Inlägg publicerade under kategorin Film/TV
Regi: Paul Schrader
Manus: Paul Schrader
Skådespelare: Ethan Hawke, Amanda Seyfried, Cedric Antonio Kyles mfl.
Produktionsbolag: Killer Films/Fibonacci Films/Arclight Films mfl.
År: 2018
Längd: 113 min
Land: USA/Storbritannien/Australien
Svensk åldersgräns: 15
IMDB: https://www.imdb.com/title/tt6053438/
Pastor Ernst Toller basar över den historiska First Reformed Church i en förort till New York. Uttråkad med sitt liv och med vacklande tro tar Ernsts liv en dramatisk vändning när en man han väglett tar sitt eget liv. Ernst får snart reda på att mannen inte bara var orolig för miljön utan var fast besluten att göra något åt saken. När Ernst brottas med sina egna tvivel angående miljöförstöring ska kyrkan snart fira 250 år. Detta, i kombination med dålig hälsa och jobbiga känslor för den avlidnes änka, försätter Ernst i en spiral som kan sluta hur som helst...
Manuskategorierna på Oscarsgalan brukar vara där man hittar de i min mening bästa filmerna. Jag har sagt det förr och jag säger det igen - story is king. Utan ett bra manus kan man lika gärna titta på animerade tavlor eller något. Paul Schraders manus till First Reformed är problematiskt. Det råder ingen tvekan om att det är fantastiskt välskrivet, men det är ungefär 25 minuter för långt. Det har också en till en början väldigt pratig ton som mer för tankarna till litteratur än film. Samtidigt innehåller manuset vissa scener som är så otrolgt välgjorda att jag bara kunde gapa.
Amanda Seyfried och Ethan Hawke är båda bra i huvudrollerna, även om Seyfried spelar prästskjortan av Hawkes plågade pastor i de scener de delar. Som jag nämnde finns det vissa scener i First Reformed som är fantastiska och detta gäller framförallt en "kärleksscen" mellan Seyfried och Hawke. Du kommer veta vilken jag menar om du ser filmen. Den är värd att se enbart för nämnda scen.
First Reformed är kanske ingen klassiker, men den innehåller tillräckligt många intressanta saker och delar att jag ändå kan rekommendera den. Dessutom förhäxar Seyfried mig alltid med sina ögon. Det är gudomligt bara det.
Betyg: 4- plågade pastorer av 5 möjliga
Regi: Barry Jenkins
Manus: Barry Jenkins (baserat på James Baldwins bok)
Skådespelare: KiKi Layne, Stephan James, Regina King mfl.
Produktionsbolag: Annapurna Pictures/PASTEL/Plan B Entertainment
År: 2018
Längd: 119 min
Land: USA
Svensk åldersgräns: 11
IMDB: https://www.imdb.com/title/tt7125860/
Tish Rivers och Alonzo "Fonny" Hunt har alltid varit vänner och vuxit upp tillsammans i Harlem. När de båda inleder ett förhållande blir Tish snart gravid. Det borde, trots deras unga ålder, vara ett glatt besked, men när Fonny blir anklagas för ett brott han omöjligen kan ha begått inser de snart att samhället inte vill alla väl.
Barry Jenkins Moonlight (2016) var en extremt drabbande och finstämd uppväxtskildring som resulterade i hela Oscarskontroversen för några år sedan. If Beale Street Could Talk är även det en bra uppväxtskildring (mer eller mindre) om afroamerikaner i ett samhälle som blandat kortleken mot dem. Tyvärr har den inte alls samma tryck som Moonlight hade. Huvudanledningen är att Jenkins borde haft hjälp med att korta och/eller fokusera manuset.
Beale Street har scener som är fantastiskt bra samtidigt som den ibland tappar bort sig i en väldigt dialogtung exposition utan riktig innebörd. Kemin mellan huvudrollerna, Kiki Layne och Stephan James, är filmens stora höjdpunkt och de scener de delar med varandra är nästan alltid fantastiska. Framförallt Layne visar upp mognad i sitt skådespel långt bortom sin ålder. Ändå är det den mer namnkunniga Regina King som fått en Oscarsnominering. Visst, hon gör en bra roll, men det känns mer som hon får nicken i och med att hon redan har fyra tidigare nomineringar i bagaget.
