Regi: S. Craig Zahler

Manus: S. Craig Zahler

Medverkande: Kurt Russell, Patrick Wilson, Matthew Fox mfl.

Produktionsbolag: Caliber Media Company

År: 2015

Längd: 132 min

Land: USA/Storbritannien

Svensk åldersgräns:  15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2494362/

När två stråtrövare stör en gravplats drar de på sig en mystisk stams vrede. En av dem lyckas fly till den närbelägna småstaden Bright Hope, men tar samtidigt med sig sina fiender hack i häl. När en rancharbetaren Arthurs fru, och tillika stadens läkare, kidnappas av stammen sätter sheriffen och maken ut efter dem.

Jag äger en Stetsonhatt. Så mycket gillar jag gamla westerns. Om vi bortser från den politiska dynga de spridit så är John Wayne och Clint Eastwood några av mina hjältar. Bone Tomahawk har nämnts i samma andetag som några riktiga klassiker i genren så att säga att min förväntningar var uppskruvade vore en underdrift. Den här gången kom de dock på skam. Bone Tomahawk är inte en dålig film, men den kommer inte heller särskilt långt över mittfåran.

Kurt Russell tycks vara med i varje modern western som görs och vem kan klandra filmskaparna med det utseendet? Han är helt enkelt som klippt och skuren för rollen som sheriff. Resten av ensemblen är också bra. Patrick Wilson brukar vara en heltrist skådis, men här gör han rollen som Arthur riktigt bra. Det enda jag vänder mig lite emot när det gäller skådespelarna är de "tysta och starka" antagonisterna. Stamkrigarna, som aldrig får några namn, är egentligen mest inventarier för att kunna berätta S. Craig Zahlers historia och det är inte utan att man känner den gamla tiden sunkiga syn på amerikanska urinnevånare titta fram här och där. För det måste sägas, Bone Tomahawk är en väldigt, väldigt våldsam film där våldet ligger närmre skräckfilmens värld än den westerns. Någon beskrev filmen som en blandning mellan något av Sergio Leone och The Hills Have Eyes (1977) och det finns helt klart en sanning i det uttalandet.

Det är manuset som inte riktigt funkar i den här filmen. Visst, många westerns har simpla manus, men den här historien dras ut till bristningsgränsen. Det är väldigt mycket gående... och gående... och gående. Karaktärsutvecklingen lyser med sin frånvaro och det finns egentligen inga överraskningar att hämta. Vad Bone Tomahawk dock är är ytterst gott hantverk. Det gör tyvärr inte den till en film jag kommer komma ihåg om några månader.

Betyg: 3 långsamma räddningsförsök av 5 möjliga

Regi: Zack Snyder

Manus: Chris Terrio & David S. Goyer

Medverkande: Ben Affleck, Henry Cavill, Amy Adams mfl.

Produktionsbolag: Atlas Entertainment/Cruel & Unusual Films/DC Comics mfl.

År: 2016

Längd: 151 min (recenserad kopia, director's cut, 183 min)

Land: USA

Svensk åldersgräns:  11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2975590/

Efter händelserna i Man Of Steel (2013) vill myndigheterna ställa Superman till svars för den enorma skadegörelse som hans strid med General Zod orsakade. Superman är inte alltför pigg på idén, men har gjort sig mäktiga fiender både i Bruce Wayne, hans alter ego och i Lex Luthor. Konflikten stegras och till sist finns det bara en lösning - Superman måste oskadliggöras.

Jag tillhörde de få i min bekantskapskrets som gillade Man Of Steel, inte så mycket för filmen i sig utan för de möjligheter den öppnade upp med en mer moraliskt ambivalent Superman. Chris Terrio och David S. Goyer verkar dock ha missförstått det där med hur man skapar moraliskt kluvna karaktärer och "regissör" (ja, situationstecknen är fullt medvetna...) Snyder rör sig med sin sedvanliga noshörningskänslighet med regin. Allt, och jag menar verkligen allt, är bombastiskt på gränsen till löjeväckande. Samtidigt finns här ingen konsekvens av någonting överhuvudtaget. Batman v Superman är inte så mycket en film som det är ett spektakel på full volym och så snabb klippning att ingen scen får tid att utvecklas. Jämför med Nolans Batman-filmer där en plågad Christian Bale får gott om ångesttid framför kameran.

