Regi:  Damien Chazelle

Manus: Damien Chazelle

Medverkande: Emma Stone, Ryan Gosling, Rosemarie DeWitt mfl.

Produktionsbolag: Black Label Media/Gilbert Films/Summit Entertainment mfl.

År: 2016

Längd: 128 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Btl.

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3783958/

 

Mia är en aspirerande skådespelerska som flyttat till Los Angeles för karriären. Mias drömmar går dock inget vidare och för att tjäna ihop pengar till hyran jobbar hon som servitris. Dessutom stöter hon gång på gång ihop med jazzpianisten Sebastian som irriterar henne något fruktansvärt - i alla fall tills de börjar lära känna varandra.

 

Många av de allra bästa filmerna kan ses på en rad olika sätt. För den som "bara" vill se en välspelad musikal med bra musik är La La Land ett ypperligt val. Det är inte därför som filmen gav mig rysningar och fick mig att stundtals glömma bort att andas. Inte heller är det manusets sanslösa kärleksbrev till Hollywoods guldålder med en referenslista lång som en kortroman som nästan fick mig att gå i däck. Det är inte fotot, musiken, kemin mellan Stone och Gosling, regin eller produktionsdesignen heller. Det är allt det där kombinerat. La La Land är en av de mest fullkomliga filmer jag sett på år och dar.

 

Det ska sägas att jag gillar musikaler. Jag är däremot ganska kräsen med vilka filmmusikaler jag gillar. Ofta dras jag till "alternativa" tolkningar av gängse musikalteman såsom i The Rocky Horror Picture Show (1975) eller Little Shop Of Horrors (1986). Därför var jag också något skeptisk till La La Land. Förra gången en stormusikal från Hollywood fick mycket uppmärksamhet slutade det i magplask med den kanske sämsta versionen av Les Misérables (2012) jag sett, undantaget Anne Hathaways rollprestation. La La Land knockade mig tack och lov redan i öppningsnumret.

 

Emma Stone och Ryan Gosling är båda makalöst bra i sina roller. Jag har varit lite avogt inställd till Stones tidigare prestationer, men här visar hon på en bredd och ett djup som hon inte ens har varit i närheten av tidigare. Gosling har varit en storfavorit hos mig sedan länge och han cementerar den platsen hos mig med den här rollen. Det enda lilla jag har att anmärka på när det gäller skådespelarna är att Gosling kanske inte har världens bästa sångröst. Det som däremot är fantastiskt imponerande är att det är Gosling själv, tidigare helt utan pianoträning, som spelar i jazzscenerna.

 

Med en kärlek till film-, konst- och musikhistorien är La La Land en film du inte får missa. Jag kan redan nu säga att den kommer vinna bästa film på Oscarsgalan och få en rad andra priser att lägga till den meriten. För en gångs skull är en film som är så här pass omtalad en riktig tungviktsutmanare även i de tekniska klasserna. Ren och skär filmmagi från Damien Chazelle som håller på att karva sig en plats hos de riktigt stora berättarna i Hollywood. Först 2014 års bästa film i Whiplash och nu det här. Stick a fork in me, I'm done, det blir inte bättre än så här.

 

Betyg: 5 i princip perfekta filmer av 5 möjliga

 

Regi: Irene Taylor Brodsky

Manus: N/A

Medverkande: Richard Dawkins, Morgan Geyser, Anissa Weier mfl.

Produktionsbolag: Vermilion Films & HBO Documentary

År: 2016

Längd: 114 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt5329376/

 

I ett av de mest uppmärksammade fallen relaterat till mediepåverkan knivhögg två tolvåriga flickor, Morgan Geyser och Anissa Weier, en gemensam vän 19 gånger i ett försök att hamna på den fiktiva karaktären Slendermans goda sida. Irene Taylor Brodsky har följt fallet och låter de inblandade familjerna berätta sin historia under den fortfarande pågående rättegången.

