Regi: Maren Ade

Manus: Maren Ade

Medverkande: Sandra Hüller, Peter Simonischek, Michael Wittenborn mfl.

Produktionsbolag: Komplizen Film/Coop99 Filmproduktion/KNM mfl.

År: 2016

Längd: 165 min

Land: Tyskland/Österrike/Rumänien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt4048272/

När Winfrieds älskade hund dör bestämmer han sig för att hälsa på sin mycket ambitiösa affärskvinna till dotter i Rumänien. Dottern, Ines, oroar Winfried med sin glädje- och håglöshet, något som han kopplar samman med det stressiga liv hon lever. När han är på väg hem till Tyskland vänder han och kommer tillbaka som "Toni Erdmann", en karaktär som Winfried spelar så väl att han lyckas bli coach till Ines chef...

I nästan ett års tid har jag hört sagolika recensioner om den här filmen. Superlativen har staplats ovanpå varandra och den har hyllats i både Cannes och på de andra europeeiska festivalerna. Efter att ha sett Toni Erdmann måste jag ifrågasätta min verklighet. Är det jag eller världen som blivit galen?

Det här är en av de långsammaste museringar jag någonsin sett om en förälders förhållande till sitt barn. Såld som en komedi är det extremt långt mellan ens fnissen när Winfried/Toni drar igång med förlegad rekvisitakomedi som mest får en att ta sig för pannan. Det här är "pappahumor" på en nivå som är så låg att inte ens göteborgarna hade skrattat. En scen involverar en pruttkudde. I shit you not...

Jag ser vad Maren Ade försöker gör med sin film. Genom att kasta in "Toni" i Ines liv vill hon skapa en kontrast mellan dotterns hyperseriösa arbete och Winfrieds låt-gå-attityd. Winfried vill att hans dotter ska släppa loss och ha roligt. Ines är dock en av de kallaste och mest ointressanta karaktärer jag sett på mycket länge. Filmens emotionella final hade kunnat ändra på detta - om det inte vore för att filmen klockar in närmre tretimmarsstrecket än det vid två.

För att berätta en historia på 165 minuter krävs det ett epos, en berättarteknik, intressanta karaktärer och riktiga storylines. Toni Erdmann liknar mest valfri Jerry Lewis-film på det tyngsta nedåttjack du kan hitta. Det är så förbaskat långsamt och träigt att om jag inte hade befunnit mig på en plats där jag inte hade något annat att göra (långfärdståg) hade jag troligen gett upp. Den klarar sig undan nollan på grund av goda skådespelarinsatser mer än något annat, men det här är riktigt uselt. Undvik.

Betyg: 1 löstandstysk av 5 möjliga

Twin Peaks återvänder: Save the date!

Jag lämnar bara den här bilden här och låter den tala för sig själv:

Regi: Jeff Nichols

Manus: Jeff Nichols

Medverkande: Ruth Negga, Joel Edgerton, Will Dalton mfl.

Produktionsbolag: Raindog Films & Big Beach Films

År: 2016

Längd: 123 min

Land: USA/Storbritannien

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt4669986/

Att gifta sig utanför sin "ras" var inte det lättaste man kunde göra i Virginia på 1950-talet. Richard Loving gifter sig därför med sin Mildred i angränsande stat. De blir snart varse om att även om äktenskapet gäller där de gifte sig så bryter de mot Virginias segregationslagar. Vad som tar vid är en tio år lång kamp för att få bo tillsammans på det ställe de själva valt.

Loving är ett bra exempel på en viktig historia som behöver berättas bättre. Det tillhör det mest ojämna jag sett på sistone och det gör inte filmen några tjänster direkt. Ruth Negga är väldigt bra i den kvinnliga huvudrollen som Mildred. Hon spelar med små medel men lyckas förmedla stora känslor. Hon har mycket riktigt också vunnit flertalet "mest lovande nykomling-priser" för den här rollen, vilket hon förtjänar. Än mer imponerande blir hennes prestation när man betänker att hon får spela mot en levande vägg - Joel Edgerton.