Många som inte gillat den här filmen har trots allt varit positiva gällande Affleck som Batman. Jag kan inte se det. Istället för Bales balansgång på rätt sida galenskapen får vi tämligen surmulen och trött tolkning av The Dark Knight. Alla skådespelare som spelat Batman har tagit något med sig till bordet och gjort rollen till sin egen. Ibland har det funkat jättebra, som i fallen Keaton och Bale, och ibland har det fallit platt (största syndare: Clooney), men Afflecks Batman är bara så förbannat tråkig. Var är den underliggande vreden? Var är galenskapen som lurar precis under ytan? Det räcker inte med att karaktären gör saker som ska vara mörka och knäppa, han måste mena dem också. Det är något Affleck verkligen inte lyckas förmedla.

Afflecks ensemblepartner, Cavill, hade säkert kunnat göra mer med rollen som Superman om han inte var så förbaskat tråkigt skriven. Istället för att fokusera på de moraliska aspekterna av vad som hände under striden med Zod verkar han helt enkelt inte bry sig. Ja, Superman ska vara frånkopplad från mänskligheten, men det som gör honom en hjälte som, trots sina superkrafter, ibland felar är att han trots allt bryr sig om folk. I Batman v Superman agerar han på typiskt Snyder-sätt: "Det är synd om mig för att jag är missförstådd".

Den enda av superhjältarna som kommer undan med hedern i behåll (och som står för filmens enda "fuck yeah!-ögonblick") är Gal Gadot som Wonder Woman. När Wonder Woman ger sig in i striden kunde jag inte hjälpa det - jag fist-pumpade, so help me God. Givetvis är Gadot också den som får minst tid i manuset. Istället får de båda manliga trähästarna på tok för mycket tid att hamra på varandra ivrigt påhejade av den sämsta tolkningen av Lex Luthor jag någonsin sett. Jesse Eisenberg är en duktig skådis, men här har han tvingats spela sin skurkroll som en ADHD-diagnosticerad tonåring som glömt sina mediciner. Om han kunde studsa från väggarna hade han gjort det.

Liksom den här recensionen är Batman v Superman också på tok för jäkla lång! Förvisso var det den förlängda versionen jag fick hem i dropboxen, men när bioversionen är över två och en halv timme ändå tror jag inte det gör någon större skillnad. Jag vet ärligt talat inte vad det här är. Underhållningsvärdet är i botten, dialogen och det mesta av skådespelandet skrattretande och inte ens actionscenerna håller måttet. Det enda som räddar filmen från en nolla är Gadots Wonder Woman. Så länge DC håller fast vid det här teamet kommer de för alltid spela andrafiol till Marvel när det gäller superhjältefilm.

Betyg: 1 episk kör av 5 möjliga

Regi:  Daniel Alfredson

Manus: Joe Gangemi & Gregory Jacobs (baserat på Castle Freeman Jr:s roman)

Medverkande: Julia Stiles, Alexander Ludwig, Anthony Hopkins mfl.

Produktionsbolag: Enderby Entertainment/Gotham Group

År: 2015

Längd: 90 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt4061010/

Lillian flyttar tillbaka till sin hemstad i Alaska efter att hennes mor dött. Det blir ingen trevlig hemkomst. Snart börjar hon trakasseras av Blackway, en tidigare polis som blivit ledare för ett gäng brottslingar. Ingen i staden, allra minst sheriffen, vågar gå emot Blackway, men Lillian får oväntad hjälp av den gamle skogshuggaren Lester och hans vän Nate.

Blackway är ett fall av att ibland får man exakt vad man tror man ska få - varken mer eller mindre. Det är tämligen typiskt för filmer med Anthony Hopkins nuförtiden, men jag drogs till den ganska enkla hämndhistorien satt i Alaska. Tyvärr lyckas Gangemi och Jacobs inte berätta en spännande historia med sitt manus och även om Daniel Alfredsons regi glänser på sina ställen är det en högst opersonlig film.

