Regi: Bryan Singer

Manus: Simon Kinberg (baserat på Chris Claremonts och John Byrnes serie)

Medverkande: Hugh Jackman, Patrick Stewart, Ian McKellen mfl.

Produktionsbolag: Marvel Entertainment/TSG Entertainment/Donners' Company mfl.

År: 2014

Längd: 131 min

Land: USA/Storbritannien

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1877832/

I en framtid där mutanter och människor råkat i fullskaligt krig håller X-Men på att förlora. Regeringen har konstruerat robotar vars enda uppgift är att hitta och döda mutanter. En av medlemmarna i X-Men, Kitty Pryde, har dock förmågan att skicka en persons medvetande tillbaka i tiden. Planen är att skicka tillbaka en av X-Men-medlemmarna tillbaka till dennes kropp år 1973 - året då första steget mot planen på robotbygget tas. Valet faller på Wolverine, men förhållandena mellan mutanterna såg så pass annorlunda ut 1973 att frågan är om han alls kan övertyga dem att samarbeta.

Days Of Future Past är filmen jag hoppas att den vedervärdiga X-Men: The Last Stand (2006) skulle ha varit. Det var på tal om att man skulle adaptera Claremonts och Byrnes klassiska historia redan då, men av en eller annan anledning föll planerna i stöpet. Med den här filmen, som måste sägas vara ganska löst baserat på källmaterialet, lyckas man dock öppna för en logisk omskrivning av historien som gör att ovan nämnda skitfilm aldrig hände. Days Of Future Past lyckas dessutom med konststycket att samla i princip alla skådespelare från de gamla filmerna och para ihop dem med sina yngre alter egon från X-Men: First Class (2011). Resultatet blir en galet imponerande rollista. Vi har, bland andra, Patrick Stewart, Ian McKellen, Hugh Jackman, Ellen Page, Michael Fassbender, Jennifer Lawrence och Peter Dinklage i samma film. Och då nämner jag inte ens cameorollerna... sjukt imponerande.

Historien har ett bra tempo och Bryan Singer kan sina mutanter både utan och innan. Singer måste sitta i stolen när det gäller X-Men, så är det bara. Han har en förståelse för de här karaktärerna som bara ett fan kan ha och det känns verkligen att han älskar att göra de här filmerna. Till sin hjälp har han också ett mycket välskrivet manus som gör att tidslinjehoppen känns logiska. Det jag har att invända mot manuset har framförallt med vilket fokus man valt i vissa delar. Jag undrar exempelvis vad Kitty Pryde har gjort för ont. Hon är en populär karaktär i serierna, men i filmatiseringarna får hon alltid väldigt lite tid på skärmen. Likaså känns det som man inte riktigt lyckats med att få framtidsscenerna att kännas lika tunga som de som utspelas 1973. Det är klart att större delen av historiens viktigare delar utspelar sig just 1973, men jag hade önskat åtminstone en kvart mer speltid för mutanternas framtida versioner.

Days Of Future Past är trots mina invändningar när det gäller manusvalen en mycket bra superhjältefilm. Överlag ligger filmerna i den här franchisen på en mycket hög nivå. Det är bara den tredje filmen som verkligen inte håller måttet. Med smart manusbearbetning kan man som sagt låtsas som att den filmen aldrig ägde rum. Det är en verklig vinst i sig.

Betyg: 4 tidsresenärer av 5 möjliga

Everything Trek del 7: The Original Series 1.25 - 1.28

1.25 The Devil In The Dark

Sändes: 9/3 1967

Stardate: 3196.1

Manus: Gene L. Coon

Regi: Joseph Pevney

Platser: Janus VI (koloni för brytning av pergium, enorma mineralfyndigheter)

Betyg: 3/5

Någon eller något har ihjäl gruvarbetarna på Janus VI. Enterprise skickas till undsättning och måste försöka komma till botten med en historia som späds på av de oroliga arbetarna. Snart inser man att man har med en utomjordisk livsform helt olik något annat de stött på att göra. De kvarvarande gruvarbetarna vill av förklarliga skäl döda livsformen, men är allt verkligen så svartvitt som att livsformen är ond och människorna goda?

The Devil In The Dark är ett av avsnitten i originalserien som verkligen lider av sin tids tekniska begränsningar. Livsformen, även kallad för en horta, ser ut som misslyckad pizza som på något sätt lyckats få medvetande. Det gör att jag har svårt att ta den som ett allvarligt hot. Det blir gärna så när man flinar varje gång avsnittets "big bad" är med i en scen. Nåja, det som räddar The Devil In The Dark är framförallt att Gene L. Coon inte tar den enklaste vägen med manuset utan försöker verkligen berätta en tämligen originell historia. Det är inte ett av de bästa avsnitten i säsongen, men också långt ifrån bland de sämsta.

Så går det när man beställer fyllepizza från den lokala nattöppna pizzerian!

1.26 Errand Of Mercy

Sändes: 23/3 1967

Stardate: 3198.4

Manus: Gene L. Coon

Regi: John Newland

Platser: Organia (planet med pacifistisk civilisation, pre-warp, cirka europeisk medeltid)

Betyg: 4/5

Spänningarna mellan Federationen och Klingonimperiet når bristningsgränsen och den tidigare diplomatiska konflikten mynnar ut i fullskaligt krig. Båda sidor skickar varsitt skepp till planeten Organia, en planet med låg teknologisk nivå men ett betydande strategiskt läge. Kirk och hans besättning ställs mot kommendör Kor i en kapplöpning om vem som kan övertyga planetens befolkning om att de ska gynna just deras sida. Vad de inte har räknat med är den väldigt stoiska och pacifistiska filosofi som genomsyrar befolkningen och deras beslut.

Klingons, galaxen avskum och mina kelgrisar, introduceras i Errand Of Mercy som en totalitär regim och en av Federationens huvudfiender. Klingonimperiet skulle komma att bli en del av flertalet filmer i serien, alla serierna till dags dato och till och med få ett fullt utvecklat språk utvecklat till sin ära. Kort sagt är de en av franchisens absolut mest exponerade och utvecklade utomjordiska samhällen.

Som avsnitt lider även Errand Of Mercy lite av sin budget och tekniska begränsningar. Det finns bland annat scener med rymdstrider som endast visar Enterprise brygga. Inte ens ett enda skepp extra kunde de klämma till med. Det är märkligt med tanke på att det senare i avsnittet visas åtminstone fem klingonska skepp. Nåja, skådespelarna gör bra ifrån sig, med John Colicos i rollen som Kor som främsta höjdpunkt. Colicos skulle reprisera sin roll både i originalserien och i den senare Star Trek: Deep Space 9.

Konflikten mellan de två galaxtiska supermakterna är väldigt spännande, men scenerna på Organia drar ner betyget något. Det är till en början ganska intressanta scener, men problemet är att karaktärerna har så enspåriga svar på befolkningens argument för en fredlig lösning. Kirk och Kor verkar inte som högt dekorerade officerer lika mycket som  obstinata tonåringar då och då. Trots detta är Errand Of Mercy ett av de för den fortsatta franchisens viktigaste avsnitt av originalserien och oftast riktigt bra.