Nomineringen som borde fått mer uppmärksamhet är dessutom inte Jenkins spretiga manus utan Nicholas Britells soundtrack som skickligt blandar temamusik av den gamla skolan med mer experimentella tongångar. Jenkins manus tappar tyvärr bort huvudbudskapet då och då, vilket filmen tycks vilja råda bot på framemot slutscenerna. Det är dock lite för sent och Beale Street är dessvärre något av en besvikelse. Trist.
Betyg: 3 trassliga familjeförhållanden av 5 möjliga
Oscarsgalan 2019: Veckans uppdatering av listan
Best Motion Picture
Best Performance By An Actor In A Leading Role
Bradley Cooper (A Star Is Born)
Rami Malek (Bohemian Rhapsody)
Christian Bale (Vice)
Viggo Mortensen (Green Book)
Willem Dafoe (At Eternity's Gate)
Best Performance By An Actress In A Leading Role
Oliva Colman (The Favourite)
Melissa McCarthy (Can You Ever Forgive Me?)
Yalitza Aparicio (Roma)
Best Performance By An Actor In A Supporting Role
Mahershala Ali (Green Book)
Richard E. Grant (Can You Ever Forgive Me?)
Best Performance By An Actress In A Supporting Role
Emma Stone (The Favourite)
Marina de Tavira (Roma)
Rachel Weisz (The Favourite)
Regina King (If Beale Street Could Talk)
Best Achievment In Directing
Roma (Alfonso Cuarón)
Cold War (Pawel Pawlikowski)
BlacKkKlansman (Spike Lee)
The Favourite (Yorgos Lanthimos)
Best Original Screenplay
First Reformed
Best Adapted Screenplay
BlacKkKlansman
If Beale Street Could Talk
Can You Ever Forgive Me?
Best Animated Feature
Mirai No Mirai
Spider-Man: Into The Spider-Verse
Best Foreign Language Film
Kapernaum (Libanon)
Roma (Mexico)
Shoplifters (Japan)
Never Look Away (Germany)
Best Cinematography
Never Look Away
Best Editing
Bohemian Rhapsody
Green Book
The Favourite
Best Production Design
Mary Poppins Returns
Best Costume Design
Black Panther
Mary Poppins Returns
Mary Queen Of Scots
Best Makeup & Hairstyling
Mary Queen Of Scots
Best Original Score
If Beale Street Could Talk
Mary Poppins Returns
Best Original Song
"All The Stars" (Black Panther)
"The Place Where Lost Things Go" (Mary Poppins Returns)
"I'll Fight" (RBG)
"When A Cowboy Trades His Spurs For Wings" (The Ballad Of Buster Scruggs)
Best Sound Mixing
Best Sound Editing
Best Visual Effects
Christopher Robin
Best Documentary, Short
A Night At The Garden
Black Sheep
End Game
Lifeboat
Period. End Of Sentence.
Free Solo
Hale County This Morning, This Evening
Kinder des Kalifats
Minding The Gap
RBG
Animal Behaviour
Bao
Late Afternoon
One Small Step
Weekends
Best Short Film, Live Action
Detainment
Fauve
Madre
Marguerite
Skin
Regi: Julie Cohen & Betsy West
Manus: Julie Cohen & Betsy West
Skådespelare: Ruth Bader Ginsburg, Bill Clinton, Sharron Frontiero mfl.
Produktionsbolag: CNN Films/Storyville Films/Better Than Fiction Productions
År: 2018
Längd: 98 min
Land: USA
Svensk åldersgräns: BTL
IMDB: https://www.imdb.com/title/tt7689964/
Ruth Bader Ginsburg är troligen en av de mest namnkunniga amerikanska juristerna utanför landets gränser. Vid 84 års ålder visar hon inte några tecken på att sakta ner sitt arbete i HD utan är snarare mer talför och har en starkare röst än någonsin innan. Julie Cohen & Betsy West har regisserat detta porträtt av hennes liv, från den enkla starten i Brooklyn till maktens korridorer.
Ruth Bader Ginsburg, eller RBG som hon brukar få sitt namn förkortat, är en av de coolaste kvinnorna jag känner till. Därför var jag också väldigt glad att få tag i den här dokumentären. Som ni kanske har märkt lyser recensionerna av just dokumentärerna med sin frånvaro i årets Oscars-race. Samtliga bolag jag varit i kontakt med, förutom produktionsbolagen bakom RBG, har hitintills kategoriskt vägrat att skicka recensionsexemplar. Vi får hoppas att det hinner ändra sig tills galan går av stapeln. Hur som helst är RBG den enda dokumentär jag riktigt såg fram emot i klassen och den levde också upp till mina förväntningar!
