Regi: Kevin & Michael Goetz

Manus: Kyle Killen

Medverkande: Josh Duhamel, Dan Fogler, Miracle Laurie mfl.

Produktionsbolag: Anonymous Content & Best Medicine Productions

År: 2013

Längd: 86 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2012011/

Mitchell och Carter, tidigare bästa vänner, har glidit ifrån varandra mer och mer i och med Mitchells äktenskap. En grabbhelg för att liva upp vänskapen igen tar snart en mörk vändning när deras bil går sönder mitt ute i öknen. Strandsatta, utan mat och vatten, börjar snart gamla konflikter dras upp till ytan igen...

Alla som är 30-någonting konfronteras förr eller senare med faktumet att du spelar för en av två sidor - familje- eller singelsidan. Vänskap prövas, omformas, rinner ibland ut i sanden och det är så livet måste få vara. Förhoppningsvis går du bra ihop med polarnas respektive, men ibland får du snällt stå tillbaka. Det är just den här känslan som Scenic Route fångar perfekt. Det är vuxenlivet 2.0 som börjar tidigare för vissa och inte alls för somliga.

Scenic Route tillhör typen av film som jag verkligen beundrar. Den utspelar sig nästan uteslutande på ett och samma ställe, med i princip bara två skådespelare. Det ställer stora krav på manus, karaktärsutveckling och dialog. Kyle Killen lyckas för det mesta skapa en trovärdig och snabbt berättad historia, som bara dras ner av vissa ack så viktiga detaljer. Den som stör mig mest är varför Mitchell och Carter inte beslutar sig för att gå mot närmsta stad. De har en karta, det är cirka nio mil dit, men nio mils gång (även i öken) är nog att föredra än att dö av törst. Nåja...

Josh Duhamel och Dan Folger är riktigt bra i huvudrollerna och det är lätt att tro att de skulle kunna vara vänner på riktigt. Speciellt Duhamel, killen med familj, är imponerande i sin slitning mellan sin lojalitet mot sin gamle vän och sin nya fru. Regin är tajt och håller tempot uppe under större delen av filmen. Det finns svackor här och där, och i en film som bara är 86 minuter lång är det ganska märkbart. För den som gillar road movies (även om det är en stillastående sådan), god karaktärsutveckling och bra dialog rekommenderas dock Scenic Route varmt.

Betyg: 4 improviserade mohawks av 5 möjliga

Regi: James Wan

Manus: Chad & Carey Hayes

Medverkande: Patrick Wilson, Vera Farmiga, Ron Livingston mfl.

Produktionsbolag: The Safran Company & Evergreen Media Group

År: 2013

Längd: 112 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1457767/

Carolyn och Roger Perron flyttar med sina barn in i en gammal villa i Rhode Island. Snart börjar diverse mystiska saker att hända och paret börjar motvilligt tro att huset är besatt. Ed och Lorraine Warren, specialister på det paranormala, bjuds in för att... har jag inte sett den här filmen redan? Jo, det är The Amityville Horror (1979)... igen.

Baserad på "sanna" händelser (även om rapporter om Ed och Lorraine Warren pekar på att de med stor sannolikhet var bluffmakare) är The Conjuring ännu en återberättning av en historia som jag sett åtskilliga gånger redan. Den stora skillnanden mellan The Conjuring och föregångarna är att den här gången berättas historien bra. James Wan är en duktig regissör när han får jobba med rätt material och med det här manuset har bröderna Hayes äntligen skrivit något som funkar i genren. Jag får dock ge bröderna Hayes en liten brasklapp för den väldigt korthuggna avslutningen, men annat än det blir deras manus väldigt spännande och tätt i Wans händer. Det har framförallt med uppbyggnad att göra.

Det är enkelt att göra en kass skräckfilm, men det som verkligen skrämmer oss måste ha karaktärer som vi bryr oss om. Annars blir de helt enkelt kanonmat att bara skjutas (huggas/dränkas/elektrifieras etc.) ihjäl. Manuset lyckas på ett bra sätt visa på den lyckliga familjen, och dess komponenter, som sakta men säkert slits sönder av saker de inte kan kontrollera. Patrick Wilson och Vera Farmiga är bra i huvudrollerna, fotot är oftast snyggt (och 70-talsblekt) och effekterna fungerar allt som oftast mycket bra. Det är bara ett problem - det är så förbaskat välbekant!

