Regi: Woody Allen

Manus: Woody Allen & Marshall Brickman

Medverkande: Woody Allen, Diane Keaton, John Beck mfl.

Produktionsbolag: Rollins-Joffe Productions

År: 1973

Längd: 89 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0070707/

Miles Monroe vaknar upp efter att ha varit nedfrusen i 200 år. Året är nu 2173 och USA styrs av en totalitär regim som gillar det här med bröd och skådespel till folket. Miles får rätt snart reda på att regimen inte är särskilt sugna på att ha en jazztokig 70-talare på rymmen. Men det finns hopp! En motståndsrörelse som försöker avsätta härskarna har bildats.

Woody Allen innan Annie Hall (1976) är en ganska blank fläck i mitt kunnande om de stora regissörerna. När en polare plockade med lite gammal Allen-film ikväll var det självklart att jag röstade för den med science fiction-tema. Jag blev... måttligt imponerad. Ett manus som på sina ställen är riktigt roligt dras ner av scener som känns på tok för segdragna och utan riktning. Allens mänskliga pathos som finns i hans senare filmer saknas i mångt om mycket och det hela känns mest som en screwball-komedi som inte riktigt vet vad den vill. Det som stör mig mest är att här finns stor potenial som helt enkelt aldrig används. Kritik mot totalitarism, automatisering och teknisk övertro är alla teman som hade kunnat få ordentliga kängor, men det blir aldrig något av med kritiken.

Det positiva är Allen själv som bjuder på en framförallt fysisk komik som jag inte sett honom utföra tidigare. Framförallt är öppningsscenen, när Miles vaknar upp efter 200 års kryosömn, ett eget litet mästerverk i gummikroppskomik. Medan Allen spelar bra har Diane Keaton inte någon av sina bästa stunder i karriären. Hennes karaktär är så jäkla illa skriven att hon är tvungen att skrika alla sina repliker. Det blir snabbt väldigt enerverade. 

Sleeper är trots mina klagomål en ganska trevlig film. Här finns tillräckligt många roliga scener för att åtminstone den första timmen ska kännas riktigt sevärd. Den sista halvtimmen blir dock mest förvirrad och skränig. Inte Allens sämsta men definitivt inte ens topp-tio. 

Betyg: 3 orgamsatrons av 5 möjliga

Regi: Paul Scheuring

Manus: Paul Scheuring (baserad på Mario Giordanos roman Black Box och manuset till den tyska förlagan)

Medverkande: Adrien Brody, Forest Whitaker, Cam Gigandet mfl.

Produktionsbolag: Inferno Entertainment/Magnet Media Group/Natural Selection mfl.

År: 2010

Längd: 96 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0997152/

Travis är en ung aktivist som, liksom många unga aktivister, inte har det särskilt gott ställt ekonomiskt. På vinst och förlust söker Travis jobb som försöksperson i ett beteendevetenskapligt experiment. 26 män antas till experimentet och delas upp i två grupper - vakter och fångar. Reglerna är enkla: vakterna får inte bruka våld men måste se till att ordningen består. Sakta men säkert börjar dock experimentet spåra ur...

Phew, nu ska vi se. Det här är en remake av en tysk film som baserades på en bok som i sin tur baserades på verkliga händelser. Enkelt, va? Nej, men grundhistorien till den här filmen har jag nämnt i mina recensioner tidigare. The Stanford Prison Experiment är ett av de mest kontroversiella psykologiexperimenten genom alla tider och var i mångt om mycket droppen som fick bägaren att rinna över för krav på etiska forskningsriktlinjer. Jag rekommenderar verkligen alla att ta del av någon av de otaliga dokumentärer som finns om studien. Experimentet är, tillsammans med Milgrams experiment om vilja att lyda auktoriteter, något av det mest kusliga jag sett fångat på film. Mario Giordano skrev en bok han baserade på händelserna i det förstnämnda experimentet och var även med och skrev manus till den ypperliga filmatiseringen Das Experiment (2001).