Därmed inte sagt att Blackway inte har vissa saker som den gör bra. Jag gillar alltid Julia Stiles och så även här. Stiles är en av de där skådespelerskorna jag bara väntar på ska klättra upp på A-listan på riktigt och inte sväva precis utanför den som hon gjort under större delen av sin karriär. Hon är värd bättre. Hopkins gör sin roll bra, men verkar inte särskilt engagerad. Då är Alexander Ludwigs roll som Nate mycker roligare. Ludwig, mest känd för sin roll som Björn Lödbrök i Vikings (2013), har en ljus framtid framför sig.

Till syvende och sist lyckas dock inte Blackway engagera och det är A och O för en film. Vackert foto över skogarna räcker tyvärr inte. I en realåda nära dig snart.

Betyg: 2 gäspningar bland granarna av 5 möjliga

Regi:  Jean-Marc Vallée

Manus: Bryan Sipe

Medverkande: Jake Gyllenhaal, Naomi Watts, Chris Cooper mfl.

Produktionsbolag: Black Label Media/Mr. Mudd/Right of Way Films mfl.

År: 2015

Längd: 101 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1172049/

När Davis förlorar sin fru i en bilolycka tar han händelsen förvånansvärt bra. Vad omgivningen inte vill se är den chock som han nu bär på och inte vet hur han ska uttrycka. I ett försök att prata av sig skriver han till ett företags kundservice om dels hans dåliga upplevelse med en av deras godisautomater och dels om sina känslor efter hustruns bortgång. Det är så han träffar Karen, en kvinna olycklig på sitt eget håll. Davis och Karen inleder en vänskap och plötsligt vet Davis vad han måste göra - han måste dekonstruera hela sitt tidigare liv för att kunna gå vidare.

Kommer du ihåg den överskattade skitfilmen Silver Linings Playbook (2012) som hyllades av allt och alla? Demolition är den mer realistiska och jordnära varianten av den. Bryan Sipe har skrivit ett manus som behandlar sorg och dåliga relationer inte som att allt är förlorat det ögonblick någon försvinner ur ens liv utan att det är en långsam process som inte kan mätas i tid. Likaså är den fri från nämnda films idiotiska porträtt av att psykisk sjukdom eller livskriser ursäktar ditt beteende vad du än gör. Det gör det inte. I verkligheten kommer din omgivning tröttna på dina nycker och säga åt dig att bete dig eller hålla dig borta. 

Jake Gyllenhaal är magnifik i rollen som Davis och fortsätter vara i min mening en av de mest underskattade skådespelarna i Hollywood idag. Han kan spela ut vilket känsloregister som helst, men det som är mest imponerande med honom är att han också kan vara totalt nollställd. Det är svårare än vad man kan tro. Försök själv att förmedla repliker med en total brist på intresse och dessutom fortfarande vara intressant så får du se vad jag menar. Även Naomi Watts är bra i sin roll, men det här är Gyllenhaals film raktigenom.

Det som gör Demolition så njutbar i allt sitt mörker är dock Sipes manus. Med en svart komik som ledstjärna (hur många svarta relationsdraman har jag sett på sistone?) guidar Sipe oss igenom sorgen att förlora en partner både absolut permanent (läs: döden) eller långsamt glida ifrån varandra ut i ingenting. Demolition gör ont att se, men bjuder ändå på så pass många absurda situationer att det snarare blir en livsbejakande film än en deprimerande. Med mästerlig regi av Jean-Marc Vallé är det få saker som ligger den här filmen i fatet. Anledningen till att den inte får högsta betyg är att manuset i viss mån, trots sina fina karaktärsproträtt, har tempoproblem. Det är dock fortfarande en mycket sevärd film!

Betyg: 4 jag behöver lite lättsammare filmer nu... av 5 möjliga

Twin Peaks återvänder: Boksynopsis och Sheriff Truman?

Som läsare av den här artikelserien säkert har noterat är det nu bara några månader kvar tills Mark Frosts bok The Secret History Of Twin Peaks släpps. Från att ha varit en bok som skulle agera brygga mellan säsong 2 och 3 har nu lite andra detaljer läckt ut. Enligt en tweet från Marlena Bittner, public-relations director på bokens förlag Flatiron Books, kommer boken inte fungera som en rak prequel eller sequel. Detta bekräftas i viss mån av ett abstract från bokens franska förlag:

Twenty-five years [after Dale Cooper’s investigation of the murder of Laura Palmer,] the FBI gets a hold of a box it won’t divulge the provenance of. In the box, a huge dossier…

A female FBI agent is tasked to analyze all the documents inside, and everything related to the strange town of Twin Peaks. She also has to determine the identity of the person who compiled the dossier. Along the way, she discovers secrets about the lives of the town’s residents, but also investigative reports from Dale Cooper who has since vanished, newspaper clippings, an autopsy report, and other classified information.