Med ett mycket gott hantverk och en historia som berättas förr (om än sämre) blir en betygssättning av The Conjuring svår att genomföra. Om jag inte hade sett de tidigare versionerna, oavsett namn, hade jag säkert kunnat släppa att det här i grund och botten är en remake, men nu ligger det och gnager i bakhuvudet. The Conjuring kom tyvärr 35 år för sent. The Amityville Horror har på gott och ont blivit en del av populärkulturen. Om du lyckats undvika den kan du plocka bort minustecknet i betyget. För en luttrad skräckfilmsräv som undertecknad är det fortfarande en bra film, om än med brist på originalitet. Och nej, det är inte "den mest skrämmande filmen någonsin". Om ett år kommer kidsen ha sett en ny "mest skrämmande film någonsin."

Betyg: 4- gjordes om, gjordes rätt, gjordes för sent av 5 möjliga

FFF 2013 dag 10: Halvtrista vampyrer, gråtande recensenter och en festivalgeneral i hajfena

Det har varit tio dagar fylld av film, underbara människor och på tok för lite sömn. Till sist kom sista festivaldagen och även om min kropp tackade och bockade vill jag egentligen bara fortsätta. Fantastisk Filmfestival är något av det finaste som vi har att erbjuda i filmväg i Sverige. Jag har varit på de "stora" festivalerna i Stockholm och Göteborg, men FFF är fortfarande min favoritfestival i landet. Anledningen är lika enkel som imponerande - det finns inget annat ställe som publiken är lika engagerad och inget annat ställe där man kan komma filmskaparna lika nära. Som genrefilmfestival fyller dessutom FFF ett viktigt hål i gränslandet mellan fin- och fulkultur. FFF är helt enkelt skitfin kultur. Det är kanske därför jag trivs så bra som jag gör där? 

Dagens inlägg kommer delas upp i två. Om ni bara är intresserade av vem som vann vad rekommenderar jag nästa inlägg. För er som vill läsa om mer cool film - läs vidare.

Dagen skulle ha börjat med en screener av den japanska kampsportrullen Bushido Man (2013). Det projektet fick dessvärre läggas ner efter en halvtimme då filen jag fått från bolaget började skrika i högtalarna. Det lilla jag hann se var dock bra, så det kommer med största sannolikhet en recension på nämnda film vid ett senare tillfälle.

Dagens första film blev istället den schweiziska vampyrfilmen Chimères (2013). Fotografen Alex och hans flickvän Livia är på semester i Rumänien. Efter en blöt utekväll blir Alex påkörd av en bil och förs svårt skadad till det lokala sjukhuset. Efter att ha återhämtat sig nog för att åka hem till Schweiz börjar Alex uppleva märkliga saker. Han börjar bli ljuskänslig, hans tänder börjar växa och han har en oförklarlig dragning till mänskligt blod...

Chimères tar en ganska originell vändning på hela vampyrlegenden genom att låta Alex smittas genom en blodtransfusion. Det gör att hans vampyrsida växer fram successivt och det är här filmen också har sina bästa scener. Dessvärre utvecklas filmen till en ganska standardiserad vampyrrulle efter hand och det blir aldrig riktigt intressant. Huvudanledningen är att jag inte känner något för karaktärerna. De är bara där. För diggare av genren kan det vara värt att kolla in. Själv är jag ganska mätt på vampyrer just nu. 2 men han glittrar i alla fall inte i solljus av 5 möjliga.

Efter en snabblunch var det dags för min enda officiella intervju på festivalen. Navot Papushado, en av regissörerna bakom den fantastiska thrillern Big Bad Wolves (2013), visade sig vara en mycket trevlig man som jag gärna skulle pratat väldigt mycket mer med. Det kommer jag också göra via nätet för att slutföra den ganska korta intervjun. Den kommer förhoppningsvis att publiceras i sin helhet nästa vecka.

En snabb cykeltur förde mig till Filmstaden för en av filmerna jag sett fram emot mest på festivalen; Joss Whedons tolkning av William Shakespeares Much Ado About Nothing (2012). Jag har varit stort fan av Whedon sedan Buffy The Vampire Slayer (1997 - 2003) och har peppat som en galning inför den här rullen sedan jag hörde att Whedon återförenar kärleksparet från Angel (1999 - 2004), Amy Acker och Alexis Denisof. Och ja, Acker och Denisof har verkligen kemi mellan sig även i den här produktionen. Scenerna dem emellan är filmens absoluta höjdpunkt, men jag är inte så säker på resten av rullen. 

Much Ado About Nothing är en av Shakespeares mest spelade komedier och jag förstår varför. Den är enkel att adaptera och sätta i vilken kontext som helst, den är tillräckligt lättsam för att inte skrämma bort folk som annars är allergiska mot barden och tidigare filmatiseringar har visat att den passar ypperligt på film. Problemet med Whedons tolkning är att han knappt gör en tolkning. Handlingen är förlagd till Los Angeles och nutid, men med nästan oförändrad dialog och tolkningar av rollerna blir det en förvisso väldigt trogen men ack så opersonlig version. Om vi bortser från Acker och Denisof är skådespelarna inget att hänga i julgranen och av någon anledning har Whedon valt att filma i svartvitt. Inget ont om svartvitt, men i en film som Much Ado About Nothing tillför det inget, utan ger bara en urtvättad stil som inte passar den rappa dialogen och storyn.

