Regi: David Yarovesky

Manus:  David Yarovesky & Will Honley

Medverkande: Gabriel Basso, Talitha Bateman, Kathryn Prescott mfl.

Produktionsbolag: Midnight Road Entertainment

År: 2015

Längd: 93 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3745906/

En ung man vaknar upp utan minne i vad som ser ut att vara en enkel sjukstation. Dörren är igenspikade och på väggarna har någon klottrat en uppmaning: "Kom ihåg!" ovanför teckningar av en vacker kvinna. När minnena så smått börjar komma tillbaka inser mannen, Adam, att han befinner sig på sitt arbete som ledare på ett sommarläger och att något har gått mycket, mycket fel - inte minst när han ser sig själv i spegeln...

The Hive är ett bevis på att man kan ta en rad olika klichéer och koppla samman dem på ett sätt som ändå känns ganska fräscht. Konceptet bakom David Yaroveskys första långfilm håller bra klass (en ledtråd i titeln), men något gör att han tappar fokus på vad som är manusets mest intressanta del. Samtidigt är det lite märkligt att se en ny skräckfilm som rent tematiskt känns som den mer hör hemma under Kalla kriget än idag. Det är inte särskilt subtil kritik mot kommunism och kollektivism i Yaroveskys och Honleys manus, men den känns inte helt obefogad.

Skådespelarmässigt håller The Hive ganska bra kvalitet, med kemin mellan Gabriel Basso och Kathryn Prescott som bästa del. Scenerna i kärlekshistorien mellan dessa känns, om än ganska krystade i ren tidsmässigt aspekt, trovärdiga och jag hoppas på fler dramatiska roller i framtiden för Prescott. Hon har med nämnda scener och sin medverkan i originalversionen av Skins (2007) att hon ofta gör väldigt bra ifrån sig.

Med lite bättre fokus, och en bättre förstakt, hade The Hive kunnat bli något riktigt, riktigt bra. Det är fortfarande en sevärd film för diggare av skräck och science fiction, men med större koncentration på filmens sista akt (i synnerhet händelser i filmens sista minuter) hade den blivit ännu bättre.

Betyg: 3+ versioner av offentlighetsprincipen av 5 möjliga

Regi: Jon Wright

Manus: Kevin Lehane

Medverkande: Richard Coyle, Ruth Bradley, Russell Tovey mfl.

Produktionsbolag: Forward Films/High Treason Productions/Irish Film Board mfl.

År: 2012

Längd: 94 min

Land: Irland/Storbritannien

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1525366/

Dublin-polisen Lisa Nolan har kontrakterats för ett vikariat på en liten ö där verkligen ingenting händer - och polisen är mer eller mindre ständigt packad. Just de två veckorna när Lisa ska jobba på ön händer något för första gången i mannaminne. Något märkligt kommer från havet... och det är hungrigt. Som tur är har innevånarna på ön en chans - om de bara kan bli riktigt jäkla fulla och samtidigt fungera tillräckligt väl för att gå i strid.

Det här lät som den mest irländska filmen genom tiderna. Landet som har hobbyalkoholism som stereotyp gör en film om en utomjordisk "invasion" där sprit är det enda sättet att besegra fienden. Det blir inte mer irländskt än så. Samtidigt är det ganska kul att se en variant av världsrymden anfaller som inte utspelar sig i en amerikansk storstad utan snarare i en miljö som kunde varit hämtad från Hem till gården (1972). Sen slarvar filmen tyvärr bort sig lite.

Skådespelarna är helt okej, men filmen tar sig själv på lite för stort allvar då och då, vilket inte blir en särskilt lyckad kombination med den hellöjliga premissen. Antingen ta steget fullt ut eller inte. Nu är det egentligen inte förrän i filmens avslutande tredjedel som den kommer igång ordentligt. När den väl kommer igång är Grabbers dock en ganska trevlig bekantskap. Mycket beror på kemin mellan de två huvudrollsinnehavarna Richard Coyle och Ruth Bradley och de bisarrt underhållande scenerna med folk fulla som ägg ändå försöka göra sina jobb. Specialeffekterna funkar också helt okej och kontrasten mellan den irländska landsbygden och slemmiga aliens blir väldigt kul.

