Regi: Ryan Coogler

Manus: Ryan Coogler

Skådespelare: Michael B. Jordan, Melonie Diaz, Octavia Spencer mfl.

Produktionsbolag: Forest Whitaker's Significant Productions & OG Project

År: 2013

Längd: 85 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2334649/

På nyårsdagen 2009 sköts den unge familjefadern Oscar Grant ihjäl av polis under ett tvivelaktigt omhändertagande vid Fruitvale Station. Det här är historien om Oscars sista dag i livet, den 31/12 2008. Vi får följa en ung man som kämpar med vad som är rätt och fel och som försöker hitta sin plats i tillvaron efter sina ungdomssynder.

Fruitvale Station är manusförfattare och regissör Ryan Cooglers första långfilm. Om förstlingsverk säger något om en filmskapare i längden kan man diskutera, men om Coogler fortsätter på det här spåret har han en ljus framtid i branschen. Coogler tar en infekterad historia och sätter ett mänskligt ansikte på den. Mordet på Oscar Grant (det klassades som ett mord i rätten) ledde till upplopp och kravaller i hela Los Angeles-området. Det är inte många år sedan det inträffade och det krävs mod att göra en film om de här händelserna. I jämförelse väntar jag exempelvis fortfarande på en bra filmatisering av vad som hände under de stora upploppen efter frikännandet av polismännen som misshandlade Rodney King 1992.

Michael B. Jordan är riktigt bra i huvudrollen och han har god hjälp av bland andra Octavia Spencer i rollen som Grants mor. Cooglers manus är också det riktigt bra och framförallt nyanserat. Grant framställs inte som ett helgon, och det var han troligen inte heller, utan som en komplex ung man som försöker göra det rätta samtidigt som han lockas av sitt gamla livs snabba affärer med droger. Det som skulle behöva lite mer arbete är Cooglers regi som inte riktigt är där än. Det är dock saker som kommer med mer erfarenhet och detta är som sagt Cooglers första längre film. Som sådan är det ett rörande porträtt och en varning för polisbrutalitet. Det är alltid viktigt.

Betyg: 4 klantarslen till poliser av 5 möjliga

Regi: Paul Greengrass

Manus: Billy Ray (baserat på Richard Philips & Stephan Taltys bok A Captain's Duty)

Skådespelare: Tom Hanks, Barkhad Abdi, Barkhad Abdirahman mfl.

Produktionsbolag: Scott Rudin Productions/Michael De Luca Productions/Trigger Street Productions

År: 2013

Längd: 134 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1535109/

Baserat på den sanna historien om hur kapten Richard Philips med besättning på fraktfartyget MV Maersk Alabama hamnar i trubbel när de seglar utanför Afrikas horn. Ökänt som det mest pirattäta vattnet i världen de senaste 20 åren tvingas Philips och de andra in i en mycket spänd situation med somaliska pirater, under ledning av den unge fiskaren Muse - ett ledarskap som snabbt börjar knaka i fogarna...

Vad var det med 2013 och båtar? Visserligen har alla år sina trender när det gäller film, men båtar kändes ganska otippat. Jag räknar in Gravity (2013) i den trenden eftersom, som jag påpekade i gårdagens recension av All Is Lost (2013), den filmen delar i mångt om mycket samma tematik - isolation, kamp mot elementen och överlevnad. Nåja, eftersom både Gravity och All Is Lost var fullpoängare hade Captain Philips en hel del att leva upp till. Även om det är en bra film når den inte riktigt hela vägen fram.

De bra sakerna först: Tom Hanks är riktigt bra i huvudrollen och gör sin bästa roll på många år. Det är dock inte hans bästa roll i karriären, vilket många andra recensenter tycks påstå. Det är klart att det här blir en Oscarsnominering, men den går exempelvis inte upp mot Hanks tidigare Oscarsvinnande roller i Forrest Gump (1994) och Philadelphia (1993). Det ska dock sägas att hans kemi med kaparnas ledare, spelad av Barkhad Abdi, är riktigt bra. Denna är tillsammans med filmens klippning och riktigt tajta regi höjdpunkten i berättelsen. Greengrass är riktigt duktig på sådana här filmer och som lite av en comeback efter den sorgligt bortglömda Green Zone (2010) är Captain Philips en triumf.