Jag förstår varför Whedon ville göra den här filmen efter att ha gjort specialeffektstunga The Avengers (2012), men Much Ado About Nothing blir nog en fotnot i regissörens CV. Eftersom det trots allt är en bra historia och Acker och Denisof är grymt bra är jag ändå beredd att ge den 3 sidoprojekt av 5 möjliga. Se istället Kenneth Branaghs version från 1993. Den är bättre på nästan alla plan... trots att den har Keanu Reeves i rollistan.

Att som science fiction-nörd påstå att den polske författaren Stanislaw Lem är överskattad är som att svära i kyrkan. Mest känd är han för sin bok (och sedermera film) Solaris (1961), men Lem har en diger bibliografi. The Congress (2013) är löst baserad på Lems roman The Futurological Congress (1971), men har genomgått en rejäl förvandling i adaptionen.

The Congress handlar om hur Robin Wright, en gång erkänd skådespelerska med en lysande framtid framför sig, kontaktas av sin agent med ett erbjudande. Filmbranschen håller på att genomgå en förändring där bolag köper rättigheterna till en skådespelares kropp och uttryck för att sen på digital väg kunna sätta in dem i vilka filmer de vill. En scanningsprocess genomförs, den riktiga skådisen får skriva på ett kontrakt om att aldrig skådespela igen och bolagen slipper bångstyriga aktörer. Robin är en av de första som erbjuds processen, vilket gör hennes alter ego till en stjärna igen. Robin själv tar hand om sin familj bäst hon kan och bjuds efter 20 års trogen tjänst in till en kongress där nästa steg i underhållningsbranschen ska avslöjas...

Robin Wright spelar sig själv i The Congress och har mycket riktigt gjort diverse märkliga beslut i sin karriär, som efter rollen i Forrest Gump (1994) pekade spikrakt uppåt. Jag vågar påstå att hon gör sitt livs roll i den här filmen. Tillsammans med regissören och manusförfattaren Ari Folman (Waltz with Bashir, 2008) lyckas Wright förmedla en sådan sårbarhet och verkar så äkta i alla sina känslor att jag mot slutet av filmen bölade som ett barn. The Congress har verkligen allt. Det är en spännande historia om identitet, vår besatthet av ungdom och vårt behov av eskapism. Samtidigt är det en rejäl känga till Hollywood-systemet och ett porträtt av en medelålders kvinna som inte längre har något att förlora... eller tror att hon inte har det. Visuellt magnifik med en blandning mellan live action och animation (scenerna på kongressen i fråga är animerade) är The Congress den bästa film jag sett hitintills i år. Om den får en större distribution på de svenska biograferna kommer jag se den igen. Om den bara släpps på dvd/blu-ray kommer jag köpa den så fort den kommer. 5 sällsamma och vackra visioner om framtiden av 5 möjliga.

The Congress föregicks av prisutdelning av olika slags. Jag tänker skriva mer om det i nästa inlägg, så var lugna. Innan festivalens sista film, We Are What We Are(2013), var det dock dags för den nya traditionen på festivalen - general Johan Barrander gör något galet. Förra året var det karaoke till filmen Manborg (2011) och som en annan Benjamin Syrsa fortsatte Barrander sin sånginsats i år. Den här gången iklädd hajfena gjorde han en uppskattad tolkning av Quints Sharknado. Med tanke på hur många kameror det fanns i publiken kommer detta spektakel säkert ut på YouTube i dagarna. Jag blev ju lite besviken att det inte var Hentai Kamen (2013) som tolkades, men vid närmre eftertanke borde jag kanske vara tacksam.

Festivalen avslutades som sagt med Jim Mickles re-make av den mexikanska kannibalfilmen med samma namn. En hårt ansatt far måste fortsätta familjens tradition med att varje år kidnappa och äta upp en människa. Samtidigt är hans båda döttrar tveksamma till om de vill fortsätta vara en del av ritualen.

Välspelad och med ett mycket vackert foto är det här en re-make som överträffar originalet. Konstaterande att "vi gör som vi alltid har gjort" blir väldigt effektivt i och med att familjen (nåja, döttrarna i alla fall) anses normal i övrigt. Barnen går i skolan, växer förvisso upp i en strikt kristen miljö, men har inga saker för sig som gör att tankarna går till Leatherface och kompani. Den nedtonade stilen hos karaktärerna gör också skräckelementet så mycket starkare. För er som inte är äckelmagade rekommenderas We Are What We Are. 4 matiga soppor av 5 möjliga.

