Regi: Alice Lowe

Manus: Alice Lowe

Medverkande: Gemma Whelan, Kate Dickie, Alice Lowe mfl.

Produktionsbolag: Gennaker/Western Edge Pictures

År: 2016

Längd: 88 min

Land: Storbritannien

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt5154288/

Som om det inte vore stressigt nog att vänta sitt första barn måste Ruth göra det ensam när hennes man omkommer i en klättringsolycka. Ruth är däremot säker på att skulden ligger hos makens klättringskompisar och det är hon inte ensam om. Någon är ute efter hämnd på klättrarna, någon som inte ens är född ännu.

Jag är 35 år och har inga barn. Det kommer troligen inte ändras. Jag sörjer inte. Alla i min bekantskapskrets skaffar barn och klagar på hur trötta de är, hur lite tid de har och hur dyrt det är. Det är deras val och to each their own, men jag har aldrig förstått tjusningen. Prevenge gör ingenting för att ändra på den saken.

Alice Lowe har en späckad karriär som skådespelerska bakom sig, men gör sin långfilmsdebut som regissör med Prevenge. Om hennes insatser här är något att gå efter borde hon slagit sig in på den banan för länge sedan. Prevenge kanske låter som en slapstick- och gorefest, men Lowe har lyckats med konststycket att både berätta en förbaskat rolig mörk komedi som något som slår ner på olika företeelser i det moderna samhället med bitande satir. Det finns mer bakom den något kitschiga premissen och Lowes manus och regi ger exempel på en unik röst som jag vill höra mer från. Lowe lyckas skapa osäkerhet med sitt manus och framförallt mot slutet blir publiken dragna vid näsan. Det är inte vad du tror, helt enkelt.

Lowe spelar också huvudrollen och birollskaraktärerna får egentligen inte särskilt mycket att göra. Det här är först och främst en one woman show och Lowe fullständigt krossar det. Det enda lilla jag har att invända emot är att hon ibland inte riktigt hittar rätt ton mellan de olika scenerna och berättandet kan då och då bli något splittrat. För er som vill se en smart svart komedi med både hjärta och hjärna. Visa den inte för eventuella gravida partners bara!

Betyg: 4 murder bumps av 5 möjliga

Regi: Amanda Kernell

Manus: Amanda Kernell

Medverkande: Lene Cecilia Sparrok, Mia Erika Sparrok, Maj-Doris Rimpi mfl.

Produktionsbolag: Nordisk Film Production Sverige AB/Bautafilm

År: 2016

Längd: 110 min

Land: Sverige

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt5287168/

14-åriga Elle-Maja växer upp i en renskötarfamilj i Lappland på 1930-talet. Som samiskt barn går hon på en internatskola för just samer där hon fascineras av livet bortom fjället. Ett besök av rasbiologiforskare från Uppsala blir startskottet för att drömmen om ett liv söderut ska sätta igång för Elle-Maja på allvar. Samer får dock inte studera vidare och Elle-Maja funderar på en radikal lösning.

Behandlingen av samerna är ett av Sveriges mörkaste kapitel. Systematisk rasism och nedvärderande av ett lands urinnevånare är något vi sett exempel på i en mängd filmer, men jag kan inte minnas att jag sett det lika bra från mitt eget hemland förr. Bara det gör Sameblod till en nyttig historielektion som borde ses av alla. Det hjälper ju dessutom till att det är en mycket bra film också.

Amanda Kernells regi fullkomligen lyser och hon visar med sin långfilmsdebut att hon absolut är ett namn att räkna med. Framförallt imponerar skådespelarregin och ögat för det svenska landskapet som vi ofta inte ser hur vackert det egentligen är. Manuset lyckas koka ner en väldigt omfattande historia till en personlig berättelse som väcker känslor samtidigt som den sätter fingret på samernas situation under 30-talet. Stort plus att många scener är på samiska, vilket man inte hör talas tillräckligt ofta i media.

