Regi: Matt Reeves

Manus: Matt Reeves & Mark Bomback

Medverkande: Andy Serkis, Woody Harrelson, Steve Zahn mfl.

Produktionsbolag: Chernin Entertainment/TSG Entertainment

År: 2017

Längd: 140 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3450958/

 

Även om förrädaren Koba är död fortsätter människornas krig mot aporna. När apornas ledare Caesar försöker föra sin stam till ett ställe dit människorna inte hittar dem verkar kriget dock gå mot sitt slut. Natten innan färden ska börja attackeras apornas grotta av en halvgalen överste och hans män. Målet är att ha ihjäl Caesars familj för att provocera fram en slutgiltig uppgörelse...

 

"Det ska bli kul med lite apor!" sa min vän och log brett innan vi gick in i salongen. Ja, intelligenta apor är en liten subgenre i sig själv och med de mycket bra tidigare delarna i den här remake-serien var det här sommarens blockbuster jag såg fram emot mest tror jag. Tyvärr är War For The Planet Of The Apes ännu ett litet steg tillbaka från trilogins första och starkaste del.

 

Andy Serkis är lika fantastisk i sin motion capture som han alltid är och jag undrar hur många filmer han spelat bokstavlig apa i nu. Serkis roll som Caesar är fortfarande en av hans bästa och även i War lyckas han som en av ytterst få motion capture-skapelser förmedla en djup känsla i sitt spel. Bäste nykomling är Steve Zahn (av alla människor) som apan med det något tragikomiska namnet Bad Ape. Tänk dig en Consuela från Family Guy så kommer du rätt nära sanningen.

 

Även om skådespelet är bra och kompletteras med ett vackert foto så håller inte manuset hela vägen fram. Jag är så förbaskat trött på övertydlig Bibel-symbolik i film och i War går de till ordentlig överdrift. Det är allt ifrån korsfästelse till resan till det förlovade landet och detta ställs i kontrast med Woody Harrelsons farsaktiga roll som "översten" (han har inget namn i manuset förutom sin grad). Harrelsons roll för tankarna till en blandning mellan överste Kurtz i Apocalypse Now (1979) och den alltför verklige lägerkommendanten Amon Goeth från Schindler's List (1993). Just den sista jämförelsen lämnar lite dålig smak i munnen.

 

När man tagit vissa specifika bildögonblick från de två nämnda filmerna för att verkligen hamra hem det här budskapet (plus en vägg med orden "Ape-pocalypse Now"...) förlorar War den smarta framtoning som framförallt Rise Of The Planets Of The Apes (2011) stod för. Det är inte en dålig film som sådan, men franchisen har gått från att vara förvånansvärt smart science fiction-underhållning till tämligen puckad popcorn-dito. Om du gillar franchisen är den klart värd att kolla in, men som sagt, inte lika bra som föregående filmer.

 

Betyg: 3 apkonster av 5 möjliga

 

 

 

 

 

In Memoriam: George A. Romero (1940 - 2017)

 

Igår gick den moderna zombiegenrens fader ur tiden och världen blev en legendarisk filmskapare fattigare. George A. Romero lyckades med sina filmer omedvetet skapar spelreglerna för zombieskräcken som alla filmskapare sedan dess åtminstone måste förhålla sig till på något sätt. För fem år sedan närvarade jag vid en intervju med Romero på Fantastisk Filmfestival. Jag kan inte tänka mig någon bättre hyllning än att publicera den igen. Vila i frid, Mr. Romero, och gå inte igen som dina skapelser gör.

 

 

 

"Dead guys can't run!" - en eftermiddag med George A. Romero

 

     

Vissa saker tycks vara eviga, tänker jag när jag står lutad mot ett räcke inne på Lunds Stadsteater. En av dessa saker är att det oavsett arrangör alltid blir långa kötider när det gäller festivaler. Jag tjuvlyssnar på tre killar framför mig och deras planer på en egen zombiefilm. Nu börjar jag känna igen folket i köerna och jag småpratar lite med några av dem. Berättar om bloggen, delar ut visitkort.

 

Plötsligt springer en festivalarbetare förbi med mannen vi är här för i släptåg. Jag fumlar upp kameran men lyckas fotografera min egen tumme. Det avgör saken; nästa festival ska jag ha en fotograf med mig. Romero går in på teatern men kommer ut lika snabbt igen. "Another way" förmedlar han. När han kommer tillbaka fem minuter senare är det "Yet another way!" som gäller. Många är de som påpekat att zombiefilmens gudfader ser otroligt snäll ut. Han ger också det intrycket. Jag tror nästan det är symptomatiskt för folk som gillar skräck och gore - vi verkar få ut något genom vårt intresse som gör att vi kan släppa ganska mycket agg och frustration. Jag brukar säga att de två trevligaste subkulturer jag brukar stöta på är hårdrockare och skräckfans. Det kanske ligger något förlösande i att bejaka livets mörkare sidor genom konst och kultur? Det är tankar som dessa som snurrar runt i huvudet när jag slår mig ner på en stol i teatern. Några minuter senare möts Romero av rungande applåder och frågestunden tar sin början.

 

(Obs, jag har nedan försökt samla frågorna i tematiska grupper och inte kronologisk ordning!)