Sista dagens kortfilmer var överlag bra. Den spanska Death Chase (2012) var en förvånansvärt välgjord miniwestern med allt en sådan bör innehålla. En man beger sig ut på jakt efter sin frus mördare men får mer än bara revolvermän på halsen. Mycket intressant och bra för oss som gillar westerns.

Den brittiska Our Name Is Michael Morgan (2012) var en väldigt brittisk take på vad som händer när en försäljare upptäcker att någon som utger sig för att vara honom har klampat in i hans territorium. Fast... vad säljer företaget egentligen? Ganska kul utan att vara något extremt minnesvärt.

Med det avslutas mina korta recensioner från Fantastisk Filmfestival 2013. Glöm inte att kolla in nästa inlägg för vinnarna, både juryns och mina egna, och avslutande tankar om FFF 2013!

FFF 2013 dag 8: Smutsiga holländare, pestopirog och vadslagning på hög nivå

Jag har kommit in i en behaglig lunk med lärarjobb, tupplur på soffan och en kväll fullspäckad med film. Jag sörjer lite att det snart är över för det här året, men laddar inför nästa stora grej på bloggen. Vad den är tänker jag inte avslöja, men det kommer krävas en jäkla massa jobb och blir troligen inte klar förrän i december. Nåja, den som lever får se.

Gårdagen började med en film som jag funderat på om jag verkligen skulle se. Beskrivningen i festivalkatalogen av den holländska Borgman (2013) var ganska kortfattad i all sin förvirring. Efter att ha sett filmen måste jag dock erkänna att jag troligen inte kan beskriva filmen bättre själv.

Borgman tar sin början med att en man vaknar upp i sin jordhåla i skogen. Han inser att någon är ute efter honom och flyr därför in mot ett närliggande samhälle. Han är smutsig och vill desperat ha ett bad. Det finns av förklarliga skäl inte någon som vill släppa in en hemlös man som ser ut som han kunde vara en sektledare, men till sist förbarmar sig en trebarnsmor sig över främlingen. Det blir början på en mycket säregen och skrämmande relation mellan Camiel Borgman och hans nya välgörare.

Oj, vad jag hörde många arga och elaka ord om den här filmen när jag gick ut från salongen! Den var obegriplig! Den var för långsam! Den var tråkig! Jag håller absolut inte med. Borgman är förvisso en långsam film, men den liknar inte något du sett tidigare. Jag påmindes om min stora favorit, David Lynch, under långa delar av filmen. Jan Bijvoet är underbart obehaglig i huvudrollen och hela filmen har en krypande, suggestiv känsla över sig. Att den skulle vara obegriplig håller jag inte heller med om. Den är utmanande, ja, och jag kommer säkert få se om den innan jag förstår hela handlingsförloppet, men i motsats till de "skumma" filmer jag sågat under veckan har Borgman en handling. Det är en inte en perfekt film (här finns exempelvis att jobba på när det gäller klippning och kameraarbete), men det är definitivt en unik film. 4 smutsiga holländare av 5 möjliga.

Kvällens andra film var inte lika utmanande eller skoj. Dark Touch (2013) är en amatörmässig skräckfilm enligt standardmodellen onda-barn-gör-onda-saker-men-är-egentligen-inte-så-onda-utan-mest-ledsna. Niamh är den enda överlevande från en brandkatastrof där resten av hennes familj dog. Några av familjens vänner adopterar Niamh tills vidare, men snart börjar märkliga saker ske även i deras hus.

Okej, om ni trots allt tänker se Dark Touch så kommer här en spoiler: Niamh får saker att hända på telekinetisk väg eftersom hon blivit traumatiserad av sina hemförhållanden. Om ni ska göra en film på temat utsatta barn, gör det inte så här, okej? Allt är under kritik i den här filmen; kameraarbete, skådespelarinsatser, manus och produktion. Det var så pass illa att jag inte orkade sitta kvar utan gick och käkade en överpriserad pestopirog på 7-11 istället. Om jag lämnar en biosalong är det riktigt uselt. Tyvärr kan det inte bli annat än bloggens tredje nolla genom tiderna, även om den står som en etta i statistiken. Måste skapa en ny kategori till avskräde av den här typen. 0 skriva-på-näsan-symboler av 5 möjliga.

