Soffan blev mitt rymdskepp - en Star Trek-krönika

Jag var en rädd pojke. Rädd kanske är fel ord, men i alla fall var jag rejält ängslig. Världen utanför hemmets lugna vrå tycktes mig skrämmande och jag förstod inte riktigt det där med hur man umgicks med jämnåriga. Som kompensation klarade jag mig mer än väl när jag umgicks med äldre. Det är mina föräldrars förtjänst. De uppfostrade mig väl. Men faktum kvarstod - från det att jag lärde mig läsa levde jag hellre i mitt huvud och i böcker. Upptäckarandan som böckerna gav mig skickade ut mig i naturen, men det var inte förrän jag börjat skolan som jag började förstå det sociala samspelet med jämnåriga bättre. Det kan tyckas som en normal utveckling, men jag hade ett ess i rockärmen. Jag hade Spock på min sida.

Två år tidigare hade jag befunnit mig i vårt kök där jag skulle berätta något för min far. Vad det var kommer jag inte ihåg, men min blick föll på den lilla 14-tums-tv:n som stod i ett hörn. Jag kunde inte ha kommit in i en bättre scen. Kirk, Spock och Scotty kämpade mot vad som såg ut som kasserade muppar. Men de gjorde det med lasrar! Eller ja, phasers, rättare sagt, men det visste jag inte då. För en femårings ögon var det kärlek vid första ögonkastet. Eftersom jag lärt mig läsa året innan (när min syster tröttnade på mitt eviga tjat om att hon skulle läsa för mig) kunde jag enkelt följa med i textningen av avsnittet Operation: Annihilate!. Jag vilade mitt huvud i min fars knä och såg resten av avsnittet. Soffan blev mitt rymdskepp och den upptäckaranda jag hittat i böckernas värld fanns plötsligt också på tv.

Åren gick och jag följde alla reprisomgångar som gick av Star Trek. Den gamla sociala räddhågsenheten fanns inte längre och även om jag förvisso var något lillgammal fortfarande fanns det inte mycket med mig som stack ut. Det var innan 1994. Efter en sommar med fotbollstriumfer och evigt strandhäng skulle jag börja i sexan. Då slog något till i min mage. Hur det började lär jag aldrig få veta, men vad jag först vid 27 års ålder fick veta var att jag bar på en kronisk sjukdom. Ulcerös kolit är det tekniska namnet. Det innebär att min tjocktarm är och kommer förbli inflammerad. Det finns inget bot annat än att operera bort inflammationen. Detta var ingenting jag visste när jag var tolv. Det riktigt tråkiga var att ingen annan visste det heller.

Bra och dåliga perioder avlöste varandra under mina tidiga tonår. Jag hade konstant värk, men kunde i långa stunder koppla bort den. Det gick tills jag skulle börja nian. Min sjukdom sparkade igång en osedvanligt kraftig period och jag kunde helt enkelt inte gå till skolan mer. Jag stannade hemma i närmre sex månader, fick läxor hemskickade och träffade i princip ingen förutom mina föräldrar. Jag rasade i vikt och såg verkligen sjuklig ut. Men... soffan förblev mitt rymdskepp. De stunder jag tittade på Star Trek kunde jag helt koppla av och drömma mig bort. För det är det som Star Trek har gett mig - drömmar.

Det finns tonvis med filmer och tv-serier jag tycker om. Ni som läser bloggen vet att jag fullkomligen älskar Twin Peaks till exempel. Jag kan dock inte förneka att ingen annan serie, bok eller film har haft den fundamentala inverkan på mig som Gene Roddenberrys skapelse har haft. Nu, 34 år gammal, är Star Trek fortfarande en del av mitt liv. Jag har sett serierna och filmerna (det kom inga filmer efter 2002! Jag vägrar erkänna detta!) otaliga gånger och det finns alltid något nytt för mig att hämta varje gång.

