Regi: Rob Zombie

Manus: Rob Zombie (baserat på John Carpenters och Debra Hills manus från 1978)

Medverkande: Malcolm McDowell, Scout Taylor-Compton, Tyler Mane mfl.

Produktionsbolag: Nightfall Productions/Trancas International Films/The Weinstein Company mfl.

År: 2007

Längd: 109 min (recenserad kopia, Unrated version: 121 min)

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0373883/

Michael växer upp med sin suput till styvfar, storasyster som ignorerar honom, en mor som ständigt måste arbeta som strippa för att försörja familjen och sin året gamla lillasyster. I skolan är det inte bättre, inte minst på grund av att hans äldre skolkamrater vet vad hans mor arbetar med. Dessutom kallas en barnpsykolog, Dr. Samuel Loomis, in för att tala med Michael om hans makabra samling döda djur. Resultatet blir att  Michael får stanna ute i frihet några dagar till innan han ska skjutas till en ungdomsvårdsanstalt. Under dessa dagar hinner han ha ihjäl sin styvfar, sin storasyster och hennes pojkvän. Sjutton år senare rymmer han från den rättspsykiatriska anstalt där Loomis försökt vårda honom. Nu är han på väg hem för att avsluta sitt verk...

Jag gillar verkligen Rob Zombies sätt att göra film på. Det är mycket upp och ner, men vad Zombie aldrig gör är att fega. Han kör sin version av vad han än gör och så även med remaken på Halloween. Det var minst sagt ett våghalsigt drag att göra en slasher där den första timmen utforskar Michael Myers barndom och vad som gjorde honom till den han blev. Jag gillar också att Zombie inte bara försöker förklara Myers karaktär med att "han är ond!". Istället beskriver Loomis Myers som "den perfekta stormen av inre och yttre faktorer". Hans psykopati och fascination för död fanns redan där, men i och med miljön han växte upp i fanns det ingen hjälp att få för att hålla honom borta från att verkligen begå brotten han funderade på att begå. Det är riktigt snyggt och skickligt gjort och ger Myers en mycket mer drabbande karaktär än han varit i de tidigare filmerna. 

Dessvärre blir filmen en rakare remake efter att Michael rymmer från kliniken. Det är också här filmen dalar. Scout Taylor-Compton spelar rollen som Laurie Strode med ungefär en tiondel av den närvaro som Jamie Lee Curtis hade. Framförallt har Zombie ändrat på Strodes karaktär. Hon är, i brist på bättre ord, irriterande. Då är Malcolm McDowell bättre i rollen som Dr. Loomis. Han spelar rollen lite mer nedtonat än vad Donald Pleasence gjorde, men lyckas ändå ha en bra intensitet. Tyler Mane som Myers är en annan höjdpunkt. Killen är stor. Jag har inga problem med att tro att han kan bryta mig i mitt itu. Slutligen finns här en ganska intressant samling birollsinnehavare med alla från Danny Trejo och Brad Dourif till Halloween-bekanta Danielle Harris. Harris återvänder för sin tredje film i franchisen, nu betydligt äldre än sist vi såg henne (1989). Det är lite bisarrt att se hela den här serien i sträck när jag såg Harris ha barnroller i två filmer för en vecka sedan eller nåt och nu toplesscener.

Zombies manus dalar som sagt betänkligt efter hälften av speltiden. Det är ändå en kompetent slasher, men originalet gjorde samtliga av dessa scener bättre. Vad originalet inte hade var Zombies första timme. Här kan Zombie också göra något eget. Carpenter kan han inte slå på fingrarna när det gäller smarta vinklar och användande av skuggor i nattscenerna, men överlag måste jag säga att Rob Zombies Halloween är en väldigt underskattad remake. Om du vill se något som inte är som alla andra slashers men ändå få formeln uppfylld mot slutet rekommenderas den här rullen.