Paul Scheuring har tagit en väldigt spännande och tät historia och tryckt ihop den till en nästan 20 minuter kortare, mer actionbetonad, tolkning. Det funkar sådär. Vissa saker i Scheurings version, så som Brodys skådespel och Whitakers måhända överspelade men ack så elake plit, fungerar riktigt bra. Däremot förstår jag inte poängen med att stryka hela förlagans bihandling med forskarna. Den ställde minst sagt intressanta frågor som inte återfinns i den här remaken. Istället blir Scheurings version nästan science fiction-liknande i sin framtoning eftersom det inte verkar finnas någon som övervakar studien. Det hela framstår mer som ett tankeexperiment i stil med Cube (1997) än en tolkning av en verklighetstrogen studie. Det är först och främst manusets fel. Allting går på tok för snabbt och Scheruring tillåter inte karaktärerna att växa och få personligheter.

The Experiment är inte en dålig film, men när man kan välja mellan den tyska förlagan och den här, mer urvattnade, versionen ser jag inte riktigt poängen med den amerikanska varianten.

Betyg: 3 uttryck för amerikaners rädsla för undertexter av 5 möjliga

Regi: Richard Fleischer

Manus: William Wales

Medverkande: Tony Roberts, Tess Harper, Robert Joy mfl.

Produktionsbolag: De Laurentiis Entertainment Group (DEG)

År: 1983

Längd: 105 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0085159/

Man kan ju undra vem som är pantad nog att flytta in i det hemsökta huset i Amityville efter vad som hänt med tidigare husägare? Möt John Baxter, journalist som livnär sig på att avslöja bluffmakare som försöker tjäna pengar på "paranormala" tricks. John, skeptiker av naturen, bestämmer sig för att köpa huset för en spottstyver efter att ha gjort ett reportage om händelserna där - en artikel han kallar för The Amityville Hoax. Men snart efter att John flyttat in börjar märkliga saker hända...

Tredje gången gillt för det hemsökta huset och trots 3D-gimmicken (det såg inte bättre ut 1983 än idag...) är det här den klart bästa filmen i serien än så länge. William Wales har skrivit ett manus som på sina ställen faktiskt är riktigt krypande och suggestivt. Skådespelarna håller även dem mycket högre klass än i franchisens tidigare delar, med undantag för en ständigt överspelande Tess Harper. Meg Ryan och Lori Loughlin medverkar i biroller i vad som är en av deras tidigaste filmer i karriären. Tony Roberts är helt okej i huvudrollen, men jag kunde inte komma över det faktum att han kunde vara bror till en ung George W. Bush. De var förbaskat lika en gång i tiden!

Richard Fleischer står för regin och gör det bra. Jag har uppskattat Flesicher sedan jag såg Soylent Green (1973) för första gången. Att en väletablerad regissör hoppade på att göra en skräckuppföljare (uppföljare nummer två dessutom) under tidigt 80-tal tillhörde inte vanligheterna, men Flesicher gör sitt arbete med bravur. Dessvärre måste han tampas med diverse riktigt dryga 3D-effekter som bara "måste" vara med för att man skulle kunna sälja in filmen.

Wales manus innehåller som sagt en del riktigt bra scener och framförallt dialog, men slutet lyckas han inte riktigt få ihop. Jag ska inte avslöja vad som händer (naturligtvis) men jag lyfte från stolen av garv. Det var nog inte det som Wales menade skulle hända. Manusbristerna till trots är Amityville 3-D den första filmen i franchisen som är värd att se. En solid spökhushistoria som håller än idag... tills slutet.

Betyg: 3 vad i helvete var det där i brunnen? av 5 möjliga

Titel: 1Q84

Författare: Haruki Murakami

År: 2009

Sidor: 309

Förlag: Shinchosha (brittisk förlag: Random House)

ISBN: 9781846555497

Tengo försöker slå igenom som författare i Tokyo och inte minst vinna ett prestigefyllt pris för nya författare. Genom sin agent får han händerna på årets nominerade till priset och fastnar speciellt för en historia. Den är inte välskriven, håller knappt ihop, men har något som fångar Tengo till den milda grad att han går med på att i hemlighet revidera den. Författarinnan, 17-åriga Fuka-Eri, kräver dock att få träffa Tengo innan hon accepterar erbjudandet.