Men hur var det då med mitt ess i rockärmen? Hur var det med Spock? Spock lärde mig att tänka kritiskt. När jag kunde börja göra det kunde jag börja se rädslor och ängslighet för vad de var - i allra största mån ologiska uttryck. När Leonard Nimoy gick bort för några år sedan kändes det som att förlora en mentor. Nimoy påpekade gång på gång att han knappast var synonym med sin roll, men för mitt minne som den ängslige femåringen kommer han alltid att vara det. Spock, inte skolan, gav mig kärleken till kunskap.

Den gamla kökssoffan står nu i mitt kök. Den fungerar inte längre som rymdskepp utan som lagerplats för rollspel samt sovplats för katten. Framför tv:n, nu 42 istället för 14 tum, står en annan soffa. Jag har uppgraderat rymdskeppet till en lädersoffa modell större, men man glömmer aldrig sin första warpmotor - även om den är byggd i trä. Star Trek fyllde 50 år igår. Det är stort. Att jag bär med mig seriens lärdomar i det vardagliga livet är större för mig personligen och att jag vet att miljontals andra också gör det ger en samhörighet. Vi kallar oss trekkies eller trekkers. Jag ska inte ge mig in i debatten om vilket som är den mest korrekta benämningen. Vi färdas, vi upptäcker, vi åker till ställen dit ingen annan har åkt förut - om så bara i fantasin.

Regi:  Paul Greengrass

Manus: Paul Greengrass & Christopher Rouse

Medverkande: Matt Damon, Tommy Lee Jones, Alicia Vikander mfl.

Produktionsbolag: Perfect World (Beijing) Pictures Co./Captivate Entertainment/Double Negative mfl.

År: 2016

Längd:  123 min

Land: Storbritannien/Kina/USA

Svensk åldersgräns:  15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt4196776/

När Jason Bournes gamla kontakt på CIA, Nicky Parsons, kontaktar honom med information som kan fylla i hans minnesförlust dras jakten än en gång igång. Samtidigt står ett storföretag redo att lansera nästa steg i socialt nätverkande - ett sätt att synkronisera all digital information om användaren. Givetvis har CIA ett finger med i spelet och organisationens chef, Robert Dewey, har både Bourne och ett bångstyrigt tekniskt geni att tampas med.

En gång i tiden gillade jag verkligen filmerna om Jason Bourne. Eller, rättelse, jag gillade verkligen den första filmen om Jason Bourne. Det gör jag fortfarande. Därför är det ganska nedslående att se hur långt ifrån originalets nästintill perfekta tempo och storytelling som senare installationer kom. Med den senaste filmen i serien har vi nu kommit så långt ifrån smart spionthriller vi kan komma och är inne och klampar på b-actionfilmens bakgård. Istället flackar manuset runt på ett nytt ställe i världen var och varannan minut och ibland känns det som att titta på en gritty version av en Where's Waldo-bok.

Matt Damon är tillbaka som Jason Bourne för första gången sedan The Bourne Ultimatum (2007) och på kuppen verkar han ha blivit stum. Jag skojar inte. Jag slog upp hur många repliker han har i Jason Bourne. Det här är en film med samma namn som en huvudkaraktär som har 45 rader dialog på två timmar. Det kanske fungerar för stoiska actionhjältar från 80-talet (se en viss guvernör...), men hela poängen med Bourne var att det inte skulle vara som de gamla bekanta actionfilmerna utan en smartare spionaction. Damon gör sitt jobb, det är inte det, men han har inget att jobba med.

Det samma gäller de flesta av skådespelarna. Alicia Vikander gör troligen sin sämsta roll till dags dato, men hon kan å andra sidan inte göra särskilt mycket med materialet hon får. Den enda som faktiskt ger sin roll lite liv är Tommy Lee Jones som CIA-chefen Dewey. Ingen har ett lika väderbitet ansikte som Jones. Kombinerat med den bäst skrivna rollen är han också den som klarar sig bäst.

En Bourne-film anno 2016 är inte som originalet var 2002. Det enda som gör att filmen klarar ett godkänt betyg är att actionsekvenserna fortfarande är imponerande. En rättelse till - actionsekvenserna där man kör bil eller andra fordon är fortfarande imponerande. Den snabba och hårdslående fightingen i de äldre filmerna klipps sönder av en klippare med nervösa ryckningar och scenerna har verkligen inget flyt. Låt den här serien vila ett ordentligt tag nu. How the mighty have fallen.