 

Allmänt om våra odöda vänner

 

Hur kom du på idén att förflytta zombierna från de karibiska öarna till vårt eget närområde? Och hur kom du på idén att det enda sättet att stoppa en zombie är att skada hjärnan?

Jag kallade aldrig dem för "zombies" utan för "ghouls". Traditionella zombies är inte odöda utan snarare skendöda. Jag resonerade som så att om de döda verkligen skulle komma tillbaka så måste det ha något med hjärnan att göra. Därför blev det logiskt att hjärnan också blev deras svaga punkt. Jag ansåg inte att jag gjorde något särskilt originellt med min film (Night of the Living Dead, 1968), men jag gjorde kanske något originellt med dött folk.

 

 

När började dina zombies få mänskliga drag och kvalitéer? Hur gick det till?

Night of the Living Dead (NOTLD) skulle från början vara en fristående film och jag ville inte ens göra en uppföljare. Det tog närmre tio år innan jag gick med på att göra Dawn of the Dead (1978). Det var i den filmen som zombierna började få mänskliga drag. Jag kände teamet bakom västra Pennsylvanias första stora köpcenter och blev helt till mig när de visade mig runt. Det var där som idén om en satir om konsumtionssamhället föddes. Det var också i Dawn of the Dead som jag började kalla dem för zombies. I nämnda film har zombierna något av en personlighet. I senare zombiefilmer jag gjort, exempelvis Day of the Dead (1985) och Land of the Dead (2005), handlar det mer om ihågkommet beteende från när de levde. De kommer aldrig bli smarta nog att lösa exempelvis finanskrisen, men deras ihågkomna beteende ger dem förmågan att till viss mån arbeta i grupp. Jag tänker aldrig göra en The Omega Man (1971) där zombierna styr samhället eller för den sakens skull en Planet of the Apes (1968) med zombies.

 

Vad tycker du om springande zombies?

De kan inte springa! Döda killar springer inte!

 

Nu när "överlevnadsguider" för zombieapokalypsen och dylikt har blivit populära - vad skulle din strategi och val av vapen vara?

 

Jag tror inte att apokalypsen kommer, men fråga Max Brooks! (författaren till The Zombie Survival Guide) Han tar med sig vapen upp på scenen och visar deras för- och nackdelar! Men om jag skulle välja något skulle det kanske vara ett jetpack så jag kunde sticka långt som fan därifrån!

 

Om en person blir infekterad av en zombie när hon/han är liten, kommer personen fortfarande växa och åldras?

Jag har aldrig brytt mig särskilt mycket om de där frågorna. Det finns så många hål och frågetecken i mytologin att jag helt enkelt använt zombierna som något att berätta allegorier med. (Festivalgeneral och panelordförande Johan slår fast att de stannar i åldern. Så enkelt var det)

 

 

Zombietrilogin

 

 

 

 

Vad var din reaktion på Night of the Living Deads framgång och vad har filmen betytt för din karriär?

Jag trodde aldrig att den skulle bli så stor som den blev! Den kostade cirka 100 000 dollar att göra och genererade ungefär 700 000 dollar i biljettförsäljning. Då är det klart att man vill göra mer film! NOTLD sågades av kritikerna. Bland annat skrev filmkritikern Roger Ebert en artikel om hur biografer i Chicago lät barn se filmen. Jag gjorde ju knappast filmen för barn! Hur som helst blev det enklare att jaga finansiärer till uppföljarna på grund av filmens framgångar. Jag tror att NOTLD blev ansedd som viktigare än den egentligen var på grund av den påstådda kritiken mot behandlingen av landets svarta befolkning. Men filmen möjliggjorde min karriär och har gjort att jag till största mån kunnat förbli oberoende och arbeta utanför studiosystemet.

 

Vad är dina tankar om zombiegenrens politiska aspekter i allmänhet och dina egna filmers sådana i synnerhet?

Vi tänkte inte alls på någon politisk dimension när vi gjorde NOTLD. Vi var arga, unga filmskapare, besvikna över att 60-talets ideal med fredsrörelsen inte tycktes förändra något. Det var därifrån filmens energi och ilska kom ifrån. Alla tolkade NOTLD som ett inlägg i rasdebatten, men det var inget vi tänkte på. När manuset skrevs var karaktären vit. Duane Jones fick rollen eftersom han helt enkelt var den bäste skådespelare vi kände. Det tog mig några år att inse att man inte kunde casta en svart skådespelare på det här sättet utan att skapa viss kontrovers. Eftersom vi inte såg NOTLD som en politisk film var jag också tveksam till eventuella uppföljare, men när vi gjorde Dawn of the Dead bestämde jag mig för att lägga till en medveten politisk dimension - något som har varit fallet med mina zombiefilmer sedan dess.

 

Blir inte politiska teman och dylikt begränsande för kreativiteten?

Jag tänkte som sagt inte på det med NOTLD. Där var det mer Duane som var orolig, inte minst för scenen där han slår ner en vit kvinna. Hur skulle folk reagera på det? Det var inget jag tänkte på men jag förstod i efterhand att jag var tvungen att vara lite mer försiktig. Försiktigheten smög sig på efter Dawn of the Dead och just försiktighet är kvävande för kreativiteten. Survival of the Dead (2009) led lite av att jag just var lite för försiktig. Även Land of the Dead hade drag av detta, inte minst eftersom den gjordes inom studiosystemet.