Kvällen avslutades med den becksvarta komedin Cheap Thrills(2013). Craig har en allmän skitdag. Inte nog med att han, frugan och deras nyfödde son håller på att bli vräkta från sin lägenhet, utan innan morgonen är över har han dessutom fått sparken från sitt jobb. När han dränker sina sorger på en lokal bar stöter han på Vince, en gammal polare från gymnasietiden. Efter några öl blir Craig och Vince inbjudna till en annan gästs bord, den stenrike Colin och hans troféfru Violet. Colin har en idé för att fira Violets födelsedag. Han vill utmana grabbarna på en serie dueller där vinnaren får betalt...

Det blir inte så mycket mörkare komedi är Cheap Thrills. Den fruktansvärda desperation som Craig känner inför sitt ekonomiska öde kontrasterat med Craigs extremt slösaktiga livsstil är nog för att ge ångest bara det. När utmaningarna blir mer och mer utstuderade och våldsamma sätter man skrattet i halsen lika många gånger som det kommer ut. Det är en tämligen enkel idé men väl genomförd. Kopplingen mellan den ekonomiska situationen för mängder av amerikaner just nu och filmens historia gör att den dessutom känns aktuell. Problemet med Cheap Thrills är att manuset kör ett eller två varv för mycket. Till sist går det inte riktigt att höja utmaningsgraden längre utan filmen ebbar ut. Det är dock en sevärd rulle om du gillar svart komedi... och inte är äckelmagad. Här finns några riktigt slemmiga scener som till och med fick mig att svälja en gång eller två extra. 3+ finger foods av 5 möjliga.

Om kvällens långfilmer var en blandning mellan högt och lågt var kortfilmerna desto jämnare. Danska The Good Company (2012) var en absurd liten pärla om hur en man dödar sin fru precis innan de ska ha en middagsbjudning för några nära vänner. Hur ska han dölja det faktum att frun ligger död i köket? Holländska (mycket Holland för pengarna!) The Life of Death (2012) är en mycket vacker animerad kortfilm om hur en representation av Döden blir förälskad i en hjort. Problemet är bara att allt han rör vid dör.

Två bra kortfilmer till trots så tillhörde kortfilmskvällen helt klart belgisk/schweiziska A Better World (2013). Henry är en väldigt lojal arbetare i ett totalitärt framtida statsskick. Glad över att regimen precis beslutat att förbjuda leenden på allmän plats går Henry och lägger sig en kväll. Snart vaknar han upp av ett förfärligt oväsen. Regimen har fallit, folk firar på gatorna... men vad ska då hända med Henry? A Better World är den bästa kortfilmen jag sett på festivalen hitintills. Som storkonsument av dystopisk science fiction låg den rätt i linje med min smak. Samhällskritisk, rolig och samtidigt känslosam - A Better World bör ses av alla.

Ikväll ser jag hajar i tornados, ett israeliskt hämnddrama och avrundar med en zombierulle på en damtoalett. Dessutom en shout out till Henrik Möller som jag pratade kort med igår: Glömde fråga när långfilmen kommer!

FFF 2013 dag 7: Slackers, kannibaler och sömnarbete

För en knapp vecka sedan skrev jag att FFF inte låg på latsidan när det gällde bra kortfilm även det här året. Snarare är det nog jag som legat på latsidan när det gäller just kortfilmerna. Förutom första dagens sniglar i rymden har jag tyvärr inte sett något som jag tyckt riktigt mycket om heller. Det rådde den brittiska Sleepworking (2012) bot på igår.

I en nära framtid erbjuder ett företag en väg ut ur den skuldfälla många plågas av - ge oss din kropp under de timmar du sover och vi får dig att genom implantat genomföra enklare arbetsuppgifter som inte stör din sömn. Du kan nu jobba 18 timmar om dygnet utan problem. Fast... "inga problem" visar sig snart vara en ganska lös definition för sömnarbetaren Alice.

Förutom ett lite väl hastigt slut gillade jag verkligen Sleepworking och hoppas att den plockas upp till fullängdsfilm av något bolag. Idén och designen är verkligen spännande! Jag vill också slå ett slag för den Oscarsnomninerade kortfilmen Death Of A Shadow (2012) som visas innan Talaash (2012) imorgon. Mycket vacker, sällsam och väl värd att se på duk. Själv kommer jag befinna mig i Stadshallen vid tidpunkten för att se den med största sannolikhet extrainsatta creature featuren Sharknado (2013). Hur som helst bjöd gårdagen också på två långfilmer för min del. Dagens första film, May I Kill U? (2012, 3+ opassande badrutiner av 5 möjliga) recenserade jag i förväg så kvällen började med min nya favoritslackerrulle, Doomsdays (2013).

