Regi: Dan Pringle

Manus: Dan Pringle

Medverkande: Ziad Abaza, Lucinda Rhodes Thakrar, Scot Williams mfl.

Produktionsbolag: N/A

År: 2016

Längd: 120 min

Land: Storbritannien

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3221544/

Efter att hans far dött som följd av ett bråk med stökiga kunder tar sonen Salah över hans kebabaffär. När han inser att klientelet runt affären minst sagt är fulla drägg på helgerna börjar Salah få nog. Efter att ha tappat besinningen och dunkat en apfull kunds ansikte i frityrolja får han en idé - om dräggen ändå kommer till honom, varför inte servera dem lite speciell kebab? Se bara upp för hår och tänder...

Det finns få saker jag föraktar så mycket som överdriven dryckeskultur. Vuxna människor som använder spriten som både en ursäkt för att göra vad man vill och som i princip får krupp om ett ställe inte skulle servera alkohol är bara patetiska. Så ja, i viss mån kan jag identifera med Salahs idé om att rensa upp bland slöddret. Och det är det som K-Shop är - en vigilantefantasi. Som sådan funkar den också ganska bra. Problemet är att den saknar lite av vad de riktigt bra filmerna i genren har i form av svidande svart humor och en genomgående samhällskritik.

K-Shop har en del samhällskritik, det är sant, men den har inte samma genomgående röda tråd som vi hittar i exempelvis Falling Down (1993). Den är ytterst välspelad, med en lysande Ziad Abaza i huvudrollen, men manuset skulle behöva en extra genomkoll. Just affärsägaren som mördar jobbiga kunder är en välbeprövad trop, i exempelvis Sweeny Todd eller Little Shop Of Horrors (1986), men skillnaden ligger i att dessa filmer hade en karismatisk huvudkaraktär, medan K-Shop:s Salah bara blixtrar till ibland. Det hade kunnat motverkas med att korta ner filmen med kanske 20 minuter för att få en tajtare karaktärsutveckling och göra en tydligare poäng. Slutscenen slår nämligen huvudet på spiken med en karaktär som försöker projicera sin egen tomhet som stereotypisk festprisse på Salah. Med en tydligare struktur hade det här kunnat bli riktigt, riktigt bra. Nu är det "bara" bra.

Betyg: 3+ kebabhak av 5 möjliga

K-Shop visas på FFF 2016, söndag 23/10, klockan 21:00 på Kino 1

Regi: Dan Kwan & Daniel Scheinert

Manus: Dan Kwan & Daniel Scheinert

Medverkande: Paul Dano, Daniel Radcliffe, Mary Elizabeth Winstead mfl.

Produktionsbolag: Blackbird/Cold Iron Pictures/Tadmor

År: 2016

Längd: 97 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt4034354/

Skeppsbrutne Hank är precis på väg att hänga sig själv när han upptäcker en död kropp på stranden. Tillsammans beger de sig på en surrealistisk resa hem. Fast är kroppen, Manny, död, levande eller någonstans i mitten? En sak är säker - han är jäkligt praktisk!

För varje film Daniel Radcliffe är med i kommer han längre och längre ifrån den något präktige Harry Potter. Hans roll som Manny i Swiss Army Man är minst sagt märklig, men han får också visa att av trion som spelade huvudrollerna i tidigare nämnda franchise så är han den klart bäste skådespelaren. Tillsammans med Paul Dano bygger han upp den här filmen till något av det märkligaste jag sett på länge. Mitt i all surrealism har dock Swiss Army Man ett stort hjärta. Framförallt handlar den om ensamhet och vänskap. Även om denna vänskap är ett fantasifoster (eller inte?) genomsyrar den manuset till den milda grad att framförallt Radcliffe blir en fantastiskt minnesvärd karaktär.