Det finns underspel, medvetslöshet, koma och sen kommer Edgerton i Loving. Jag brukar gillar Edgerton (eller i alla fall tycka att han är klart över medel), men jag vet inte riktigt vad han håller på med här. Det är klart att det är vanskligt att porträttera en verklig person som något annat än hen var, men jag skulle tro att även om den riktige Richard Loving kanske var stoisk så måste han ändå uttryckt något med mimik eller tonläge i rösten. Edgerton reagerar inte på något. Han brusar aldrig upp eller höjer ens rösten åt orättvisorna han och hans fru utsätts för. Trillade han ner i valiumgrytan när han var liten?

Hur som helst skulle jag tro att Edgertons träbock till karaktär i mångt om mycket är regissör/manusförfattare Jeff Nichols skapelse. Hans tidigare filmografi har tydligt visat att han är ett stort fan av minimalism. Problemet är att minimalism inte funkar under 123 minuter i en berättelse som handlar om känslor och diskriminering. Loving är en tekniskt kompetent film på övriga plan, men med en Negga som förgäves försöker väcka liv i sin motspelare blir det här bara godkänt. Det finns en riktigt bra story här, men den berättas tyvärr ganska dåligt.

Betyg: 2+ valiumkapslar åt Edgerton av 5 möjliga

Regi: Tom Ford

Manus: Tom Ford (baserat på Austin Wrights roman Tony & Susan)

Medverkande: Amy Adams, Jake Gyllenhaal, Aaron Taylor-Johnson mfl.

Produktionsbolag: Artina Films/Focus Features/Fade to Black Productions mfl.

År: 2016

Längd: 116 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt4550098/

Susan Morrow kämpar med sitt andra äktenskap samtidigt som hon driver ett framgångsrikt konstgalleri. En dag får hon ett paket med ett manuskript skrivet av hennes ex-make, Edward, som hon inte pratat med på drygt 20 år. Susan blir helt uppslukad av romanen, men inser snart att Edward har använt inte så lite inspiration hämtad från deras uppbrott...

Screeners till Oscarsgalan börjar äntligen trilla in i dropboxen och jag kunde inte vara gladare! De är rätt sena i år, vilket har sin förklaring i förra årets läcka där i princip alla filmer som kunde tänkas bli nominerade fanns för nedladdning på piratsajterna redan i mitten på december. Hur som helst ska det blir kul att kunna sätta igång lite med det årliga Oscarsprojektet. Jag kunde heller inte ha fått en bättre början. Nocturnal Animals är en solklar femma och något av det mest drabbande jag sett på länge.

Jake Gyllenhaals bästa rollprestationer är när han spelar psykiskt lidande. Han har hittat sin nisch där och hans huvudroll i Nocturnal Animals är inget undantag. Dock är det inte Gyllenhaal som är allra bäst. I en film med inte mindre än fyra Oscarsnominerade skådespelare är det mycket svårt att peka på vem som är bäst. Efter mycket funderande står valet mellan Amy Adams i den kvinnliga huvudrollen och Aaron Taylor-Johnson som den huvudsaklige skurken, Ray. Taylor-Johnson, sedan tidigare mest känd för sin huvudroll i Kick-Ass (2010), är magnifikt obehaglig.

De fina skådespelarinsatserna kompletteras med ett väldigt välskrivet manus. Tom Ford har lyckats väva en historia inne i en historia så skickligt att det ibland är svårt att se vart den ena slutar och den andra tar vid. Den inom-fiktiva berättelsen är ett hårdkokt och rörande thrillerdrama som hade varit en bra film i sig själv. Nu står den sida vid sida om ett trovärdigt kärleksdrama som mynnar ut i obehag när kopplingar görs till Tonys bok. Kort sagt, manuset skriver inte tittaren på näsan utan vill helst lura oss att godta saker för att sedan ställa dem på sin spets. Detta görs med mycket små medel och rörelser. Det är inte några stora plot twists det handlar om utan är mer subtilt än så. Mycket, mycket bra. 

Blott Fords andra film som regissör och manusförfattare bådar Nocturnal Animals väldigt gott inför framtiden. Nu hoppas jag det inte tar sju år till innan hans nästa film. Det här är nämligen fantastiskt bra!