Samtidigt, i en annan del av Tokyo, jobbar den vackra Aomame som lönnmördare åt en rik änka. Aomame och änkan delar samma filosofi - att män som förgriper sig på kvinnor måste likvideras. Men Aomame börjar snart upptäcka detaljer i sin omgivning som inte stämmer med vad hon tror sig ha vetat. En kväll finns det helt plötsligt en extra måne utanför fönstret...

Haruki Murakami, som jag hyllat dig. Med all rätta dessutom; Murakami är en av mina absoluta favoritförfattare och kommer att så förbli. Det är därför jag måste säga att även om första delen av 1Q84 är en helt okej bok så är jag ganska besviken. Jag hade helt enkelt förväntat mig mer av en Murakami-roman. Här finns korn av briljans i en ganska omständig och segdragen helhet. Just när boken ska lyfta och grabba tag i mig faller tempot igen och man får vänta tills bokens två avslutande kapitel innan spänningen blir konsekvent.

Jag har rätt bra koll på Japans moderna historia i och med att jag pluggat både japanska (språket) och japansk historia på universitetsnivå. Trots denna förkunskap hade jag ganska svårt att hänga med i saker som säkert är självklara för infödda japaner men som vi i väst sällan eller aldrig hört talas om. Det är anmärkningsvärt eftersom Murakamis universella berättarkonst troligen är en stor del till varför han blivit så populär utanför hemlandet. Problemet med 1Q84 är att de kulturella beröringspunkterna blir så pass obskyra att jag inte riktigt förstod vidden av dem innan jag läste på om dem. Murakami förklarar inte heller dessa och jag måste erkänna att 1Q84 är en utmanande bok att förstå på ett djupare plan.

På tal om utmanande blir de många sexskildringarna till sist ganska tråkiga att läsa. Murakami brukar annars vara en av få författare som kan skriva om sex utan att det blir tillgjort eller klumpigt. Här knullas det friskt på var och varannan sida och till sist suckade jag mest och ville att historien skulle fortlöpa. För historien, berättelsen i sig, är bra och intressant. Vissa kapitel är fortfarande sådär surrealistiska som bara Murakami kan skriva dem. Den intressanta historien och den för Murakami typiska magiska realismen kommer trots allt locka mig till nästa del i trilogin. Gott så, men jag har läst mycket bättre böcker av samma författare.

Betyg: 3 böcker i stort behov av en redaktör av 5 möjliga

Regi: John Gulager

Manus: Patrick Melton/Marcus Dunstan/Joel Soisson

Medverkande: Danielle Panabaker, Matt Bush, David Hasselhoff

Produktionsbolag: Atmosphere Entertaiment MM/Chako Film Company/Dimension Films

År: 2012

Längd: 83 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1714203/

Big Wet, en vattenpark inriktad på diverse utsvävande leverne, ska slå upp dörrarna. Delägaren Maddy är mindre glad över sin styvfars beslut att göra om parkens inriktning, men det står snart klart att de kommer få större problem än överförfriskade tonåringar...

Piranha-filmerna var riktigt roliga creature features när det begav sig. När licensen blev uppköpt och 2010 års Piranha 3D satte tänderna i biografer världen över var det kärlek vid första ögonkastet för min del. Filmen var så obota korkad att den snabbt blev en av mina guilty pleasures. Självklart var det här meningen. Ingen gör en film om mördarpirayor seriöst. Piranha 3DD är mer av samma, bara lite sämre.

Som titeln antyder är det stark fokus på bröst och sex... och pirayor. Det är egentligen allt man behöver veta om det papperstunna manuset. Skådespelarna är usla, som sig bör, med några lysande undantag. David Hasselhoff och Christopher Lloyd står för två väldigt roliga biroller. Hasselhoff spelar en karikatyr av sig själv som har sjunkit så lågt att han spelar sin roll från Baywatch (1989 - 1999) för öppnandet av vattenparker. Hasselhoffs extrema cynism blir rent ut sagt skitrolig. Lloyd gör som vanligt en galen vetenskapsman. Den här gången är han övertygad om att pirayorna håller på att utveckla ben och lungor.