Det är väldigt svårt att sätta fingret på vad för typ av film Swiss Army Man är. Stundtals baseras den på bisarr kroppsfunktionshumor för att i nästa sekund ha väldigt rörande scener om vänskapens och kärlekens villkor. Det gör att den går att se på en rad olika sätt. Antingen lutar du dig tillbaka och låter dig drabbas av vännernas resa hem rakt av, eller kan du fördjupa dig i varför de gör de val de gör. En film med många bottnar är oftast en riktigt bra film - så också här. Lägg till ett mycket bra användande av musik, ett vackert foto och du får en film som absolut är sevärd.

Swiss Army Man har möts av väldigt blandade reaktioner. När filmen hade premiär på Sundance-festivalen både hyllades och sågades den med flertalet kritiker som lämnade biosalongen i protest. Mitt råd är att gå in med ett öppet sinne. Fisskämt har aldrig varit så poetiska. Om du har möjlighet, se den på duk. Den kommer gå upp på Fantastisk Filmfestival i Lund i slutet av månaden och fråga värt om det inte blir den enda visningen på duk i närområdet. Bilda en egen uppfattning. Personligen kan jag bara älska en film där man använder ett fisande lik som utombordare.

Betyg: 4+ flatulensfanfarer av 5 möjliga

Regi:  Joseph Sims-Dennett

Manus: Joseph Sims-Dennett & Josh Zammit

Medverkande: Lindsay Farris, Stephanie King, Brendan Cowell mfl.

Produktionsbolag: Sterling Cinema

År: 2015

Längd: 90 min

Land: Australien

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3591988/

I stort pengabehov återvänder Parker till sitt jobb som privatdetektiv en tid efter sin sons död. Ett enkelt bevakningsuppdrag av en kvinna rakt över gatan från hans baslägenhet blir snart en mardröm när Parker börjar uppleva att han inte är själv i lägenheten. Men vem, om någon, spionerar på Parker medan han spionerar på kvinnan rakt över gatan?

Australien kan det här med skräck. Eller, rättare sagt, de skräck- och thrillerfilmer som når även våra breddgrader brukar hålla väldigt hög kvalitet. Jag är säker på att det finns mycket skräp som produceras där med. Ibland är det skönt att bara få guldkornen hit. Observance är just ett sådant gömt guldkorn. Spökhistorier går det tio på dussinet av, men där den vanliga Hollywood-standarden är ett äkta par och/eller familj som köper fel villa är det här något helt annat. Lågmält, punkterat med stunder av riktig terror, är stora delar av Observance något av det mest obehagliga jag sett i år. Anledningen är att den inte skriver tittaren på näsan. Kombinerat med ett fantastiskt bildspråk och arbete med ljudspåret blir den här filmen en studie i surrealistisk skräck uppblandat med mer klassiska element och body horror.

Joseph Sims-Dennett & Josh Zammit jobbar mycket med sorgearbetets psykologi i manuset och man känner direkt som tittare för Parker. Samtidigt blir privatdeckarhistorien allt med kafkaartad och blir en källa av obehag denna med. Det enda jag i viss mån har att invända mot är att filmen tappar något i tempo mot slutet. Det är egentligen inte så konstigt, Observance är generellt en mycket långsamt berättad film, men i filmens sista akt skulle det behövas något till som satte fart på handlingen. Slutet blir dessutom kanske lite väl öppet. Men med fint skådespel från Lindsay Farris i huvudrollen och några scener som faktiskt fick mig att rygga tillbaka (inte av gore utan ren creep factor) är Observance en av de största överraskningarna för mig på länge. Inte en film för alla, men för oss som uppskattar tät suspens väntar en högtidsstund.

Betyg: 4 svarta sörjor av 5 möjliga

Everything Trek del 15: The Original Series 3.2 - 3.5

3.2. The Enterprise Incident

Sändes: 27/9 1968

Stardate: 5027.3

Manus: D.C Fontana

Regi: John Meredyth Lucas

Platser: The Neutral Zone (demilitariserad gränszon mellan Federationen och det Romulanska imperiet)

Betyg: 5/5

Kapten Kirk uppträder märkligt och snarstucket. Mer än vanligt det vill säga. Till råga på detta ger han order som inte bara är ologiska utan direkt farliga. Besättningen, i tron om att Kirk lyder order från Federationen, styr Enterprise genom den neutrala zonen mellan Federationen och det Romulanska imperiet. Så fort de kommer över gränsen till imperiet omringas de av tre romulanska skepp, till synes utrustade med cloakingteknik...

