FFF 2016: It starts! (Va? Redan? Jorå!)  

Det står maj i kalendern och ändå ska jag på Fantastisk Filmfestival imorgon. Vad händer?! Har vi till sist slitit hål i tidsrymden och skapat en temporalparadox som slukat sommarmånaderna? Nej, det är bara lite förnyelse och bra film på bio i dagarna tre. Inte illa alls.

Minifestivalen går av stapeln på Spegeln i Malmö och består av följande program:

Torsdag 19/5:

19:00: Quiz och invigningsmingel

21:30: Cell (2016): Filmatisering av Stephen King-romanen med samma namn. Även om boken var lite sisådär har jag en känsla av att den här historien passar mycket bättre på duk än på papper. Förvänta er zombies som inte riktigt är zombies och kritik mot överanvändande av teknologi.

Fredag 20/5:

17:00: Workshop på temat Kvinnor och genrefilm.

19:00: Èvolution (2015): Fransk film jag sett fram emot om en mystisk ö där enbart kvinnor och pojkar bor. Jag förväntar mig existensiell ångest, snyggt foto och något väldigt franskt - på det bra sättet.

21:00: The Invitation (2015): Thriller på temat föredetta partners, försoning och middagsinbjudningar du kanske inte vill ha. Jag planerar att äta innan den här filmen. Förhoppningsvis ångrar jag inte min plan.

Lördag 21/5:

19:00: Green Room (2015): Om det är någon genrefilm jag sett fram emot i år är det Green Room. Varför? Patrick Stewart. Jag avgudar Patrick Stewart. Nuff said.

Kom igen nu, alla malmöiter, lundensare och annat löst folk! Nu fyller vi Spegeln!

Regi:  Jeff & Michael Zimbalist

Manus: Jeff & Michael Zimbalist

Medverkande: Kevin de Paula, Leonardo Lima Carvalho, Vincent D'Onofrio mfl.

Produktionsbolag: Imagine Entertainment/Seine Pictures/Zohar International

År: 2016

Längd: 107 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 7 eller 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0995868/

Det här är historien om hur den unge slumpojken Edson Arantes do Nascimento, mer känd som Pelé, tog sig från Sao Paulos bakgator och förde Brasilien till sitt först VM-guld i fotboll. Med både sociala förutsättningar och en mor, som hellre skulle sett honom gå i skolan, att tampas med får vi följa Pelé fram till hans stora internationella genombrott i fotbolls-VM i Sverige, 1958.

En av de första böckerna jag läste på egen hand var en biografi om Pelé. Namnet på boken har försvunnit sedan länge någonstans i minnets dunkla vrår, men den gjorde djupt intryck på mitt sexåriga jag. När min egen spelstil dock var mer Vinnie Jones än Pelé tappade jag snart sugen. Jag bör dock ha kvar distinktionen att vara den enda spelare i Hörby FF:s knattefotbollshistoria som blev utvisad i varenda match han spelade. Det kanske är något att vara stolt över? Hur som helst, att säga att Pelè förtjänar en bra filmatisering om sitt liv är en underdrift. Dessvärre lyckas bröderna Zimbalist bara halvbra.

Filmens öppning, med Pelé och hans vänner i favelan, funkar väldigt bra, men filmen tar en abrupt avstickare i ton när en av pojkarna dör i en olyckshändelse. Om man inte känner till Pelés liv sedan innan kan jag tänka mig att den scenen kommer som en chock även för tittaren. Filmen får börja om att bygga upp ett tempo igen och lyckas med en kul sak när de kopplar den brasilianska fotbollen till capoeiran och ginga - den brasilianska folksjälen. Som kampsportare själv har jag ofta undrat om just capoeiran har haft inflytande på hur man spelar fotboll i Brasilien och enligt den här filmen stämmer alltså det. Just scenerna när Pelé ska omskolas från gingafotboll till europeisk stil är bland filmens bästa. Vi vet alla hur det gick - gingan gick segertåg i Sverige och ut över världen.