What happened since the death of the young woman? And why did an anonymous “archivist” compile such a thorough dossier on Twin Peaks and its origins?

[översatt till engelska av fansajten Welcome to Twin Peaks]

Regi:  Charlie McDowell

Manus: Justin Lader

Medverkande: Mark Duplass, Elisabeth Moss, Ted Danson mfl.

Produktionsbolag: Duplass Brothers Productions

År: 2014

Längd: 91 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 7

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2756032/

Ethan och Sophies parterapi går inget vidare. I ett sista försök föreslår deras terapeut en retreat där de ska spendera en helg helt för sig själva. Snart visar det sig dock att huset de kommer till inte riktigt är som andra. När en i paret går in i huset ensam möter de en idealiserad version av sin egen partner...

The One I Love var ett trevligt misstag. Jag letade egentligen efter en helt annan film med samma titel, men när Justin Laders smart skrivna historia började spelas upp drogs jag in. Jag har en förkärlek för kärleksfilmer som inte följer den traditionella romantiska komedi-strukturen utan bryter upp med surrealism och/eller en stor dos svärta. Nu vet jag inte om jag skulle följa strömmen och kategorisera den här filmen som en komedi överhuvudtaget. Den är mer av en förhållandemardröm.

Alla som haft ett längre förhållande känner till det där med hur passionen och idealbilden av partners ebbar ut tämligen fort. Det finns lite olika saker att göra då. Vissa finner sig i situationen och ser det som en fördjupad kärlek, andra jagar efter nya partners för att fylla det tomrum de inte kan hantera och ytterligare andra går i parterapi. Frågan som Lader ställer i sitt manus är om vi egentligen vill ha den där idealiserade partnern tillbaka eller om vi kan komma vidare med en "riktig" person? Själv har jag aldrig gått i parterpai, men har ställts inför "arbetssituationen" i längre förhållanden ett antal gånger. Lader visar på ett effektivt sätt den förljugna bild av oss själva som vi säljer till vår partner i början av ett förhållande och hur vi först senare börjar portionera ut våra egna brister och fel. Det är minst sagt intressant.

Filmen har i princip bara två skådespelare och båda är mycket bra. Om jag skulle välja ut en av dem att hylla lite extra blir det dock Mark Duplass i rollen som Ethan. Hans två "personligheter" har en tydligare distinktion och den smärta och avundsjuka han spelar sitt primära jag med är alltför bekant. Charlie McDowell har regisserat sina två huvudskådespelare väldigt väl och skyggar inte för att ge jobbiga scener lång tid att utvecklas.

Det enda jag egentligen har att invända om gällande The One I Love är att den försöker just vara en komedi då och då. Det misslyckas den med. Det här är hjärta, smärta och intressanta tankeexperiment. Det behöver jag inte komisk musik till.

Betyg: 4 men REM-låten med samma namn hade varit välkommen av 5 möjliga

Regi:  Yorgos Lanthimos

Manus: Yorgos Lanthimos & Efthymis Filippou

Medverkande: Colin Farrell, Rachel Weisz, Léa Seydoux mfl.

Produktionsbolag: Film4/Irish Film Board/Eurimages mfl.

År: 2015

Längd: 119 min

Land: Grekland/Frankrike/Irland/Nederländerna/Storbritannien

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3464902/

I en nära framtid är det lag på att ha en partner. De som blivit lämnade, är singel eller på något annat sätt ensamma sätts i stora "hotell" där de har 45 dagar på sig att hitta en partner. Om de inte lyckas måste de genomgå en transformation till ett valfritt djur. David har lämnat ett tolvårigt förhållande bakom sig och sätts omgående på ett av hotellen. Nu måste han hitta en partner, eller förvandlas till ett djur - i Davids fall en hummer.