Piranha 3DD är en urbota dum film för splatterfantasten. Mycket naket, mycket våld, mycket pirayor. Mycket av allt. Innehåller också en av de bästa repliker jag hört på länge: "Josh cut his penis off because something came out of my vagina." Bara det är värt en titt.

Betyg: 3+ sommarfilmer med bett i (oh the puns!) av 5 möjliga

Regi: Dwight H. Little

Manus: Alan B. McElroy

Medverkande: Brandon Lee, Powers Boothe, Nick Mancuso mfl.

Produktionsbolag: 20th Century Fox

År: 1992

Längd: 95 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0105219/

Jake försöker pussla ihop sitt liv efter han blev vittne till hur hans far dog i kravallerna på Himmelska fridens torg. Händelsen har gjort honom bitter och totalt ointresserad av politik. När Jake trots allt blir inlurad på ett studentmöte om den politiska situationen i Kina blir han vittne till hur en eftersökt heroinsmugglare skjuter ihjäl en konkurrent. Nu är Jake ett jagat villebråd, både av knarkkungen och av polisen som vill att han ska vittna mot den förra.

Rapid Fire är en film som summerar den tidiga 90-talsactionfilmen på ett fantastiskt sätt. Vi har alla beståndsdelar för en riktigt "ball rulle" (icke att förväxlas med en "bra rulle"). Vi har en knarkkung av asiatisk härkomst som en av huvudskurkarna. Fem år tidigare hade karaktären kommit från Latin- eller Sydamerika. Vidare har vi ylande elgitarrer och saxofoner i soundtracket, alla typecastade snubbar från åren runt 1990 (Dustin Nguyen, någon?) och en papperstunn story som ursäkt för att sparka röv. Det roliga med den här typen av filmer är att många ändå producerades av större studios, i detta fallet 20th Century Fox, så actionscenerna brukar inte sakna budget precis.

Det här är riktigt hjärndött, men befriande så. Brandon Lee gör sin enda större roll innan hans alldeles för tidiga död under inspelningen av The Crow (1994) och gör helt okej ifrån sig. Till skillnad från sin ikon till far kunde Brandon åtminstone skådespela lite. Han gör riktigt bra ifrån sig i ovanstående film, men här har han kanske inte världens bästa manus att luta sig mot. Powers Boothe, sorgligt bortglömd idag, gör också en typisk roll men med mycket hjärta. Actionscenerna är oftast riktigt bra och med en koreografi som amerikansk kampsportsfilm sällan brukar ha. Den påminner bra mycket mer om genrefilmerna från Hong Kong än jämförbara amerikanska filmer.

För dig som vill ha en kul stund i soffan utan att behöva tänka för mycket är det här en liten guldklimp. Att den är så uselt skriven att den blir ofrivilligt rolig är också ett plus.

Betyg: 3- maffiastereotyper av 5 möjliga

Regi: Adrian Grunberg

Manus: Adrian Grunberg/Mel Gibson/Stacy Perskie

Medverkande: Mel Gibson, Kevin Hernandez, Daniel Giménez Cacho mfl.

Produktionsbolag: Airborne Productions & Icon Productions

År: 2012

Längd: 95 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1567609/

När en amerikansk rånare grips i Mexico ser två korrumperade poliser chansen att leva gott på de stulna pengarna. Rånaren å andra sidan (som inte får ett riktigt namn i filmen) hamnar i ett mexikanskt fängelse som mest av allt liknar en mindre by. Komplett med affärer, barer och liknande drivs fängelset av en gangsterboss. Amerikanen inser snart att han måste lära sig hur han ska stiga i rangordningen och får en oväntad hjälpare i en nioårig pojke.