RBG gör det mesta rätt som dokumentärbiografi. Den här genren har en benägenhet att bli ett enda långt hyllande av en person utan kontext. Cohen och West undviker denna ack för vanliga fälla genom att berätta Ginsburgs historia genom de politiska omvälvningarna i USA fråna 60-talet och framåt. Den här gången är dock glasögonen inte som så ofta annars på medborgarrättsrörelsen utan på 60- och 70-talens uppsving för organiserade feministiska rörelser. Ginsburg har gjort sig känd som en stark motståndare mot allt vad könsdiskriminering heter och har basat över flertalet uppmärksammade fall som hanterar just detta. Och som hon gör det!
Att se och lyssna på Ginsburg argumentera är en master class i retorik och debatteknik. Hennes anförande låter fullkomligt naturliga samtidigt som hon har en förmåga att hitta slagord och exempel som skär igenom all bullshit som en skalpell. När jag undervisar i de högre kurserna i engelska på gymnasiet brukar jag använda Ginsburg som exempel på hur ett anförande ska hållas. Hon är fullkomligt enastående!
Cohen och West gör dock inte bara en poäng av Ginsburgs juridiska karriär utan utforskar även hennes familjeliv och karaktär privat. Att denna fantastiskt vältaliga och hårdföra kvinna skulle vara lite av en blyg viol privat är väldigt intressant. Balansen som regissörerna hanterar mellan det juridiska och det privata fungerar för det mesta väldigt bra. Det enda jag har att invända på är att filmen saknar det där svårfångade "någonting" som ger en absolut femma i betyg. Det är dock på håret. Se världens coolaste jurist in action.
Betyg: 4+ benhårda små damer som kommer krossa dig av 5 möjliga
Regi: Joel & Ethan Coen
Manus: Joel & Ethan Coen (två segment baserade på en novell av Jack London respektive Stewart E. White)
Skådespelare: Tim Blake Nelson , James Franco, Liam Neeson mfl.
Produktionsbolag: Annapurna Pictures/Annapurna Television/Mike Zoss Productions
År: 2018
Längd: 133 min
Land: USA
Svensk åldersgräns: 15
IMDB: https://www.imdb.com/title/tt6412452/
Ethan & Joel Coen återvänder till sin älskade americana och ger oss sex berättelser av absurditeter blandade med djupaste allvar. En sjungande revolverman, en misslyckad bankrånare och två något "speciella" prisjägare är bara några av karaktärerna vi stöter på i bröderna Coens version av vilda västern.
För den som läser bloggen regelbundet är det numera ganska uppenbart att jag älskar en bra western. Det finns något speciellt i mytbildningen kring USA:s gränsmarker när det begav sig, med hårda män, farliga kvinnor och talande revolvrar. Bröderna Coen har allt som oftast flörtat med hela americana-genren och tog till sist steget fullt ut till klassisk western med True Grit (2010). The Ballad Of Buster Scruggs är på gott och ont en antologifilm, vilket oftast brukar ha några briljanta segment och några utfyllnadsberättelser. Det fina med den här filmen är att den inte har några riktiga dalar men också bara en fullkomligt briljant berättelse - föga förvånande den om Buster Scruggs.
Tim Blake Nelson spelar den första historiens sjungande revolverman vars äventyr vi får följa. Det är lika delar smutsig "ny-western" som den extremt glorifierade varianten som John Wayne och grabbarna stod för. Den här kontrasten, med Buster som en gammal typ av hjälte satt i en modern miljö som han trots allt kan hantera, gör öppningssegmentet till filmens stora höjdare. Jag vek mig av skratt under vissa scener och hade gärna sett att bröden Coen hade gjort en hel 90 minuters-film om filmens titulära hjälte.
Resterande segment är inte direkt dåliga, men de kommer aldrig upp i riktigt samma nivå som Buster Scruggs. Jag vet inte om det var ett briljant drag eller inte att börja med den i mitt tycke bästa berättelsen eftersom den också bryter av väldigt mycket från resten. Jag lutar dock mer och mer till att det var det bästa de kunde göra. Den fick mig verkligen att se fram emot resten av, de mycket mörkare, historierna.