Det är nästan en regel att när man blandar in The Neutral Zone i ett avsnitt så kommer det bli spektakulärt och bra. The Enterprise Incident är inget undantag från regeln. Mycket välskrivet av D.C Fontana och med tajt regi av Meredyth Lucas är det här ett avsnitt i bästa matinéstil som skickligt manövererar genom politiska förtecken om kapprustning. Spocks annorlunda roll i avsnittet gör också sitt till samtidigt som det ligger helt i hans natur som karaktär. Med en spännande story, god regi och förhållandevis fint skådespel (okej, inte Shatner) från merparten av de inblandade är The Enterprise Incident ett av mina favoritavsnitt i tredje säsongen. Bör inte missas!

  Är det där spetsiga romulanska öron eller är du bara glad att se mig?

3.3 The Paradise Syndrome

Sändes: 4/10 1968

Stardate: 4842.6

Manus: Margaret Armen

Regi: Jud Taylor

Platser: Amerind (en planet med mycket jordlika egenskaper, hem för en mix av amerikanska urinnevånare)

Betyg: 2-/5

Enterprise besöker planeten Amerind för att avstyra ett potentiellt katastrofalt asteroidnedslag. Väl där förvånas de över hur jordlik planeten är, inte minst att den befolkas av människor med väldigt mycket gemensamt med en rad stammar av amerikanska urfolk. När Kirk undersöker en mystisk obelisk på planeten tappar han minnet och när besättningen inte kan hitta honom tvingas de fokusera på asteroiden. När Kirk vaknar upp ser urinnevånarna honom som en gud...

Vissa avsnitt av originalserien har inte åldrats väl och The Paradise Syndrome är ett väldigt tydligt exempel på detta. De amerikanska urinnevånarna porträtteras som "nobla vildar" som inte utvecklats nämnvärt på de hundratals år som de spenderat på Amerind. Kirk å andra sidan, trots tappat minne, visar sig vara ett tekniskt geni som på några månader gör livet mycket drägligare för stammarna. Han är ju vit man... och gud. Ja... ni hör hur sunkigt det här låter. När man inte ens kan hitta riktiga amerikanska urinnevånare att spela alla rollerna så använder man sig dessutom av vad jag bara kan beskriva som "red face". Det är riktigt illa.

Avsnittets andra halva, den om asteroiden, räddar avsnittet från ett sämre betyg. Den expanderar på "Space Seed-teorin" och har några intressanta idéer. Det gör dock inte avsnittet särskilt sevärt. Speciellt inte med en Shatner som inte ens försöker längre.

  En av Shatners mer subtila scener

3.4 And The Children Shall Lead

Sändes: 11/10 1968

Stardate: 5029.5

Manus: Edward J. Lakso

Regi: Marvin Chomsky

Platser: Epsilon Indi I (huvudplaneten i sitt solsystem, lokaliserad cirka 20 ljusår från Sol. Tidigare hem för en avancerad ras, nu Federationskoloni), Marcos XII (tolfte planeten i Marcos-systemet med en population på flertalet miljoner), Triacus (Tidigare hem för ett legendariskt piratband, nu under Federationskontroll), Starbase 4 (omämnd).

Betyg: 1/5

Ett nödanrop för Enterprise till Triacus, där de finner alla vuxna kolonisatörer döda. Märkligt nog tycks barnen varken sörja sina föräldrar eller ens kännas vid att de dött. Efter att plockat ombord dem på skeppet börjar snart konstiga saker hända. Barnen står under kontroll av något, eller någon, som tillåter dem styra folks handlingar genom suggestion...