Kommer du ofta hit, eller?

1.27.  The Alternative Factor

Sändes: 23/3 1967

Stardate: 3087.6

Manus: Don Ingalls

Regi: Gerd Oswald

Platser: Starbase 200 (omnämnd), icke-namngiven planet (öde)

Betyg: 1/5

När Enterprise undersöker en planet för tecken på liv slutar alla instrument ombord plötsligt att fungera. Eller, inte bara alla instrument på skeppet utan hela universum tycks... blinka. När instrumenten kommer igång igen visar de på att allt överallt plötsligt stannade till för att sen starta upp igen. En ny genomsökning av planeten visar på ytterligare en märklig sak - den tidigare öde himlakroppen ger nu utslag för ett, enda, mänskligt liv.

The Alternative Factor är en djup besvikelse. Grundpremissen är intressant och utan att spoila kan jag avslöja som så mycket att det har med tidsresor att göra. Mannen på planetens yta visar sig vara den enda överlevande från civilisationen som bodde på planeten tidigare. Han jagar en vetenskapsman som experimenterade med tids- och dimensionsresor och i processen förstörde hela deras civilisation. Problemet är bara att The Alternative Factor är ett så förbaskat segdraget och överspelat avsnitt. Framförallt är det tråkigt. Det är väldigt många (och långa) scener av redan på 60-talet daterad fototeknik som visar hur den nyanlände mannen slåss mot sin fiende i någon slags dimensionsportal. Denna scen återkommer om och om igen genom avsnittet och det enda som egentligen händer är att bakgrunden ändrar färg. När dessutom inte ens seriens vanliga skådespelare kan uppbringa någon som helst entusiasm inför scenerna förstår man att det här räknas vara ett av de allra svagaste avsnitten i serien.

Trippy shit

1.28 The City On The Edge Of Forever

Sändes: 6/4 1967

Stardate: 3134.0

Manus: Harlan Ellison

Regi: Joseph Pevney

Platser: Ej namngiven planet (tidigare hem för en väldigt teknologiskt utvecklad civilisation), Jorden (1930-tal).

Betyg: 5/5

Besättningen stöter på den så kallade "Evighetens väktare" - en levande portal med kraften att skicka personer tillbaka i tiden till vilken tidpunkt som helst. Bones, drogad efter ett missöde under en medicinsk undersökning, flyr ner till planetens yta och innan någon hinner stoppa honom använder han portalen till att färdas till Jordens 1930-tal. När väktaren informerar Kirk, Spock och de andra som satt iväg efter honom att Enterprise slutade existera så fort Bones hoppade igenom portalen inser kaptenen och försteofficeren att de också måste färdas tillbaka i tiden. Det verkar nämligen som om det är Bones som lyckats ändra tidslinjen på egen hand...

Harlan Ellison är i min mening en av de främsta science fiction-författarna genom tiderna. Att de fick honom till att skriva ett avsnitt av en vid dåtiden ganska obskyr tv-serie är något jag aldrig kommer begripa. Ellisons manus var ganska olikt det som till slut filmades - så pass att han försökte ta bort sitt namn från avsnittet. Kritikerna skulle dock bevisa för honom att det hade varit ett misstag att få igenom sitt krav. The City On The Edge Of Forever är nämligen både det högst rankade avsnittet i hela originalserien och vann dessutom en Hugo för bästa filmatiserade historia i kortform.

Men är det då så bra? Ja! The City On The Edge Of Forever innehåller några av de bästa skådespelarprestationerna i serien (till och med den ständigt överspelande Shatner lyckas hålla sig någorlunda på mattan) och manuset är riktigt, riktigt bra. Dialogen, tematiken, musiken, allt känns (och är) mer påkostat än ett vanligt avsnitt. Utöver att avsnittet är så pass bra som det är var det seriens dyraste avsnitt exklusive piloterna. Det känns verkligen som att serieskaparna ville göra något speciellt med The City On The Edge Of Forever och jäklar vad man lyckas! Om du inte sett det ska jag inte spoila för dig, men slutet är något av det mest hjärtskärande jag sett i genren. Ett av få avsnitt av Star Trek som kan framkalla tårar.

Väktaren... vaktar?

Everything Trek del 6: The Original Series 1.21 - 1.24

1.21 The Return Of The Archons

Sändes: 9/2 1967

Stardate: 3156.2

Manus: Boris Sobelman

Regi: Joseph Pevney

Platser: C-111 (solsystem med åtminstone tre planeter), Beta III (planet mycket lik Jorden med en teknologisk nivå i likhet med sent 1800-tal)

Betyg: 4/5

Enterprise befinner sig i systemet C-111 där ett skepp, The Archon, försvann drygt 100 år tidigare. Undersökningen av systemet leder besättningen till planeten Beta III där man stöter på en till synes fredlig civilisation påminnande om USA under sent 1800-tal. När Sulu börjar uppvisa märkligt beteende efter att ha återvänt från planeten inleder Kirk en undersökning. Det visar sig snart att planetens fredliga civilisation kanske kommer med en baksida…

The Return Of The Archons är ett bra avsnitt som ställer den eviga frågan om vad man ska verka för - individuell frihet eller kollektivism. Det är kul att se att Sulu får en ledande roll i ett avsnitt, då George Takei är en skådespelare som underanvändes rent generellt. Att avsnittet är ett av många i originalserien som har med allegorier över Kalla kriget att göra gör det dessutom intressant ur ett historiskt perspektiv. Det är tämligen enkelt att se Federationen, demokratins försvarare, som USA och innevånarna på Beta III som Sovjetunionen. Vad man däremot kanske inte tänker på är hur handlingen speglar den mänskliga moralen kontra realiteter. Å ena sidan är det väldigt fridfullt (den största delen av tiden) på Beta III, men å andra sidan är också perioderna av kaos desto mer destruktiva. Ett fritt samhälle (läs: demokratiskt) där man tillåter människans mer basala natur att sippra igenom i mindre strömmar mest hela tiden, kan verka som en självsanerare när det gäller de verkligt stora och destruktiva brotten - de som sker på regeringsnivå. Intressanta tankegångar och ett bra avsnitt.

Star Wars-konventet var i stan och alla ville cosplaya Obi-Wan

1.22 Space Seed

Sändes: 16/2 1967

Stardate: 3141.9

Manus: Gene L. Coon & Carey Wilber

Regi: Marc Daniels

Platser: Ceti Alpha V (omnämnd), Starbase 12 (omnämnd som huvudbas i sektor Gamma 400)

Betyg: 5/5

Kirk och besättningen stöter på ett till synes övergivet skepp, The Botany Bay, svävande genom rymden. Skeppets modell identifieras att ha tillverkats under sent 1900-tal, troligen under Jordens senaste världskrig, även kallat The Eugenics Wars. Under kriget/krigen gjorde en rad genetiskt modifierade människor uppror och förklarade sina erövrade landområden självständiga. Eftersom kriget var så destruktivt känner Federationen till väldigt lite om detaljerna mot krigets slutskede. När besättningen bordar Botany Bay får de därför en chock. Infrusna i kryogenisk sömn hittas ett knappt hundratal av människor från 1990-talet. Men det är något märkligt med dem… speciellt med deras karismatiske ledare Khan.