Favoriten efter Buster Scruggs är historien om två prisjägare som är på väg för att leverera kroppen av sitt senaste byte. I en diligens stöter de på en mycket märklig samling människor och dialogen som följer dem emellan är guld värd. Om jag ska välja en historia som lite, lite svagare än de andra blir det den om ett utvandringståg längs Oregon-leden. Den drar ut något på tiden och är en smula för dyster för att passa in med resten.
Om du gillar westerns eller för den sakens skull bra historier får du dock inte missa The Ballad Of Buster Scruggs. Det är inte en perfekt antologi, men det är mycket få antologier förunnat. Den kommer närmre än de flesta jag sett de senaste åren.
Betyg: 4 stetsonhattar av 5 möjliga
Regi: Pawel Pawlikowski
Manus: Pawel Pawlikowski/Janusz Glowacki/Piotr Borkowski
Skådespelare: Joanna Kulig, Tomasz Kot, Borys Szyc mfl.
Produktionsbolag: Opus Film/Apocalypso Pictures/MK Productions mfl.
År: 2018
Längd: 89 min
Land: Polen/Storbritannien/Frankrike
Svensk åldersgräns: 11
IMDB: https://www.imdb.com/title/tt6543652/
I efterkrigstidens Polen får den lysande musikern Wiktor i uppdrag att sätta samman ett turnérande sällskap som ska visa på vad polsk musik och dans har att erbjuda. Under uttagningarna träffar han den vackra och talangfulla Zuba och de två inleder snart en romans. Problem uppstår dock när Wiktors längtan efter friheten i väst inte faller Zuba i smaken.
Det är inget bra tecken när man en stund in i Pawel Pawlikowskis Cold War mest tänker "är ni inte döda än?". Jag tillhörde knappast hyllningskörerna för hans förra film, Ida (2013) som jag tyckte var en om tekniskt vacker tämligen själlös film. Det utlåtandet är sant även för Cold War, med skillnaden att här lyser den förra filmens tekniska briljans allt som oftast med sin frånvaro.
Att sätta en internationell kärlekshistoria i kontexten av Kalla krigets kallaste år är ingen dum idé då det verkligen ger mycket utrymme för drama. Det kräver givetvis att man har trovärdiga och/eller älskvärda karaktärer. Cold War skildrar sitt kärlekspar som två fullkomligt ologiskt agerande lallande fånar som egentligen är sina egna värsta fiender. Ja, jag förstår symboliken med att "deras förhållande är som ett kallt krig", men det känns verkligen som den värsta typen av tonårsromans - stora och tomma gester av självförhärligande. Zuba är en subba (jag var tvungen) och Wiktor har en offerkofta som håller på att kväva honom.
Det värsta är filmens fragmentariska natur. Wiktor återvänder till Polen och får 15 år i ett arbetsläger? Äh, det finns väl inget intressant med det, vi spolar fram bandet ooooooch han är ute igen för gott uppförande, mutor eller varför inte förgiftad vodka? Vad vet jag? Det enda som sägs är han högt uppsatte bekante som säger att det var skönt att de kunde hjälpa honom därifrån. Filmens klimax, eller antiklimax, talar för resten av filmen - melodramtiskt dravel utan någon vidare konstnärlig touch. Undvik.
Betyg: 1 eländes, eländes, elände av 5 möjliga
Oscarsgalan 2019: Veckans uppdatering av listan
Best Motion Picture
Best Performance By An Actor In A Leading Role
Bradley Cooper (A Star Is Born)
Rami Malek (Bohemian Rhapsody)
Christian Bale (Vice)
Viggo Mortensen (Green Book)
Willem Dafoe (At Eternity's Gate)
Best Performance By An Actress In A Leading Role
Oliva Colman (The Favourite)
Melissa McCarthy (Can You Ever Forgive Me?)
Yalitza Aparicio (Roma)
Best Performance By An Actor In A Supporting Role
Mahershala Ali (Green Book)
Richard E. Grant (Can You Ever Forgive Me?)