 

Jag har skrivit kort om den här filmen innan i och med att jag recenserade Slender (2016) - en film som jag hade misstagit för denna. För den oinvigde är Slenderman en modern mytbildning kring en karaktär skapad för en Photoshop-tävling av Eric Knudsen. Olika skräcksidor på nätet började bygga på Knudsens skapelse till ett tämligen imponerande mytos där "bevis" presenterats för Slendermans existens genom världshistorien. Som legendskapande fenomen är det otroligt intressant och för mig som både litteratur- och skräckintresserad är det en guldgruva att se hur något sådant här växer fram som gemensam berättelse. Dessvärre har också Slenderman varit grunden för flera uppmärksammade brott, däribland det som Brodskys dokumentär handlar om.

 

Brodskys intervju med familjemedlemmar, och även den tillgång hon har till de inledande förhören med flickorna, gör att Beware The Slenderman blir en väldigt ingående skildring av vad som ledde fram till brottet och konsekvenserna därav. Ibland gapar dock Brodsky över lite för mycket. Skildringen av brottet som sådant är intressant och bra i sann true crime-anda, men förklaringsmodellerna haltar något. Brodsky gör flertalet ansatser, men precis när det börjar bli intressant bryter hon för mer ingående rättegångsskildringar. 

 

Det har funnits fiktiva figurer som påverkat både barn och vuxna i alla tider och jag hade önskat ett större fokus på just denna aspekt - inte minst den historiska kontexten. Brottet i sig är givetvis fruktansvärt och resonemangen (eller brist därav) hos flickorna är intressanta att ta del av, men jag ställer mig lite frågande till vissa av slutsatserna som dras. Inte minst påpekar en polispsykolog att en av flickorna inte lider av några psykopatiska drag när psykopatiutredning hos barn och ungdom är notoriskt opålitlig. Brodsky dokumenterar, ja, men ifrågasätter inte särskilt mycket. Man kan se detta som att hon inte har någon agenda, men samtidigt drar hon sig inte för att använda billiga skräckfilmseffekter och musikpålägg.

 

Beware The Slenderman är trots min kritik en intressant dokumentär, om än något sensationalistisk. Jag väntar således fortfarande på en gedigen genomgång av fiktiva personer som påverkat personer att begå brott och de psykologiska mekanismer som ligger bakom. Om inte annat får jag väl skriva en själv.

 

Betyg: 3+ skumma män i kostym av 5 möjliga

 

 

Oscarsgalan 2017: Nomineringarna

 

För sjätte året i rad hårdbevakar Skitfinkultur världens största firmafest. Precis som föregående år blir det en uppdatering av listan varje vecka, det här året på tisdagar, och jag ser fram emot att se en del av filmerna jag inte hunnit med. Det blir också sedvanlig tippning och analys. Redan nu ligger ett antal recension på årets nominerade filmer på bloggen. Klicka gärna in och läs!

 

 

 

 

Best Motion Picture

Arrival

Fences

Hacksaw Ridge

Hell Or High Water

Hidden Figures

La La Land

Lion

Manchester By The Sea

Moonlight

 

 

Best Performance By An Actor In A Leading Role

Casey Affleck (Manchester By The Sea)

Denzel Washington (Fences)
Ryan Gosling (La La Land)
Viggo Mortensen (Captain Fantastic)

Andrew Garfield (Hacksaw Ridge)

Tom Hanks (Sully)

 

 

Best Performance By An Actress In A Leading Role

Emma Stone (La La Land)

Natalie Portman (Jackie)

Meryl Streep (Florence Foster Jenkins)
Isabelle Huppert (Elle)
Ruth Negga (Loving)

 

Best Performance By An Actor In A Supporting Role

Jeff Bridges (Hell Or High Water)

Mahershala Ali (Moonlight)
Dev Patel (Lion)
Michael Shannon (Nocturnal Animals)

Lucas Hedges (Manchester By The Sea)

Best Performance By An Actress In A Supporting Role

Viola Davis (Fences)