Grabbers är som sagt en helt okej film som tyvärr lider lite av ett för långsamt tempo i de två första akterna. För fans av creature features från yttre rymden och/eller typisk irländska miljöer fungerar den dock bra för vad den är.

Betyg: 3 apfulla marinbiologer av 5 möjliga

Regi: Lucio Fulci

Manus: Lucio Fulci/Giorgio Mariuzzo/Dardano Sacchetti

Medverkande: Catriona MacColl, Paolo Malco, Giovanni Frezza mfl.

Produktionsbolag: Fulvia Film

År: 1981

Längd: 86 min

Land: Italien

Svensk åldersgräns:  15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0082966/

Dr. Norman Boyle flyttar tillsammans med fru och son till ett riktigt gammalt kråkslott för att fortsätta en kollegas forskning angående den lokala legenden om Dr. Freudstein. Freudstein fick under slutet av 1800-talet ett rykte om sig att syssla med oetiska experiment och förbjöds att praktisera medicin av en anledning försvunnen i stadens arkiv. Samtidigt som Norman försöker gräva upp sanningen börjar märkliga saker hända i huset, inte minst när hans son, Bob, insisterar på att hans låtsasvän ideligen varnar honom för källaren...

The House By The Cemetery var ett av mina första möten med den italienska skräckgiganten Lucio Fulci så därför har jag också en viss nostalgisk känsla inför den här rullen. Egentligen är det en dåligt sammanhållen historia (inte så mycket Fulcis fel som klippningens) som lånar väldigt mycket från exempelvis The Shining (1980) och för den sakens skull Frankenstein.  Jag borde inte tycka det här är så underhållande som det är, men bland den märkligt berättade historien finns korn av Fulci-briljans samtidigt som den fungerar ypperligt som kul kalkonfilm. Det gör The House By The Cemetery till en ganska unik film.

Det som ställer till det är som sagt klippningen. När filmen skulle lanseras klipptes den om i alla möjliga versioner och många av dessa har filmrullarna i fel ordning. Det var ett märkningsfel man inte upptäckte, vilket gör att många versioner man hittar av den här filmen helt enkelt berättas i fel ordning. Recensionskopian är en gammal svensk VHS som är i rätt ordning, men som saknar en del scener ändå. Att hitta en oklippt version är ett helt företag. Intressant nog är det inte blod och slem som är bortklippt så mycket som mer storydrivna scener. Kanske ville man pressa in filmen på runt de 90 minuter som brukar vara industristandard när det gäller billigare skräck?

Hur som helst finns här som sagt korn av briljans. Musiken är, liksom i många andra italienska skräckfilmer från den här eran, mycket bra och har fått ett kultfölje. Effekterna är fortfarande för det mesta väldigt bra även dem (bortsett från världens mest plastiga fladdermus) och grundpremissen är inte alls dålig. Sen kommer det komiska. Dialogen spelades in på engelska men flertalet av skådespelarna hade så dåligt uttal att de dubbades av andra skådisar i efterproduktionen. Det är framförallt tydligt när det gäller Giovanni Frezza som Bob. Han låter sisådär tio år äldre än han egentligen är och hans repliker läses med en så trött och oengagerad röst att det blir ofrivilligt komiskt guld.

The House By The Cemetery är knappast en av Fulcis bästa varken rent tekniskt eller storytelling-mässigt. Den har dock en notalgisk faktor för mig som höjer betyget med en pinne. Om ni gillar Fulci gillar ni det här. Om ni inte gillar Fulci är ni lite tråkigare människor.

Betyg: 4- brådmogna ungar av 5 möjliga

Chockerande idag?:  Mjao, för känsliga tittare är den säkerligen chockerande. På en skala med moderna mått mätt ligger den ett litet snäpp under slumpmässigt avsnitt av The Walking Dead.

 Förbjuden i:  Argentina, Australien, Tyskland, Hong Kong, Italien, Norge, Portugal, Spanien, Sverige, Storbritannien, Tyskland.

Fortfarande förbjuden i: Storbritannien (endast klippt version att tillgå), Norge, Australien, Argentina, Hong Kong.

Regi: Ben Ramsey

Manus: Michael Andrews

Medverkande: Michael Jai White, Julian Sands, Eamonn Walker mfl.