Ett av de absolut bästa avsnitten av originalserien och även grunden för en av de främsta filmerna i franchisen, Star Trek II: The Wrath Of Khan. Star Trek har oftast lyckats hålla sig ganska bra med att lägga eventuella framtida händelser så pass långt fram i tiden att vår egen historia inte säger emot dem. Det är därför lite konstigt att man här valde att förlägga tredje världskriget till 1992 - 1996 - mindre än 30 år efter serien gjordes. Eller, det är inte konstigt med kriget i sig (från ett 60-talsperspektiv), men i och med att det utkämpas av genetiskt manipulerade supermänniskor känns det som man borde ha lagt det smula längre fram i tiden. Nåja, om vi bortser från denna historieskrivning är Space Seed fortfarande ett riktigt spännande och välskrivet avsnitt. Trots att det är välskrivet är det inte manuset som gör avsnittet utan Ricardo Montalbán som Khan. Montalbán hade en lång karriär som främst tv-skådespelare både före och efter sin roll som Khan, men det är ingen överdrift att påstå att alla främst kommer komma ihåg honom som den arrogante sikhen. Montalbán spelar rollen med en sådan självklar aura av att “det är klart att jag är bättre än er” att det går rysningar längs ryggraden. Han är en perfekt skurk och han skulle komma att bli ännu bättre i tidigare nämnda film. Där skulle han utvecklas till en nästan Shakespeare-liknande skurk och även franchisens främste enskilde skurk överhuvudtaget. Det finns stora hot av varierande karaktär i franchisen, men om vi ser till individuella prestationer och karisma kan ingen slå Montalbán på fingrarna.

Space Seed är ett av avsnitten från originalserien du måste se. Det är en perfekt introduktion till serien och går att se fristående såväl som på sin kronologiska plats. Det innehåller alla de klassiska ingredienserna för ett bra Star Trek-avsnitt, men få av de klassiska missarna. Bra karaktärer, bra action och kul! Rekommenderas!

"To your health..." (snigger, snigger)

1.23 A Taste Of Armageddon

Sändes: 23/2 1967

Stardate: 3192.1

Manus: Gene L. Coon & Robert Hamner

Regi: Joseph Pevney

Platser: Eminar VII (planet lik Jorden, befolkad av en högteknologisk civilisation), Vendikar (omnämnd att ligga i krig med Eminar VII, troligen lika högteknologisk civilisation), Organa II (omnämnd)

Betyg: 4/5

Enterprise utforskar en region av rymden, stjärnkluster NGC-31, där en mängd skepp från Federationen försvunnit spårlöst. När Federationen bestämmer sig för att upprätta diplomatiska förbindelser med regionens huvudplanet blir de varnade att hålla sig därifrån. Diplomaten ombord väljer att ignorera Kirks rekommendation och ändå fortsätta med sitt uppdrag - ett uppdrag som kommer hota alla ombord när Enterprise finner sig mitt i ett mycket kliniskt och “rent” krig som rasat i 500 år.

A Taste Of Armageddon är en skarp kritik mot modern krigsföring, om än inte lika uppenbar som många andra allegorier som används i Star Trek från den här tiden. I och med uppfinnandet av ICBM:s under 1950-talets slut skulle ett eventuellt krig mellan USA och Sovjetunionen troligen bli högst opersonligt. Kärnvapenmissiler skulle skickas över hela världen, miljoner skulle dö och ingen skulle behöva se sin fiende och dennes lidande direkt. I A Taste Of Armageddon dras detta till sin spets då de stridande parterna inte ens använder missiler utan simulerade anfall med riktiga dödsfall som följd. Krigets smutsiga sida har rensats bort och även om folk dör så gör dem det med en slags pliktkänsla, utan iidande eller blod.

Avsnittet ställer intressanta frågor om huruvida “gårdagens” krig, där man såg sin fiende i vitögat och inte bombade honom från luften på något sätt var ett bättre sätt - något som främjade snabbare fred. Jag vet inte om jag håller med om Kirks agerande i situationen som följer, men bara det faktum att avsnittets frågeställningar stannar kvar hos mig är värt mycket. Om det inte vore för vissa logiska luckor i manuset hade det här varit en fullpoängare. Det är dock mindre skavanker som inte bör hålla dig ifrån det här avsnittet.

Löjliga hattar? Check!

1.23 This Side Of Paradise

Sändes: 2/3 1967

Stardate: 3417.3

Manus: D.C Fontana

Regi: Ralph Senensky

Platser: Omicron Ceti III (Jordliknande planet, dock helt utan djurliv), Starbase 27 (omnämnd), Berengaria VII (omnämnd, har djurliv, däribland drakar)

Betyg: 3/5

Det har varit tyst från kolonisatörerna på Omicron Ceti III i nästan tre år. Anledningen är troligen att planeten bombarderats med en speciell typ av strålning som Federationens forskare inte upptäckte förrän kolonisatörerna redan gett sig av. När Enterprise anländer till planeten visar det sig dock att kolonisatörerna inte bara lever utan är vid perfekt hälsa. En kvinna som en gång varit förälskad i Spock är en av kolonisatörerna - och hon tänker göra allt för att Spock ska stanna kvar.

Det är intressant att se hur Star Trek försöker ge svar på frågorna om personlig ambition. Om det inte fanns en hierarki i samhället, ingen stege att klättra uppför - hur skulle vi då utvecklas som samhälle? Senare installationer i franchisen visade på hur just personligt strävande och fri tillgång till såväl material som husrum och mat styrde mänskligheten till att använda sin tid utanför yrkeslivet till förbättring för sig själv och sin omvärld. Jag hoppas verkligen så hade varit fallet. I This Side Of Paradise handlar det dock om farorna med att stagnera, när man inte har någon drift för att förbättra sig själv längre. Det är mer ett tankeexperiment än ett avsnitt med en bra central konflikt. Det har dock sina intressanta delar. När får man annars se Spock klättra i träd och kyssa kvinnor, liksom?

Logical love - där har ni namnet på mitt electronicaband om jag startar ett

Everything Trek del 5: The Orignal Series 1.17 - 1.20

1.17 The Squire Of Gothos

Sändes: 12/1 1967

Stardate: 2124.5

Manus: Paul Schneider

Regi: Don McDougall

Platser: Omni Beta VI (omnämnd som koloni 900 ljusår från Jorden), Gothos (obebolig planet)

Betyg: 2+/5

När Enterprise upptäcker en planet i vad som betecknas som en "stjärnöken" (ett område i galaxen utan några stjärnor alls) försvinner Kirk från skeppets brygga. Det visar sig att han och Sulu har transporterats till planetens yta som  utställningsobjekt för en excentrisk herre som har mänskligheten som specialintresse. Observationerna han gjort av Jorden är dock daterade till 1600 - talet och mannen, som presenterar sig som Trelane, härskaren av Gothos, är framförallt väldigt intresserad av Jordens krigiska förflutna...