Antiklimatiskt nog är fotbollsscenerna som utspelar sig i Sverige filmens tempofattigaste. Istället för att bygga upp ett tempo med bra klippning väljer bröderna Zimbalist den andra vägen. Allt går i slow motion. Om man hade speedat upp hela den här filmen till normal hastighet skulle den varit 20 minuter kortare. Dessutom skulle filmen i stort mått bättre av bättre skådespelarregi. Vincent D'Onofrio gör en löjlig dialekt som Brasiliens coach Feola och Sveriges coach spelas av Colm Meaney av någon anledning. Inget ont om Colm Meaney, men han är inte riktigt rätt för att spela halvrasistisk brittisk coach för ett svenskt landslag. Det är det som tyvärr sänker den här filmen ner ett snäpp till en stark tvåa - det finns en otroligt stor vilja att måla upp hjältar och skurkar i den här filmen och det blir tämligen simplistiskt. Intressant är dock att Sverige framställs som de stora skurkarna, vilket vi inte brukar vara i amerikansk film.

Om du gillar fotboll och Pelé kan det här vara värt en titt. Jag ska försöka hitta den där boken igen...

Betyg: 2+ filmer som givetvis skulle haft ett brasilianskt team istället för ett amerikanskt av 5 möjliga

Twin Peaks återvänder: De saknade  

En sådan här grå och trist söndag tyckte jag det var på sin plats med att göra en liten inventering gällande de skådespelare som inte kommer vara med i den nya säsongen. Enligt en artikel publicerad av bland andra Entertainment Weekly försökte både David Lynch och Mark Frost skriva in Joan Chen (Josie Packard) i den nya säsongen, men kom inte på ett tillräckligt bra sätt att göra detta på. Piper Laurie (Catherine Martell) genomförde på egen hand en mindre kampanj för att hennes karaktär skulle återvända, men enligt källor kunde Lynch & Frost inte heller här komma fram till något bra sätt för henne att bidra.

Varken Heather Graham (Annie Blackburn) eller Michael J. Anderson (The Little Man From Another Place) vill kommentera sin frånvaro, men enligt några poster på Andersons Facebook verkar han uppenbart besviken. Förutom Laurie och Anderson är kanske den jobbigaste nyheten att David Bowie var knuten till serien innan sin död. En intervju med Harry Goaz (Andy Brennan) bekräftar detta faktum. Bowie var till och med på väg till inspelningen för att filma sin återkomst som Agent Jeffries, men sviktande hälsa satte stopp för honom.

Man kan bli deprimerad för mindre...

Regi:   Joe D'Amato

Manus: George Eastman

Medverkande: George Eastman, Annie Belle, Charles Borromel mfl.

Produktionsbolag: Filmirage/Metaxa Corporation

År: 1981

Längd: 96 min

Land: Italien

Svensk åldersgräns:  15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0084028/

En präst anländer till en småstad hack i häl på det monster han jagat under en längre tid. Till synes en vanlig man, om än storvuxen, har monstret en märklig självhelande egenskap som gör honom i princip omöjlig att ha ihjäl. Nu måste prästen samarbeta med den lokala polisen för att försöka stoppa monstret innan det dödar igen.

Efter sju sorger och åtta bedrövelser fick jag äntligen tag i en engelsk dubb av den här filmen. Kronologiskt är det den första film som dömdes på Video Nasties-listan och således var jag ganska intresserad av att få tag i den. Tydligen är det en uppföljare till Anthropophagus (1980), även denna på listan. Jag hade dock inga större svårigheter att följa med i handlingen...

Recensionerna från andra skräckdiggare vittnar om att det här är en ganska bra film, och ja, den är just det - "ganska" bra. För varje sak den gör bra gör den dock en dålig. Bra, klassiskt, italosoundtrack - check. Dålig klippning - check. Det mesta tar ut varandra så att det blir en jämntjock "okej" rulle. Det ska dock sägas att Joe D'Amato försöker bygga upp suspensen och lyckas ganska bra mot slutet av filmen. Det är också en av de mest våldsamma filmerna på Video Nasties-listan jag sett och jag kan förstå att folk satte kaffet i halsen när den först hade premiär. Specialeffektsmakarna har verkligen lyckats med flera av scenerna och precis som de flesta italienska genrefilmer vid den här tiden är blodet så rött att det verkar blöda från skärmen självt. Det hör liksom till. Faktum är att originaltiteln är Rosso Sangue - Rött blod.

Absurd fungerar för vad den är och tar några fler steg rätt än den tar snedsteg. Det är inte en fantastisk film på något sätt, men för diggare av gammal italiensk skräck kan den vara värd att kolla upp. Den har inget på mästarna som Fulci, Deodato eller Argento, men gott och väl underhållning för stunden.