Betyg: 2 where in the world is Jason Bourne? av 5 möjliga

Regi:  Florian Gallenberger

Manus: Florian Gallenberger & Torsten Wenzel

Medverkande: Emma Watson, Daniel Brühl, Michael Nyqvist mfl.

Produktionsbolag: Majestic Filmproduktion/Iris Productions/Rat Pack Filmproduktion mfl.

År: 2015

Längd:  110 min

Land: Tyskland/Frankrike/Luxembourg

Svensk åldersgräns:  15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt4005402/

Chile, 1973. Augusto Pinochet tar över makten i en militärkupp och inför sitt ökända skräckvälde. Lena och Daniel, två tyska medborgare, hamnar mitt i upproret. Daniel, som stöttat den legitime president Allende, grips och förs till det sektliknande klostret/politiska fängelset Colonia Dignidad. I ett modigt och/eller dumdristigt ögonblick svär Lena sig in sig vid klostret för att frita Daniel. Men Colonia, under ledning av den bestialiske Paul Schäfer, visar sig vara allt annat än enkelt att fly från.

Jag hade aldrig hört historien om Colonia Dignidad innan jag såg den här filmen. I det Pinochet-kontrollerade Chile var Colonia något så bisarrt som en tysk enklav i samarbete med regimen, bestående av inte tyska utvandrare och framförallt gammal SS-personal. Schäfer adopterade en strikt nazi-liknande disciplin kombinerat med en riktigt perverterad version av kristendom för att dels kontrollera sina "undersåtar" och dels kunna leva ut sina pedofila böjelser. Det finns till och med obekräftade rapporter från CIA om hur Josef Mengele skulle ha genomfört experiment här. Det är en tanke lika mörk som fascinerande.

Florian Gallenberger och Torsten Wenzel berättar gripande om livet i lägret sett utifrån Lena och Daniels ögon. Emma Watson och Daniel Brühl är mycket bra i huvudrollerna. Michael Nyqvist har rollen som Schäfer. Han pendlar mellan väldigt bra och underspel. Framförallt måste Nyqvist skaffa en röstcoach när han har roller på engelska. Hans uttal skär genom benen på en anglofil och gör att vissa scener helt enkelt inte fungerar.

Gallenbergers och Wenzels manus har dessvärre en del logiska luckor som skulle behöva mer förklaring. Medan regin är tajt från den förre skulle manusarbetet behöva en sista genomkoll för att flyta på riktigt bra. Men, med bra klippning, musik och till allra största del välspelad måste jag ändå rekommendera Colonia - inte minst för att den beskriver en del av nutidshistorien som är sorgligt underrepresenterad på film.

Betyg: 4- chilenska tyskar av 5 möjliga

Regi: Dave Green

Manus: Josh Appelbaum & André Nemec

Medverkande: Megan Fox, Will Arnett, Stephen Amell mfl.

Produktionsbolag: Paramount Pictures/Platinum Dunes/Nickelodeon Movies mfl.

År: 2016

Längd:  112 min

Land: USA/Hong Kong/Kina/Kanada

Svensk åldersgräns:  11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3949660/

Ett år efter händelserna i första filmen lever ninjasköldpaddorna fortfarande i kloakerna. Allmänheten känner inte till att de har dem att tacka för att Shredder kunde gripas. Istället har Vernon fått ta rollen som staden hjälte. När Shredder lyckas fly under en fångtransport måste dock sköldpaddorna än en gång slå tillbaka. Den här gången blir det dock inte lika rättfram. En viss skurk från Dimension X vill ha ett finger med i spelet...

Jag tror jag tillhörde de få i min bekantskapskrets som faktiskt tyckte den första filmen i rebooten av allas våra ninjaamfibier var rätt kul. Det var inte på något vis en mästerlig film, men det var nostalgisk popcornunderhållning som gjorde en del rätt och en del fel. Gott så. Dessvärre följer Out Of The Shadows den sedvanliga nedåtgående spiralen av Michael Bay-producerade franchises.