The Squire Of Gothos är ett typiskt mellanavsnitt i franchisen. Det har inga utflippade specialeffekter, en relativt sammanhållen historia och okej skådespel. Den största behållningen är William Campbell som Trelane. Hans barnsliga fascination för Jordens kultur är ganska smittande och berättelsens upplösning känns tämligen logisk om vi tar med detta i beräkningarna. Som avsnitt betraktat har det dock inte särskilt mycket som utmärker det, men helt klart godkänt.

Och han har en rätt cool rock - måhända en barock?

1.18 Arena

Sändes: 19/1 1967

Stardate: 3045.6

Manus: Gene L. Coon (efter Fredric Browns novell)

Regi: Joseph Pevny

Platser: Cestus III (ökenplanet i Gornimperiet där Federationen ovetandes om ägarförhållandena byggt en bas), Okänd planet (ökenplanet med stora mineralfyndigheter)

Betyg: 4-/5

Federationens utpost på Cestus III förstörs av en okänd fiende och Enterprise sätter iväg efter skeppet som utförde attacken. Jakten får ett plötsligt slut när båda skeppen ovetandes flyger in i territorium kontrollerat av den högt utvecklade rasen The Metron. Förskräckta över båda rasernas destruktivitet beslutar sig The Metron för att konflikten ska avgöras i envig mellan skeppens kaptener, Kirk på ena sidan och en varelse kallad för Gorn på den andra.

Arena kan vara det avsnitt av originalserien som är mest känt för icke-fans. Den huvudsakliga anledningen är just den så kallade Gornen. Designen på varelsen har upptagits i populärkulturen som en slags kärleksfull hyllning till 60-talets kitschiga science fiction och gör fortfarande gästspel här och där. Senast jag såg den var i en scen i The Big Bang Theory. Och ja, designen är fruktansvärt charmig på ett plastigt och billigt sätt. De många actionscenerna mellan Kirk och Gornen blir ofrivillig slapstick, inte minst eftersom skådespelaren i dräkten knappt kunde se något. Det gör dennes reaktionstid när han blir träffad av de för Star Trek ikoniska frigolitstenarna till stor humor.

Jag skrev om Shore Leave i den här seriens förra del att det fanns avsnitt av originalserien där kitschen gör dem riktigt roliga. Arena är ett exempel på detta. Manuset är baserat på en helt okej idé och när alla medverkande försöker sitt bästa för att göra avsnittet relativt seriöst funkar det också som mycket bra underhållning. Det är också ett av avsnitten som filmades vid Vasquez Rocks - en bergsformation i öknen utanför Los Angeles som fått stå som värd för många, många science fiction-serier och filmer. Arena må inte vara ett av de allra bästa avsnitten i serien, men det är oumbärligt som populärkulturell referenspunkt. Dessutom är det jäkligt kul.

Jag försökte hitta en screenshot av Kirk där han ser Gornen för första gången, men hittade ingen. Till och med Shatner gör en WTF-min, trots han visste vad som skulle komma.

1.19 Tomorrow Is Yesterday

Sändes: 26/1 1967

Stardate: 3113.2

Manus: D.C Fontana

Regi: Michael O'Herilhy

Platser: Starbase 9 (omnämnd), Jorden anno sent 1960-tal, Sigma-14 (omnämnd som ett matriarkat)

Betyg: 3/5

På grund av en olycka kastas Enterpise tillbaka i tid och rum till Jorden, sent 1960-tal. När de plockas upp av den amerikanska militärens radar leder detta till att de måste stråla ombord piloten från ett jetflygplan. Spock har en idé om hur Enterprise ska kunna ta sig tillbaka till sin egen tid, men två problem uppstår: Vad ska de göra med piloten och vad ska de göra med de foton och film av skeppet som piloten redan hunnit skicka till sina överordnade?

I senare inkarnation av Star Trek är tidsresor nästan vardagsmat. Ofta är dessa väldigt intressanta avsnitt som utforskar alternativ vägar som historien skulle kunna ha tagit. Ibland försöker de vara för smarta för sitt eget bästa och krånglar in sig i logiska fällor. Tomorrow Is Yesterday är det första av dessa tidsreseavsnitt och ett helt okej sådant. D.C Fontana tar dock inte riktigt ut svängarna i manuset och det känns aldrig som att tidslinjen är hotad på riktigt. I senare avsnitt skulle tidsresorna nästan uteslutande ske av en bisarr olycka som tvingade besättningen att komma på en idé för att ta sig tillbaka. Detta är ofta höjdpunkterna med avsnitten. I Tomorrow Is Yesterday tas en väldigt lat utväg som drar ner avsnittet något. Som det första tidsreseavsnittet fungerar det, och det måste ha varit en rätt fräck sak att se 1967, men efter att ha sett åtskilliga skepp och kaptener resa i tiden i franchisen känns det här lite småtrist på sina ställen.

 Smell my finger!

1.20 Court Martial

Sändes: 2/2 1967

Stardate: 2947.3

Manus: Don M. Mankiewicz

Regi: Marc Daniels

Platser: Starbase 11 (belägen på en bergig planet med lila himmel och minst tre månar, varav en med ringsystem), Martian Colonies (omnämnda), Alpha III (omnämnd)

Betyg: 4/5

Enterprise dockar ovanför Starbase 11 för reparationer från en jonstorm där en besättningsman dött. Kirk gör ett utlåtande till de juridiska rådgivarna på basen att han följde reglementet när han sköt ut den kapsel som besättningsmannen befann sig i. Datorn visar dock något helt annat och Kirk finner sig snart inför en militärdomstol för att utröna om han begått både mened och vållande till annans död.

Ah, smarta rättegångsdraman, how I love you! Court Martial är ett klassiskt rättegångsdrama som hade kunnat utspela sig i nutid likväl som i en futuristisk kontext. Ett bra manus, bra regi, bra skådespel... nåja. Shatner gör bra ifrån sig och likaså hans advokat (spelad av Elisha Cook). Sen finns här också några biroller som är bland de mest överdrivna jag sett på länge, men det får man ta. Avsnittet ställer också intressanta frågor om maskiner är så pass ofelbara att de bör står över mänsklig bedömning i viktiga frågor eller inte. Innehåller också en del riktigt bra dialog. Rekommenderas.

Kirk: "She's a very good lawyer."
Bones: "Obviously."