Betyg: 2+ zombiefilmer som inte är zombiefilmer ändå av 5 möjliga

Chockerande idag?:  Mjo, det skulle jag nog säga. I alla fall den oklippta versionen innehåller vissa scener som gemene tittare skulle ha svårt för än idag.

Förbjuden i:  Australien, Kanada (Ontario), Tyskland, Storbritannien, Hong Kong

Fortfarande förbjuden i: Alla ovanstående, även om en väldigt nedklippt version är tillåten i Tyskland nuförtiden.

Regi:  Bryan Carberry & Clay Tweel

Manus: N/A

Medverkande: Shannon Whisnant, John Wood mfl.

Produktionsbolag: Firefly Theater & Films

År: 2015

Längd: 82 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3462002/

Det här är den märkliga historien om hur John Woods amputerade ben hamnade i Shannon Whisnants ägo efter att Wood inte kunnat betala hyran på sitt förrådsutrymme. Whisnant köpte en grill och fick ett ben på köpet så att säga. Wood hade en idé att han skulle göra ett minnesmärke av benet till sin far som avled i den flygolycka som gjorde att han fick genomgå amputationen. Shannon hade dock andra planer - han skulle bli känd som "killen som hittade benet".

Äganderätten måste ständigt omförhandlas, skaldade Per Thörn och Lars Krantz i sin bok med samma titel (läs den för övrigt!) och sällan har det varit mer passande än i Finders Keepers. Att bara ens komma på tanken att profitera på någon annans avhuggna kroppsdel är bisarr till att börja med, men när Whisnant dessutom tror att detta kommer bli hans biljett till ära och berömmelse är vi officiellt i lala-land. Samtidigt, bara det faktum att jag skriver om den här filmen har gett honom rätt i viss mån. Fan också.

Nåja, nu är inte Finders Keepers endast en historia om vem som äger John Woods ben (en mening jag inte trodde jag skulle skriva innan igår) utan också en titta på vem Wood och Whisnant egentligen är. Hos sämre yrkespersoner hade det varit enkelt att demonisera Whisnant och bygga upp Wood som en hjälte, men Bryan Carberry & Clay Tweel gör ett fint jobb med att ge djup och bakgrund till framförallt Wood. Han problematik med droger och komplicerade familjeförhållanden är väldigt tragiska, men det som gör honom till en så pass intressant person är att han inte skyller sina misstag på någon annan - han äger misstagen och vill göra rätt för sig nu.

På andra sidan skalan har vi Whisnant som bakom sin extrema redneckfasad framstår som en mycket osäker och rädd man - inte minst när han uttrycker sina idéer om hur Wood växte upp med en rik familj och därför inte borde bry sig om benet. Nu är det ju Whisnants tur att tjäna pengar! Även om han inte demoniseras av filmskaparna lyckas han med det ganska bra själv bara genom att vara sig själv. Det är etter värre det...

Finders Keepers är en intressant dokumentär, men jag skulle vilja att den tog en lite mindre personlig infallsvinkel och tittade mer på juridiken. Jag hade fortfarande inte något klart svar om det är okej att äga en del av person mot dennes vilja efter att ha sett filmen. Det finns en del om rättegången, men då denna hölls i en "tv-court" var den minst sagt inte efter konstens alla regler. Istället blir det en lite splittrad betraktelse av en personlig tragedi... och ett rövhål.

Betyg: 3+ fötter i grillen av 5 möjliga

Regi:  Dan Trachtenberg

Manus: Josh Campbell/Matthew Stuecken/Damien Chazelle

Medverkande: John Goodman, Mary Elizabeth Winstead, John Gallagher Jr. mfl.

Produktionsbolag: Paramount Pictures/Bad Robot/Spectrum Effects

År: 2016

Längd: 103 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1179933/

Michelle råkar ut för en bilolycka och vaknar upp fastspänd i en provisorisk sjukhussäng i vad som verkar vara en bunker. Mycket riktigt visar det sig att hon "räddats" från kraschen av den minst sagt excentriske konspirationsteoretikern Howard. Howard påstår att under tiden som Michelle varit medvetslös har USA attackerats av... något. Exakt vad vet han inte, men vad han kunnat observera från bunkerns fönster är luften giftig. Tillsammans med Howards granne Emmett, även han fast i bunkern, måste nu Michelle ta ställning - har Howard räddat eller kidnappat henne?