Omkring det att jag fyllde 30 insåg jag att jag kunde fortsätta att göra samma misstag som jag gjort i traditionella tvåsamhetsförhållanden sedan jag var 14 eller verkligen ta mig tid att tänka och fundera över hur saker och ting faktiskt hängde ihop. Det grundade sig i en trötthet. En trötthet av förväntningar på mig själv, på andra och från min omgivning. Jag har väl knappast kommit fram till något svar, men lärt mig desto mer om mig själv och andra på vägen. Yorgos Lanthimos The Lobster tar upp samma tankar om än på samma absurda och surrealistiska sätt som vi kommit att vänta oss av den grekiske regissören.

Dystopin som Lanthimos bygger upp är genial i och med att den är tudelad. Inte nog med att det övergripande samhällsystemet är förtryckande i sin påtvingade tvåsamhet och artificiella passion, komplett med smäktande 60-talsballader. Nej, även "motståndsrörelsen", de så kallade "loners", är i lika stor mån förtryckare i närmast fanatiska strävan efter individualism även om det paradoxalt nog innebär begränsande av den samma. Lanthimos samhälle blir fyllt med svart komik med lösningar såsom att ge bråkande par ett barn att ta hand om. Det brukar lugna ner saker och ting, menar hotellförestånderskan. I kontrast till detta ställs undvikandet av konflikter hos "the loners". Utan personliga relationer, känslomässiga som sexuella, så uppstår inte konflikter, menar gruppens ledare. Lanthimos väcker både många frågor runt mänskligt beteende som påtvingade samhällsnormer. Det är djupt fascinerande att se.

Även skådespelarmässigt är The Lobster en riktigt höjdare. Colin Farrell gör sin bästa roll hitintills i karriären och med den alltid lika undersköna Rachel Weisz i den kvinnliga huvudrollen kan man inte gå fel. Samtliga skådespelare anammar en säregen skådespelarteknik där de helst av allt inte visar äkta känslor när de lotsas runt i hotellet eller i skogarna där "the loners" bor. De äkta känslorna är förbehållna scenerna där skådespelarna är själva eller de fåtal tillfällen där de är på tu man hand med någon annan utan en riktig agenda.

The Lobster är inte en film för alla. Har du inte genomgått ett antal förhållanden eller har viss livserfarenhet skulle jag gissa på att du ser det här som rent skräp. För oss som gått på pumpen några gånger och varit tvungna att omvärdera oss själva är det dock en film där det finns otroligt mycket att hämta. En absurd studie i mänskliga relationer som inte skriver tittaren på näsan. Imponerande.

Betyg: 5 påtvingade passionsförhållanden av 5 möjliga

Regi:  Mark Elijah Rosenberg

Manus: Mark Elijah Rosenberg

Medverkande: Mark Strong, Luke Wilson, Sanaa Lathan mfl.

Produktionsbolag: 3311 Productions/Loveless/Rooftop Films mfl.

År: 2016

Längd: 90 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2674430/

William D. Stanaforth är på väg att bli den förste mannen på Mars. Hans solouppdrag är att börja sätta ihop den bas som ska möjliggöra för vidare kolonisation av planeten. Efter att hans vattenreservoar blir förorenad under resans gång börjar dock William föra en kamp mot både sig själv och klockan för att både överleva och slutföra uppdraget.

Spoiler: Det här kan vara årets sämsta film. Mark Elijah Rosenberg har skrivit och regisserat en film som i princip inte har någon konflikt annat än något kvasiintellektuellt dravel om människans litenhet i universum och hur deprimerande livet självt är. Alltså, det är inget fel på existensialism i filmer, men när det hanteras så här jäkla illa blir det en ren plåga att se klart. Mark Strong kan vara en av de minst engagerande huvudrollsinnehavare jag sett och hela manuset skriker plågad tonårssjäl som sett 2001: A Space Odyssey (1968) en gång för mycket.

Det finns verkligen ingenting som räddar den här filmen. Den har inget att berätta, ingen suspens, värdelös dialog (eller snarare monolog) och är ett totalt slöseri med din tid. Nej, det blir inte en längre recension än så här. Det här är ingen film. En film har estetiskt värde och/eller något att berätta. Approaching The Unknown har inget av detta. Undvik som pesten.

Betyg: 0 till och med katten gäspade av 5 möjliga