Uj... det här är en riktig soppa. För att tropen med elaka barn ska fungera så måste barnskådespelarna hålla måttet. Det gör de inte. Å andra sidan kanske man inte ska klanka ner på deras insatser när man jämför dem med Shatner. Alltså, det här är nog det avsnitt av originalserien som Shatner kör sina mest imiterade gester - alla efter varandra. Det är en studie i uselt skådespel! Som sådant är det ganska fascinerande, men när manuset spretar åt elva håll samtidigt har regissör Chomsky inte något vidare att arbeta med. And The Children Shall Lead räknas ofta till ett av de sämsta avsnitten i serien. Den här gången håller jag med. Skippa.

  Never, ever, ever trust a ginger - you will always regret it

3.5 Is There In Truth No Beauty?

Sändes: 18/10 1968

Stardate: 5630.7

Manus: Jean Lisette Aroeste

Regi: Ralph Senensky

Platser: Den galaxtiska barriären (starkt energifält som avgränsar Vintergatan), Medusa (omnämnd), Vulcan (omnämnd)

Betyg: 2/5

Enterprise ska transportera Medusas ambassadör tillbaka till dess hemvärld. Medusianerna, varelser av ren energi, driver de utan stark mental disciplin galna om de skulle se på dem. När amabassadörens assistent, Dr. Miranda Jones, blir föremål för en oönskad uppvaktning av sin medarbetare gör han misstaget att se på ambassadören...

Is There In Truth No Beauty? har en del riktigt intressanta idéer, men lyckas tyvärr inte utveckla dem. Historien om en varelse så annorlunda (besättningen använder ordet "ful", men det är svårt att se hur ett energimönster skulle vara fult) att den driver människor galna låter som något från H.P Lovecraft och borde nog också skrivits så. Istället får vi en ganska långsam betraktelse över skönhetens natur och ett manus som egentligen inte har särskilt mycket att säga. Stort plus blir det dock för Diana Muldaur i rollen som Dr. Jones. Ett proffs ut i fingerspetsarna som kallades in med kort varsel då den ursprungliga skådespelerskan fick förhinder. Att hon stjäl varenda scen hon är med i är därför också imponerande. På det hela taget är Is There No Beauty In Truth? ett dussinavsnitt som varken engagerar eller förargar.

  Fast strandmodet på 2200-talet rockar

Everything Trek del 14: The Original Series 2.24 - 3.1

2.24. The Ultimate Computer

Sändes: 8/3 1968

Stardate: 4729.4

Manus: D.C Fontana

Regi: John Meredyth Lucas

Platser: Alpha Carinae II (andra planeten i Alpha Carinae-systemet. Bebodd, jordlik, planet, pre-warp), Orion (omnämnd), Vulcan (omnämnd), Starbase 6 (omnämnd)

Betyg: 4/5

Enterprise kallas utan vidare förklaring till Starbase 6 . Det visar sig att de ska genomföra ett topphemligt test av en ny superdator, M-5, övervakad av den legendariske datorforskaren Richard Daystrom. Målet med testet är att se om M-5 kan ersätta en stor del av personalen ombord på Federationens rymdskepp och på så sätt möjliggöra utforskning av rymden utan risk för mänskligt liv. Allt börjar bra... tills datorns AI beslutar sig för att ett krigsspel är på riktigt.

Den något komiska titeln till trots är The Ultimate Computer ett mycket bra avsnitt. Det fokuserar först och främst på mänsklighetens rädsla för att bli ersatt av maskiner - något vi känner igen från industrialismen och framåt. I 1960-talets USA var många rädda för att förlora sina jobb till den allt större automatiseringen. Samtidigt är kampen mellan människa och maskin tidlös. När skapar vi något så mäktigt så vi inte kan kontrollera det? Dessutom, mycket fint skådespel från speciellt Shatner (jisses!). Det som drar ner avsnittet en pinne är ett fantastiskt överspel av William Marshall i rollen som Dr. Daystrom och en alldeles för abrupt avslutning. Bör dock inte missas!