Doomsdays låter oss följa Bruho och Dirty Fred (för övrigt bärlik festivalbossen Johan Barrander) på deras vandring genom de amerikanska förorterna på jakt efter... ja, vad är de på jakt efter? Inget särskilt faktiskt. Bruho är helt övertygad om att världen står inför en stundande apokalyps på grund av att oljan håller på att ta slut. Fred däremot tycker att om världen ändå ska ta slut kan man lika bra passa på att ha så kul man kan under tiden. De båda anammar en livsstil som går ut på att bryta sig in i sommarhus, ta vad de vill och behöver för att sen dra vidare - när Bruho inte måste mörda varenda bil han ser det vill säga.

Jag gick in till Doomsdays helt oförberedd på vad jag skulle få se. Det här är en slags On the Road (1957) för 2010-talet, men i motsats till Jack (eller "Hack" som jag brukar kalla honom) Kerouacs osympatiska rövhål till huvudkaraktär vill jag veta vad som händer med Bruho och Fred. Det hade kunnat falla helt pladask och blivit en serie osammanhängande scener, men Eddie Mullins (även regi) manus är så förbaskat roligt skrivet att jag inte kunde värja mig. Den enda smolken i bägaren är att det ibland bli lite för långsamt och småmuserande för sitt eget bästa, men Doomsdays är en mycket sevärd film! 4+ preapokalyptiska vandringar av 5 möjliga.

Kvällen avslutades med den nya zeeländska kannibalsplatterkomedin Fresh Meat (2012). Rina återvänder hem från sin internatskola bara för att hamna i ett gisslandrama när ett gäng förrymda brottslingar bryter sig in i deras hus. Frågan är bara om de borde valt ett annat hem att bryta sig in i. Familjen har nämligen något de vill berätta för Rina: de har återuppväckt en obskyr maorisk religion som kräver kannibalism och människooffer.

Jag såg bilden på Temuera Morrisons (Rinas far, Hemi) galna anlete i festivalkatalogen och blev såld direkt. De få filmer jag sett med inslag från maorikulturen har samtliga variant riktigt skruvade eller bra. Fresh Meat blev ingen besvikelse. Den är totalt bindgalen från ruta ett och jag fullkomligt älskar det! Speciellt kemin mellan Hanna Tevita (Rina) och Kate Elliott (brottslingarnas ledare, Gigi) är ofta fruktansvärt roligt när Rina slits mellan sina lustar för Gigi, att vara fånge till den samma och dessutom försöka hantera att hennes familj har blivit kannibaler. Tyvärr håller det inte riktigt hela vägen och filmens bisarra men lättsamma ton hamnar lite på skam mot den sista kvarten. Vägen dit är däremot riktigt bra! 4- på tok för tjocka taiwanesiska transvestiter av 5 möjliga.

Ikväll tittar jag på holländsk thriller, fransk/irisk/svensk skräck och amerikansk dramathriller. Hepp!

FFF 2013 dag 5 & 6: Vila, svamptrippar och dysfunktionella familjer

Efter att ha varit på FFF fyra dagar i rad och sett allt jag kunde se var det ganska skönt att kunna lägga in en vilodag i måndags. Festivalen körde endast två filmer under just måndag och den ena av dem, Rurouni Kenshin (2012, 4+ felvända svärd av 5 möjliga) hade jag redan recenserat. Måndagens andra feature var Ben Wheatleys A Field In England (2013).

Ett par soldater deserterar från armén under 1600-talets engelska inbördeskrig. Snart stöter de på två män som påstår att fältet de går på har en skatt nedgräven i sig. De båda soldaterna tvingas gräva efter skatten, allt medans deras psykiska hälsa blir allt sämre på grund av en måltid med psykadeliska svampar. 

Ja... vad säger man? För mig har film alltid varit ett berättande medium först och först sekundärt ett bildkonstnärligt dito. Därför har jag jättesvårt för film som har en helt okej grundstory och snyggt foto men som dränker detta i bildkonstnärliga amibtioner som gör berättandekonsten lidande. Det är precis det som Wheatley gör med A Field In England. Det värsta är att Wheatley har en bra film här någonstans men den går förlorad tillsammans med svampsoppan. 1 magisk svampsoppa av 5 möjliga.

Då var tisdagens föreställning av You're Next (2011) mycket roligare. Familjen Davison samlas för första gången på många år för att fira föräldrarnas bröllopsdag. Spänningarna mellan syskonen är tydliga, men alla kommer på andra tankar när de av någon anledning attackeras av tre tungt beväpnade män maskerade med djurmasker. Mördarna, vem de än är, kommer dock snart få lära sig att någon i huset vet hur man slår tillbaka.