Det filmen tappar på är manuset. Filmen är 134 minuter lång och även om Ray gör ansatser att visa på händelserna från somaliernas sida blir det aldrig särskilt nyanserat. När dessutom kritiska röster har höjt från delar av besättningen att det knappast gick till på det sätt som Philips beskriver blir det lite fadd smak i munnen. Det är en sak att få fel gällande detaljer när man bearbetar händelser som skedde för en generation sedan eller ännu längre tillbaks i tiden. Kapningen av MV Maersk Alabama skedde 2009. Borde inte Ray gjort lite mer research? Dessa två aspekter, kombinerat med en lite för långsam berättarteknik, gör att Captain Philips blir den sämre av 2013 års båtfilmer. Den är dock inte dålig för det.

Betyg: 4 fast en amerikansk film delvis på somaliska är rätt coolt av 5 möjliga

Regi: Ron Howard

Manus: Peter Morgan

Skådespelare: Chris Hemsworth, Daniel Brühl, Olivia Wilde mfl.

Produktionsbolag: Imagine Entertainment/Revolution Films/Working Title Films mfl.

År: 2013

Längd: 123 min

Land: USA/Tyskland/Storbritannien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1979320/

Under 1970-talet var världsmästerskapen i formel 1 skådeplatsen för en sällan skådad rivalitet mellan den österrikiske föraren Nikki Lauda och brittiske James Hunt. De båda förarna hade helt olika stilar, levnadssätt och syn på sporten, men båda hade vinnarinstinkt så det räckte och blev över. Rush handlar framförallt om den dramatiska säsongen 1976 då både Lauda och Hunt riskerade allt för att vinna mästerskapet - ibland en hårsmån från döden.

Soundtracket till mina söndagar som barn bestod ofta av "ilskna bålgetingar". Det var vad min mamma kallade ljudet av formel 1. Min fars bilintresse smittade aldrig av sig på mig, men man kan inte växa upp med en motorsportintresserad far utan att åtminstone känna till historien bakom Nikki Lauda. Det är en historia om inställning, vinnarmentalitet och offervilja. Det är egentligen ett under att den inte gjorts till film tidigare.

Ron Howard, tvåfaldigt Oscarsbelönad för skräpfilmen A Beautiful Mind (2001), har lyckats göra en väldigt spännande historia som fått beröm av Lauda själv för att vara sann till de riktiga händelserna. Howards regi, som jag aldrig varit ett fan av, fungerar väldigt bra i Rush. Detta gäller framförallt skådespelarregin, med riktigt bra prestationer av både Hemsworth och Brühl i huvudrollerna. Den stora elogen går däremot till filmens tekniska team med sanslöst snygg klippning, kameraarbete och teknisk design, exempelvis gällande ljud. Rush är helt enkelt en jäkligt snygg film.

Det enda som gör att Rush missar högsta betyg är det där som är så svårt att sätta fingret på - känslomässig investering i karaktärerna. Peter Morgans manus är bra - och det är framförallt imponerande att lyckas göra en biopic som samtidigt är intressant som film och inte enbart för personens skull - men Rush saknar det där lilla extra som lyfter filmen till klassikerstatus. För den som är intresserad av formel 1 är det däremot en riktig höjdare. Vi andra har rätt kul vi också. Nu ska jag tipsa farsgubben!

Betyg: 4 ilskna bålgetingar av 5 möjliga 

Svensk titel: Den flyende mannen

Författare: Stephen King (under pseudonymen Richard Bachman)

År: 1982 (svensk utgåva 1988)

Sidor: 226

Förlag: Signet Books (svenskt förlag: Natur och Kultur)

ISBN: 91-582-1155-1

"Say your name over two hundred times and discover you are no one."