 

Hur ställer du dig till att Night of the Living Dead blev public domain?

Det var ett misstag. Vår originaltitel var Night of the flesh-eaters men studion döpte om den. I samma veva råkade copyright-märkningen på postern och titeln försvinna. Å ena sidan är jag förbannad över att det gick som det gick, men å andra sidan kan en del av filmens framgångar bero på att den var gratis att visa och distribuera. Det kan faktiskt vara ett tips för nya filmmakare: Om ni har en bra film som ni inte kan få distribuerad - släpp copyrighten fri.

 

Stämmer det att studion ville ändra slutet på Night of the Living Dead och även lägga till en kärlekshistoria?

Det där med kärlekshistorien stämmer inte, men Columbia ville ändra slutet till att några skulle överleva. Jag vägrade, men jag har blivit lite mer flexibel med åren. Till exempel ändrade jag mig angående slutet till Dawn of the Dead.

 

Vilken eller vilka zombiekaraktärer är dina favoriter?

 

Jag måste säga att Bub från Day of the Dead och Big Daddy från Land of the Dead är mina favoriter. Efter NOTLD ville jag att alla mina huvudkaraktärer i zombiefilmerna skulle vara svarta. Det finns på tok för få bra roller för svarta skådespelare i USA. Hur som helst så ville inte Universal ha en svart leading man i Land of the Dead. Det här var alltså 2005! Anledningen de gav var att den europeiska publiken inte skulle acceptera en svart hjälte. Därför lade jag ner desto mer arbete på huvudzombien, Big Daddy. (Big Daddy är svart, reds anm.) Det var mitt långfinger till studion.

 

Vad anser du om Tom Savinis re-make av Night of the Living Dead?

Vi gjorde den först och främst för att försöka få tillbaka copyrighten på vår gamla film, men dessutom var det ett tillfälle för mig att uppdatera kvinnorollerna från originalet. Det var tidens anda, men kvinnorna i originalet var verkligen våp. 

 

 

Övrig filmografi

 

 

 

Kan vi förvänta oss några uppföljare till Creepshow (1982) med dig inblandad?

Jag skulle verkligen vilja göra en sådan, men jag tror inte det kommer hända. Skräckantologier är inte precis producenternas favoritgenre. De är svåra att promota till en mainstream-publik, men personligen älskar jag dem!

 

Vad hände med din inblandning i filmatiseringen av Resident Evil (2002)?

 

Capcom anlitade mig för att göra en serie reklamfilmer när de skulle lansera Resident Evil II (1998) och det ledde till att produktionsbolaget New Constantin ville att jag skulle göra en spelfilmsadaption av tv-spelsserien. Jag skrev ett manus som alla älskade men högsta hönset på New Constantin lade in sin vetorätt. Det är första och enda gången jag fått sparken från en film.

 

Vilken film ur din egen katalog tycker du bäst om?

Martin (1976) av den enkla anledningen att den ligger närmst min ursprungliga vision. De tre stadierna i processen - manusskrivande, inspelning och klippning - fungerade utan de vanliga problemen som brukar uppstå med en film och jag slapp kompromissa.

 

Vad var tanken bakom tolkningen bakom vampyrmytologin i Martin?

Jag gillade alla möjligheter till ironiska vändningar i och med att huvudkaraktären, åtminstone enligt mig, inte är vampyr. Det är också här filmens huvudkonflikt. Det är helt enkelt bara en ny sida av legenden.

 

Hur var det att arbeta med Stephen King och adaptionen av The Dark Half (1993)?

Stephen lämnade mig ifred för att skriva mitt manus och han gillade slutprodukten. Vi hade egentligen inte så mycket kontakt när det kom till The Dark Half, men Stephen är enkel att arbeta med. Han gjorde bland annat en voice-over till Diary of the Dead (2007) och vi arbetade tillsammans med Creepshow. Jag kommer ihåg att han inte tyckte alltför bra om Viveca Lindfors under den inspelningen. Lindfors hade ganska många egna idéer och Stephen gillar inte när man ändrar i hans historier.

 

Var fick du idén till Monkey Shines (1988)?

Det var helt enkelt en adaption av Michael Stewarts roman med samma namn. Det är en av få raka adaptioner jag gjort, men jag lade till Jekyll & Hyde-temat, det vill säga att apan agerade ut huvudkaraktärens undermedvetna.

 

Kan du berätta lite om Bruiser (2000)?

Det är en av mina favoriter av filmerna jag gjort. Tyvärr finansierades den av Canal+ och när filmen var klar hade Canal+ hunnit byta ägare två gånger. De nya cheferna förstod inte filmen och därför blev den en ganska obskyr film utan ordentlig marknadsföring. 

 

Varför motorcyklar och riddare tillsammans i Knightriders (1981). Det är minst sagt en märklig kombination.

Jag ville göra något inspirerat av Arthursagan, men ingen köpte mitt manus. Sam Arkoff (inflytelserik skräckfilmsproducent, reds. anm) visade intresse men ville att riddarna i mitt manus skulle färdas på motorcyklar. Först trodde jag han var galen, men till sist tänkte jag "varför inte?".