Produktionsbolag: Remarkable Films/Michael Mailer Films

År: 2009

Längd: 93 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0346631/

Isaiah Bone kommer ut från fängelset med en plan. Ett löfte han gett till sin vän under fängelsevistelsen måste infrias och Bone vet hur han ska göra det - göra sig ett namn på street fighting-scenen. Bland diverse mer eller mindre färgstarka karaktärer får han snart kontakt med Mr. James, en man som har stora planer för Bones...

Michael Jai White är tillsammans med Tony Jaa min favoritactionskådis från 2000-talet och framåt. Där Jaa följer i en lång tradition av asiatiska kampsportsstjärnor är White tämligen unik i att vara afroamerikansk stjärna i genren. Visst, vi har sett duktiga afroamerikanska kampsportare på film tidigare, men kampsporten som sådan har sällan eller aldrig varit i fokus hos exempelvis Wesley Snipes och Jim Kelly fick nästan alltid spela andrafiol i sina rullar. Inte så med White. Med sina imponerande meriter i dojon (nio svartbälten...) har han även bevisat att han är en av de konsekvent bästa actionskådisarna på senare år. I Blood & Bone bevisar han det återigen.

Fråga mig inte hur, men jag hade helt missat den här rullen. Det är nästan en synd som både kampsportare och filmtok. Blood & Bone innehåller en rad mycket imponerande fightscener där fightingen inte bara är snygg utan dessutom bra. White är i sitt esse och sparkar skiten ur de flesta, men han har också god draghjälp av Eamonn Walker som skurk. De två har ett samspel som funkar väldigt bra filmen igenom.

Det som drar ner betyget något är ration mellan fightscenerna och de mer karaktärsdrivna. Om vi ska vara ärliga är det inte för djuplodande karaktärsporträtt man ser kampsportsaction. Några av de bästa filmerna i genren har knappt en story utan är en visuell våldsbalett där storyn mest fungerar som ursäkt för att bryta saker. Blood & Bone har en väldigt typisk historia för den här typen av film och således känner jag att jag kunde varit utan en del av den också. Men, fightfans som liksom jag har missat den här filmen - se den!

Betyg: 4 brutala slagsmål av 5 möjliga

Regi: Jack Weis

Manus: Jack Weis

Medverkande: Curt Dawson, Gwen Arment, William Metzo mfl.

Produktionsbolag: N/A

År: 1978

Längd: 97 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0077912/

New Orleans och Mardi Gras borde vara ett recept för den perfekta festen. Dessvärre för en rad unga kvinnor blir det istället en jaktmark för en rituell seriemördare. Det är tur för stadens nattfjärilar att Frank Hebert kopplas på fallet. Ett fall som detta måste ju ha en man med porrfilmsmustasch för att lösas!

Mardi Gras Massacre är en perfekt tidskapsel från 1978. Ni vet den där typiska musiken som sitcoms alltid använder när de ska referera till den stereotypa porrfilmen? Den här filmen har ett soundtrack enbart av nämnda musik. Mjuk funk med massa wah-wah-effekter. Skådespelarna håller också ungefär samma standard som folk från vuxenfilmsindustrin och med tanke på att det här är en amerikansk film med en massa nakna bröst skulle det inte förvåna mig om så också är fallet.

Någon skrev på IMDB att han älskade den här filmen så mycket att han gav den tio stjärnor - en för varje dollar som lagts på produktionen. Jag har sett mängder med film som haft nollbudget och de ser oftast bättre ut än så här. Det tog ett tag för mig att fatta varför en känns så pass billig som den gör. Jag kan inte vara helt säker, men jag tror inte den här filmen har en enda rörlig kamera. Det är speciellt i sig självt.

Mardi Gras Massacre är en märklig liten sak i och med att den i grund och botten är en re-make på den mycket bättre Blood Feast (1963), även den på Video Nasties-listan. Där Blood Feast trots sin ålder var ganska brutal på sina ställen är Mardi Gras Massacre väldigt tam. För ett exempel på hur man inte ska göra film är den dock väldigt underhållande.

Betyg: 2 hungriga gudar av 5 möjliga

Chockerande idag?:  Haha, nej. Det här är så pass lågbudget att de blodiga scenerna återanvänds gång på gång och de var inte välgjorda första gången. Mycket naket, om det nu chockerar dig av någon anledning.