Naomie Harris (Moonlight)
Nicole Kidman (Lion)
Octavia Spencer (Hidden Figures)

Michelle Williams (Manchester By The Sea)

 

Best Achievment In Directing

Arrival (Denis Villeneuve)

Hacksaw Ridge (Mel Gibson)
La La Land (Damien Chazelle)
Manchester By The Sea (Kenneth Lonergan)

Moonlight (Barry Jenkins)

Best Original Screenplay

Hell Or High Water

La La Land

The Lobster

Manchester By The Sea

20th Century Women

 

Best Adapted Screenplay

Moonlight

Lion
Hacksaw Ridge
Arrival

Fences

Hidden Figures

 

Best Animated Feature

Kubo & The Two Strings

Moana

The Red Turtle

Zootopia

My Life As Courgette

Best Foreign Language Film

A Man Called Ove  (Sweden)

Land Of Mine (Denmark)
The Salesman (Iran)
Toni Erdmann (Germany)

Tanna (Australia)

Best Cinematography

Arrival

La La Land
Moonlight
Lion

Silence

Best Editing

 

Arrival

Hacksaw Ridge
Hell Or High Water
La La Land

Moonlight

Best Production Design

Arrival

Fantastic Beasts And Where To Find Them
Hail Caesar!
La La Land

Passengers

Best Costume Design

Allied
Florence Foster Jenkins

Fantastic Beasts And Where To Find Them

Jackie

La La Land

Best Makeup & Hairstyling

A Man Called Ove

Star Trek Beyond
Suicide Squad

 

Best Original Score

Jackie

Moonlight

Passengers

La La Land

Lion

Best Original Song

"Audition (The Fools Who Dream)" (La La Land)

"Can't Stop The Feeling" (Trolls)
"City Of Stars" (La La Land)
"How Far I'll Go" (Moana)

"The Empty Chair" (Jim: The James Foley Story)

 

Best Sound Mixing

Arrival

Hacksaw Ridge

La La Land

Rouge One: A Star Wars Story

13 Hours: The Secret Soldiers Of The Benghazi

 

Best Sound Editing

Arrival

Hacksaw Ridge

La La Land

Rouge One: A Star Wars Story

Deepwater Horizon

Best Visual Effects

Rouge One: A Star Wars Story

The Jungle Book

Doctor Strange

Fantastic Beasts And Where To Find Them

Deepwater Horizon

 

Best Documentary, Short

Extremis

Watani: My Homeland

4.1 Miles
Joe's Violin
The White Helmets

 

 

Fire At Sea
I Am Not Your Negro
Life, Animated

O.J.: Made In America

13th

 

Blind Vaysha

Borrowed Time
Pear Cider & Cigarettes

Pearl

Piper

 

Best Short Film, Live Action

 

Ennemis Intérieurs

La Femme Et Le TGV
Silent Nights

Sing

Timecode

 

Regi: Andrew Stanton & Angus MacLane

Manus: Andrews Stanton & Victoria Strouse

Medverkande: Ellen DeGeneres, Albert Brooks, Ed O'Neill mfl.

Produktionsbolag: Pixar Animation Studios & Walt Disney Pictures

År: 2016

Längd: 97 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 7

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2277860/

 

Dory, palettkirurgfisken med obefintligt närminne, börjar komma ihåg saker om sin familj. Desperat för att hitta sina föräldrar igen beger hon sig tillsammans med sina vänner Marlin och Nemo över havet. När Dory hamnar på ett marinviltvårdscenter måste hon både hitta en väg ut och hitta sina föräldrar - något som inte är alltför enkelt för en fisk utan närminne.

 

Finding Nemo (2003) var en av filmerna som övertygade en hel värld om att Pixar var den främsta producenten av västerländsk animerad film. Jury överlägger fortfarande om vi räknar med Japan. Hur som helst lyckades Pixar hitta ett vinnande koncept i en film som drog i hjärtsträngarna samtidigt som den var underhållande för både barn och vuxna. Sedan dess har Pixar-filmerna i princip abonnerat på Oscarsstatyetten för bästa animerade film också. Finding Dory återvänder till havet och karaktärerna från 2003 års fantastiska undervattensäventyr. Det är ett kärt återseende som fungerar på flera olika plan.