You're Next följer i en lång rad filmer på liknande tema de senaste åren. Det verkar som om home invasion har blivit en subgenre inom skräckfacket, men det de flesta filmer av det här slaget misslyckas med är att skapa karaktärer som vi bryr oss om. You're Next tar sin tid med uppbyggnaden och låter oss följa karaktärerna en god halvtimme (eller en tredjedel av filmen) innan helvetet brakar löst. Det gör att den också är mycket bättre än merparten av sina genrekompisar. Överraskande välspelad, spännande och på sina ställen även rolig var You're Next en glad överraskning på tisdagskvällen. 4 överlevnadsexperter av 5 möjliga.

För att ni också ska få låten fast i skallen bjuder jag nedan på det mest framträdande spåret på soundtracket till You're Next. Det är ni värda.

Ikväll ser jag de två sena föreställningarna och försöker få koll på det enorma diskberg som samlats under veckan.

FFF 2013 dag 3: Hårdkokta damer, vacker apokalyps och perversa superhjältar

Marathon. Det var vad FFF-lördagen innebar för undertecknad. Trots att jag sett en av filmerna som visades idag i förväg blev fem filmer under dag 3 nästan lite för mycket. Jag är dock väldigt glad över att jag bet i det sura trötthetsäpplet (eller, jag drack en energidryck med smak av grönt äpple) och tog det sena kvällspasset i salongen. Annars hade jag kanske missat världens roligaste superhjältefilm.

Eftersom jag skickade ut förfrågningar om screeners till diverse bolag ganska sent så har några filmskapare inte hunnit svara på mina mejl innan festivalen drog igång. Idag blev det två oplanerade screeners hemma och min trötta kropp tackar och bockar. Eller, det gjorde den inte, den sträckte ut sig på soffan, suckade förnöjt och började dagen med att njuta av den hårdkokta westernrullen Sweet Vengeance (2013).

Sweet Vengeance, eller Sweetwater som den heter på IMDB, är en klassisk westernhistoria med coola män i hatt och här Calamity Jane-liknande hjältinna. Att påstå att jag gillar bra westerns är en underdrift. Jag skrev min mastersuppsats om den amerikanska monomyten i 1900-talets superhjälteserier (monomyt: tänk ensam, stark hjälte) och i den traditionen ingår definitivt westernmyten i ett historiskt perspektiv. Sweet Vengeance har alla de klassiska beståndsdelarna för en bra western, men faller något platt i och med att hjältinnan inte utvecklas fullt ut. Istället är det den gode sheriffen, spelad av en fantastisk Ed Harris, och den onde predikanten (Jason Isaacs) som stjäl showen. Det är lite synd att vad som kunde ha blivit en feministisk westernpärla inte riktigt når hela vägen fram med vad jag tror är dess ambition, utan blir en standardmässig, om än väldigt välspelad, hämndhistoria. Trots det älskar jag ju som sagt genren och de fina skådespelarprestationerna ger Sweet Vengeance ändå 3+ innovativa kolonoskopier av 5 möjliga.

Jag stannade hemma även för visningen av I Declare War (2013) som recenserats tidigare här på Skitfinkultur. Länken går till min recension där jag gav filmen 2+ rödfärgsgranater av 5 möjliga. Däremot hoppade jag på cykeln och drog mig till Stadshallen för visningen av en av filmerna jag sett fram emot mest på festivalen, rollspelskomedin Zero Charisma (2013).

Scott bor tillsammans med sin mormor och spenderar i princip varje vaken stund med att arbeta på sitt eget rollspel. Vi snackar rollspel av den gamla skolan här alltså, med tärningar, figurer, papper och penna. Som enväldig spelledare blir Scott väldigt upprörd när en av spelarna ställer in sin medverkan för en sådan trivialitet som att han håller på att förlora sin fru. När Scott hittar en ny spelare i Miles börjar han dock förlora kontroll över det som betyder mest för honom i livet - spelet. 

Som gammal roll- och figurspelare med medlemskap i Sverok är Zero Charisma en film som klippt och skuren för mig. Alla som har spelat rollspel har träffat på den där killen som kanske tar spelet lite för seriöst för sitt eget bästa och låter det kontrollera hans liv. Det är snubben som aldrig kan prata om något annat än drakar, demoner eller kobolds. Manusförfattaren Andrew Matthews har lyckats fånga den här typen av person perfekt, från klädstil och musiksmak till attityd gentemot världen. Sam Edison gör också en väldigt bra roll som den alltigenom otrevlige Scott. Med ett riktigt roligt manus med diskussioner om allt ifrån masturbation till Wonder Woman till vilket rymdskepp som egentligen är snabbast (plus för den subtila hinten till Star Trek: Voyager-avsnittet Threshold). Ibland blir den dock lite för mörk för sitt eget bästa och det är kanske inte en film du bör se om du redan känner dig lite nere. Därmed inte sagt att filmen är dålig, men jag tror den hade mått bra av en lite mer lättsam ton. 4 spelledare i behov av lite mer diversifierade intressen av 5 möjliga.