 

Ser du någonsin dina gamla filmer?

Ibland är jag tvungen, men igår kväll fick jag tack och lov gå (visningen av Martin, reds. anm). När jag träffade min fru, Suzanne, så var jag dock tvungen att se om dem för att visa henne vad det var jag sysslade med. Men du kan inte se ditt eget arbete som en enhet utan några års distans. När du arbetar med en film lever du verkligen den filmen. Då blir det svårt att se den som annat än delar där man antingen lyckades eller misslyckades.

 

 

Övrigt

 

Vad är ditt förhållande till Dario Argento och tankar om era samarbeten genom åren?

Dario är en fantastisk kille. Det ryktades om att vi skulle göra en remake av hans Profondo Rosso (1975) tillsammans, men vad som egentligen hände var att Darios bror och långtida producent, Claudio, kom med idén till mig. Jag hade ingen aning om att de hade brutit med varandra, men fick reda på detta när jag till sist fick tag i Dario. Projektet rann logiskt nog ut i sanden vid det tillfället. Argento gjorde också en omklippning av Dawn of the Dead för de europeeiska marknaderna. Han ansåg att han kände den europeiska publiken bättre än vad jag gjorde. Argentos version tog bort mycket av humorn och filmen fick problem med censuren i många länder. Det var dock en deal jag och Dario hade från första början så det var ingenting jag anklagade honom för. 

 

Har du läst Joe Hills novell om dig och ditt filmskapande?

Jag har läst den och tyckte det var en underbar historia, väldigt respektfull om än inte särskilt sann. Joe Hill, som son till Stephen King, var med redan i Creepshow och jag misstänker att det kan ha varit hans fars sätt att föra in honom på skräckbanan.

 

Hur är det att arbeta med Tom Savini?

Tom är en av de trevligaste personer jag någonsin träffat. Bara en sådan sak som att han var med och invigde min sons tatueringstudio förra året. Jag ville ha med honom i teamet till Land of the Dead också, men Universal ville inte anställa honom. Anledningen var att Tom inte har ett eget företag och Universal kunde inte stämma honom om något gick fel! Tom bor fortfarande i sitt lilla hus med alla sina latexmasker. Intressant nog var det företaget ägt av hans gamla assistent som fick kontraktet till Land of the Dead, men jag fick i alla fall med Tom i en cameo i filmen.

 

Finns det några regissörer i Hollywood idag som inspirerar dig?

Jag gillar verkligen Tarantino, del Toro och Rodriguez, men annars tycker jag de flesta är ganska ojämna och framförallt att de skyggar för politiska budskap.

 

Finns det några andra monster som fascinerar dig?

Bra fråga. Zombies kan vara, representera och tolkas som vad som helst. Övriga filmmonster är ganska låsta till sina konventioner. Jag skulle nog gradera vampyrer som en ganska god tvåa ändå, även om dessa har översexualiserats. Jag skrev en version av Dracula och slogs av hur subtil sexualiteten i Bram Stokers verk är jämfört med moderna vampyrhistorier. Kanske kan jag uppfinna någon utomjordisk varelse med zombiernas goda egenskaper? Det hade inte varit något med syra i blodådrorna dock. Jag ser skräckhistorier som allegoriska och något kul, jag "tror" inte på dem. Jag tror mer på Batman än på zombieapokalypsen. 

 

Finns det några andra zombiefilmer du gillar?

Jag är inte särskilt imponerad av de moderna zombiefilmerna. Exempelvis tyckte jag att remaken av min egen Dawn of the Dead saknade syfte. Zombies har blivit en så stor del av det kulturella medvetandet att jag inte skulle bli förvånad om det dyker upp en zombiekaraktär i Sesame Street snart. Folk går i zombie walks och lägger ner en massa tid på sina kostymer. När jag ber folk lägga på smink och vandra omkring i tio timmar klagar de eftersom de är fackligt anslutna!

 

Vad har du för inspirationskällor?

Trots att det inte är skräck var det Michael Powells The Tales of Hoffmann (1951) som fick mig att vilja göra film. Jag älskar Orson Welles, men inte Citizen Kane (1941) utan snarare hans Shakespeare-adaptioner som Othello (1952) och Macbeth (1948). Jag tror till och med att jag till viss mån stal från Othello när jag gjorde NOTLD. I övrigt gillar jag John Ford och Howard Hawks. Många tror att jag dragit mycket inspiration från Hitchcock, men om sanningen ska fram tycker jag att han är ganska tråkig.

 

Vad är din inställning till systemet där publiken finansierar en film via mindre bidrag?

Åh, ger ni mig fem dollar allihop? Nej, men det finns inga löften med sådana system. Jag har svårt att arbeta med två eller tre producenter, hur skulle det då bli med några tusen? Ny media och fördelarna med den är alltid intressant, men det verkar som det alltid blir samma killar som står som ägare till systemen. Problemet är att få din film distribuerad. Ta exempelvis Paranormal Activity (2009). Den hade inte fått den distribution den hade om inte Spielberg hade plockat upp den. Det är de stora killarna som bestämmer i slutändan.