Där den första delen hade ett manus som fungerade trots att det inte bjöd på några riktiga överraskningar är manuset till del två en produkt av för mycket koffein och ADD. Jag vet inte riktigt hur annars jag ska förklara den totalt utflippade uppbyggnaden och avsaknaden av någon som helst karaktärsutveckling. Istället har man försökt kompensera för detta genom att kasta in en mängd karaktärer från serien. I en och samma film presenteras Baxter Stockman, Krang, Rocksteady, Bebop och Casey Jones.

Designen på Krang, en sak som gjort karaktären i princip en omöjlighet att ha med i filmer innan rebooten, är förvånansvärt bra. Det samma kan jag inte säga om Rocksteady och Bebop som ser ut som kasserad CG från slutet av 90-talet. Tyler Perry är den som lite förvånande stjäl showen som Baxter Stockman. Casey Jones, en av mina favoriter från den gamla serien, är en tämligen anonym bekantskap signerad Stephen Amell. Och Megan Fox ligger fortfarande som en blöt papperspåse över hela produktionen med sitt "skådespel".

Att klaga på trovärdighet och dåligt historieberättande är lite för enkelt för en film i den här serien. Skillnaden ligger i att trots alla skavanker tyckte jag den första filmen var ganska underhållande. Samma team ska göra Beverly Hills Cop 4 framöver. Jag bävar redan...

Betyg: 1 sköldpaddssoppa av 5 möjliga

Regi: Jean-François Richet

Manus: Peter Craig & Andrea Berloff (baserat på den förres roman)

Medverkande: Mel Gibson, Erin Moriarty, Diego Luna mfl.

Produktionsbolag: Why Not Productions/Wild Bunch

År: 2016

Längd:  88 min

Land: Frankrike

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3647498/

När Link kommer ut från fängelset har hans dotter rymt hemifrån. Två år senare får han ett telefonsamtal från dottern - hon är i fruktansvärd knipa och behöver hans hjälp. Till en början tror Link att det endast rör sig om pengar, men sanningen, att hans dotter mördat en knarklangare, kommer snart fram. Och det visar sig att knarklangaren hade kopplingar längre upp i näringskedjan än de båda kunnat ana...

Jag kan inte riktigt komma över att Mel Gibsons karaktär i den här filmen heter Link. Jag väntar mig att han ska dra fram ett svärd och försöka rädda Zelda. Med Gibsons track record vore det inte helt otroligt. Nåja, säga vad man vill om Gibsons mentala krumbukter sedan 2000-talets början, men i Blood Father visar han återigen att han är en actionhjälte att räkna med. Han är fullkomligt trovärdig som den före detta brottslingen som försöker få rätsida på sitt liv. Scenerna han har med sin AA-sponsor, spelad av den alltid lika duktige William H. Macy, tillhör filmens höjdpunkter.

Medan Gibson sköter sig riktigt bra har jag lite problem med Erin Moriarty i rollen som hans dotter, Lydia. Moriarty pendlar mellan riktigt bra skådespel och att spela under i en del scener. Det är en ojämn prestation helt enkelt. Sen ska det också sägas att Blood Father inte står och faller på lysande skådespel heller. Det här är en hårdkokt actionthriller som skickade mig tillbaka till 80-talets genrediton. Samtidigt har den tydliga drag av mer modern film, inte minst No Country For Old Men (2007). Fokuset ligger dock mer på action än i nämnda inspirationskälla.

Det som lyfter Blood Father långt över gemene actionthriller är den tekniska kompetensen. Den amerikanska öknen har sällan sett så vacker ut och vissa scener är mästerligt klippta. Actionsekvenserna är tunga och hårdslående. Det enda jag egentligen har att anmärka på är kemin mellan Moriarty och Gibson som inte riktigt funkar alla gånger. Annars är det här en riktigt högoktanig actionthriller. Överraskande bra.