  Apple satsar hårt på mordisk AI i år

2.25 Bread & Circuses

Sändes: 15/3 1968

Stardate: 4040.7

Manus: Gene Roddenberry & Gene L. Coon

Regi: Ralph Senensky

Platser: 892-IV (fjärde planeten i 892-systemet. Bebodd med en teknisk nivå runt 1900-talets Jord)

Betyg: 4/5

Vrakspillrorna från ett handelsskepp som försvunnit sex år tidigare leder Enterprise till 892-IV, en planet som liknar vår egen under 1900-talet i alla avseenden, med ett betydande undantag - Romarriket föll aldrig. Kaptenen från handelsskeppet har lyckats manöverera sig upp till en betydande position, men har gjort det på bekostnad av sin egen besättning. När Kirk, Spock och McCoy blir tillfångatagna tvingas de in i ett gladiatorspel för sina liv.

Det går som bekant tio på dussinet av sådana här avsnitt i originalserien. Budget och tid gjorde att man ofta förlade handlingen till olika perioder i vår egen historia. Det är däremot sällan som de blir så här lyckade. Bread & Circuses är fullt med roliga detaljer och även om de är färgade av 60-talets värderingar utgör de riktigt intressanta tankeexperiment och mediekritik inte olikt den som sedermera riktats mot dokusåpor. Dessutom innehåller avsnittet väldigt fina exempel på den hatkärlek som ständigt är närvarande mellan Spock och McCoy. Kanske inte lika filosofiskt intressant som föregående avsnitt, men minst lika underhållande.

  I Robinson: Rome Edition röstar man inte bara ut deltagarna...

2.26 Assignment: Earth

Sändes: 29/3 1968

Stardate: N/A

Manus: Art Wallace

Regi: Marc Daniels

Platser: Omicron IV (fjärde planeten i Omicron-systemet. Ödelagd efter kärnvapenkrig)

Betyg: 3+/5

Under en forskningsresa tillbaka till Jorden år 1968 (ni vet... en sådan man gör då och då) råkar Enterprise fånga upp en transportstråle. Det visar sig vara en märklig man vid namn Gary Seven, agent utskickad av en utomjordisk civilisation för att bistå mänskligheten under en av dess farligaste perioder i historien. Men kan besättningen lita på honom?

Det sista avsnittet av seriens andra säsong är ganska annorlunda i form av tempo och humor. Det finns en enkel förklaring till detta. Assignment: Earth är egentligen inte ett Star Trek-avsnitt utan tänkt som pilotavsnitt till en egen serie. I slutet av säsong två började nämligen Star Trek tappa stöd hos bolaget och diskussioner om nedläggning var i full gång. Roddenberry föreslog då den här, en annan av hans skapelser. Som vi vet gick originalserien av Star Trek ytterligare ett år så Assignment: Earth blev aldrig mer än det här. Det är faktiskt ganska synd.

Gary Seven är en kul karaktär och att han har en katt (katt/människohybrid?) till hjälpreda gör honom bara än charmigare. Faktum är att jag tänker mer på Doctor Who än Star Trek när jag ser det här avsnittet och ja, jag gillar även den tidsresande doktorn. Inte ett avsnitt i klassisk Trek-tradition, men god underhållning och en värdig avslutning på säsong 2!

  Glöm aldrig din katt när du ska sabotera en kärnvapenmissil!

3.1 Spock's Brain

Sändes: 20/9 1968

Stardate: 5431.4

Manus: Lee Cronin

Regi: Marc Daniels

Platser: Sigma Draconis-systemet (system bestående av nio planeter, där Sigma Draconis III, IV och VI hyser någon form av avancerat liv. III är på samma nivå som Jorden 1485, IV på samma nivå som 2030 och VI på en förindustriell nivå)

Betyg: 2+/5

När en avancerad utomjordisk ras stjäl Spocks hjärna (!) måste besättningen hitta den inom 24 timmar innan även Spocks autonoma reaktioner stänger av. En kamp mot klockan för dem till Sigma Draconis VI, uppenbarligen hem för en avancerad civilisation. Men varför hittar de då bara bevis på förindustriella kulturer utan kunskap om att ens kunna smida metall?