 

Du har lyckats hålla en väldigt jämn nivå i din karriär. Varför tror du att du har lyckats göra det medan så många andra har haft en nedåtgående kurva?

Jag vet inte riktigt. Jag tittar på nyheterna och ser världen omkring mig. Kanske håller det mig ung? Men jag blir mer och mer frustrerad med industrin. Det handlar bara om pengar. Jag vill inte göra något som Saw (2004). Jag tror att publiken fortfarande gillar mina idéer. Det gäller bara att övertyga producenterna.

 

Hur ser du på det kommande valet ur ett zombieperspektiv?

Tja, det finns en zombie som kandiderar i alla fall... Jag hoppas att han inte vinner.

 

 

 

 

 

 

 

 

Regi: Sam Deats

Manus: Warren Ellis

Medverkande: Richard Armitage, James Callis, Alejandra Reynoso mfl.

Produktionsbolag: Frederator Studios/Mua Film/NetFlix mfl.

År: 2017

Längd: cirka 4 x 25 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt6517102/

 

Valakiet, sent 1400-tal. Efter att ha anklagat Vlad Tepes hustru för häxkonster och bränt henne på bål svär Vlad, också känd som Dracula, att ta hämnd på riket. Han ger landets innevånare ett år att emigrera. Om de inte lyder honom kommer han förklara krig mot allt levande i landet. Ett år senare har merparten av landets innevånare inte rört på sig. När Draculas hämnd börjar finns det bara en man som kan stå emot honom, Trevor Belmont, den siste arvvingen till den legendariska men nu utstötta Belmontklanen.

 

Den här serien smög sig på mig som en trevlig och bloddrypande överraskning. Konamis spelfranchise har alltid lämpat sig väldigt väl för adaption då den redan på 8-bits-tiden hade stämning som få spel kunde matcha. Dessutom är historien om Dracula minst sagt välbekant och således slipper man mycket förklaring och att sälja in ett koncept till publiken. Det finns redan. Av ovanstående anledningar blev jag väldigt entusiastisk när jag såg serien hade landat på NetFlix. Och ja, Castlevania är bitvis högklassig animerad underhållning, men dras med flertalet problem.

 

Det bra först. Animationen fungerar ypperligt och serien har en modern stil och design som ändå blickar bakåt både till väster- som österländska tecknade klassiker. Det är en bra symbois av en mängd olika stilar som enkelt hade kunnat kännas krystad, men som till allra största del fungerar. Det enda smolket i bägaren är när man ibland har lite väl långa stillbildsscener utan någon rörelse alls. Det ser tämligen billigt ut och påminner mer om massproducerade leksaks-tie-ins än något annat.

 

Röstskådespelarna är bra och gör sitt jobb, men ibland undrar jag vad Warren Ellis, allmän seriegud, håller på med gällande dialogen. Ja, det var aldrig tal om att Castlevania skulle bli något annat än en serie för folk över 15, men bara för att man kan svära i varje mening betyder inte att man måste göra det. Det blir rätt stolpigt efter ett tag. Serien är verkligen sjukt våldsam på sina ställen, men det funkar bättre än Ellis dialog. Våldet används ofta som comic relief i all sin gorefest, men jag kände aldrig att det gick till överdrift.

 

Det stora problemet med Castlevania är längden. En säsong på sammanlagt 100 minuter? Alltså... nej. Det funkar inte. Det hade funkat som en film, men inte så här upphackat, även om man med Netflix vana trogen kan se alla avsnitt rakt efter varandra. Jag hade mycket hellre sett att man väntat och haft en åtminstone dubbelt så lång förstasäsong. Som det är känns Castlevania ofärdig. Underhållande, ja, men gör dig själv en tjänst och vänta ett tag med att se den. Säsong 2 kommer inte förrän 2018.

 

Betyg: 3 halvfärdiga vampyrjakter av 5 möjliga

 

Regi: Charlie Siskel

Manus: Charlie Siskel

Medverkande: William Powell

Produktionsbolag: Bow and Arrow Entertainment & Patna Pictures

År: 2016

Längd: 80 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt6032170/

 

Under de stora sociala protesterna i USA under slutet av 60-talet och början av 70-talet arbetade William Powell i en bokhandel som hamnat i blåsväder. Man hade sålt "känsligt material", det vill säga tidskrifter och böcker som uttryckte en vilja för revolution. Fruktansvärt arg och desillusionerad skrev och publicerade Powell då vad som har kommit att bli den mest ökända how to-guiden för bombmakare och terrorister - The Anarchist Cookbook. Idag, mer än 40 år senare, intervjuar Charlie Siskel honom om vad han anser om boken idag och hur den har använts.

 

The Anarchist Cookbook var när jag växte upp på 90-talet en mytomspunnen publikation som många hade läst delar från men få (om ens någon i min bekantskapskrets) ägde en kopia av. Under internetålderns första år spreds varianter och utdrag ur boken på diverse sajter och det är klart att man som nyfiken tonåring tyckte det både var spännande och lite häftigt. Kom ihåg att detta var innan Google och sökmotorerna var vad de var. Vi hade inte en aning om att det faktiskt var en fysisk bok det handlade om från början. Därför är Charlie Siskels dokumentär om William Powell skräckblandad förtjusning när man upptäcker mannen bakom skriften och varför han skrev den.