Betyg: 3+ jag skiter i vad folk säger: det här är det bästa användandet av en Nazareth-låt i film ever av 5 möjliga

Originaltitel: A Game Of Thrones: The Graphic Novel: Volume One

Författare: George R.R Martin (i samarbete med Daniel Abraham)

Tecknare: Tommy Patterson & Ivan Nunes (färg)

År: 2012 (svensk utgåva 2012)

Sidor: 192

Förlag: Bantam Books (svenskt förlag Apart Förlag AB)

ISBN: 978-91-979592-5-4

Det råder tumult i Westeros. I huvudstaden har kungens hand (närmste rådgivare) dött och illvilliga tungor talar om att han inte alls dog i sjukdom så som den officiella förklaringen säger. I norr börjar männen vid det långa försvarsverk som skyddar Westeros från barbarerna se hur varelser de bara trodde var legender visar sig för första gången på århundraden. Och över havet planerar en bror och syster att återerövra tronen deras far en gång satt på. En sak är säker - vintern är på väg.

För femton år sedan var fantasy mitt bröd och vatten. Jag läste igenom hela sektionen på det lokala biblioteket och gav mig sen på jakt efter nya läsupplevelser i samma anda. Just vid den här tiden gav George R.R Martin ut sin första del i eposet A Song of Ice and Fire. Om den hade kommit ut bara ett år tidigare hade jag säkerligen sällat mig till hyllarskaran redan då, men jag hade helt enkelt läst mig mätt på fantasy. Det är först nu som jag med behållning kan plocka upp en fantasyberättelse igen. Ironiskt nog är det just Martins förtjänst i och med tv-adaptionen av hans verk, Game Of Thrones (2011).

Någon beskrev tv-serien för mig någon gång som "The Tudors (2007 - 2010) fast med drakar". Politiska ränkspel blandas med häftiga slagscener och excentriska karaktärer. Hur kunde jag inte älska det? Därför var jag också spänd på serieversionen av Martins berättelse. Jag är väl kanske inte hänförd, som jag brukar vara av exempelvis Kirkmans The Walking Dead (2003), men inte heller särskilt besviken.

Serieversionen av A Game Of Thrones (varför tog de bort "A" i titeln till tv-serien? Någon som vet?) är i princip samma historia en gång till, men lite mindre av allt. Det är klart att en traditionell bok i de flesta fall kan beskriva inre skeenden och mer komplicerade intriger på ett enklare sätt än en grafisk roman kan och därför blir också adaptionen något lidande. Därmed inte sagt att en bok nödvändigtvis är bättre än en grafisk roman i allmänhet. Berättelser som skrivs som serier från första början undkommer ovanstående problem genom att kunna förhålla sig till mediets för- och nackdelar direkt. Det är därför vi exempelvis kan se hur Alan Moores serier oftast är mer komplexa än filmatiseringarna av de samma. Olika medier har olika fördelar, men det är riktigt svårt att överföra något från bok till serie verkar det som. Det finns fler exempel på detta. Jag blev exempelvis ganska besviken på mangaversionen av Koshun Takamis Battle Royale (2000 - 2005). Poängen är att det verkar som att ju mer dialogtung en bok är desto svårare är den att översätta i serieform och Martin gillar sin dialog. Daniel Abraham har hjälpt Martin att sålla, klippa och adaptera serieversionen och ja, han får med det viktiga. Men allt det där runtomkring då? Alla små detaljer som både böckerna och tv-serien har lyckats fånga går i viss mån förlorad i serieversionen. 

Jag är också en aning kritisk till valet av tecknarstil och framförallt färgsättning. När jag såg en serieversion av A Game Of Thrones framför mig tänkte jag på Barry Windsor-Smiths version av Conan från 70-talet. Länken där leder till ett bildexempel för övrigt. Istället har Patterson satsat på en mjukare stil som fungerar ganska bra ibland, framförallt när det gäller rutor där det inte händer så mycket, men ibland blir för mjuk. Ivan Nunes glättiga färgläggning har jag inte så mycket till övers för. Allt är ljust och klart. Jag vill ha det mörkt och skitigt!