Cloverfield (2008) var en av de smartare found footage-rullarna när den kom och enligt mig fortfarande något av det bästa J.J Abrams gjort. Som läsare av bloggen vet har jag ett minst sagt hatkärleksförhållande till Abrams produktioner där jag aldrig kommer förlåta honom för vad han gjorde med min älskade Star Trek-franchise, men får krypa till korset och erkänna att han gjorde bra ifrån sig med Star Wars. Den här meta-uppföljaren kan mycket väl innebära en franchise av Cloverfield också. Abrams har sagt i intervjuer att han gärna vill koppla samman filmen från 2008 och denna med en tredje rulle. Hur det blir med det får vi se, men 10 Cloverfield Lane lyckas underhålla för stunden, även om den likt Abrams alla andra projekt tar den enklaste utvägen när allt ställs på sin spets.

I grund och botten är det här ett kammarspel mellan tre olika viljor och således blir det inte bättre än sina skådespelare. John Goodman är väldigt bra i rollen som Howard och det är kul att se honom spela i en större roll igen. Mary Elizabeth Winstead är helt okej i huvudrollen och John Gallagher Jr. avrundar en gedigen ensemble i rollen som Emmett. Det som filmen förlorar på är manuset. Det märks att det här är manusförfattarnas första respektive andra film och det är inte förvånande att man fick plocka in Damien Chazelle som manusdoktor. Första akten är riktigt bra, men tempot går ner lite väl mycket i mitten av filmen. Likaså är början av tredje akten bra, men slutet är som tidigare nämnt klassisk Abrams - enkla dumheter.

Trots detta ser jag fram emot en eventuell tredje film i Cloverfield-sagan. Då förstår Abrams i alla fall inte någon annans livsverk...

Betyg: 3+ ojämna berg-och-dal-banor av 5 möjliga

Regi:  Victor Zarcoff

Manus: Victor Zarcoff

Medverkande: Neville Archambault, Sarah Baldwin, Sean Carrigan mfl.

Produktionsbolag: N/A

År: 2015

Längd: 87 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt4392454/

Hannah och Joe väntar sitt första barn och flyttar in i ett hyreshus ägt av den minst sagt sluskige hyresvärden Gerard. Hannah blir genast väldigt illa till mods av Gerard, men går ändå med på att flytta in i huset. Hon borde litat på sin instinkt.

Ett fynd från en av mina favoritbloggar om film, Arrow In The Head Movie Reviews, där recensenten beskrev karaktären Gerard som en av de vidrigaste människor han sett på film. Det är klart man måste se det! Nu vet jag inte riktigt om jag vill gå lika långt som min recensentkollega i beskrivningen, men det är helt klart så att det här inte hade varit mycket till film utan Neville Archambault i nämnda roll. Archambault har lyckats med att porträttera Gerard som något skrämmande nära en korsning mellan en apa och människa. Han rör sig på ett väldigt distinkt sätt och man kan nästan känna stanken från honom. Samtidigt ser man i de scener där han inte har tröja på sig att han är sjukt vältränad, vilket bara gör honom ännu märkligare. Archambault är helt enkelt perfekt i rollen och bär filmen på sina svettiga axlar. Resten av ensemblen, vilken inte är särskilt stor, är okej, men varierar lite för mycket i sina uttryck. Detta gäller i synnerhet Sarah Baldwin i rollen som Hannah.

13 Cameras är Victor Zarcoffs första film överhuvudtaget, vilket är ganska ovanligt. Han har inte arbetat på kortfilmer eller något annat tidigare och är således ett helt oprövat kort. Zarcoff har ganska fräscha idéer när det gäller suspens, men han tappar något i manusdelen. Han börjar bra med att verka vilja berätta en historia om övervakningssamhällets faror, men någonstans runt mitten av filmen drar den mer mot en klassisk home invasion-thriller av förutsägbarhet. Jag måste dock berömma slutscenen som är riktigt jäkla creepy!

Sammantaget är 13 Cameras ett bra förstlingsverk, men skulle mått bra av att ha en medregissör och/eller författare. Archambault gör en mycket bra roll och både han och Zarcoff kan vara värda att lägga på minnet för framtiden!