Ökänt som ett av de sämsta avsnitten i originalserien och även om det inte är ett toppavsnitt på något sätt är det ganska oförtjänt. Kan man ta sig igenom den löjliga premissen finns det trots allt en del kul att hämta i det här avsnittet, såsom en "radiostyrd" Spock och en ganska fascinerande utomjordisk kultur. Bakom "Lee Cronin" gömmer sig Trek-veteranen Gene L. Coon, som skämdes för det väldigt reviderade manuset som blev slutprodukten. Det här är dessutom det sista avsnittet som regisserades av Marc Daniels. På sitt sätt markerade Spock's Brain början på de märkliga beslut som till sist sänkte serien. Som enskilt avsnitt fungerar det dock helt okej.

 Vad jag önskar mig i julklapp

Regi:  Jaume Collet-Serra

Manus: Anthony Jaswinski

Medverkande: Blake Lively, Óscar Jaenada, Angelo Josue Lozano Corzo mfl.

Produktionsbolag: Columbia Pictures/Ombra Films/Weimaraner Republic Pictures

År: 2016

Längd:  86 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt4052882/

Nancy åker mot bättre vetande ensam till en strand i Mexico dit hennes mor brukade resa för att surfa. Efter en dag bland vågorna blir Nancy attackerad av en haj. Efter att ha klättrat upp på en korallklippa tvingas hon fundera ut ett sätt att ta sig i land utan att bli attackerad, samtidigt som elementen inte är hennes vänner.

För några år sedan gjorde en av mina favoritrecensenter på nätet, James Rolfe, en video som hetter Top 40 Shitty Shark Movies där han går igenom den uppsjö av hajfilmer som kom efter Jaws (1975). I fin tradition hade The Shallows kvalat in på den listan gott och väl. I mitt stilla sinne trodde jag att en av de fåtal filmer av det här slaget som går upp på bio i Sverige skulle åtminstone vara underhållande. Det här är dock en av årets sämsta filmer, alla kategorier. Uselt spelad, ett manus som går på tomgång från bildruta ett och en protagonist så puckad att man hejar på hajen.

Blake Lively... ja, vad säger man? Hon har två lägen i The Shallows - över- och underspel, men till allra största del det senare. Oftast agerar hon som att vad som händer är havsmotsvarigheten att skrubba knäet efter att ha snavat. Sen kommer scenerna där hon ska spela desperat... Det blir ett vrålande i flertalet minuter. Lively har tyvärr också den i princip enda rollen av betydelse i filmen. Hon kan knappast bära den.

Å andra sidan har hon manuset att kämpa mot också. Idiotbeslut tas på idiotbeslut och när en haj är smartare än vad du är kanske du inte borde lämna huset, än mindre åka till en avlägsen strand på egen hand. För att knyta ihop säcken med skit är regin från Jaume Collet-Serra inget att hurra för. Collet-Serra har en väldig fascination för Livelys kroppsliga attribut, vilket gör att han missar dramaturgisk uppbyggnad i en rad scener för att istället fokusera blicken på hennes bröst.

The Shallows är en riktigt shitty shark movie, men inte på ett underhållande sätt. Undvik.

Betyg: 1 missad nolla för fint undervattensfoto av 5 möjliga

Regi:  Yarrow Cheney & Chris Renaud

Manus: Cinco Paul/Ken Daurio/Brian Lynch

Medverkande: Louis C.K, Eric Stonestreet, Kevin Hart mfl.

Produktionsbolag: Dentsu/Fuji Television Network/Illumination Entertainment mfl.

År: 2016

Längd:  87 min

Land: Japan/USA

Svensk åldersgräns:  7

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2709768/

Terriern Max bor tillsammans med sin ägare Katie och har det ganska bra i sitt liv som New York-hund. Hans tillvaro vänds dock upp och ner när Katie adopterar Duke, en gigantisk jycke som Max genast känner att han måste tävla mot om sin mattes gunst. När de två blir infångade av hundjägare måste husets andra husdjur slå sig samman för att rädda dem.