Everything Trek del 4: The Orignal Series 1.13 - 1.16

1.13 The Conscience Of The King

Sändes: 8/12 1966

Stardate: 2817.6

Manus: Barry Trivers

Regi: Gerd Oswald

Platser: Tarsus IV (koloni, omnämnd som James T. Kirks hemplanet under tonåren), Benezia (omnämnd som koloni), Signia Minor (koloni med växt- och djurliv. Lila himmel), Planet Q (omnämnd som koloni)

Betyg: 4+/5

En vetenskapsman lurar Enterprise till Planet Q genom att säga att han gjort en banbrytande upptäckt som kan lösa svältproblemen på olika planeter. När Kirk möter upp med forskaren, och tillika gamle vännen, Dr. Thomas Leighton, visar det sig att han ville ha dit dem för att bekräfta en teori han har. En kringresande teatergrupp har gjort ett antal föreställningar på Planet Q och mannen som leder dem är kusligt lik guvernör Kodos - mannen som en gång tog beslutet att ha ihjäl 4 000 kolonisatörer på Tarsus IV för att rädda resten från svält. Kirk och Leighton tillhör de få överlevande från massakern och således bland de enda som kan identifiera Kodos.

Även om tidigare avsnitt (exempelvis Dagger Of The Mind) hade alluderat till Shakespeares pjäser var det först i och med det här avsnittet som manusförfattarna började sin tradition att flitigt använda bardens verk i såväl handling som repliker. Det finns hela böcker skrivna om kopplingen mellan Shakespeare och Star Trek, men jag ska bespara er dessa analyser. Låt det helt enkelt vara sagt att Shakespeare förblev en stor inspirationskälla för många manusförfattare till både serierna och filmerna. De två draman av Shakespeare som framförallt får en behandling i The Conscience Of The King är Hamlet (varifrån avsnittets titel kommer ifrån) och i viss mån även Macbeth.

The Conscience Of The King är ett mycket bra avsnitt som är både välspelat och spännande. Det tar upp ett tema som tyvärr är alltför ofta aktuellt - vad ska man göra med krigsförbrytare? Förtjänar de en rättegång? Shatners skådespel, med all rätt ofta kritiserat, fungerar mycket bra och det är egentligen bara en bihandling som drar ner betyget - Kirks "romans" med Kodos 19-åriga dotter. Det känns väldigt, väldigt gubbsjukt.

Avsnittet blev tyvärr också det sista producerade (dock inte sända) avsnittet med Grace Lee Whitney i serien. Whitney, som spelade Yeoman Rand, sparkades från serien av okänd anledning. I sin självbiografi avslöjade hon senare att hon blivit attackerad av en seriens producenter som försökte våldta henne. När hon försvarade sig skrevs hon helt sonika ut ur serien. Ja... Whitney återkom dock i sin roll i senare filmer, men så kunde det gå till med arbetstryggheten på 60-talet.

For God's sake, Jim! She's 19!

1.14 Balance Of Terror

Sändes: 15/12 1966

Stardate: 1709.1

Manus: Paul Schneider

Regi: Vincent McEveety

Platser: The Neutral Zone (demilitariserad zon mellan Romulans och resten av galaxen), Romulus (omnämnd som huvudplaneten i Romulanska imperiet), Remus (omnämnd som Romulus tvillingplanet)

Betyg: 5/5

En bröllopsceremoni ombord på Enterprise avbryts plötsligt då flertalet utposter längs med den demilitariserade zonen mellan Federationen och Romulanska imperiet försvinner från radar. Zonen, etablerad drygt ett sekel tidigare efter kriget mellan Jorden och Romulus, har fungerat som en avgränsning för hur mycket de båda makterna får växa i endera riktning. Nu tycks romulanerna ha brutit mot fredsavtalet. När Enterprise anländer till gränsen upptäcker de snart att skeppet ansvarigt för attackerna på utposterna har förmågan att försvinna och bli de facto osynligt. När kommunikation upprättas får alla en chock - det visar sig att romulanerna ser ut precis som en viss vetenskapsofficer med spetsiga öron...

Balance Of Terror är ett av originalseriens absolut bästa avsnitt. Paul Schneider har skrivit ett mycket spännande manus som hämtar inspiration både från gamla u-båtsfilmer (eller "Sänka skepp" som jag kom att tänka på) och vår egen verklighet. Avsnittets titel är föga förvånande en referens till den världspolitiska spänning som rådde under 60-talet där Federationen får stå som symbol för USA och Romulanska imperiet som symbol för Sovjetunionen. Medan de flesta samtida populärkulturella tolkningar av Kalla kriget utmålar den ena eller andra sidan som Satan själv tar Star Trek en mer balanserad linje. Den stridströtte romulanske kaptenen uttrycker både beundran för Kirk och ifrågasätter om deras uppdrag faktiskt är av godo. Det faktum att det första kriget mellan planeterna sägs att enbart ha utkämpats via långdistansmissiler (således väldigt kliniskt och utan att se krigsoffren) ger en kuslig parallell till vad som kunde ha skett om Kalla kriget hade blivit varmt - i ett krig där man inte ser lidandet på andra sidan är det lätt att demonisera sin motståndare.

Romulanerna skulle återvända i flertalet avsnitt, både i originalserien och senare serier. Redan här får vi veta att de troligen är ättlingar till personer som flytt från Vulcan då innevånarna där mer och mer drog mot kall logik som livsstil. Romulanerna påminner mer om vår världs romare. Det finns de uppenbara detaljerna, så som titlarna "centurion" och "praetor", men likheterna går djupare än så. Den romulanske kaptenen uttrycker bland annat en livsåskådning som påminner om den romerska pietas - plikten framför allt. Senare inkarnationer av romulanerna skulle visa på en utveckling av dessa likheter. Dessa djupt fascinerande karaktärer har kommit att bli några av franchisens mest använda och det var alltså i det här avsnittet det började. Balance Of Terror är ett måste för alla fans och lägger grunden till en del av den återkommande mythosen i franchisen. Lysande.

I likhet med romarna har de även fula hjälmar

1.15. Shore Leave

 
Sändes: 29/12 1966

Stardate: 3025.3

Manus: Theodore Sturgeon

Regi: Robert Sparr

Platser: Ej namngiven planet i Omnicron Delta-systemet (lummig grönska, inget djurliv), Rigel II (omämnd som koloni)

Betyg: 1/5

De långa passen ombord på Enterprise och det faktum att man ofta varit nära döden gör att besättningen är i desperat behov av lite rekreation och vila. En tidigare outforskad planet i Omnicron Delta-systemet tycks vara den ideala platsen för sådan avkoppling. När Bones och Sulu undersöker planeten börjar dock märkliga saker att hända. Plötsligt dyker en stor vit kanin upp ur ingenstans... och sen blir det riktigt knäppt.