Så långt det negativa. Det här är ändå en bra historia. Den skulle troligen vara bra även om man presenterade den med fingerdockor. Serieversionen ger dessutom en annan tolkning av originaltexten till viss del. Vissa karaktärer har exempelvis fått lite större betydelse om man jämför med tv-adaptionen. Martin skriver i sitt förord att "detta är inget komplement till tv-serien. Det du nu ska få läsa är en helt egen bearbetning av mina romaner." Må så vara med det, men jag anser nog att den fungerar ypperligt som just ett komplement till tv-serien och romanerna. Samtidigt kan den fungera som ännu en inkörsport till ett fantastiskt berättaruniversum. Gott så. Så, betyget nedan återspeglar inte så mycket historien som sig utan adaptionen av denna. Historien är som sagt fortfarande bra, men jag har sett den göras bättre i två versioner redan. Appropå ingenting är här en katt som sjunger ledmotivet till tv-serien. Det är för bra för att inte dela med världen.

Betyg: 3+ men utgåvan är jävligt läcker i alla fall! av 5 möjliga

FFF 2012 Dag 6: Sjukstuga och screeners

Det var väl själve fan också! Jag är fortfarande sjuk, men nu biter jag ihop och kör på. Febern är borta. Dagen spenderades trots det hemma med både betalt och obetalt jobb. Man kan vara bra sjuk och fortfarande jobba hemifrån. Det är att ta sig till något ställe som är det jobbiga. Hur som helst har jag plöjt igenom två screeners till festivalfilmer som jag hade liggande från snälla filmbolag. Det är en uppmaning till fler filmbolag, om någon representant skulle läsa det här - skicka screeners och dvds. Jag recenserar allt. Intressant nog är det främst bokförlag som nappat på den idén. Kom igen, filmbolagsfolk!

Idag var såldes en lite speciell dag utanför det reguljära festivalschemat. Först ut var Eddie: The Sleepwalking Cannibal (2012) - en dansk-kanadensisk samproduktion om hur en dansk konstnär, Lars, med kreativitetsstopp flyttar till Kanada av alla ställen för att bli lärare. På skolans konstkurs går en stum man i medelåldern som skolan låter gå på lektionerna då hans mor var en stor välgörare bidragsgivare. Mannen, Eddie, behöver dock någonstans att bo, och lotten faller på Lars. Men det visar sig att Eddie har en hemlighet om nätterna. Gissa vilken?

På det hela taget en ganska trevlig film som tyvärr inte riktigt vet om den vill vara en skräckkomedi fullt ut eller en renodlad skräckfilm. Här finns några riktigt bra scener - inte minst när Lars upptäcker att han kan "styra" Eddies nattliga aktiviteter - men tja, det känns som en bagatell om än en ganska rolig sådan. Se den om du inte har något bättre för dig och vill ha en film du kan småle åt. 2+ vänliga kannibaler av 5 möjliga. Om inte annat kan ni se den på Kino, lördag 29/9 klockan 13:30.

Kvällens andra film, Livide (2011), var en glad överraskning. Jag är vanligtvis inte så imponerad av den lilla vågen av fransk skräckfilm som kommit de senaste tio åren, men det känns som Alexandre Bustillo och Julien Maury vill berätta något med sin film annat än vad som brukar vara fallet med de franska skräckfilmerna - bra uppbyggnad som mynnar ut i blodbad. Livide handlar om Lucie, en hemtjänstpraktikant som har ett ganska blekt och tråkigt liv. Under hennes första dag som praktikant får hon följa med sin handledare till den kända (och ökända) dansläraren Jessel. Jessel har legat i koma i ett antal år och verkar vara helt frånkopplad från världen. När Lucie får höra att det ska finnas en skatt gömd i Jessels stora kråkslott till hus bestämmer hon sig tillsammans med sin pojkvän och en polare att försöka hitta den. En gammal dam i koma kan väl inte ställa till problem? Eller?