 

Det är klart att Finding Dory först och främst är en film för barnen, men precis som i Pixars filmer i vanliga fall gömmer manuset fler bottnar än så. Där Finding Nemo handlade mycket om ansvar och att våga släppa taget fokuserar Finding Dory istället på främst på hur personer (eller fiskar) med speciella behov kanske inte alltid gör saker på "rätt" sätt, men att det kan fungera ganska bra ändå. Jag känner igen sättet som Dory resonerar på från ett av mina dagjobb där jag arbetar med ungdomar med diagnoser inom autismspektrat. Resonemangen och strategierna för att övervinna hinder samt det faktum att Pixar låter en karaktär med dessa drag vara filmens hjälte är en större tjänst än de kanske anar. Personer med dessa drag behöver förebilder och hjältar precis som alla vi andra, men dessa exempel lyser oftast med sin frånvaro.

 

Röstskådespelarna, i synnerhet Ellen DeGeneres som Dory, är bra och Pixars undervattensmiljöer är lika vackra som alltid. Man vet att man har lyckats med sina miljöer om jag som tittare helst av allt skulle vilja bo där. Finding Dory är en hjärtvärmande och rolig bekantskap som dessutom bär ett extra budskap med sig. Rekommenderas för barn i alla åldrar.

 

Betyg: 4 förvirrade fiskar av 5 möjliga

 

Regi:  David Yates

Manus: J.K Rowling

Medverkande: Eddie Redmayne, Katherine Waterston, Alison Sudol mfl.

Produktionsbolag: Heyday Films & Warner Bros.

År: 2016

Längd: 133 min

Land: USA/Storbritannien

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3183660/

 

Trollkarlen Newt Scamander anländer till New York med en resväska full med magiska djur. Vad han inte vet är att innehav av magiska djur är absolut förbjudet i staden och efter en rad missförstånd blir hans arresterad av Tina Goldstein, tidigare Auror för MANCUSA - det ledande trolldomsministeriet i USA. När det visar sig att Newts väska förväxlats med någon annans måste de två leta reda på den och de djur som eventuellt har flytt. Samtidigt lurar den mörke trollkarlen Gellert Grindelwald någonstans i faggorna...

 

Efter en kortare sejour utanför Potterverse återvände J.K Rowling till sin älskade skapelse. Nu verkar fokus ligga på film. Fantastic Beasts är den första i en serie av fem filmer som samtliga ska ha manus skrivna av Rowling själv. Tyvärr är det mesta lite för välbekant för att det ska bli intressant.

 

Filmen skildrar händelser som redan har haft korta beskrivningar i böckerna. Newt Scamanders bok, som delar titel med den här filmen, är ett standardverk på Hogwarts och Dumbledores strid med Gellert Grindelwald har också avhandlats. Därför köper jag inte riktigt att detta inte skulle vara en prequel, såsom Rowling sagt. Själva ramberättelsen känns igen: Ond trollkarl hotar trollkarlsvärlden av... någon anledning och spänningar mellan den magiska verkligheten och vår hotar att mynna ut i kaos. Stoppa mig om ni hört den tidigare. Så nej, Rowlings manus är inte särskilt mycket att komma med. Därmed inte sagt att det inte finns bra saker här med.

 

Eddie Redmayne bevisar återigen att han är en duktig skådespelare när han får rätt regissör. David Yates är en veteran inom franchisen med fyra av åtta tidigare filmer på sitt CV. Yates har ett öga för skådespelarregin och framförallt för att få känslan av Rowlings böcker med i produkten. New York ser fantastiskt ut i sin skrud från 1926 och om inget annat är Fantastic Beasts en mycket välgjord film. Om vi åsidosätter de berättartekniskt välbekanta stigarna är den också ganska underhållande. Gott så, men något mer än så blir det inte för Fantastic Beasts. En popcorn-rulle som gör vad en popcorn-rulle ska göra - gå in genom en örat, underhålla och ut genom andra örat. 