 

Siskel tar i med hårdhandskarna från första stund och ställer riktigt jobbiga frågor till Powell, nu bosatt i Frankrike där han arbetade som lärare (han gick hastigt ur tiden några månader efter dokumentären var färdigställd). Flertalet recensenter har menat på att Siskel driver en för tydlig agenda med sin intervju, men jag håller inte med. Det är klart att han trycker på de jobbiga frågorna om ansvar och skuldkänslor för en skrift som bevisligen har kopplats till en rad terrordåd och skolskjutningar, men samtidigt låter han Powell komma till tals.

 

Powell framstår som en man som har tämligen högtflygande idéer om idealism och informationsfrihet, men aldrig som en fanatiker på något sätt. Han påpekar gång på gång att han skrev boken när han var 19. Det kanske mest intressanta är att han egentligen inte skrev särskilt mycket av den. Informationen fanns tillgänglig på biblioteken han använde som researchställen. Om något sammanställde han information från flera offentliga källor. Biblioteken har dock aldrig ställts till svar.

 

Frågorna om var ansvaret börjar och slutar tar en ny vändning när Siskel ställer frågor om det som Powell uttryckligen skrev - de revolutionära kommentarerna och förordet till boken. Är boken uppviglande? Hade inspirationen den möjligen kan ge kunnat hämtas annorstädes? Siskel har gjort en tankvärd dokumentär om en mytomspunnen bok, dess upphovsman och dess användning. Alla som är intresserade av informationsfrihet eller nutidshistoria har mycket att hämta här.

 

Betyg: 4 farliga böcker av 5 möjliga

 

 

Regi: Rupert Sanders

Manus: Jamie Moss/William Wheeler/Ehren Kruger (baserat på Shirow Masamune manga)

Medverkande: Scarlett Johansson, Pilou Asbæk, Takeshi Kitano mfl.

Produktionsbolag: Arad Productions/Steven Paul Production/Amblin Partners mfl.

År: 2017

Längd: 107 min

Land: USA/Japan/Indien/Kina/Storbritannien mfl.

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1219827/

 

Japan, närbelägen framtid. Major Motoko Kusanagi är den första i sitt slag - en lyckad symbios mellan människa och maskin. Där tidigare robotar och androider inte kunnat känna känslor är introduktionen av en mänsklig hjärna i en maskin vad som gör Kusanagi unik. Hon är inte begränsad av sin programmering utan kan improvisera och utveckla personliga band. Kusanagi arbetar för en statlig antiterrorstyrka vid namn Section 9. Under ett uppdrag för att skydda en högt uppsatt affärsman går allting fel då en hacker tar sig in i byggnadens androider. Kusanagi räddar dagen, men hackern kommer med en varning - de som står på robottillverkarnas sida kommer dö...

 

Ghost In The Shell (1995) är tillsammans med Akira (1988) troligen de animes som slagit på bredast front i väst. Själv var jag alltid ett större fan av den sistnämnda, eftersom jag kände att någonting hade gått förlorat i översättningen från manga till anime i GITS. De efterföljande tv-serierna och filmerna bjöd dock på en djuplodande mytologi som jag rekommenderar att alla fans av japansk animation tar en titt på. Både GITS och Akira har länge haft rykten om sig att få varsin live action-adaption och i år kom alltså en av dem. Jag var minst sagt skeptisk, men måste säga att även om filmen inte går upp mot några av uppföljarna till animen är den överraskande bra.

 

Okej, den vita elefanten (pun intended) i rummet har handlat mycket om huruvida det var rätt eller fel att casta Scarlett Johansson i rollen som Kusanagi. Var detta ett klart fall av whitewashing? Det är en djungel av argument att ta ställning till eftersom Kusanagi har haft olika utseenden i olika versioner av serien. Troligtvis blev kontroversen så pass stor som den blev i och med att de flesta är bekanta med animeversionen från 1995 där Kusanagi uppenbart är asiatisk... men å andra sidan med så pass stora "behag" att hon skulle ha svårt att röra sig. Min poäng är att om rollen varit starkt förankrad med ett specifikt utseende eller kultur skulle det varit en allvarligare sak. Nu blev det Johansson och tja, hon är helt okej i rollen. Det jag kan irritera mig lite på med hennes porträtt är dock hur hon i scenerna där hon ifrågasätter sin själ (eller "ghost") så har hon svårt att bryta sin logiskt nog mer robotlika personlighet från övriga scener.

 

Övriga roller är välcastade med danske Pilou Asbæk i en nästan löjligt porträttlik roll som Kusanagis kollega Batou som främsta fynd. Även den gamle räven Takeshi Kitano gör en bra roll. Det finns få skådespelare som kan spela auktoriteter lika bra som Kitano.

 

Att GITS anno 2017 är ögongodis har framgått av trailers sedan filmen utannonserades och ja, den är fruktansvärt snygg med sin blandning av CGI och mekaniska effekter. Niihama, huvudstaden i det futuristiska Japan, har aldrig varit snyggare och flertalet scener är lyfta bildruta för bildruta från 1995 års anime. Att göra det och samtidigt få det att se så här bra ut är minst sagt imponerande. Vid nästa års prisceremonier lär vi se GITS nominerad i många tekniska klasser.