Livide har något speciellt i sin design som verkligen tilltalar mig. Det var det här jag tänkte mig när filmatiseringen av Silent Hill (2006) dök upp. Manuset haltar tyvärr något och framförallt slutet trotsar all logik. Det är väldigt... franskt. Men en bra uppbyggnad, helt okej skådespelare och snygg design var vad jag behövde en sjukstugedag som denna. 3+ ballerinor från helvet av 5 möjliga. Se den imorgon på Kino klockan 21:30.

Imorgon tar jag på mig vinterrocken och rullar iväg till Kino för att se de två första visningarna. De koreanska varulvarna får ursäkta.

FFF 2012 Dag 5: Hårdkokta fransmän och docksöta yrkesmördare  

Hack, host, snörvel, stön och stånk. Nej, jag har inte blivit en zombie (än...) men den alltid lika trevliga filmfestivalssjukan har slagit till. När man packar några hundra människor i ett trångt utrymme i förkylningstider är det ett under om man inte blir lite krasslig. I retrospekt var det nog inte så smart att gå ut ikväll med tanke på att jag fick sjuka mig från dagjobbet idag, missar kvällens filmer och låter som en trasig motor till en Trabi. Nåja, så länge jag inte gör som jag gjorde på Stockholms Filmfestival 2002 och spyr på en flygvärdinna på vägen hem. Det var det dock värt. David Lynch var hedersgäst den gången. Jag vet inte om flygvärdinnan tyckte det var värt det, men nu svamlar jag.

Hur som helst spenderades måndagen med franska gangsters i Le guetteur (The Lookout, 2012) och de bedårande yrkesmördarna i Geoffrey Fletchers Violet & Daisy (2011). Båda filmerna lyckades precis hanka sig upp på ett betygssteg högre än vad jag först var beredd att ge dem. Le guetteur handlar om den professionella bankrånaren och krypskytten Vincent och vad som händer när ett jobb går väldigt fel. En välspelad film med ganska tät stämning och bra foto, men utan ordentlig karaktärsutveckling. Till stor del påminner Le guetteur om ett mer påkostat tv-avsnitt av valfri thrillerserie. Framförallt är filmens huvudskurk ganska dåligt underbyggd. Om den varit längre och mer krut lagts på just karaktärerna hade det här kunnat bli riktigt bra. Det fina fotot och den täta stämningen för dock upp den till 3- i Frankrike har alla män mustasch av 5 möjliga.

Le guetteur föregicks av den spanska kortfilmen Nexo (2012). En musiker upptäcker att den nya smartphonen han köpt visar trädgården utanför bäste polarens hus. På något sätt verkar han vara där samtidigt som han är i sin lägenhet... En bra början med suggestiv stämning mynnar tyvärr ut i ingenting. Synd på bra uppbyggnad.

Bättre var då kortfilmen innan Violet & Daisy, den schweiziska Employee of the month (2011). Oliver Beguin har regisserat en väldigt charmig och rolig kortfilm om vad som händer när diverse mytologiska varelser blir arbetslösa och måste gå på arbetsintervju. Beguin, som introducerade sin egen film, fick höra rungande applåder och många skratt från publiken. Det var han värd.

Violet & Daisy handlar om två tonåriga yrkesmördare som tar ett jobb för att få råd med ett par designerklänningar. Jobbet blir dock mer komplicerat än de kunde tänka sig. Violet & Daisy börjar väldigt bra (bara scenen med en hit i nunnekläder är obetalbar) men faller tyvärr in i en ganska typisk "quirky girls do quirky things"-standard efter ungefär halva speltiden. Ändå kan jag inte släppa den. Alexis Bledel är charmig som bara få, och Saoirse Ronan äger varje scen hon är med i - inte minst de mot en kakbakande James Gandolfini (för att låna en fras från festivalkatalogen). Dialogen är vass, fotot snyggt men den saknar något som jag inte riktigt kan sätta fingret på. Det är kul att filmen är uppdelad i "kapitel" - inte olikt exempelvis Pulp Fiction (1994) - men det kan vara just uppdelningen som gör att filmen tappar lite i tempo trots att de enskilda scenerna minst sagt är actionladdade. Som ni märker är jag riktigt kluven till Violet & Daisy, men eftersom jag hellre friar än fäller blir det 4- invärtesblödningardanser av 5 möjliga.