Betyg: 3 improviserade källare av 5 möjliga

Regi:  Anthony & Joe Russo

Manus: Christopher Markus & Stephen McFeely

Medverkande: Chris Evans, Robert Downey Jr., Sebastian Stan mfl.

Produktionsbolag: Marvel Entertainment/Marvel Studios/Studio Babelsberg

År: 2016

Längd: 147 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3498820/

Efter ett misslyckat uppdrag i Nigeria tvingas The Avengers till ett val - skriv under ett kontrakt som gör gruppen ställd under FN-mandat eller sluta som grupp överhuvudtaget. Förslaget splittrar gruppen i två där Steve Rogers (Captain America) står på ena sidan och Tony Stark (Iron Man) står på den andra. När fördraget ska undertecknas inträffar dock en terroristattack som kan kopplas tillbaka till Captain Americas gamle vän, Bucky. Med Buckys liv i vågskålen väljer Captain America att lämna gruppen och scenen är satt för en konflikt mellan tidigare vänner.

Civil War kan vara den Marvel-story jag är mest bekant med av dem alla. Fattas bara annat eftersom den låg till grund för min mastersuppsats i litteraturvetenskap. Att säga att det här är en filmatisering av storyn som den presenterades i serietidningarna är helt enkelt inte sant. Förutom grundkonflikten mellan Captain America och Iron Man är det ytterst lite som är kvar från källmaterialet. Än idag, när vi är vana vid stora team-ups även på film, skulle jag dock bedöma källmaterialet som ofilmbart. Det är så pass komplext och innehåller så pass många karaktärer och bihistorier att det skulle behövas världens mest påkostade tv-serie för att ens göra storyn rättvisa. Christopher Markus & Stephen McFeely har lyckats ta nämnda grundkonflikt och låta den spelas ut i mindre skala på ett mycket imponerande sätt.

Franchisens två bästa skådespelare, Chris Evans och Robert Downey Jr., får av naturliga skäl mycket tid tillsammans och det lyfter filmen rejält. Resterande ensemble är bra, tro inget annat, men kemin mellan Evans och Downey Jr. är i grund och botten det som gör de många (och långa!) dialogpartierna i princip lika intensiva som actionscenerna. Ett stort plus i katen blir det också för Daniel Brühl som den mystiske Zemo. Det är kul att Brühl får allt fler roller i stora filmer då han verkligen gjort sig förtjänt av det.

Internet exploderade i princip när trailern som visade att Spider-Man var med i filmen hade premiär. Tom Holland är den tredje nätsvingaren vi fått se på vita duken sedan 2000-talets början och även om han inte har en särskilt stor roll i Civil War använder han sin tid bra. Det är lite för tidigt att uttala sig om hans tolkning av Peter Parker, men det känns som att man äntligen fått rätt på Spider-Man i actionscenerna. Det är så här Spidde ska vara! Lite nördig, torr humor och ett evigt tjattrande medan han slåss.

På tal om actionscenerna är Civil War ännu ett exempel på en av de saker som gör Marvels filmatiseringar vida överlägsna andra superhjälterullar - de ser ut att göra ont. Istället för att kasta byggnader på varandra, som exempelvis DC i princip låter Superman göra, känns Marvels slagsmål på film mer grundade och som om de skulle ha vissa begränsningar. Begränsningarna är det som gör actionscener intressanta. Vi vill inte se en flipperkula som inte kan skada sig kuta runt i ett CG-landskap och låta alla explosioner någonsin kanta hans väg. Det går inte att relatera till. När Spider-Man snubblar till lite i landningen eller Iron Mans kraftkälla (och tillika hjärtstartare) krånglar känns Marvels hjältar som imperfekta även på film. Jag är full av beundran för hur man löst detta. En superhjälte utan begränsningar är ingen intressant superhjälte. Basta.

2016 är året då Marvel befäster sin position som det seriebolag som går vinnande ur striden mellan dem och konkurrenten DC. Eller, fråga värt om det var en strid till att börja med? Se Civil War. Börja sen tagga inför nästa installation i Avengers-franchisen. Själv är jag absolut med på banan igen efter att Phase 2 i viss mån var en besvikelse när det gällde hjältegruppen. Avengers Assemble!

Betyg: 5 i princip perfekta superhjältefilmer av 5 möjliga