Lene Cecilia Sparrok är den stora stjärnan i ensemblen. Förvisso har hon enligt biografin på Wikipedia erfarenhet av teater sedan innan, men att detta är hennes första filmroll är inget annat än fantastiskt. Sparrok lyckas förmedla väldigt mycket med väldigt lite dialog. Istället är det mimik och kroppspråk som är hennes stora uttrycksmedel och Kernell fångar detta perfekt. Det är helt enkelt ett jäkla bra team det där, Kernell och Sparrok.

Sameblod väcker hopp om svensk film. De senaste åren har, utöver diverse alltför marginaliserade independentfilmer, varit ganska fattiga på bra svensk film och våra nordiska grannar, i synnherhet Danmark, har sprungit cirklar kring oss. Med Sameblod har Amanda Kernell skapat en drabbande historia med ett viktigt budskap. Se den.

Betyg: 4+ jojkar av 5 möjliga

Regi: André Øvredal

Manus: Ian B. Goldberg & Richard Naing

Medverkande: Brian Cox, Emile Hirsch, Ophelia Lovibond mfl.

Produktionsbolag: 42/IM Global/Impostor Pictures

År: 2016

Längd: 86 min

Land: USA/Storbritannien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3289956/

Tommy och Austin är ett fader-son-team sin driver en anrik rättsläkarpraktik i källaren under sitt hus. En kväll får de in kroppen av en oidentifierad kvinna. Obduktionen måste göras omedelbart då kvinnan hittats i ett hus med tre andra döda kroppar och både polisen och media vill ha svar så fort som möjligt. Det visar sig snart att obduktionen är den märkligaste de någonsin utfört...

Kroppen är full av äckliga saker som vi helst inte vill ska gå sönder. Det är också därför vi fascineras av kriminalare och gore. Mekanismerna är de samma genrerna emellan - vad har hänt, vem gjorde det och hur? Det finns en hel del bra inom läkarsubgenren inom skräckfacket, men minst lika mycket dåligt. The Autopsy Of Jane Doe lägger sig någonstans i mitten.

Det börjar riktigt bra. Brian Cox är en underanvänd skådespelare som alltid är bra i vad han är med i och hans kemi med Emile Hirsch som sonen Austin fungerar väldigt väl. Framförallt är det dock avsaknaden av bullshit som tilltalar mig i filmens första del. Det är osentimentalt om obducentyrket, men inte lättsamt. Om du har svag mage är inte det här filmen för dig. Det är närgångna bilder på obduktionen och klarar du inte av att titta på operationsscenerna i gemene sjukhusserie bör du inte se den här filmen. För oss som är intresserade av vad som faktiskt händer i yrket är det dock intressant. Sen går det tyvärr utför.

Istället för att fortsätta hålla sig på den subtila sidan brassar Jane Doe på med allt vad den kan. Det spökar stenhårt, med andra ord och många väldigt uttjatade troper används utan egentligen twist eller uppdatering. Som sådan är det här en halvt sevärd film. Se den om du gillar genren i stort, men om du bara ser skräck då och då finns det bättre val. Synd på bra upptakt. Jag väntade mig lite mer av norske regissören André Øvredal i hans Hollywood-debut, men det är absolut ingen katastrof. Han behöver bara ett jämnare manus.

Betyg: 3 not quite dead yet av 5 möjliga

Regi: Brian Knappenberger

Manus: Brian Knappenberger

Medverkande: Nick Denton, Hulk Hogan, Donald J. Trump mfl.

Produktionsbolag: Luminant Media/Submarine

År: 2017

Längd: 95 min

Land: USA/Nederländerna

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 7

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1610525/

När sajten Gawker publicerade ett kortare utdrag ur en sexvideo där Terry Bollea (mer känd som Hulk Hogan) fastnat på bild började ett märkligt och viktigt rättsmål. Hur värderas personlig integritet kontra journalistisk frihet? Det är en rättegång som är intressant i sig, men när Gawker började gräva lite mer hittade de andra, mer affärsmässigt drivna, krafter bakom rättegången.

Vår samtids fascination med mer eller mindre kända personer som har sex på grynig kamera har sedan diverse känd-för-att-vara-känd-personligheters alster byggt hela karriärer på hemgjord porr. Hulk Hogan var en av många kändisar som följde efter och troligen skulle det här blåst över om det inte vore för att Hogan absolut inte ville att videons andra del skulle komma ut - den där han hasplar ur sig grovt rasistiska och homofobiska uttalanden. Brian Knappenberger visar i sin dokumentär på hur denna vilja att dölja det som till sist blev Hogans spark ut ur WWE faktiskt bara gjorde situationen värre.