Ikväll stannar jag hemma med te och whiskey. Hepp.

FFF 2012 Dag 1: Festivalöl, vampyrer och cystisk fibros

Så kom då dagen jag och säkerligen många andra filmfantaster hade väntat på: Fantastisk Film Festival slog upp sina portar för artonde gången. Detta är min första filmfestival som bloggare. Jag har tidigare befunnit mig backstage på både Roskilde- och Hultsfredfestivalerna, men då alltid i sällskap med kollegor jag kände sedan tidigare. Det är det som gör det här så stort för mig - en blogg jag själv startat, drivit och kämpat med har fått åtminstone lite erkännande inom industrin. Att hänga presspasset runt halsen var därför en gåshudsupplevelse. Jag hoppas det blir fler tillfällen att uppleva den känslan med åren. 

Invigningsceremonin på Lunds Stadsteater var relativt välbesökt och framförallt mycket trevlig. Jag måste säga att jag blev förvånad och positivt överraskad över det gratis festivalöl som serverades. Det är klart att man ska ha en öl när festivalen blir myndig! Jag vet inte om det var en engångsföreteelse eller om ölen kommer säljas under hela festivalveckan, men prova på om ni ser en flaska. En god 5,4:a från lokalt bryggeri. 

Mingel och ölpimplande innan ceremonin

Inledningsanföranden från högsta höns brukar bli ganska torra historier, men framförallt visade festivalgeneral Johan Barrander var skåpet skulle stå med ett rungande brandtal för cinema fantastique. Det var också en fin touch att tillägna öppningen till den nyligen avlidne filmskaparen Tony Scott. Ceremonins överraskning (för mig i alla fall) var att SFI:s VD Anna Serner var på plats och fick klippa celluloidbandet. Serner poängterade att det är viktigt att det finns film för alla publiker och smaker och även om hon inte själv var så förtjust i skräckfilm såg att det fanns en stark publik för denna och annan genrefilm. Bra där, Anna! Det är så vi vill se en VD för SFI!

Inledningsfilmen, Amy Heckerlings Vamps (2012) var en glad överraskning då jag inte väntat mig alltför mycket av den. Alicia Silverstone är tillbaka i rampljuset och spelar tillsammans med Krysten Ritter vampyr med kärleksbekymmer i New York. Det hade lätt kunnat bli riktigt platt och träigt, men Heckerling (även manus) håller en bra distans till ämnet och den ganska smarta humorn känns igen från hennes tidigare verk Clueless  (1995) och high school-klassikern Fast Times At Ridgemont High (1982). Även om filmen i viss mån saknar ordentlig substans var det en rolig öppning på festivalen. Allra bäst var nog ändå Malcolm McDowell i rollen som Vlad Tepes, numera stickningsentusiast, och Sigourney Weaver som vampyrdrottningen Cisserus. Rekommenderas om man vill ha något lättsamt på fredagskvällen som ändå är lite smartare än genomsnittet. 3 av 5 näshångelsscener blir det för Vamps.

Efter en snabb kaffe på gående fot landade jag på Kino för kvällens andra film, Excision (2012). Filmen föregicks av en spansk kortfilm, Light Friday (2011), som tja... för att citera festivalkatalogen: "En man äter majo-doppade pommes i tv-soffan. Ju mer tv:n hetsar upp honom ju mer frenetiskt äter han." För diggare av gore, inklusive undertecknad, var det här en riktig höjdare. Man såg hur folk riktigt skruvade på sig i salongen - precis den effekt som bra gore ska ha! Jag rekommenderar verkligen Light Friday till alla gorefantaster och för den sakens skull diggare av den italienska vågen.