Efter det fantastiska Balance Of Terror känns Shore Leave som en riktig käftsmäll. Det som avsnittet ännu märkligare är att det skrevs av en klassisk science fiction-författare, Theodore Sturgeon. Sturgeon, kanske mest känd för sin existensiella höjdare More Than Human (1953), har på 45 minuter lyckats få med i princip varenda etnisk klyscha du kan tänka dig, blandat med ett soundtrack som låter som det är till ett annat avsnitt. Seriöst, musiken i det här avsnittet är så felredigerad att jag började undra om så inte var fallet. De sista fem minuterna av avsnittet räddar det från en nolla i betyg, men det är också allt. Dåligt spelat, uselt skrivet och ett bevis på att LSD och screenplays inte är en bra blandning. Det finns kitschiga avsnitt av Star Trek som är riktigt roliga. Det här är inte ett av dem.

Nej, Bones, det är en fullkomligt realistisk reaktion på en kille i kanindräkt

1.16. The Galileo Seven

Sändes: 1/5 1967

Stardate: 2821.5

Manus: Oliver Crawford & S.Bar-David

Regi: Robert Gist

Platser: Makus III (omnämnd som koloni), New Paris Colony (omnämnd som koloni med pestutbrott), Murasaki 312 (grönskimrande kvasar), Taurus II (outforskad planet i Murasaki 312, hemvist för jättelika humanoider), Hansen's Planet (omämnd)

Betyg: 3/5

Enterprise skyttel Galileo skickas på uppdrag för att undersöka kvasaren Murasaki 312. Snart påverkar kvasaren instrumenten ombord och Galileo kraschlandar på planeten Taurus II. Medan Kirk och resten ombord på Enterprise letar efter skytteln får de samtidigt kämpa mot klockan. Uppdraget, som hade en tidsram på fem dagar, måste klaras av innan skeppet är tvunget att styra mot Makus III för leverans av medicinska förnödenheter. Samtidigt, på Taurus II, får Spock en första smak på hur det är att vara befälhavare i en krissituation - något som inte alla är särskilt glada över.

På grund av budgetbegränsningar dröjde det till det här avsnittet innan man hade råd att bygga en modell av en skyttel. I och med modellens färdigställande öppnades också nya berättarvägar upp för manusförfattarna. Som avsnitt att presentera skyttlarna på är The Galileo Seven helt okej. Framförallt scenerna på Taurus II, där Spocks ständigt logiska val både förenklar och försvårar arbetet, är bra. Jag hade dock helst sett att man lämnat den pinsamt dåligt designade utomjordiska rasen med "jättar" utanför avsnittet. Inte nog med att de inte tillför något till handlingen annat än att ha ihjäl två statister, de kan vara de fulaste designade varelserna i hela serien. Det säger inte lite. Nåja, The Galileo Seven är i övrigt ett bra avsnitt även om det känns lite som utfyllnad.

Pimp my ride - galactic edition

Everything Trek del 3: The Original Series 1.9 - 1.12

1.9 Dagger Of The Mind

Sändes: 3/11 1966

Stardate: 2715.1

Manus: S. Bar-David

Regi: Vincent McEveety

Platser: Tantalus V (fångkoloni för psykiskt sjuka kriminella)

Betyg: 3/5

Efter att ha strålat ner förnödenheter till fångkolonin Tantalus V får Enterprise en fripassagerare i retur. Dr. Simon van Gelder, tidigare assistent till fångkolonins överläkare, Adams, verkar ha förlorat förståndet och söker asyl ombord på skeppet. Adams, högt respekterad inom sitt fält, berättar för besättningen att hans tidigare kollega skadades under ett egenpåtaget experiment. Van Gelder hävdar å andra sidan att Adams utfört oetiska experiment både på honom och på fångarna. När Bones insisterar på att något inte står rätt till med hela situationen inleder Kirk en undersökning av fängelset.

Dagger Of The Mind, vars titel inte utan anledning togs från Macbeth, kom under en intressant period gällande forskningsetik i allmänhet och psykologiska experiment i synnerhet. Fem år tidigare hade flertalet uppmärksammade experiment, däribland Milgramexperimentet, startat en debatt om vad som var okej att göra i vetenskapliga undersökningar. Denna debatt återkommer med jämna mellanrum även idag, men nu är det sällan med så spektakulära medel som under 60-talet eller tidigare. Dagger Of The Mind ställer många intressanta frågor om rehabiliteringsmetoder och etik. Gott så, men vad avsnittet inte riktigt lyckas med är att ge en ordentlig ståndpunkt annat att det är fel med onödigt lidande. Här finns utrymme för större svängrum när det gäller många saker, men helt klart ett avsnitt över medel.

"Vad är koden till ditt bankkort?"

1.10 The Corbomite Manuever

Sändes: 10/11 1966

Stardate: 1512.2

Manus: Jerry Sohl

Regi: Joseph Sargent

Platser: -

Betyg: 3+/5

I en tidigare outforskad del av Vintergatan stöter Enterprise på en märklig rymdsond som tycks förfölja dem. När sonden börjar påverka besättningen med den strålning den utsöndrar ser Kirk inget annat val än att förstöra den. Snart möts de av ett mycket större skepp, även det till synes gjort av ren enegi, som informerar besättningen om att de olovligen befinner sig på The First Federations territorium och att de har tio minuter att leva...

Det första avsnittet av serien som producerades efter piloterna, men på grund av bolagets vilja att fokusera de tidigare avsnitten mer på planeter lades The Corbomite Manuever först som nummer tio i säsongen. Det gör att vissa anakronismer förekommer, men inget i stil med det tidigare recenserade Where No Man Has Gone Before. Jerry Sohl har skrivit ett riktigt tätt och spännande manus som håller hela vägen fram... tills de sista fem minuterna. Upplösningen känns mest märklig, ditklistrad och inte alls i ton med resten av avsnittet. Det gör också att betyget sänks rejält.

"Okej, vem beställde de gigantiska badbollarna? Jag tittar på dig, Spock!"

1.11 The Menagerie Part 1

Sändes: 17/11 1966

Stardate: 3012.4

Manus: Gene Roddenberry

Regi: Marc Daniels

Platser:

* Starbase 11 (större bas belägen på icke-namngiven planet)

* Talos IV (belägen i Talos-systemet som en av elva planeter. Förbjuden att besöka under dödsstraff av hemligstämplad anledning)

* Vega Colony (omnämnd)

* Rigel VII (omnänd som planet med civilisation som Starfleet hamnat i konflikt med)

* Regulus (omämnd)

* Orion Colony (omnämnd som bas för en omoralisk handelsfederation)

 Betyg: 5/5

Enterprise kallas till Starbase 11 av okänd anledning via ett meddelande från skeppets förre kapten, Pike. Det visar sig snart att Pike inte har haft någon möjlighet att skicka något meddelande då han efter en olycka befinner sig på en intensivvårdsavdelning. Innan Kirk hinner agera verkar det som att Spock, som själv tjänstgjorde under Pike, har begått myteri. Med Spock som kapten över Enterprise, en invalidiserad Pike med på färden och Kirk jagandes efter i en skyttel tycks färden gå mot Talos IV - den enda planeten förbjuden för all Starfleet-personal att beträda - under hot om dödsstraff...

