människor kan vara.

6. Lost

Säsong: 5

Placering förra året: 6

Varför: Lost kollapsade till sist under sin egen tyngd och blev ganska löjlig om man försökte analysera vad fan det egentligen var som hände. Om man kunde bortse från detta och bara go along for the ride så var femte säsongen den fräschaste på länge.

5. V

Säsong: 1

Placering förra året: -

Varför: Efter min kritiska recension av pilotavsnittet har jag med glädje sett att serien tar sig väldigt fint. (Självklart är det min recension som är att tacka för detta, det förstår väl alla?) Berättad med högt tempo och fler intressanta infallsvinklar än vad jag vågade hoppas på efter den sunkiga starten.

4. Stargate Universe

Säsong: 1

Placering förra året: -

Varför: Efter debaklet som var Stargate Atlantis trodde jag att franchisen var död. Jag hade lyckligtvis fel. Stargate Universe är en mörkare, bättre skriven och mer välspelad serie än vad någon inkarnation varit tidigare med undantag för de bästa säsongerna av originalserien. Kommer följas med intresse.

3. True Blood

Säsong: 2

Placering förra året: 3

Varför: True Blood vilade inte på gamla meriter utan presenterade en ännu bättre säsong än den första. Spännande, rolig, välskriven och bra skådespel. Skulle hamna ännu högre på listan om det inte vore för de serier som landade på plats 2 och 1. Det kan vara värt att nämna att Topp-3 är serier som spelar i en helt annan division än de längre ner på listan.

2. Battlestar Galactica

Säsong: 4 (serien slut)

Placering förra året: 2

Varför: Battlestar Galactica lyckades inte ta sig upp till forna nivåer i de avslutande avsnitten men det är det få serier som har gjort överhuvudtaget. En tillfredsställande avslutning även om författarstrejken och andra händelser gjorde den på tok för utdragen. Trots detta förtjänar Battlestar Galactica alla hyllningar den fått och fortfarande får. Den väckte ett nytt intresse för science fiction och alla vi fans av genren kan bara salutera. So say we all.

1. Dexter

Säsong: 4

Placering förra året: 1

Varför: Fortfarande det bästa man kan se på TV. Överraskar ständigt med rolig dialog, galghumor, spänning och de bästa manusen sedan Battlestar Galacticas andra säsong. Återuppfinner sig en gång om året och jag önskar att det aldrig kommer ta slut.

Puh, det var det. Nästa lista, nästa december.