Lite komedi, lite drama och en massa action - så kan man sammanfatta Get The Gringo. Gibsons senaste egoprojekt är trots den ganska tunna premissen en ganska trevlig överraskning. Huvudanledningen är att Gibsons protagonist är befriande osentimental. En unge som vill ha ihjäl någon för en oförätt? Okej, visst, men då ska vi också göra det på rätt sätt. Det är inte det sedvanliga "fadersgestalt med ambivalent förhållande till lagen lär sig hur familjeliv fungerar" vi bjuds på helt enkelt. Faktum är att protagonisten inte lär sig ett skit genom hela filmen utan är fullständigt nöjd med vem och vad han är. Resultatet blir att vi slipper fadda moralkakor.

Gibson är som vanligt bra i sin roll. När man skalar bort allt tokigt han gjort privat de senaste sju - åtta åren är Gibson en av få actionskådisar från 80-talet som fortfarande håller och som dessutom kan spela i dramatiska scener utan att man behöver hålla för ögonen. Peter Stormare är också med på ett hörn... i fem minuter ungefär. Den som tjänar mest på den här filmen är dock Kevin Hernandez som Gibsons hjälpare (även han utan namn, bara kallad "Kid" genom hela filmen). Hernandez har alla möjligheter att bli något stort om han fortsätter på sin inslagna bana. Kul med bra barnskådisar!

Manuset är förutsägbart men underhållande. Det behövs inte så mycket mer än så här för att göra en bra, om än inte fantastisk, film. Bra dialog (som tack och lov till största del är på spanska!) och rapp action. Adrian Grunberg gör en fin regidebut men har en hel del erfarenhet som regiassistent för en lång rad storfilmer. Jag vill helt klart se mer av honom i framtiden.

Get The Gringo är en film jag säkert kommer se om någon dag jag inte har något bättre för mig. God underhållning och gott så.

Betyg: 3 gringos i förortsdjungeln av 5 möjliga

Regi: Chris Fisher

Manus: Chris Fisher & Tom Berger (efter Bergers roman med samma namn)

Medverkande: Luke Wilson, Samuel L. Jackson, Leslie Bibb mfl.

Produktionsbolag: L.E.S.S./MPCA/Stage 6 Films

År: 2012

Längd: 89 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligtvis 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1810697/

John har en riktig jobbig dag. Efter att ha fått kicken från jobbet, fått reda på att banken ska ta hans hus och att ha haft ett gräl med frugan verkar det inte som det kan bli mycket sämre. När det knackar på dörren och en man ber om hjälp med sin bil som fått motorstopp - en till synes trivial vänlig gest som kommer få långtgående konsekvenser och John att förstå att saker alltid kan bli värre...

Jag blir inte riktigt klok på distributionen av den här filmen. Enligt IMDB gick den upp på en (1) biograf i USA, försvann, kom ut på DVD (den recenserade kopian) och har nu gått upp på bio igen? Hur som helst, en svensk release på bio är lagd till juli. Får se hur det blir med den saken. Meeting Evil är den förvirrade distributionen till trots en trevlig bekantskap med Samuel L. Jackson i högform som den ytterst obehaglige "Richie", mannen med bilproblem.  Även Wilson är bra i huvudrollen och jag är glad över att se en av de mer underskattade skådisarna i Hollywood, Muse Watson, få en större biroll.

Fisher & Berger har tillsammans skrivit ett tätt manus av den senares bok, men jag önskar att filmen hade varit åtminstone 20 minuter längre för att ge tillräckligt med tid för karaktärsutveckling. Vissa saker kommer lite väl snabbt och filmen hade bara tjänat på att ta det lite långsammare ibland. Framförallt förhållandet mellan John och hans fru blir lite väl undanskuffat. En positiv sak som slog mig är däremot hur snyggt filmad Meeting Evil är. Den ligger långt över flertalet thrillers i sin väldigt avskalade stil utan "häftiga" kameraåkningar och förlitar sig snarare på sina snyggt uppbyggda miljöer.

Meeting Evil är till syvende och sist något kort för att få ett högre betyg. Det räcker helt enkelt inte med 89 minuter för att presentera den här historien på ett helt tillfredsställande sätt. Jag skulle ändå säga att den är sevärd, inte minst för Jackson.

Betyg: 3 se upp vem du är snäll mot! av 5 möjliga