Betyg: 4 ökentatueringar av 5 möjliga

Regi:  Billy O'Brien

Manus: Billy O'Brien & Christopher Hyde (baserat på Dan Wells roman)

Medverkande: Max Records, Christopher Lloyd, Laura Fraser mfl.

Produktionsbolag: Floodland Pictures/Fantastic Films/Level 5 Films mfl.

År: 2016

Längd:  104 min

Land: Irland/Storbritannien

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt4303340/

John är allmänt ansedd som en konstig enstöring av sina klasskamrater. Saken blir inte bättre när hans mor är stadens rättsläkare och John praktiserar på samma arbetsplats. När en rad bestialiska mord inträffar i det lilla samhället riktas Johns uppmärksamhet mot en av sina grannar. Hans fascination för seriemördare och smått instabila grepp om verkligheten gör dock att han samtidigt måste kämpa mot sitt eget mörker. Är han en seriemördare i vardande själv?

Jag gick in i den här filmen utan några som helst förväntningar och förkunskaper. Titeln drog in mig. Vad jag fick var en mycket säregen historia långt ifrån gemene seriemördarthriller. I Am Not A Serial Killer är en del uppväxtdrama, en del deckare och en del lek med det mänskliga psyket. För det mesta funkar det också väldigt bra. Max Records (vilket namn!) är bra i huvudrollen, men det är Christopher Lloyd som den här filmen nästan verkar skriven för. Lloyd, med ett galet utseende redan under hans glansdagar på 80-talet, är genuint obehaglig i rollen som den misstänkte grannen, Crowley.

Det är ingen tillfällighet att grannen heter just Crowley. Det är inte en så subtil nick till en viss ökänd ockultist och ger också en föraning om filmens vändning. Jag är inte riktigt tillfreds med hur manuset utvecklar sig, men det är sannerligen unikt i sin genrekombination. Främst kom jag till att tänka på en serie gamla avsnitt av The X-Files (1993 - 2015) om Victor Tooms. Mulder och Scully gjorde det dock bättre. Lloyd räddar filmen från att sjunka alltför långt ner med sitt spel och jag vill se honom i fler roller av den här typen.

I Am Not A Serial Killer är också en tekniskt utsökt film, med ett blekt foto och välkomponerad musik. Det är något märkligt att ett främst irländskt team gör en film med amerikanska skådespelare som utspelar sig i den amerikanska mellanvästern. Varför inte förlägga handlingen till Irland? Resultatet blir att filmen redan gått upp i USA, men vi europeer får vänta tills minst december. Förhoppningsvis kommer den göra en rundtur på de europeiska genrefilmsfestivalerna innan dess. Det är en film som passar som handen i handsken på sådana tillställningar.

I Am Not A Serial Killer är en originell historia som säkert inte kommer falla alla i smaken. Om du vill se en annorlunda thriller med fint skådespel kan jag dock rekomendera den varmt.

Betyg: 4- men vem låter sin tonårige son praktisera som patolog? av 5 möjliga

Regi:  Patricia Rozema

Manus: Patricia Rozema (baserat på Jean Heglands roman)

Medverkande: Ellen Page, Evan Rachel Wood, Max Minghella mfl.

Produktionsbolag: Rhombus Media & Bron Studios

År: 2015

Längd:  101 min

Land: Kanada

Svensk åldersgräns:  15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2625810/

Nell och Eva bor tillsammans med sin far mitt ute i skogen. En kväll drabbas familjen och den närbelägna staden av ett strömavbrott. Det är bara det att strömmen inte kommer tillbaka. Snart slutar samhället fungera och när deras far dessutom dör i en olycka tvingas systrarna klara sig själva. Fast hur gör man det i en värld där man gjort sig berorende av elektricitet?

Jag brukar ju påstå att inget bra händer i skogen. Antingen är det hockeymaskbeklädda zombies eller så är det hemsökta kojor. Into The Forest är ännu ett exempel på detta. Nu är det inte så dramatiskt som ovanstående beskrivningar utan bara en tämligen tråkig film. Det är samtidigt väldigt synd, eftersom den har all potential i världen att vara bra, men slösar bort den på ett överdrivet långsamt berättande där det egentligen inte händer så mycket.