Betyg: 5 förtäckta hot... eller? av 5 möjliga

Regi: Adam Nimoy

Manus: Adam Nimoy

Medverkande: Leonard Nimoy, Adam Nimoy, William Shatner mfl.

Produktionsbolag: 455 Films & For The Love Of Spock Productions

År: 2016

Längd: 111 min

Land: USA/Kanada

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen Btl

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt4572820/

När Leonard Nimoy dog 2015 hade han och sonen Adam redan påbörjat en dokumentär om den förstnämndes ikoniske karaktär. Adam fortsatte arbetet, men inkorpererade även ett retrospekt över sin far som gick utanför Star Trek. Det här är historien om hur en skådespelarbiten ung man tog sig från Boston till Los Angeles och kämpade sig upp för att till sist bli en av världens mest igenkännbara karaktärer.

Jag har flera gånger tidigare skrivit vad Leonard Nimoys Spock har betytt för mig personligen. Kort sagt hade jag inte varit den jag är idag om jag inte hade tittat på Star Trek och fått lära mig ett annat sätt att tänka från Spock. Därför har jag också sett fram emot den här filmen som länge svävade i ovisshet om den skulle släppas eller inte efter Nimoy den äldres död. Efter mycket omklippning kom den då till sist... och det är en halv film.

Det kan inte vara enkelt att göra en film om sin far när han nyligen gått bort. Med det sagt borde Adam Nimoy haft någon annan att fokusera på delen om karaktären. Helst av allt skulle jag vilja se två kortare dokumentärer - varför inte döpta efter Leonard Nimoys två självbiografiska böcker, I Am Not Spock samt I Am Spock, där den förstnämnda fokuserade på Nimoy som person och den andra på karaktären?

Adam lägger förståeligt nog mest krut på delen om sin far som person och det är också denna del som är den absolut bästa. Samtidigt vågar han inte gå på djupet med det problematiska förhållande han och Leonard hade periodvis. Det hintas lite här och var, men exakt vad det var som var så hemskt utforskas egentligen aldrig. Vi kan sluta oss till att det handlade om missbruk med alkohol från Leonards sida och droger från Adams. Det personliga anslaget finns dock inte där fullt ut och om man inte ska utforska en del som nämns tre - fyra gånger bör man helt enkelt hålla tyst om den.

Delen om Spock blir också lidande i och med dokumentärens ambition att berätta två saker samtidigt. Den följer Spock fram till och med Nimoys regi av Star Trek IV: The Voyage Home (1986), men utelämnar allt mellan film nummer fem och J.J Abrams reboot. För Nimoy kanske det inte hände jättemycket under den perioden, men för karaktären Spock gjorde det definitivt det. Bilden blir helt enkelt inte komplett och jag hade hellre sett mer fokus på kronologin än på Abrams missfoster.

Hur mycket jag än älskar Spock och Leonard Nimoy måste jag erkänna att For The Love Of Spock inte är en särskilt bra dokumentär. Den splittrade tonen och oförmågan att fokusera skulle Spock själv nog tycka var väldigt ologisk.

Betyg: 2 men det nya materialet med Nimoy är guld av 5 möjliga

Twin Peaks återvänder: All trapped in time 

Snart smäller det. Sedan premiärdatumet flyttades fram från hösten 2016 till 2017 har allt pekat på att serien har premiär under årets första halva. Nu finns det några alternativ:

1. Premiären ges i februari så att den motsvarar premiären av säsong 1.

2. Premiären ges i månadsskiftet mars/april. Flera artiklar har talat om detta..

3. ... men ännu fler artiklar har nämnt maj som trolig månad.

Det enda vi egentligen kan utesluta till viss mån är januari. Månaden har börjat och det vore för tajt att dra igång en bredare promotion. Fast vem vet? Lynch brukar ju inte göra saker som alla andra.

På tal om promotions har David Lynch själv medverkat i en för honom typisk promo där han helt sonika äter en munk. Jag älskar denne man! YouTube-länk finns längst ner i inlägget.