Det blir dock inte riktigt intressant förrän anklagelserna om att starka affärsintressen från bland annat Silicon Valley hade ett finger med i spelet, helt enkelt för att de ville sätta dit Gawker. Gawker är en problematisk publikation. Hälften skvallerpress, hälften seriös journalistik har sajten lyckats göra några iögonfallande avslöjanden, samtidigt som man ofta legat på gränsen till ärekränkning i andra reportage. Säga vad man vill om Gawker, men det är en så här pass viktig fråga om var pressfrihetens gräns ska (om) dras att den måste utforskas.

Knappenberger kopplar samman rättegången med synen på "fake news" och hur rika intressen influerar medier. Det är tyvärr också här som Nobody Speak blir lite splittrad. Man spelar också mediehetsarna rakt i händerna genom att inte låta båda sidor komma till tals. Som så är Nobody Speak en halv dokumentär. Mycket intressant, men med vissa problem att försvara sin egen tes när man inte får höra andra sidan.

Betyg: 3 dokumentärer som borde varit bättre av 5 möjliga

Regi: Philippe Falardeau

Manus: Jeff Feuerzeig/Jerry Stahl/Liev Schreiber/Michael Cristofer

Medverkande: Liev Schreiber, Elisabeth Moss, Naomi Watts mfl.

Produktionsbolag: Campbell Grobman Films/Jeff Rice Films/Mike Tollin Productions

År: 2016

Längd: 98 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1610525/

Efter att Muhammad Ali hade besegrat George Foreman i den klassiska matchen "The Rumble In The Jungle" ville hans promotor, Don King, spela på svart mot vit-tematiken han upplevde skulle generera ännu större intresse i Alis nästa match. Den ende vite boxaren som var rankad på topp 10-listan var Chuck "The Bleeder" Wepner, en kille vars största kännetecken var att han kunde ta emot kopiösa mängder stryk men ändå vinna matcher. Alla trodde att matchen skulle vara över innan den började, men Chuck hade andra planer...

Jag har ofta undrat varför det inte kommit någon ordentligt gjord film om Chuck Wepner. Föga förvånande var det Wepner som var Sylvester Stallones inspirationskälla när han skrev Rocky (1976). Han försökte till och med få med Wepner i uppföljaren, men det är där som Wepners liv verkligen blev som Rockys - bara värre.

Wepners historia är en klassisk fall from grace-saga, där en man går på myten om sig själv och sätter krokben för alla sina chanser. Liev Schreiber gör en jättebra huvudroll där han inte bara lagt sig till med dialekt utan även förvandlat sig fysiskt så att jag inte kände igen honom först. Han pendlar hela tiden mellan att vara totalt övertygad om sin egen storhet för att i nästa sekund tvivla på sig själv. Det är ett mycket drabbande porträtt av en man som fått smaka på vad finrummet kan erbjuda för att sedan bli utestängd från det samma.  Schreiber har också god draghjälp av flertalet riktigt duktiga skådespelare, exempelvis Naomi Watts och Ron Pearlman. 

The Bleeder (omdöpt till Chuck på vissa marknader) är en film för alla som gillar boxning, men fungerar även som en fin karaktärsstudie av Wepners uppgång och fall. Det är tråkigt att den försvunnit lite i distributionen. Så värst många bra boxningsfilmer kommer det inte och framförallt inte biografier om riktiga boxare med mycket dramatiska levnadsöden. Om jag säger att filmen börjar med Wepner i ringen mot en björn (ja...) förstår ni hur lågt han hade sjunkit till sist. Mycket välspelat och sevärt.

Betyg: 4 riktiga Rockys av 5 möjliga

Regi: Bill Condon

Manus: Stephen Chbosky & Evan Spiliotopoulos (främst baserat på Linda Woolvertons manus från 1991)

Medverkande: Emma Watson, Dan Stevens, Luke Evans mfl.