 

Historieberättarmässigt lyckas GITS ta element från en rad olika källor och göra det till en väldigt bra introduktion till världen den utspelar sig i. Manuset tonar dessvärre ner de mer filosofiska aspekterna om vad en människa och själ egentligen är och fokuserar mer på actionsekvenserna. Om en uppföljare kommer, vilket inte är omöjligt i och med de positiva recensionerna och att filmen gjort en fin vinst, skulle jag gärna se mer fokus på just de själsliga aspekterna mellan pangpangandet. Det är trots allt franchisens huvudtema. Men, GITS är absolut mycket sevärd och rekommenderas till alla diggare av genren.

 

Betyg: 4 hackade hjärnor av 5 möjliga

 

Regi: Ridley Scott

Manus: John Logan & Dante Harper

Medverkande: Michael Fassbender, Katherine Waterston, Billy Crudup mfl.

Produktionsbolag: Twentieth Century Fox Film Corporation/Scott Free Productions/Brandywine Productions mfl.

År: 2017

Längd: 122 min

Land: USA/Storbritannien/Nya Zeeland/Kanada/Australien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2316204/

 

Tio år efter händelserna i Prometheus (2012) är koloniskeppet Covenant på väg på sin långa färd till en planet där 2 000 kolonisatörer ska slå ner bopålarna. En olycka tvingar dock skeppets besättning att vakna från sin statissömn. När de reparerar skeppet upptäcker de en radiosignal, otvetydigt av mänskligt ursprung, bara två veckor bort. Men människan har väl aldrig färdats så här långt innan? Eller?

 

Ibland har alla rätt. Inte en enda person jag pratat med har tyckt att Ridley Scotts senaste kapitel i franchisen han skapade var något att hänga i aliensvansen. Och gissa vad? Alla hade rätt. Alien: Covenant är ett återvinningsprojekt av redan genomförda idéer och saknar nästan helt egen identitet.

 

Det finns två anledningar att glädjas åt den här filmen. Michael Fassbender är som vanligt bra och designen är som vanligt att dö för. Det verkar tyvärr som det är så här Scott gör sina filmer nu - snyggt som attan men utan riktig substans. Första halvan av filmen spenderas huvudsakligen på skeppet. Det är den klart bästa halvan. Ett mysterium (med tämligen uppenbar lösning, men ändå) och ett försök att etablera karaktärer vi ska bry oss om när allt går åt helsike är alltid välkomna ingredienser. Problemet är att utöver Fassbender och den akutbefordrade kaptenen har karaktärerna inte några som helst särskiljande drag. Jag har ingen aning om vem de är när xenomorpherna börjar tugga på dem och då är det svårt att känna någon större sympati.

 

Filmen tappar mig totalt när besättningen kommer fram till planeten varifrån signalen kommer. Covenants xenomorpher är inte ett dugg skrämmande eller obehagliga fram tills sin slutgiltiga form. Då är det så dags. Fassbender gör vad han kan för att rädda ett manus med en twist alla kunde se komma, men lyckas bara höja det paradoxalt nog både förenklade såväl som pretentiösa manuset upp till en svajig godkänd nivå.

 

Till nästa film i franchisen (kom igen... det kommer alltid en till) vill jag se något mörkare med fräscha idéer. Basera den direkt på H.R Gigers målningar och sluta fjanta runt. Få xenomorpherna, några av filmhistoriens mest ikoniska monster, att bli oförutsägbara och obehagliga igen. Covenant är snyggt skräp.

 

Betyg: 2 fast designen är som alltid on point av 5 möjliga

 

 

Regi: Roxanne Benjamin/Karyn Kusama/St. Vincent/Jovanka Vuckovic

Manus: Se ovan (Jovanka Vukovics segement baserat på en historia av Jack Ketchum)

Medverkande: Natalie Brown, Melanie Lynskey, Christina Kirk mfl.

Produktionsbolag: Snowfort Pictures/Scythia Films/XYZ Films

År: 2017

Längd: 80 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3322892/

 

Det är alltid vanskligt att recensera antologifilmer. Det ligger liksom lite i deras natur att vara splittrade. När de fungerar som allra bäst har de ofta en röd tråd som går genom berättelserna. Annars blir det lätt att några segment fungerar väldigt bra medan andra drar ner helheten. XX, en skräckantologi som fått sitt namn av att den uteslutande är skriven och regisserad av kvinnor, tillhör den andra kategorin.

 

Filmen börjar bra med de två inledande segmenten, The Box och The Birthday Party. Det är två väldigt olika berättelser där regissörerna Jovanka Vuckovic respektive St. Vicent tacklar sina ämnen på säregna sätt. Vuckovics segment handlar om hur en familjs liv förvandlas till en mardröm efter ett märkligt möte med en man på ett tåg. Plötsligt börjar familjens son sluta äta. Vad var det som mannen visade honom i lådan han hade i knäet? The Box är den klart mest skräckinjagande av de fyra segmenten och Vuckovic väljer en väldigt stram inramning som står i bjärt kontrast mot det överflöd som serveras på middagsbordet varje kväll - något som sonen vägrar äta. Välspelad och med ett öppet slut som manar till eftertanke är The Box en mycket effektiv kortfilm.