Best Performance By An Actress In A Supporting Role
Emma Stone (The Favourite)
Marina de Tavira (Roma)
Rachel Weisz (The Favourite)
Regina King (If Beale Street Could Talk)
Best Achievment In Directing
Roma (Alfonso Cuarón)
Cold War (Pawel Pawlikowski)
BlacKkKlansman (Spike Lee)
The Favourite (Yorgos Lanthimos)
Best Original Screenplay
First Reformed
Best Adapted Screenplay
BlacKkKlansman
If Beale Street Could Talk
Can You Ever Forgive Me?
The Ballad Of Buster Scruggs
Best Animated Feature
Mirai No Mirai
Spider-Man: Into The Spider-Verse
Best Foreign Language Film
Cold War (Poland)
Kapernaum (Libanon)
Roma (Mexico)
Shoplifters (Japan)
Never Look Away (Germany)
Best Cinematography
Cold War
Never Look Away
Best Editing
Bohemian Rhapsody
Green Book
The Favourite
Best Production Design
Mary Poppins Returns
Best Costume Design
Black Panther
Mary Poppins Returns
Mary Queen Of Scots
The Ballad Of Buster Scruggs
Best Makeup & Hairstyling
Mary Queen Of Scots
Best Original Score
If Beale Street Could Talk
Mary Poppins Returns
Best Original Song
"All The Stars" (Black Panther)
"The Place Where Lost Things Go" (Mary Poppins Returns)
"I'll Fight" (RBG)
"When A Cowboy Trades His Spurs For Wings" (The Ballad Of Buster Scruggs)
Best Sound Mixing
Best Sound Editing
Best Visual Effects
Christopher Robin
Best Documentary, Short
A Night At The Garden
Black Sheep
End Game
Lifeboat
Period. End Of Sentence.
Free Solo
Hale County This Morning, This Evening
Kinder des Kalifats
Minding The Gap
RBG
Animal Behaviour
Bao
Late Afternoon
One Small Step
Weekends
Best Short Film, Live Action
Detainment
Fauve
Madre
Marguerite
Skin
Regi: Björn Runge
Manus: Jane Anderson (baserat på Meg Wolitzers roman)
Skådespelare: Glenn Close, Jonathan Pryce, Max Irons mfl.
Produktionsbolag: Meta Film/Anonymous Content/Film i Väst mfl.
År: 2017
Längd: 99 min
Land: Storbritannien/Sverige/USA
Svensk åldersgräns: 7
IMDB: https://www.imdb.com/title/tt3750872/
Den hyllade författaren Joe Castlemans dröm besannas när han vinner Nobelpriset i litteratur. Med till Stockholm tar han sin fru Joan och son David. Under dagarna som leder upp till prisceremonin får vi en tillbakablick på parets liv genom Joans ögon... och allt är inte vad det verkar.
Även om Sverige inte har någon film nominerad i bästa utländska film på årets Oscarsgala (vilket de borde ha haft) råder det ingen brist på övriga nomineringar kopplade till det kalla nord. Björn Runges The Wife plockade hem ett fint pris på Golden Globe-galan när Glenn Close vann bästa kvinnliga huvudroll. Eftersom hon varit nominerad sex gånger tidigare till en Oscar är det en lågoddsare att hon äntligen får den i år.
Close är också navet runt vilket The Wife kretsar, både i såväl titel som berättarmässigt. Hon gör ett mycket bra jobb och har framförallt en väldigt bra kemi tillsammans med Jonathan Pryce (Joe) som får mig att tro på att de verkligen är ett gammalt gift par. Max Irons är också bra i rollen som deras son David, men det råder ingen tvekan om att detta är Glenn Closes film.
Medan filmen är verkligen välspelad lider den dock något på manussidan. Uppbyggnaden mot peripetin är väldigt snygg och engagerande, men filmen slutar precis när den börjar bli riktigt intressant. Jag hade hellre sett att Nobelceremonin hade kommit vid mittpunkten av filmen och att resterande tid hade ägnats åt det moraliska dilemma som händelserna där medför. The Wife är helt enkelt en bra film med lite extra plus för mycket fint skådespel, men som hade behövt en omdisponering eller omkring 25 minuter till för att riktigt lyfta.
Betyg: 3+ frugor av 5 möjliga
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 |
2 | 3 |
4 | 5 |
6 |
||||
7 | 8 |
9 | 10 |
11 |
12 |
13 |
|||
14 |
15 |
16 |
17 |
18 |
19 |
20 |
|||
21 |
22 |
23 |
24 |
25 |
26 |
27 |
|||
28 |
|||||||||
|