Jag hade ganska goda förhoppningar om den här filmen när jag fick höra talas om den. Husdjur är awesome och de situationer jag kan tänka mig att de kan hamna i är otaliga. Tyvärr visar Illumination Entertainment att man mer och mer börjar likna ett one-hit-wonder med sina Despicable Me-filmer. The Secret Lives Of Pets verkar vara bolagets försök att klampa in på Pixars område med animerade filmer som med skicklig känslomanipulation får även den mest förhärdade recensent att snyfta och skratta omvartannat. Dessvärre är Illuminations försök mest klumpigt och valhänt.

Det börjar ganska bra. Bara en sådan sak som att Louis C.K gör rösten till huvudkaraktären Max är ett stort plus. Jag älskar Louis C.K:s komik, men jag undrar varför han tackade ja till den här rollen. Med alla sina projekt kanske han behövde pengarna, men det här är verkligen in C.K:s vanliga humor och jag känner att han troligen led under hela inspelningen. Anledningen till denna känsla kallas för slätstrukenhet. Det som gör Pixars animerade filmer så framgångsrika är den genuina känsla de förmedlar. Jag känner aldrig mig ledd när det handlar om Pixar, men jäklar vad Illumination försöker dra i känslotrådarna! Allt det här vore dock förlåtligt om det vore för att filmen hade fått mig att skratta. Och ja, här finns ett eller annat skratt (inte minst från den hårdrockande pudeln som borde varit med betydligt mer än två scener), men på det stora hela funkar det inget vidare.

Illumination Entertainment borde ta en titt i spegeln och sen fokusera på vad de kan göra - animerad screwball-komedi med gul- och blå nonsenstalande små pluppar. De borde inte försöka klampa in på Pixars område. Det är pinsamt klart.

Betyg: 2- hårdrockande pudlar av 5 möjliga

Regi:  Steven C. Miller

Manus: Michael Cody  & Chris Sivertson

Medverkande: Bruce Willis, Christopher Meloni, Dave Bautista mfl.

Produktionsbolag: Emmett/Furla Films/4th Wall Entertainment/Grindstone Entertainment Group mfl.

År: 2016

Längd:  107 min

Land: Kanada

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3963816/

En serie bankrån utförd av en väldigt disciplinerad grupp skakar Cinncinati. Än märkligare pekar alla bevis mot att bankernas ägare har ett finger med i spelet. Det visar sig dock snart att en konspiration som går mycket högre upp i maktpyramiden står att finnas - men vem kan FBI-agent Montgomery egentligen lita på i sin undersökning av fallet?

Marauders är en "nästan-film". Den har bra skådespel, men inte lysande. Den har ett intressant manus, men det är lite feldisponerat i storytellingen. Den är ganska snyggt filmad, men inget jag kommer att komma ihåg. Jag har lite svårt att tro på Bruce Willis som bankman, men Chris Meloni spelar sin paradroll som lagväktare med samma säkerhet han gjorde i Law & Order: Special Victims Unit (1999 - 2011). Likaså går Dave Bautista från klarhet till klarhet i sin birollskarriär. Han kan mycket väl bli en av de första wrestlarna som får en seriös karriär på vita duken. Nej, jag kan inte ta The Rock på allvar...

Det stora problemet med Marauders ligger i ett antal missade möjligheter. Manuset flörtar lite med politiska förtecken, men vågar aldrig gå fullt ut. Rånhistorien, den klart mest intressanta delen av berättelsen, får spela andrafiol lite för ofta till förmån för karaktärer som inte utvecklas särskilt mycket filmen igenom. Inte minst gäller det snyfthistorien om polisen Derohan och hans cancersjuka fru. Visst ger det karaktären en del motivation att göra det han gör, men ibland slår det över till melodram. Jag måste dock berömma slutet som på ett skickligt sätt binder ihop de lösa trådarna.

Till syvnende och sist är Marauders en film som inte riktigt vet vad den vill vara. En hårdkokt thriller? En studie i moral och förfall? Tidigare nämnda slut ger en viss tyngd åt det sistnämnda, men det är för lite, för sent. Synd på många bra ingredienser som blev en tämligen tunn soppa.

Betyg: 2 väldigt blåtonade filmer av 5 möjliga