Produktionsbolag: Mandeville Films/Walt Disney Pictures

År: 2017

Längd: 129 min

Land: USA/Storbritannien

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2771200/

Belle är inte som andra unga kvinnor. Istället för att intressera sig för byns krigshjälte (och skrävlare), Gaston, lever hon i böckernas värld. När Belle tvingas ingå en överenskommelse för att rädda sin far från ett odjurs fängelse blir det starten på ett nytt kapitel i hennes liv. Men kan hon verkligen älska ett odjur?

Om jag skulle beskriva den här filmen med ett ord skulle det vara "onödig". Disneys egen animerade förlaga från 1991 slår nämligen den här live action-adaptionen på fingrarna när det gäller allt. En andefattig Emma Watson (som brukar vara bra) i huvudrollen som Belle spelar mot ett marginellt bättre Odjur med röst av Dan Stevens. Stevens kanske inte hade varit mitt första val till röstskådis, men han klarar av sångscenerna med mer än godkänt betyg. Dialogen blir dock lite för lättviktig i Stevens tappning.

Annars är det just det imponerande röstskådespeleriet som räddar 2017 års version av Beauty & The Beast upp till godkänd nivå. Seriöst, kolla in rollistan på IMDB. Men, sen var det ju det där med manuset. Okej, Beauty & The Beast är för de flesta en animerad film från 1991 baserad på en klassisk historia. Gott så. Nu är det över 25 år senare och med alla diskussioner om Disneyprinsessor och deras sätt att välja män borde det blivit en lite annorlunda tolkning. Det här är fortfarande historien om hur två våldsamma män kurtiserar en ung kvinna med huvudet i molnen. Vad är det egentligen för skillnad på Odjuret och den förskräcklige Gaston? Tja, Odjuret gör det rätta till sist, men inte efter att Belle "förändrat" honom med sin blotta närvaro. 

Okej, huvudtematiken är fortfarande tvivelaktig, men det finns det många filmer som gör sig skyldiga till. Vad som irriterar mig mer är den totala brist på smak och återhållsamhet när det kommer till designen. Den animerade versionen hade fantastisk animation men också karaktärer, antropomorfiska eller ej, som alltid var väldesignade. Likaså, det finns en total brist på ambition när man gör en remake som inte tillför något till historien eller ger nya tolkningar. Det är ett skakigt godkännande, men kommer säkert komma upp på tapeten igen till Oscarsgalan...

Betyg: 2 be our guest? no thanks av 5 möjliga

Regi: J.D Dillard

Manus: J.D Dillard & Alex Theurer

Medverkande: Jacob Latimore, Seychelle Gabriel, Dulé Hill mfl.

Produktionsbolag: Diablo Entertainment/WWE Studios

År: 2016

Längd: 89 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt4573516/

Bo gör väldigt bra ifrån sig i skolan, men tvingas tacka nej till ett stipendium när hans mor hastigt går bort. Istället för studier tar han hand om sin lillasyster samtidigt som han uppträder som gatumagiker. Eftersom det knappast är ett välbetalt yrke drygar han ut kassan om nätterna genom att sälja droger för gangsterbossen Angelo. När Bo försöker lura Angelo på pengar blir det början på en kamp på liv och död... men Bo har ett hemligt vapen. Hans "magi" fungerar.

Sleight var en av förra årets filmer som jag såg en trailer på, skrev ner titeln och sen tyvärr glömde bort. Kombinationen med socialrealism och någon slags variant på superhjältetemat lät minst sagt intressant. Dessvärre lyckas Sleight bara halvhjärtat med att förverkliga sin potential.

Det är främst manusets fel att Sleight inte riktigt funkar som den borde. Det finns alltför många logiska luckor för att berättelsen ska vara logisk ens inom sin egen kontext. Exempelvis, om Bo nu kan manipulera vissa objekt till synes utan yttre manipulation (det får en ganska spännande vetenskaplig förklaring sent i filmen), varför langar han droger? Jag kan på rak arm komma på fem - sju andra saker han skulle kunna göra med sin talang lagligt eller gråskaleaktigt som hade gjort att han aldrig skulle behöva oroa sig för pengar igen. Istället borde manuset fokuserat på "great powers, great responsibility"-tropen, fast utifrån ett mer jordnära perspektiv än vi är vana att se den.