The Menagerie Part 1 är ett av originalseriens absolut bästa avsnitt. Det är ett av få avsnitt som Gene Roddenberry skrev helt på egen hand (vanligtvis hade han en medförfattare) och föddes egentligen främst av behov. Produktionen av avsnitt laggade efter, mycket på grund av många för tiden avancerade specialeffektstagningar. Man behövde en buffert för att slippa stressa i produktionen på samma sätt. Roddenberry kläckte då idén att skriva en ramberättelse som utspelar sig i "nutid" där besättningen i mångt om mycket tittar på en inspelning av saker som hände 13 år tidigare. Detta material togs från den icke-använda piloten The Cage. I och med detta fick Roddenberry och hans team två hela avsnitt som bara tog en dryg vecka att producera och stressen minskade. Idén att använda material från The Cage fungerar dock inte bara som ett sätt att spara tid och pengar utan ger illusionen av ett imponerande påkostat avsnitt. Klippning och specialeffekter ligger i regel långt över standarden för TOS och avsnittet innehåller också några riktigt fina skådespelarprestationer, inte minst i samspelet mellan Nimoy och Shatner. Idén att låta Pike komma tillbaka i rollen som Enterprise kapten, om än 13 år tidigare, måste också känts ganska bra för alla inblandade. Sean Kenney hade förlorat sin roll till William Shatner när The Cage inte användes. I och med The Menagerie blir han ändå en minnesvärd karaktär i franchisen, inte minst för sin blinkande rullstol.

The Menagerie Part 1 bygger på seriens mythos med råge, är välspelat och spännande. Det var också det ena av två avsnitt av TOS som vann det prestigefulla Hugo Award för bästa dramatiska presentation. Hugo Award är ungefär science fiction och fantasygenrernas motsvarighet till en Oscar. Så bra är det.

"Yo, dawg, I heard you like blinking lights, so I put blinking lights in your chair so you can blink while driving."

1.12 The Menagerie Part II

Sändes: 24/11 1966

Stardate: 3012.4

Manus: Gene Roddenberry

Regi: Robert Butler

Platser: Talos IV (en gång beboelig på ytan, nu hem för en ras underjordiskt boende humanoider med telepatisk förmåga), Rigel VII (beboelig plant, två distinkta civilisationer, människa och mänsklig "varelse" visas)

Betyg: 4/5

Rättegången mot Spock fortsätter samtidigt som Enterprise kommer allt närmre Talos IV och dess mystiska innevånare. Vad vill de åstadkomma och varför kidnappade de Pike för 13 år sedan?

Upplösningen på den fantastiska första delen är inte riktigt lika bra. Medan det första avsnittet var tajt skrivet och förlitade sig på en känsla av förebådande skräck lyckas del 2 inte knyta ihop alla trådar. Bland annat får vi egentligen aldrig reda på varför det var förbjudet under dödsstraff att närma sig Talos IV. En rekommendation för att inte göra det hade definitivt räckt. Manuset måste dock ha inspirerat Kurt Vonnegut till att skriva sin klassiker Slaughterhouse-Five (1969) då här finns många beröringspunkter. 

Del 2 av The Menagerie är fortfarande ett mycket bra avsnitt, fullt med filosofiska museringar om fri vilja och villkoren för människans existens, men är ändå något av en besvikelse. Det säger inte så mycket om det enskilda avsnittet i sig utan mer om att del 1 var så förbaskat bra.

 They are all the brains of the operation. No brawn required.

Regi: José Padilha

Manus: Joshua Zetumer (baserat på Edward Neumeiers & Michael Miners manus från 1987)

Medverkande: Joel Kinnaman, Gary Oldman, Michael Keaton mfl.

Produktionsbolag: Strike Entertainment

År: 2014

Längd: 117 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1234721/

Detroit, 2028. Inför den stundande omröstningen om senaten ska tillåta mekaniserade poliser och soldater i amerikanska städer verkar det som att OmniCorp, företaget bakom den amerikanska arméns mekaniska förband, kommer förlora. De behöver en pr-kupp, något som kan övertyga allmänheten om att det vore i deras bästa intresse att riva upp den gamla lagen. När polisdetektiv Alex Murphy blir allvarligt skadad ser OmniCorp sin chans. För att möta motståndarnas argument om att maskiner inte kan känna något och därför inte göra moraliska val tänker de sätta en människa, Alex, i maskinen...

Även om jag verkligen gillar RoboCop (1987) har jag aldrig tillhört skaran som hyllat den som en av 80-talets bästa filmer. Det är en smart satir, men regissör Paul Verhoeven gjorde en bättre satir av skrupellösa regeringsmakter och företag i Starship Troopers (1997). Den har imponerande specialeffekter för sin tid, men de tekniska begränsningarna gör ändå att actionscenerna inte riktigt flyter så bra som de skulle kunna göra. José Padilha har tagit sig an källmaterialet på ett mycket bra sätt och gör en ordentlig remake. Manusförfattare Zetumer har skrivit en film som är lättare på satiren men desto tyngre på de moraliska teman - och det funkar.

Det har gnällts åtskilligt bland science fiction-fansen om både det ena och det andra när det gäller den här remaken, men den ständiga frågan om designen på dräkten är troligen den mest återkommande. När man ser filmen förstår man att designvalet i sig självt är kapitalistisk satir. Zetumer trollade hela nätfanbasen. Det har även gnällts på att satiren inte är lika subtil, men ärligt talat, hur subtil var satiren i originalet? Visst, den var kul, men ungefär lika subtil som att bli slagen i huvudet med en stekpanna. Dessutom är remaken, som tidigare sagt, mer av en moralsaga än det är något annat. Därmed inte sagt att man helt frångått satiren. Denna presenteras framförallt av ett Fox News-liknande "nyhetsprogram" under ledning av Samuel L. Jackson.

Skådespelarmässigt är det hugget som stucket. Joel Kinnaman är bättre är Peter Weller (duckar för nördloskorna), Michael Keaton är sämre än Ronny Cox i skurkrollen och i övrigt är det ganska lika. Remakens bästa rollprestation står däremot Jackie Earle Haley för som den extremt irriterande teknikern från OmniCorp som i princip böjer sig ur led för att jävlas med Murphy. Haley brukar aldrig göra mig besviken och det är dags att han får fler huvudroller.

Actionscenerna tar remaken hem med råge. Det är det här jag ville se som liten parvel - RoboCop sparka (nåja, skjuta) röv utan att begränsas av filmtekniken. Inkluderandet av CCTV-kameror och databaser på ett helt annat sätt än i originalet gör också att RoboCop ibland verkar mer som en maskin än innan samtidigt som han definitivt är mer mänsklig i andra ögonblick. Detta gör att filmens underliggande moral, vad det innebär att vara människa, ha fri vilja och ett gott liv, blir väldigt intressant.