Excision hade jag i princip ingen koll på innan filmen drog igång. Det enda jag visste var att festivalhemsidan visade ett avhugget huvud och att gamla porrskådisen Traci Lords hade en av huvudrollerna. Knappt 90 minuter senare lämnade jag salongen med en klump i magen. Det må inte vara en perfekt film, men jävlar vad drabbande den är i sina bästa stunder! Historien kretsar kring Pauline, en något... excentrisk tonåring med djup fascination för människokroppen. Pauline bor tillsammans med sin religiösa mor (Lords), toffelhjälte till far och sin syster som lider av cystisk fibros. Filmen följer Paulines drömmar om att bli kirurg och hennes unika sätt att se världen på. AnnaLynn McCord är fantastisk i huvudrollen som Pauline och även Lords gör väldigt bra ifrån sig. Listan på intressanta birollsskådisar är inte heller fy skam, med exempelvis John Waters som präst (!) och även här Malcolm MacDowell. Om ni har en stark mage, se Excision, dagens stora överraskning i min bok. 4 av 5 kreativa raggningssätt till Excision.

Ikväll laddar jag för Cronenbergsk galenskap och spanska varulvar. Bark at the moon!

Regi: Alexandre Courtès

Manus: S. Craig Zahler & Jérôme Fansten

Medverkande: Rupert Evans, Kenny Doughty, Dave Legeno

Produktionsbolag: Artémis Productions/Vertigo Entertainment/Wy Productions mfl.

År: 2011

Längd: 85 min

Land: USA/Frankrike/Belgien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1027820/

George och hans kompisar försöker slå igenom med sitt band. För att kunna betala mat och hyra arbetar de tillsvidare i köket på ett mentalsjukhus. En natt drabbas staden av strömavbrott... och de intagna har skippat medicinerna.

Det går tio på dussinet av filmer med mentalsjukhus och hemskheter som händer på dessa som tema. Det är inte så konstigt eftersom det i USA (och Sverige) finns många övergivna inrättningar för mental hälsa som är billiga att hyra för filminspelning. Dessutom är det ett tacksamt ämne att göra film om. Eller som en karaktär i The Incident påpekar: De intagna behöver inga skäl till att agera som de gör, det är därför de är intagna.

The Incident är inte den bästa skräck/thriller jag sett om ett mentalsjukhus men det är absolut inte den sämsta heller. Skådespelarna är över medel, regin är tät och manuset okej. Det finns dock rum för förbättringar när det gäller det sistnämnda. När man har Richard Brake med i sin film är det en skam att inte använda honom mer. Brake har ett ansikte bara en blind mor kan älska och gör vad han kan med sin roll här. Han är verkligen extremt obehaglig och jag ville att han skulle ha en klart större roll. Det skulle också göra att filmen fick ett mer tydligt mål annat än för George att grabbarna att överleva. Samtidigt är detta både manusförfattarnas och regissörens första långfilm och som förstlingsverk måste jag säga att den håller väldigt bra. Med lite mer rutin och kött på benen (no pun intended) kan det här teamet säkert bli något att räkna med. Framförallt är det alltid lika kul att se att man inte behöver en mastodontbudget för att göra en snygg film. Om du gillar genren kan det här helt klart vara något att kolla upp.

The Incident visas på Kino, Lund, lördag 29/9 klockan 19:15

Betyg: 3+ nya betydelser av "finger foods" av 5 möjliga

Regi: George A. Romero

Manus: George A. Romero

Medverkande: John Amplas, Lincoln Maazel, Christine Forrest mfl.

Produktionsbolag: Laurel Entertainment Inc.

År: 1976

Längd: 95 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0077914/

Martin är övertygad om att han är en vampyr. Plågad av ständig blodtörst bosätter han sig hos sin kusin som inte precis hjälper till att kväsa Martins övertygelse. När Martin får ett jobb som budpojke för sin kusins affär ställs han inför situationer där han befinner sig ensam med människor... människor med gott, järnrikt blod.