Patricia Rozemas manus läser som en modern Robinson Crusoe om hur den rationella människan klarar allt på egen hand. Nu har jag inte läst boken som filmen bygger på, men I call bullshit. Det är alldeles för enkelt för systrarna att klara av både att skaffa mat och föda barn. Ja, jag inser att man kanske inte kan skildra långsamma förlopp med mycket trial and error på film särskilt enkelt, men utöver yttre påverkan från väder och onda män (som vanligt gör apokalypsen alla män till våldtäktsmän) är båda systrarna riktiga överlevnadskonstnärer... trots att en av dem har dedikerat sitt liv till att bli dansare och den andra pluggar inför antagningsproven till college.

Rozemas manus fokuserar nästan uteslutande på syskonrelationen och detta är också vad som räddar filmen när själva händelseförloppet sviker. Ellen Page och Evan Rachel Wood gör båda mycket bra roller och är tillsammans med fotot av trolsk skog en anledning att se den här filmen i alla fall från en teknisk ståndpunkt. Rent berättarmässigt håller den dock inte måttet. Synd.

Betyg: 2+ tomma skogar ekar mest av 5 möjliga

Regi:  Daniel Ragussis

Manus: Daniel Ragussis

Medverkande: Daniel Radcliffe, Toni Collette, Tracy Letts mfl.

Produktionsbolag: Atomic Features/Green-Light International/Grindstone Entertainment Group mfl.

År: 2016

Längd:  109 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt4781612/

Nate Foster är en väldigt begåvad FBI-agent som har det svårare med det sociala samspelet. När han kallas in för att förhöra en misstänkt terrorist uppmärksammas hans kunnande av Angela, en veteran inom anti-terror. Angela är övertygad om att nästa stora terrorattack kommer bli från landets högerextrema element. Spåren leder till den kontroversielle radioprataren Dallas Wolf. Någon behöver dock luska ut exakt vad Wolf och områdets vit makt-organisationer har i kikaren. Lotten faller på Nate. Frågan är om han kan stoppa planerna i tid?

För personer som är intresserade av brottsbekämpning är Michael German ett välkänt namn. German var en av de främsta agenterna FBI hade under täckmantel och först och främst bekämpade han högerextremism. Imperium är i mångt om mycket baserad på Germans erfarenheter och han hjälpte även till med manusarbetets mer tekniska detaljer. Det gör att filmen, även om det inte är en sann historia som sådan, får en väldigt autentisk ton. Det är också det som gör den stundtals så skrämmande.

Daniel Ragussis manus är så pass drabbande som det är i och med att han tar en helhetsbild av den amerikanska nynazismen. I de flesta andra filmer jag sett om fenomenet behandlas endast skinheadvarianten av nynazister, men Ragussis låter oss följa med in i de välartade förortshusen och visar hur den riktiga makten hos de högerextrema ligger bakom ljusskygga fasader långt från kängor och rakade skallar.

Ragussis regi är även den mycket bra, framförallt när det kommer till skådespelarna. Daniel Radcliffe är långt, långt från Hogwarts i rollen som Nate och gör det mycket bra. Jag var till en början lite skeptisk till hur han skulle klara av att porträttera en FBI-agent (killen är tämligen ung), men det är just detta utseende och framtoning som gör att han klarar av att även spela undercover-rollen som övertygad nazist. Även Toni Collette är bra i rollen som anti-terrorexperten Angela och kemin mellan henne och Radcliffe fungerar utmärkt.

Det enda jag har att anmärka på är filmens tempo. Det finns en tydlig nedgång i tempo och berättande i filmens mitt, vilket gör att andra akten blir något lidande. Dessutom skulle jag vilja ha en lite tydligare förklaring om de olika grupperingarna i filmen. För en icke-amerikan kan det ibland vara svårt att hänga med i alla förkortningar de slänger sig med gällande dessa organisationer. Men, Imperium är en bra film som visar något viktigt - rasismen kommer inte bara med rakad skalle utan även i kostym.

Betyg: 4 you're a skinhead, Harry av 5 möjliga