 

St. Vincents bidrag, The Birthday Party, är istället en uppvisning i svart humor. Mamman i den perfekta förortsfamiljen ska anordna en maskeradfest för dottern som fyller år. Allt verkar gå enligt planerna tills hon hittar sin make död i hans kontor. Men festen måste ju fortsätta! Vad skulle grannarna annars tänka? The Birthday Party har en riktigt bra uppbyggnad och fungerar väldigt bra som satir över förortslivets vedermödor. Den har också den absolut bästa slutklämmen av de olika bidragen och bör ses av alla med svart och/absurd humor.

 

Sedan börjar XX dessvärre gå utför. Det tredje segmentet, Roxanne Benjamins Don't Fall, kommer lite som en blöt papperspåse efter de två första höjdarna. Ett gäng vänner campar mitt ute i en stenöken när de hittar en samling urgamla petroglyfer. Det blir början till en semester som de kanske eller kanske inte överlever. I motsats till Vuckovic och Vincent verkar Benjamin inte ha en riktig idé med vad hon vill göra. Don't Fall är väl inte direkt dålig, men i kontrast till vad som kommit innan är den lite för rättfram och saknar en bra avslutning. Det är antologins klart svagaste del.

 

XX avslutas med den trots allt bättre Her Only Living Son av Karyn Kusama. I 18 år har en mamma gömt sig tillsammans med sin son från pojkens pappa. När sonens födelsedag drar närmre börjar märkliga saker hända både med honom och hans omgivning. Kusamas berättelse lider av sitt format. Den skulle behöva vara sin egen film för att den skulle bli riktigt bra. Då hade man dessutom kunnat få avslutningen till att verka logisk och inte framhastad.

 

Jag hade kul med XX och vill gärna se fler sådana här antologier av olika filmskapare. Anledningen till det något modesta betyget är just att hälften av delarna är rent ut sagt skitbra medan resten är mediokra. Plus för inramningen med riktigt creepy stop-motion. Om ni vill se två bra kortfilmer, se första halvan.

 

Betyg: 3 urspårade maskeradfester av 5 möjliga

 

Regi: James Gray

Manus: James Gray (baserat på David Granns bok)

Medverkande: Charlie Hunnam, Robert Pattinson, Sienna Miller mfl.

Produktionsbolag: Keep Your Head/MICA Entertainment/MadRiver Pictures mfl.

År: 2016

Längd: 141 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1212428/

 

Under det tidiga 1900-talets utforskarvåg i det brittiska imperiet gjorde sig Percy Fawcett ett namn som den mest våghalsiga av dem alla. Då hans far skämt ut sig själv och i förlängningen sin familj går Fawcett med på ett mycket riskabelt uppdrag för att rentvå familjenamnet. En väpnad konflikt mellan Brasilien och Bolivia är för dörren och Fawcett kontrakteras att göra en karta över en tidigare outforskad del av Amazonas för att länderna ska kunna lösa sin konflikt vid ritbordet istället för med våld. Men mitt ute i djungeln, där man inte trodde någon avancerad kultur hade funnits, gör Percy ett makalöst fynd som ska förändra hans liv...

 

För lite drygt sex år sedan recenserade jag David Granns fantastiska bok The Lost City Of Z (2009) här på bloggen. Redan då tänkte jag att det här skulle blivit en perfekt spelfilm eller kanske ännu hellre en dokumentär. Nu blev det det förstnämnda och även om James Gray ändrat om i källmaterialet rejält är det fortfarande en bra historia.

 

Skådespelarmässigt är Grays version helt okej, även om den inte förlitar sig främst på just detta. Den som utmärker sig mest är Robert Pattison, äntligen helt fri från vampyroket, som Fawcetts ständige vapendragare Henry Costin. Det är dock miljöerna, fotot och stämningen som har huvudrollen i Z. Filmad på plats i Amazonas är det en fest för ögat och när Darius Khondji stått bakom kameran vet man att miljöerna kommer fångas rätt.

 

Det svagaste kortet i filmen är lite oväntat manuset. Förvisso puttrar berättelsen på och jag var aldrig uttråkad under filmens knappa två och en halv timmes speltid, men det som fascinerade mig mest med boken, de arkeologiska fynden och regionens historia, har i mångt om mycket gått förlorat. Gray väljer att fokusera mer på Fawcett som en man som gått vilse i sig själv och endast känner sig hemma just i Amazonas. När det fungerar, såsom mot det mycket vackra slutet, fungerar det mycket bra, men här finns också smärre transportsträckor man med fördel hade kunnat korta ner.

 

Trots de stora skillnaderna från källmaterialet kan jag rekommendera The Lost City Of Z. Dessvärre, såsom med så många bra filmer nuförtiden, fastnade Z i distributionshärvor och har lite syrligt kallats för den bästa film gjord 2016 som inte släpptes 2016. Resultatet blev en rejäl ekonomisk flopp. Låt dock inte detta lura er. Filmen är, ironiskt nog, en lite fördold pärla som väntar på att upptäckas.

 

Betyg: 4 men köp boken också av 5 möjliga