 Förbjuden i:  Den enda rating jag hittat på den är Storbritanniens totalförbud

Fortfarande förbjuden i: Storbritannien

Regi: Kevin Derek

Manus: Kevin Derek

Medverkande: Fumio Demura, John G. Avildsen, Steven Segal mfl.

Produktionsbolag: Love Project Films

År: 2015

Längd: 90 min

Land: USA/Kanada/Japan/Panama

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 7

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2313306/

Sensei Fumio Demura är en av kampsportsvärldens riktiga legendarer. Från en fattig uppväxt i efterkrigstidens Japan blev han en av de främsta karateutövarna i världen innan han emigrerade till USA för att kunna tjäna pengar till sin familj. Sensei Demura populariserade karaten i USA och odödliggjordes i en av 80-talets stora hitfilmer, The Karate Kid (1984), där den älskade rollfiguren Mr. Miyagi baserades på honom.

Kevin Derek är en man som ägnat sin filmkarriär till att göra dokumentärer om kampsport och actionfilmer något sämre än genomsnittet. Här har han tagit sig an att berätta historien om en av de främsta kampsportarna under 1900-talet som få utanför kampsportsvärlden känner till. I och med att han fått tillgång till en mängd gammalt material och även intervjuer med Sensei Demura själv borde det här vara riktigt bra. Tyvärr är The Real Miyagi något av en besvikelse.

Missförstå mig inte, här finns mängder med fina scener ifrån karatens amerikanska barndom, men så fort Derek fokuserar på något annat än Sensei Demura själv blir filmen tämligen ointressant. Det finns bara så många sätt man kan säga att någon betytt mycket på utan att man låter som en trasig skiva. Inte heller filmens andra halva, den som fokuserar på hur Sensei Demura blev en viktig del i Hollywood när det kom till kampsportskoreografi, är särskilt väl sammansatt. Som så är jag fortfarande frågande till vem Sensei Demura egentligen var när han var yngre. Hans tankar och känslor om kampsport och livet just nu kommer fram i intervjuerna, men det verkar som Derek bara vill snudda vid uppväxten och den konflikt han hade med sina gamla läromästare i Japan när han tog karaten till USA.

Sensei Demura är en fascinerande personlighet, det råder det inget tvivel om, men han förtjänar en bättre dokumentär än den här.

Betyg: 2 krystade titlar av 5 möjliga

Twin Peaks återvänder: Fler skådespelare och ett släppdatum  

Under mitt fokus på Oscarsgalan har det samlats en del nyheter om den kommande fortsättningen på Twin Peaks. För en gångs skull är det inte bara dåliga nyheter heller. Ett antal skådespelare till har knutits till projektet. Nedan följer de nya ansiktena knutna till serien (inklusive "gamla" nykomlingar):

Ashley Judd

James Belushi

Larry Clarke

Laura Dern

Balthazar Getty

Grant Goodeve

Caleb Landry Jones

Jennifer Jason Leigh

Amanda Seyfried

Tom Sizemore

Naomi Watts

Robert Knepper

Robert Forster

Bailey Chase

Patrick Fischler (endast ryktesvägen)

David Dastmalchian (endast ryktesvägen)

Med så pass många meriterade skådespelare i kombination med alla återvändare lär seriens ensemble bli väldigt, väldigt stor. Ett spännande, obekräftat, rykte säger också att David Duchovny har filmat scener för serien och skulle då reprisera sin roll som Dennis/Denise Bryson. Bekräftad återvändare är också David Patrick Kelly (Jerry Horne), David Lynch själv (Gordon Cole), Warren Frost (Doc. Will Hayward) och Miguel Ferrer (Albert Rosenfeld). Tyvärr verkar det som både Piper Laurie och Lara Flynn Boyle hoppat av serien. Speciellt Laurie kommer saknas otroligt mycket och jag hoppas att det bara är internetrykten. I och med att hon försvunnit från seriens sida på IMDB är jag dock inte särskilt hoppfull.