George A. Romero, mannen vi till stor del har att tacka för den moderna zombiegenren, är hedersgäst på FFF i år och således visas också en del av hans gamla filmer. Martin är en väldigt intressant film och tolkning av vampyrmyten som inte så lite påminner om diverse riktiga kriminalfall. Romeros manus besvarar aldrig frågan om Martin är en vampyr eller inte rakt ut. Istället är det upp till tittaren att avgöra vad huvudkaraktären egentligen är. Martin tror själv att han är en 84 år gammal vampyr även om han på sin höjd ser 18 år gammal ut. Är han det? Har han anemi? Är han galen? Det är minst sagt ett för genren mångbottnat manus som Romero bjuder på.

Filmen är verkligen en produkt av sin tid med 70-talets experimenterande med vinklar, färg och ljud i full effekt. Ibland, exempelvis i scenerna som verkar inspirerade av tyskexpressionismen, fungerar det väldigt bra, men lika ofta faller experimenten rakt på näsan. Det är likadant med skådespelarinsatserna. John Amplas är väldigt bra i huvudrollen och det är kul att se en ung Tom Savini i en biroll. Å andra sidan har vi en konstant överspelande Lincoln Maazel i rollen som Martins kusin. Det verkar vara något symptomatiskt med Martin: lika ofta som vi bjuds på något riktigt bra, lika ofta blir det ett bottennapp. Utöver skådespel och experimentlusta märks även detta i bland annat fotot och soundtracket. Men med ett så pass intressant manus som filmen har rekommenderar jag ändå Martin till alla som vill se en annorlunda vampyrfilm.

Martin visas på Stadsteatern, Lund, fredag 21/9 klockan 19:30

Betyg: 3+ bloddieter av 5 möjliga

Regi: Dwight H. Little

Manus: Alan B. McElroy

Medverkande: Donald Pleasence, Ellie Cornell, Danielle Harris mfl.

Produktionsbolag: Trancas International Films

År: 1988

Längd: 82 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0095271/

Efter händelserna i Halloween II har Michael Myers legat i koma i tio år. När han ska förflyttas till en annan anstalt (seriöst, kan de inte bara låta honom vara på ett ställe?!) vaknar Myers plötsligt och ger sig ut på en mordturné på väg mot Haddonfield. Den här gången är hans huvudsakliga mål Lauries dotter, Jamie, som efter sina föräldrars död bor hos en fosterfamilj. Dr. Loomis får reda på att Myers har flytt och sätter av efter honom ännu en gång.

Efter att förra filmen i serien floppade på biograferna tog det sex år innan någon satte tänderna i franchisen igen. Till en början skulle John Carpenter återvända till sin skapelse och skrev ett manus om hur morden hade påverkat Haddonfield. Personligen tycker jag det lät riktigt intressant, men producenterna höll inte med honom. Carpenter försvann från serien och ett nytt, mer formelaktigt, manus togs fram. Det är förvisso tråkigt att vi inte fick se Carpenters film, men faktum är att det här blev ändå inte alls så illa.

Många av filmens förtjänster är Donald Pleasence verk. Pleasence karaktär, Dr. Loomis, har alltid varit franchisens själ för min del. Jamie Lee Curtis i all ära, men Pleasence karaktärsutveckling är något som är få slasherfilmskaraktärer förunnade. Från att ha varit den väldigt starke och bufflige karaktären han var i de två första filmerna utvecklas Loomis till en förvisso bestämd gammal man men samtidigt väldigt trött och sliten. Han blir mer och mer en kapten Ahab ju längre serien går och det är här det verkligen börjar märkas. De övriga skådespelarna är ganska lättförglömliga även om Danielle Harris har några bra scener som Jamie.

Halloween IV plågades av flertalet produktionsproblem och det är jäkligt synd. Efter att ha läst om de scener som ströks ur manuset på grund av tid och budget kan jag inte låta bli att tänka på hur bra filmen hade kunnat bli. Det är fortfarande en bra slasher men med lite mer tid och pengar hade det kunnat bli något större. Om ni gillar slashers kan jag dock rekommendera filmen för lite höstmys.

Betyg: 3+ rednecks som... lyssnar på folk? va? av 5 möjliga