År 2025 lever den amerikanska befolkningen helt för sina underhållnings- och tävlingsprogram. Nåja, de rika lever för dem, medan de fattiga kämpar för sin brödföda i dem. Den mest populära tävlingen kallas för "The Running Man". Deltagaren tjänar pengar varje timme han lyckas hålla sig i frihet och vid liv. Ben Richards måste lämna fru och barn för att delta i tävlingen. Han har inget val - om han inte kan skaffa pengar kommer hans dotter att dö i obehandlad influensa. Om han lyckas hålla sig undan i en månad blir han miljardär och jakten slutar. Nedräkningen har börjat och klockan tickar...

Som jag har varit inne på i mina tidigare recensioner av böckerna som King skrev under namnet Bachman tillhör dessa ofta hans mest säregna och tilltalande verk. Så är även fallet med The Running Man. Boken följer en dystopitradition inom science fiction-litteraturen, men klarar ändå av att säga något eget. Att King skrev en dystopi där dokusåpor med dödlig utgång är högsta underhållning redan 1982 är riktigt imponerande. I grund och botten är The Running Man, tillsammans med den tidigare recenserade Bachman-boken The Long Walk (1979), stora inspirationskällor till exempelvis The Hunger Games (2008) och Battle Royale (1999).

Tematiskt känns The Running Man fortfarande fräsch, och protagonisten Ben Richards är en av Kings bästa antihjältar. Idag är boken och karaktären Richards troligen mest kända för den extremt kitschiga (och ack så underhållande) filmatiseringen från 1986. Även om nämnda film är väldigt kul är det synd att inte fler läst boken. Det är en helt annan historia med mycket mer karaktärsfokus, utan wrestlarpersonas med motorsågar eller Arnold Schwartzenegger. Gör dig själv en tjänst och läs boken och se filmen, fast med helt olika förväntningar!

Även om The Running Man fortfarande fungerar riktigt bra är det inte en perfekt dystopiskildring. Språket är exempelvis några grader sämre än vad King brukar prestera. Enligt egen utsago skrev han boken på en vecka, vilket man verkligen kan märka ibland. Den hade mått bra av lite mer tid, mer utmejslade bihistorier och egentligen mer av allt! Men, för er som vill läsa en fascinerande och fortfarande aktuell framtidsvision (även om 2025 ligger lite väl nära i tid år 2013) rekommenderas The Running Man varmt.

Betyg: 4 and it ends with a big explosion! av 5 möjliga

Regi: Eric England

Manus: Eric England

Medverkande: Najarra Townsend, Alice Macdonald, Katie Stegeman mfl.

Produktionsbolag: BoulderLight Pictures & Southern Fried Films

År: 2013

Längd: 78 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2281159/

På ett eller annat sätt ställer alltid våra äckliga kroppar till det för oss. Vissa film- och litteraturteoretiker menar på att all skräck kan spåras till rädslan för vår egen kropp i en eller annan mån. Jag tror det är därför som många filmer i den här subgenren, som vi kan kalla för medicinsk skräck, fungerar så pass bra. Contracted är rent objektivt sett inte en lysande film på något plan, men lyckas med det en bra skräckfilm ska göra - skapa en obehagskänsla som inte vill släppa.

Filmen handlar om Sam, nyligen utflyttad från sin flickvän och nu tillbaka hos sin mor. Under en blöt utekväll där Sams flickvän inte dyker upp som utlovat får hon nog och hittar en kille att ha ett one night stand med. Dagen efter börjar märkliga saker hända med Sams kropp. Till en början verkar det vara ett extremt fall av PMS, men snart blir det bara värre... och varför letar polisen efter killen hon hade sex med?

När en film börjar med att någon har sex med ett lik vet man att det här blir en rulle med massor av kroppsäckel. Inte helt olik Teeth (2007) utforskar Contracted kvinnlig sexualitet genom gamla myter och vandringssägner, men olikt Teeth är den här filmen inte så mycket kvinnokraft som kvinnoförfall. Sams situation är becksvart, även utan vad hon nu dragit på sig från Mr. X. Det gör också att filmens berättarteknik blir lite väl ryckig. Var det inte nog med sjukdom? Måste vi plåga vår protagonist med allt annat också? Men! Sen kommer slutklämmen! Utan att avslöja twisten lyckades Englands manus lura mig och det på ett bra sätt.