Tempot är, som så ofta i moderna filmer, det enda jag har att klaga på i viss mån. Upptakten är något för långsam och likaså ges inte den sekundära konflikten tillräckligt med speltid. Utöver detta är RoboCop ett exempel på en mycket väl utförd remake. Det är just vad det är - remake. Fundera över det ordet ett tag. Medan många filmer som säger sig vara "remakes" egentligen bara filmar om samma scener utan någon ändring i ton eller syfte lyckas den här filmen helt ändra huvudtema och samtidigt behålla en viss nostalgisk charm. Bra!

Betyg: 4 lyckade nytolkningar av 5 möjliga

Everything Trek del 2: The Original Series 1.5 - 1.8

1.5 The Enemy Within

Sändes: 6/10 1966

Stardate: 1672.1

Manus: Richard Matheson

Regi: Leo Penn

Platser: Alpha 177 (ödeplanet med djur- och växtliv)

Betyg: 4-/5

En olycka med skeppets transportör delar Kirk i två personer - en negativ och en positiv. De negativa sidorna hos Kirk gör att hans alter ego löper amok på skeppet samtidigt som hans positiva sidor gör att den tidigare så beslutsamme kaptenen nu har svårt att ens ge order. Samtidigt kämpar besättningen mot klockan för att lösa problemet med transportören för att få hem resten av teamet på Alpha 177 innan de fryser ihjäl.

Det första avsnittet av Star Trek som skrevs av en höjdare inom science fiction-litteraturen och ett intressant sådant. Richard Matheson, troligen mest känd för I Am Legend (1954), berättar en variation av Dr. Jekyll & Mr. Hyde, men gör det på ett originellt sätt. Istället för att låta de två versionerna av samma person vara fiender styr Matheson manuset till hur de båda inser att de är nödvändiga delar av varandra. Avsnittet dras dock ner något av den väldigt förlegade kvinnosynen i berättandet. Visserligen får man tänka på att avsnittet skrevs under 60-talet och att allt är en produkt av sin tid, men här finns en scen som känns så främmande från alla senare inkarnationer av Star Trek att det blir väldigt tydligt. Å andra sidan måste man älska ett avsnitt med en enhörningshund. Ja... titta bara på bilden nedan!

Dude, that's a butt ugly life form!

1.6 Mudd's Women

Sändes: 13/10 1966

Stardate: 1329.1

Manus: Stephen Kandel

Regi: Harvey Hart

Platser: Rigel XII (planet med svåra magnetiska stormar enbart använd för gruvdrift), Ophiuchus III (endast omnämnd)

Betyg: 1/5

Kirk ser inget val än att transportera över besättningen från ett transportskepp när detta håller på att explodera. Det visar sig att de enda på skeppet är en excentrisk kapten och tre kvinnor som är på väg till Ophiuchus III som blivande fruar till kolonisatörerna. När Enterprise tvingas söka nödhamn i omlopp runt Rigel XII ser den räddade kaptenen, Mudd, sin chans att ta över skeppet från Kirk och de andra. Till sin hjälp har han sina passagerare, som alla verkar ha lite för bra effekt på den manliga besättningen.

Ja, vad säger man om Mudd's Women? Det är det första riktigt usla avsnittet av Star Trek och ett av de som åldrats absolut sämst. Att 60-talets kvinnoideal inte är det samma som idag är en sak, men oftast kan man se tv och film från den här eran och ändå skönja en viss vilja att utvecklas. Det som gör att Mudd's Women lämnar en så fadd smak i munnen på mig är att Star Trek på många sätt var en banbrytande serie när det gällde att visa upp mänskliga rättigheter och allas lika värde, men icke så här. Om åtminstone avsnittet hade haft komiska element att falla tillbaka på hade jag kanske kunnat förlåta det, men nej, hoppa över det här avsnittet.

The Stepford Wives are out in force tonight

1.7 What Are Little Girls Made Of?

Sändes: 20/10 1966

Stardate: 2712.4

Manus: Robert Bloch

Regi: James Goldstone

Platser: Exo III (isplanet, tidigare hem för en avancerad civlisation), Earth Colony II, Midas V (endast omnämnda)

Betyg: 4/5

Enterprise anländer till Exo III för att etablera kontakt med Dr. Roger Korby - en ledande forskare inom fältet arkeologisk medicin. Kirk och Korbys fästmö, Christine Chapel, möter Korby och hans forskarteam på planetens yta. Chapel, som inte sett sin tilltänkte på nästan fem år, börjar snart ana oråd då Roger uppträder märkligt. Oron blir inte bättre av att en ung kvinna, Andrea, oförklarligt har dykt upp som en del av Rogers team. Det står snart klart att allt på planeten inte är vad det verkar och att Korbys upptäckter där kan ha långtgående konsekvenser.

Ett avsnitt som berör de flesta klassiska teman jag associerar med originalserien. Vi har det moraliska dilemmat, frågorna om vad som gör en människa till just en människa och några riktigt bra karaktärsscener. Majel Barrett, fru till Gene Roddenberry, visar att hon inte fick sin roll som Chapel endast på att vara gift med seriens skapare. Chapel är en av mina favoritkaraktärer bland de återkommande birollerna. Hon är helt enkelt cool. Duktig på sitt arbete, vacker utan att vara våpig (ett vanligt problem i TOS) och ofta med en dräpande one-liner i beredskap. Barrett skulle komma att vara en del av franchisen i olika former till sin död 2008. Bland annat gör hon rösten till de flesta datorerna som används i serierna och spelar även Lwaxana Troi, mor till Deanna Troi, i Star Trek: The Next Generation.

What Are Little Girls Made Of? är, även om det sällan beskrivs som en fanfavorit, ett riktigt solidt avsnitt och bör finnas med i alla samlingar.

 De där spetsiga bh:arna från 60-talet måste ha varit orsaken till många ögonskador.

1.8 Miri

Sändes: 27/10 1966

Stardate: 2713.5

Manus: Adrian Spies

Regi: Vincent McEveety

Platser: Planet utan namn, kopia av Jorden

Betyg: 3-/5

Enterprise svarar på ett nödanrop från en planet som i princip är en kopia av Jorden runt 1960. Det stora skillnaden är att planeten inte har några vuxna. Istället befolkas den lilla stad som besättningen besöker av en grupp barn under ledning av den tonåriga flickan Miri och Jahn, en jämnårig pojke. Det visar sig att planeten drabbats av en omfattande pest som haft ihjäl hela den vuxna populationen. Men hur kunde barnen vara immuna? Och varför verkar staden ha varit övergiven i flera århundranden?

Miri har en intressant premiss, men faller lite platt på grund av de extremt irriterande barnskådespelarna. Kim Darby är helt okej i rollen som Miri, men för övrigt kan produktionsteamet ha lyckats samla de mest irriterande ungarna de kunde få tag i. Det här skulle inte vara sista gången som Star Trek utspelade sig på en alternativ Jord. Oftast är de här avsnitten ganska bra - inte minst eftersom manusen kan skina igenom de charmiga, men daterade, specialeffekterna. I Miri är det lite hugget som stucket. Här finns bra saker, irriterande saker men inget direkt dåligt.

"I want to ride my bicycle, I want to ride my bike!"