Jacob Latimores prestation i huvudrollen är det bästa med den här filmen. J.D Dillard visar dock potential som både manusförfattare och regissör. Han är inte riktigt där än, men kan vara ett namn att lägga på minnet. För Latimore spår jag däremot en ljus framtid redan nu.

Sleight duger om du inte har något annat att se, fast det finns bättre, liknande, filmer på marknaden. Synd på en fin premiss och fint skådespel från Latimore.

Betyg: 2+ halvfärdiga berättelser av 5 möjliga

Regi: Christopher Nolan

Manus: Christopher Nolan

Medverkande: Fionn Whitehead, Mark Rylance, Tom Hardy mfl.

Produktionsbolag: Warner Bros./Syncopy/Dombey Street Productions mfl.

År: 2017

Längd: 106 min

Land: Storbritannien/Nederländerna/Frankrike/USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt5013056/

Dunkirk, 1940: Den brittiska armén har tvingats retirera för den snabba tyska anstormningen. Nu står närmre 400 000 man på stranden med Storbritannien så nära men ändå så långt borta. Christopher Nolan skildrar här tre skeenden under evakuationen, ett till land, ett till sjöss och ett i luften.

Evakueringen av Dunkirk var en av andra världskrigets viktigaste händelser. Utan den skulle Storbritannien högst sannolikt varit tvungen att kapitulera för tyskarna och kriget hade tagit en helt ny väg. Det är ett ytterst dramatiskt scenario som mig veterligen bara filmats en gång tidigare, 1958. Att anlita science fiction- och serietidningsfilmsgiganten Christopher Nolan till jobbet kanske verkar som ett konstigt val, men alla vet att Nolan inte har misslyckats i registolen än. Det gör han inte heller med Dunkirk. Faktum är att det är en av de bästa krigsskildringar jag sett på mycket länge.

Idén att bryta upp kronologin och låta filmen utspela sig i tre parallellhandlingar är ett häftigt grepp som i mindre talangfulla händer hade kunnat falla helt platt. Nolan lyckas med en nästan kuslig fingertoppskänsla pricka rätt nästan hela tiden. Det finns en och annan synlig skarv här och där, men på det hela taget är det med mycket skicklig klippning, regi och användande av musik som filmen knyts ihop på ett fantastiskt vis.

Just Hans Zimmers musik är en av filmens höjdpunkter. Det drar igång nästan från början med ett genomgående tema med en tickande klocka i många av styckena. Dunkirk är en film som verkligen känns stressande, på ett bra sätt. Det finns inte ett ögonblick där det känns som soldaterna kan koppla av utan närsomhelst kan bombflygplanen komma. Ljudbilden skapar tillsammans med Zimmers musik ett ljudspår som nästan hade varit öronbedövande om det inte vore så skickligt mixat. Dunkirk kan mycket möjligt ta storslam i de tekniska kategorierna på nästa års Oscarsgala. Skådespelarna är bra även dem, men trots sin imponerande rollista är det inte i huvudsak en film som fokuserar på enskilda skådespelarögonblick som på ett brett ensemblespel.

Jag debatterar lite med mig själv om längden på filmen. Å ena sidan är det uppfriskande att se något på bio som inte är sju svåra år långt. Å andra sidan känns det som vissa delar faller lite i skymundan. Jag skulle gärna sett några scener från de franska soldaternas motstånd i staden och ett lite större fokus på det spektakulära beslut som togs av båtägare över hela Storbritannien att helt enkelt segla över havet för att hjälpa till. The spirit of Dunkirk lever i allra högsta grad i Nolans film, men ett lite bredare perspektiv, och då kanske en halvtimme längre film, vore kanske på sin plats. Jag är dock fortfarande osäker på om det skulle ha blivit en för tunn slutprodukt eller inte.

Hur det än må vara med ovanstående är Dunkirk en av de där filmerna du bör se på bio. Ljudet och skalan på vad som händer på duken är så maffigt att du omöjligen kan duplicera det med en hemmabio. En av årets hittills bästa filmer.

Betyg: 4+ brittiska småbåtar av 5 möjliga