En ny och intressant bok för oss matälskande fans har släppts i form av Damn Fine Cherry Pie: The Unauthorized Cookbook Inspired by the TV Show Twin Peaks. Boken, skriven av Lindsey Bowden (grundare av Twin Peaks Festival UK), har samlat 75 recept med anknytning till serien på något sätt. Bland de kulinariska höjdarna märks bland annat:

• Coffee, Pastries and Donuts: Coffee with Mexican Chihuahua Churros

• Double R Diner Menu: Percolate Fish Supper

• Family Meals: Betty Brigg’s Meatloaf and Doc Hayward’s Diet Lasagna

• Meals on Wheels Program: Mrs. Tremond’s Creamed Corn Chowder

• Cocktails: Audrey Horne’s Cherry Twist

Sajten Tom's Cookbook Library bjuder på ett smakprov (ba-dum-dum-dish!) från boken med Shelley Johnson's Cherry Pie. Den ska lagas till premiären.

En intervju med Mark Frost daterad 4/12, Sydney Morning Herald, återfinns här. För den som inte känner till så mycket om seriens skapande och tematik bortom det mest uppenbara hittar mycket matnyttigt i den väldigt välskrivna intervjun. Det kanske mest intressanta för oss superfans är de tre avslutande paragraferna:

"But Frost says the revisited Twin Peaks is 'not just an exercise in nostalgia, certainly not for us; it's an exercise in engaging with one of the most powerful themes in all of art, which is the ruthless passage of time. To engage with a set of characters after this much time has passed is a great opportunity to work with that whole set of concerns and circumstances.'

It taps, he adds, a darker, universal reality.

'We're all trapped in time and we're all going to die,' he says.

'We're all travelling along this conveyor belt that is relentlessly moving us toward this very certain outcome. I think it's going to be interesting for audiences to confront that as well because this is not A Very Special Twin Peaks Christmas. We hope it's something more than that.'"

Efter stolpskottet med boken lovar detta ändå gott. Och bara meningen "we're all trapped in time and we're all going to die" är rent genialiskt dyster!

I The Washington Times kunde man 8/12 läsa en intervju med Sherilyn Fenn, som verkar ha droppat sin mycket märkliga vendetta mot Lynch och Frost som jag tidigare rapporterat om. Åtminstone kan man inte se den i intervjun. Medieträningen kickade in?

Slutligen en liten notis som kan glädja musikdiggarna. I dagarna ges soundtracket till Fire Walk With Me ut i nyutgåva på vinyl. Kan vara värt en investering!

Regi: David Mackenzie

Manus: Taylor Sheridan

Medverkande: Ben Foster, Chris Pine, Jeff Bridges mfl.

Produktionsbolag: Film 44/OddLot Entertainment/Sidney Kimmel Entertainment

År: 2016

Längd: 102 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2582782/

Bröderna Tanner och Toby har kläckt en bra plan för bankrån. Genom att slå till mot mindre kontor tidigt på morgonen och endast ta sedlar som inte kan spåras börjar de bygga upp en ansenlig summa pengar. Frågan är bara varför Toby, aldrig tidigare straffad, har dragit igång en rånturné tillsammans med sin kriminellt belastade bror? Texas Rangers-veteranen Marcus Hamilton är dem snart på spåren, men handlar brotten om ren girighet eller går det djupare än så?

Hell Or High Water är en tidskapsel för USA år 2016. Överallt märks arbetslöshet och lånekaruseller som gynnar bankerna men inte den enskilde spararen. Det är också detta som gör den här filmen till något utöver det vanliga i kriminalhistorier. Vem är egentligen protagonisten i den här historien? Kan vi verkligen beskylla bröderna Howard för vad de gör när de handlar i desperation? Taylor Sheridan följer upp fjolårets hårdkokta kriminaldrama Sicario med liknande moralisk ambivalens och jag kommer definitivt hålla koll på filmer med hans manus i fortsättningen. Sheridan har ett öga för trasiga människor som imponerar.

Imponerar gör också soundtracket. Delvis skrivet av personlige favoriten Nick Cave är det ett americana-doftande sound som passar perfekt till de dammiga Texasvägarna. Skådespelarinsatserna är även dessa väldigt fina med Chris Pine i en ganska otypisk roll och en Jeff Bridges i högform. Bridges har redan hunnit få ett antal nomineringar för sin roll och jag skulle inte bli förvånad om han även kniper en Oscarsnominering för tolkningen av den grånade Texas Rangern Hamilton.