 

Betyg: 3 Englishmen in New York av 5 möjliga

Twin Peaks återvänder: Miguel Ferrer (1955 - 2017)  

 

Det är med tungt hjärta som jag meddelar att en av de mest uppskattade birollsskådespelarna i serien, Miguel Ferrer, har idag avlidit i sviterna av cancer, 61 år gammal. Ferrer spelade den till en början lika odräglige som underhållande rättsläkaren Albert Rosenfeld som sedermera blev en viktig del i undersökningsteamet. Han gjorde roller som Rosenfeld till sitt signum - lätta att hata, men ofta med ett gott hjärta längst in. Utöver Twin Peaks syntes han bland annat i RoboCop (1987) och hade en återkommande roll i NCIS: Los Angeles (2012). Ferrer medverkar även i den nya säsongen av Twin Peaks, vilket blir hans sista roll.

 

 

"Now you listen to me. While I will admit to a certain cynicism, the fact is that I am a naysayer and hatchetman in the fight against violence. I pride myself in taking a punch and I'll gladly take another because I choose to live my life in the company of Gandhi and King. My concerns are global. I reject absolutely revenge, aggression, and retaliation. The foundation of such a method... is love. I love you Sheriff Truman."

 

Korta nyheter från mediebevakningen som är desto roligare att rapportera är att Showtime har bekräftat att piloten 21/5 blir ett tvåtimmarsavsnitt och att vi tydligen inte vet allt som finns att veta om Laura Palmers död än. Enligt en intervju med International Business Times (Australian Edition) säger David Lynch att filmen, Fire Walk With Me, innehåller ledtrådar till den nya säsongen och att fans bör se om den.

 

Slutligen hoppas jag inte ni har missat de små teasertrailersen som Showtime har producerat. Sök på YouTube för att hitta nostalgiguld och ståpäls!

 

 

 

 

Regi:  Barry Jenkins

Manus: Barry Jenkins

Medverkande: Mahershala Ali, Shariff Earp, Duan Sanderson mfl.

Produktionsbolag: A24 & Plan B Entertainment

År: 2016

Längd: 111 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt4975722/

 

Under tre olika tidsperioder får vi följa hur Chiron, en ung man i ett socialt utsatt område i Miami, växer upp och försöker hitta sin plats i samhället. Chiron måste som en väldigt tillbakadragen och blyg kille lära sig att förhålla sig till den machismokultur som råder i hans omgivning, samtidigt som han försöker greppa sin egen identitet som homosexuell.

 

Det går tio på dussinet av coming-of-age-dramas runt Oscarstider. Ofta är de tämligen lätta att förpassa till kategorin "bra, men välbekant". Sen kommer dock den handfull filmer i genren, såsom Boyhood (2014), som gör något nytt och fräscht. Moonlight passar även den in i denna kategori. Där Boyhood var en ganska ljus uppväxtskildring är dock Moonlight allt annat än ljus. Chirons historia om hur han växer upp med en crackberoende mor och en nästan handikappande blygsel gräver sig djupt in under skinnet och stannar där. Precis när man tror att saker och ting börjar ljusna tar de ytterligare en vändning för det värre. Moonlight är ingen hoppfull historia direkt, men ack så bra.

 

Barry Jenkins har skrivit ett bra manus där tittaren inte skrivs på näsan trots de jobbiga ämnena. Det är dock i registolen som Jenkins lyser som starkast. Moonlight är ett gott exempel på att en film inte behöver ha miljardbudget för att se förbaskat bra ut! Jenkins använder sin i sammanhanget blygsamma budget (fem miljoner dollar) för att göra en film som slår de flesta andra rullar från 2016 på fingrarna när det gäller arbete med färg, klippning och användande av musik. Det är ett bevis på att pengar inte kan köpa smak. Jenkins gör mycket med små medel och jag älskar varenda sekund av det.