Nytillkomna och avhoppande lämnar oss med följande lista på det gamla gardet skådespelare:

Återvändare:

Kyle MacLachlan (Special Agent Dale Cooper)

Catherine Coulson (The Log Lady) *

Sheryl Lee (Laura Palmer/Maddy Ferguson)

Grace Zabriskie (Sarah Palmer)

Mädchen Amick (Shelley Johnson)

Sherilyn Fenn (Audrey Horne)

Everett McGill (Big Ed Hurley)

Kimmy Robertson (Lucy Moran)

Richard Beymer (Benjamin Horne) 

David Patrick Kelly (Jerry Horne)

Joan Chen (Josie Packard)

Chris Mulkey (Hank Jennings)

Michael Horse (Deputy Hawk)

Peggy Lipton (Norma Jennings)

Ray Wise (Leland Palmer)

Kenneth Welsh (Windom Earle)

Russ Tamblyn (Dr. Lawrence Jacoby)

Dana Ashbrook (Bobby Briggs)

Michael J. Anderson (The Little Man From Another Place)

David Lynch (Gordon Cole)

Miguell Ferrer (Albert Rosenfeld)

Warren Frost (Doc. Will Hayward)

Återvändare som troligen tackat nej:

Piper Laurie (Catherine Martell)

Lara Flynn Boyle (Donna Hayward)

Återvändare som definitivt tackat nej:

Michael Ontkean (Sheriff Harry S. Truman)

Uttryckt intresse:

James Marshall (James Hurley)

Carel Struycken (The Giant)

David Duchovny (DEA Special Agent Dennis/Denise Bryson)

Billy Zane (John Justice Wheeler)

Slutligen en mycket glädjande nyhet! Mark Frost har gett oss ett släppdatum på boken som ska knyta samman säsong 2 och 3, The Secret History of Twin Peaks. Han passade även på att offentliggöra omslaget till boken som släpps i USA 21:e oktober i år. Det blir den enda gång jag betalar för expressfrakt från USA.

Regi: M. Night Shyamalan

Manus: M. Night Shyamalan

Medverkande: Olivia DeJonge, Ed Oxenbould, Deanna Dunagan mfl.

Produktionsbolag: Blinding Edge Pictures/Blumhouse Productions

År: 2015

Längd: 94 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3567288/

Becca och Tyler har aldrig träffat sina morföräldrar efter att deras mor hade ett praktgräl med dem för 19 år sedan. Nu har morföräldrarna, i ett försök att mäkla fred, bjudit in sina barnbarn att bo hos dem en vecka. Becca, en aspirerande dokumentärfilmare, tänker ta reda på sanningen om vad som hände den där dagen för 19 år sedan. Snart börjar dock både hon och Tyler inse att allt inte riktigt står rätt till på den gamla gården de kommit till...

The Visit är en film jag haft i min backlog ett tag nu, men i och med att den är regisserad av kungen av onödiga plot twists, M. Night Shyamalan, och producerad av Blumhouse (ungefär alla överskattade skräckfilmer de senaste fem åren) var jag mycket skeptisk. Jag blev dock lite intresserad när filmen nominerades till ett "gottgörelsepris" på årets Razzie-gala. Och ja, M. Night Shyamalan har inte varit så här pass bra sedan Unbreakable (2000).

Det finns något gott att säga om budgetbegränsningar. Shyamalan hade svårt att hitta finansiärer till The Visit, vilket inte är så konstigt med tanke på att allt han rört vid de senaste åren blivit totala floppar. Nu när han istället för specialeffekter och att slänga sig med väldigt lat berättarteknik måste anstränga sig igen blir det också bra. The Visit har ganska blygsamma produktionsvärden, men det fungerar väldigt bra. Beccas dokumentärfilm blir ett naturligt found footage-inslag, men det tar inte över berättandet som sådant utan fungerar som stämningshöjare.

Även skådespelarna är bra, i synnerhet Deana Dunagan som mormodern. Utan att spoila utvecklingen i filmen kan jag bara säga att hon visar på ett mycket brett känslospektra. Manuset är även det ganska smart, till en gräns. Shyamalan måste ha med en twist, annars skulle han inte vara Shyamalan, men denna kommer så pass naturligt att det inte blir det krystade vända-på-steken-ögonblicket som det blivit i hans senare filmer. Det som drar ner betyget något är dock att tempot är ojämnt. Det långsamma berättandet i filmens två första akter är vida överlägset slutakten, men filmen rasar inte ihop som regissörerns tidigare alster. Gott så. Dessutom är The Visit rejält obehaglig på sina ställen. Shyamalan kan tydligen fortfarande. Det hade jag inte trott.

Betyg: 4- kommande besöksförbud av 5 möjliga