Hell Or High Water är en väldigt bra film som är regissören David Mackenzies främsta verk hitintills. Om du vill se tät action med både hjärta och hjärna är det ett väldigt bra val.

Betyg: 4 begravda bilar av 5 möjliga

Regi: Joe Dante 

Manus: Chris Columbus

Medverkande: Zach Galligan, Phoebe Cates, Hoyt Axton mfl.

Produktionsbolag: Warner Bros. & Amblin Entertainment

År: 1984

Längd: 106 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0087363/

I ett försök att hitta en unik julklapp till sin son, Billy, lyckas Randall Peltzer komma över ett mycket säreget husdjur - en varelse kallad mogwai som verkar vara väldigt intelligent och sällskaplig. Det finns bara några regler som Billy måste komma ihåg: solljus dödar mogwais, vatten är farligt för dem och de får absolut inte äta efter midnatt. När Billys mogwai, Gizmo, trots allt blir blöt blir det starten på en jul de boende i Kingston Falls sent kommer glömma.

Gremlins var alltid tänkt som en julfilm (inte minst eftersom den utspelade sig på... julen), men i ett försök att möta sina konkurrenters storfilmer gjorde Warner Bros. en kovändning och lanserade den mitt under glödande sommar istället. Det gör att den ofta inte är med på listor över julfilmer, men i och med nätets uppsjö av tyckare och listmakare börjar detta ändras. Storfilmerna den tävlade mot förresten? En fredag - lördag 1984 gick Gremlins upp tillsammans med Ghostbusters och Indiana Jones & The Temple Of Doom. Schysst biohelg det där.

Jag var livrädd för den här filmen när jag var liten. Den tonårige sonen till min dagmamma hade bestämt sig för att det här skulle han visa för mig, vid tiden fyra år gammal. Resultatet blev att mina mardrömmar befolkades av gremlins under några års tid. Det är värt att ta upp eftersom alla de ovan nämnda filmerna sägs ligga till grund för att åldersgränsen PG-13 skapades i USA, och ja, Gremlins är absolut inte en film för de yngsta. Det är däremot en förbaskat kul monsterfilm som bör ses av alla över elva år.

Specialeffekterna är galet bra. Dockorna som används är till 90% otroligt verklighetstrogna och rör sig makalöst bra! Det är egentligen bara i en scen man tydligt ser att man använt sig av stop motion. En sak som verkligen slog mig när jag nu såg om den var den detaljrikedom som alla scener har. Den kända bioscenen när de gröna småjävlarna tittar på Snow White (1937) är till exempel full av så många filmreferenser att jag var tvungen att pausa för att räkna dem. Detaljrikedom som denna gör att en film blir levande.

Skådespelarmässigt är filmen okej, utan någon som verkligen lyser. Zach Gilligan är okej i huvudrollen, men den som stjäl showen  (bland de mänskliga karaktärerna det vill säga) är min ungdomskärlek Phoebe Cates. Även Polly Holliday är riktigt sevärd i rollen som den avskyvärda Mrs. Deagle.

Chris Columbus är lite av en julfilmsexpert och det märks när det kommer till manusarbetet. Kingston Falls, filmad på samma set som Back To The Future (1985) ser ut som ett julkort i all sin prakt. Helt enkelt är snö Columbus medium. Med bra regi av Joe Dante är Gremlins en tekniskt väldigt skickligt gjord film. Det som drar ner betyget ett litet snäpp är att Columbus trots allt ibland har svårt att skriva karaktärer utan att de blir som karikatyrer. Det är kanske medvetet för att ge Gizmo och hans onda avkomma större utrymme, vad vet jag? Problemet är bara att vissa karaktärer känns lite väl slätstrukna.

Till syvende och sist är Gremlins dock en perfekt film att avsluta mitt lilla julprojekt med. Nu tar jag semester några dagar och tänker inte se en enda julfilm mer! God jul!

Betyg: 4+ husdjur med ansvarsklausuler av 5 möjliga