Skådespelarmässigt är det lite upp och ner, men den viktigaste rollen (Sam) spelas med bravur av Najarra Townsend. Hon lyckas skildra det kroppsliga och psykiska förfallet väldigt väl, även om filmen gärna hade fått ta lite mer tid på sig för att etablera karaktärer och relationer. Speltiden klockar in på 78 minuter, vilket är väldigt kort även för en skräckfilm. Så om du gillar genren eller åtminstone inte dör av äckel gällande kroppsfunktioner rekommenderas Contracted. RFSU kan dessutom använda den som skrämselpropaganda om andan faller på!

Betyg: 4- äckliga kroppar av 5 möjliga

Regi: Jacob Vaughan

Manus: Benjamin Hayes & Jacob Vaughan

Medverkande: Ken Marino, Gillian Jacobs, Peter Stormare  mfl.

Produktionsbolag: New Artists Alliance/Floren Shieh Productions/Duplass Brothers Productions

År: 2013

Längd: 85 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2274570/

Alla som dras med någon form av kronisk magåkomma vet att det ibland kan kännas som det lever en demon i magen. Tänk om det faktiskt var så? Det är verkligheten som Duncan får förlika sig med när hans gastrologiska problem visar sig vara en tvärhand hög liten demon som han döper till Milo. Milo, boende i Duncans tjocktarm, dyker fram när hans "värd" känner sig stressad eller arg - och är det något Duncan är så är det stressad och arg...

En sak som trots allt är lite positiv med att ha en kronisk magåkomma är att man utvecklar en ganska sofistikerad galghumor. Bad Milo! är full av just denna typ av roligheter uppblandat med lite äckelscener och till och med en gnutta rörande psykologiska undertoner. Det är minst sagt en säregen mix som Hayes och Vaughan bjuder på i sitt manus.

Ken Marino är riktigt rolig i huvudrollen som Duncan, den överdrivet snälle killen som hela tiden får skit just för att han är så pass snäll. Hans chef utnyttjar hans trevliga personlighet för att få honom att göra skitgöra, hans mor dejtar en kille som är yngre än Duncan men som vill att han kallar honom för "pappa" och hans fru tjatar på honom att de ska skaffa barn. Det finns alltså stressmoment så det räcker och blir över. Duncan finner dock viss "hjälp" hos Dr. Highsmith, en totalt bindgalen psykolog spelad av Peter Stormare. Och det är den mest sansade beskrivningen av protagonisten jag kan skriva!

Det mesta är bra i Bad Milo! utan att för den delen vara lysande. Det som drar ner betyget något är att efter Hayes och Vaughan har presenterat sin idé tappar filmen i viss mån fokus i sitt berättande. Det finns en klar röd tråd i storyn, men jag kände att manusförfattarna ibland missade ganska självklara möjligheter till komik. Bad Milo! är inte för alla, men för fans av skräckkomedier är det här stundtals riktigt kul! Dessutom är Milo rätt söt för att vara en rövdemon.

Betyg: 4- rövdemoner av 5 möjliga

Regi: Richard Schenkman

Manus: Jerome Bixby

Medverkande: David Lee Smith, Tony Todd, John Billingsley mfl.

Produktionsbolag: Falling Sky Entertainment

År: 2007

Längd: 87 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen Btl

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0756683/

Professor John Oldman säger upp sig från jobbet med kort varsel - så pass kort varsel att hans kollegor inte hinner säga hej då. När han packar ihop sina saker bestämmer kollegorna sig för komma över med en bit mat. Vad de inte kan ana är att John bär på en hemlighet. Han har levt 14 000 år. Men det kan väl inte vara sant? Eller?

The Man From Earth är ännu en av de där filmerna jag hittade på en lista över orättvist bortglömda filmer. Och ja, jag måste säga att The Man From Earth är orättvist bortglömd. I princip hela handlingen utspelar sig i ett enda rum med en enda lång konversation. Utan ett manus med riktigt bra dialog hade det här inte fungerat överhuvudtaget. Jerome Bixby har lyckats berätta en riktigt intressant historia som klarar sig bra utan flashiga specialeffekter och dyr produktion.