 

Skådespelarna är även dessa bra, i synnerhet de tre skådespelare som porträtterar Chiron under olika åldrar. Om jag ska välja en av dessa blir det Trevante Rhodes som spelar Chiron under filmens avslutande tidsperiod. Rhodes lyckas kombinera ett utseende som för tankarna till Luke Cage med en känslighet som man inte är van att se stora biffiga killar visa. Kontrasten blir slående, inte minst i scenerna där han, utan att egentligen säga ett ord om det, till slut konfronterar sin sexualitet tillsammans med barndomsvännen Kevin.

 

Jag har sett åtskilliga uppväxtskildringar av det här slaget, men sällan med så här teknisk kompetens eller kärlek för berättandet. En tungviktsutmanare till många priser på Oscarsgalan och något du bör se.

 

Betyg: 4+ imitationsakter av 5 möjliga

 

Regi:  Denis Villeneuve

Manus: Eric Heisserer (baserat på Ted Chiangs kortroman Story of your life)

Medverkande: Amy Adams, Jeremy Renner, Forrest Whitaker mfl.

Produktionsbolag: 21 Laps Entertainment/FilmNation Entertainment/Lava Bear Films mfl.

År: 2016

Längd: 116 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2543164/

 

Dr. Louise Banks kämpar för att komma på fötter efter sin dotters död samtidigt som hon arbetar som lingvistikprofessor. Louise liv förändras dramatiskt när tolv stycken linsformade objekt dyker upp till synes från ingenstans på slumpmässiga platser i världen. Efter att ha blivit rekryterad av armén för att hjälpa till med kommunikationerna står det klart att skeppen är mänsklighetens första bekräftade utomjordiska kontakt. Men varför är de egentligen här och hur kan vi ens börja förstå dem?

 

Efter sju sorger och åtta bedrövelser fick jag äntligen sett Arrival. Av någon anledning har SF i Lund slutat visa filmen på helgerna. Jag förstår om det inte är den publikmagnet som ni hade förväntat er, men kom igen, kommers kan inte vara allmänrådande när det gäller en av förra årets mest omtalade filmer! Arrival låg precis i min intressesfär också. Det var science fiction, språk och en mycket lovande regissör i Denis Villeneuve. Därför är jag något besviken att jag lämnade salongen med ett "meh".

 

Det bra först; Arrival är en välspelad och mycket tekniskt kompetent film. Amy Adams är bra i huvudrollen och musiken från isländske kompositören Jóhann Jóhannsson är som alltid magisk. Fotot är bra, uppbyggnaden bra, men sen händer det - efter att ha varit ett tämligen originellt manus ägnade jag den sista kvarten mest åt att sucka. Det är inte det att manuset blir katastrofalt eller något, men det faller tillbaka på väldigt överanvända teman när det kommer till den här typen av science fiction. När huvudkaraktären sen också gör ett av de mest egoistiska val jag kan tänka förlorar jag all form av sympati för henne.

 

Fram tills den sista kvarten är Arrival nära en fullpoängare, men ändå inte riktigt där. Om man läser andra recensioner så antingen prisar recensenten tempot eller blir irriterad av det. Jag ligger någonstans i mitten. Filmen hade lätt kunnat kortats en halvtimme utan problem, men samtidigt blev jag inte uttråkad på något sätt. Jag brukar kalla det för Ang Lee-sjukan - att ta ett kort källmaterial och sen dra ut det så långt det går innan det brister. Jag är inte alltför imponerad av detta arbetssätt.

 

Arrival blev en besvikelse, men jag sätter ändå ett relativt högt betyg. För folk som inte är lika bevandrade inom science fiction som undertecknad skulle det nog vara ytterligare ett snäpp upp på betygsskalan. Jag har helt enkelt sett och läst det här förut lite för många gånger.

 

Betyg: 3+ svarta linser av 5 möjliga