Skådespelarna är för det mesta riktigt bra, med flera välkända birollsskådespelare i rollistan, men det här är som sagt Bixbys film. Manuset är logiskt inom sin egen kontext och håller hela vägen - hur bisarra påståenden John än kommer med. Filmen förlorar toppbetyg främst på grund av att jag hade önskat ett mer öppet slut och att den avskalade produktionen trots allt hade kunnat tajtats till något. Det behöver inte kosta så otroligt mycket. Historien blir dock inte lidande av produktionen. Om ni är ute efter smart science fiction, uppblandat med historia och filosofiska utläggningar här och där rekommenderas The Man From Earth.

Betyg: 4 fast den hade varit ännu bättre som bok av 5 möjliga

Regi: Louis Leterrier

Manus: Ed Solomon/Edward Ricourt/Boaz Yakin

Medverkande: Jesse Eisenberg, Mark Ruffalo, Woody Harrelson mfl.

Produktionsbolag: K/O Paper Products/SOIXAN7E QUIN5E/See Me Louisiana

År: 2013

Längd: 115 min

Land: USA/Frankrike

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1670345/

Film som handlar om scenmagiker brukar bli bra, eller åtminstone intressanta nog att se. Därför var jag lite förvånad över mitt eget ointresse för Now You See Me när jag såg den första trailern. Det verkade som en typisk söndagsrulle, och tja, det är ju söndag. 

Now You See Me tar sin början med att fyra magiker från vitt skilda delar av USA kallas till ett möte i New York. Alla är de ledande inom sina respektive discipliner, men ingen har inte fått det där stora genombrottet än. Ett år efter deras möte, vem som än kallade till det, har de fyra bildat showgruppen The Four Horsemen och uppträder för fullsatta hus. Men vad hände egentligen under det där mötet? Vem bestämde sig för att ge fyra, förvisso talangfulla men ändå oprövade, personer de resurser de behövde och varför? När gruppen dessutom lyckas råna en bank på andra sidan Jorden samtidigt som de står på scen i Las Vegas tvingas FBI-agenten Dylan Rhodes ställa sig frågan - finns magi på riktigt?

Jag älskar att bli lurad. Om en film lyckas lura mig på ett smart sätt kan jag bara applådera smarta manusförfattare. Filmer som vrider och vänder på begreppen för vad vi tror oss se och vad vi egentligen ser behöver sin man eller kvinna bakom pennan. Now You See Me lyckas hålla mitt intresse fram till filmens sista tio minuter. Det är inte dåligt i sig, men slutet känns något framhastat. Därmed inte sagt att jag inte var underhållen!

Flera av Hollywoods mest lovande unga skådespelare (Eisenberg, Franco mfl) delar filmen med riktiga gamla rävar som Michael Caine, Morgan Freeman och Woody Harrelson. I motsats till exempelvis Ocean's Eleven (2001) blir det skådespelartunga heistdramat dock aldrig en ursäkt för att visa upp alla kända namn man kunde få med i samma film. Alla spelar en gedigen roll och gott så. Harrelson är en sorgligt underanvänd skådespelare och lyckades bli min favorit även den här gången.

Manuset innehåller även en intressant, sällan skådad i amerikanskproducerad film, anti-kapitalistisk ton. De karaktärer som försöker sko sig på att lura andra blir själv lurade gång på gång av våra protagonister. Å andra sidan är det kanske inte så konstigt att göra exempelvis försäkringsbolag som lurade offer för Katrina till bad guys. Det är ganska ruttet om man säger så.

För er som gillar att klia er i huvudet både en och två gånger när ni funderar på hur saker och ting hänger ihop rekommenderas Now You See Me varmt. Det är inte det bästa jag sett i genren, men förtjänar mer uppmärksamhet än vad den fått.

Betyg: 4 fingerfärdiga illusionister av 5 möjliga