När jag rullat hem och tagit en tupplur plingade det till i dropboxen. Min förfrågan om en screener till kvällens The Battery (2012) kunde inte komma mer lägligt. Med en middag modell tyngre under bältet kändes det skönt att få andra gången under dagen kunna inta soffan och ladda batterierna inför kvällen.

The Battery utspelar sig tre månader efter zombieapokalypsen. Baseballspelarna Ben och Mickey driver planlöst runt i New England för att överleva för dagen när de en dag får ett meddelande på sina walkie-talkies. Det visar sig att det trots allt finns andra överlevare, men att Ben och Mickey knappast är välkomna.

Zombiegenren på film har gått på tomgång rätt länge nu. Ett dödligt virus förvandlar 99% av världens befolkning till levande döda (med eller utan att man blivit tuggad på) och en liten, men beslutsam, grupp överlevande bestämmer sig för att möta de omöjliga oddsen. Stop me if you've heard it. Till en början är The Battery inte särskilt annorlunda från den beskrivna formeln. Den har förvisso ett snyggare foto, men utöver det var jag rädd för att det skulle bli mycket av samma gamla vanliga kör. Tack och lov visar The Battery upp prov på riktigt bra manusskrivande, god karaktärsutveckling och det nämnda snygga fotot. Jeremy Gardner (även manus och regi) och Adam Cronheim är jättebra i huvudrollerna och om det inte vore för det ibland lite väl långsamma tempot i scenuppbyggnad skulle det vara en klar femma. Missförstå mig inte; vissa av scenerna tjänar verkligen på långsam uppbyggnad, men här och där saktar filmen ner tempot lite väl mycket, vilket gör att berättarstrukturen blir något lidande. Rekommenderas ändå varmt till alla diggare av genren eller för den delen alla som gillar en bra road movie. Slutet är dessutom äckligt mäktigt. 4 batter's up av 5 möjliga.

Jag kom däremot iväg för visningen av Hentai Kamen: Forbidden Superhero (2013). Baserad på mangan med samma namn får vi följa gymnasieeleven Kyosuke och hans, hrm, "uppvaknande" när han förstår att hans nedärvda perversioner kan förvandla honom till en superhjälte om han drar ett par trosor över huvudet. Samtidigt som Kyosuke försöker acceptera sin nya roll som pervers superhjälte försöker han imponera på Aiko, den nya tjejen i klassen. Aiko har dock bara ögon för en viss trosbeklädd superhjälte...

Det här är precis lika knäppt som det låter och jag fullkomligt älskar det! En parodi på allt vad superhjältar heter, världens mest bisarra fightingscener och ett persongalleri som är totalt over the top! Det som gör att filmen fungerar så pass bra som den gör är att trots det märkliga ämnet så är berättarstrukturen fortfarande solid. När man hör om en skum film från Japan brukar det i nio fall av tio vara skumt rakt igenom och därmed också svårtillgängligt. Så är inte fallet med Hentai Kamen. Det är det roligaste jag sett i år och med tanke på en biosalong som tjöt av skratt var jag nog inte den ende som tyckte det. Se! 5 perversa specialattacker av 5 möjliga.

Efter den komiska urladdningen som var Hentai Kamen försökte jag samla mig för den väldigt sena visningen av den italienska giallorullen Tulpa (2012). Lisa arbetar hos en börsmäklare vars ekonomi börjar svaja betänkligt. För att koppla av efter sitt stressiga arbete går hon ofta till en hemlig sexklubb där alla medlemmar är anonyma för varandra. Men plötsligt börjar en efter en av Lisas partners på klubben dyka upp i tidningarna som mordoffer...

Tulpa går i samma anda som 1970-talets giallorullar med ond bråd död, en massa sex, bra soundtrack och snygg ljussättning. Dessvärre är det en "halv" film. Suspensscenerna är ofta riktigt, riktigt bra, men de omgärdande scenerna i ramberättelsen är så taffligt spelade att de väckte en hel del skratt hos publiken. Det gör att filmen också blir svår att ta på allvar. Slutet är dessutom riktigt förutsägbart. Det är inte Dario Argento precis. Trots det har Tulpa en stämning som gör att jag inte kan ogilla den helt. Inte för alla, men kanske något för genrefansen att kolla in. 3- buddhistiska sexdemoner av 5 möjliga.

Idag kollar jag in kandensisk existensiell science fiction, asiatisk action och avrundar med skräckkomedi. Hepp.

FFF 2013 dag 2: Sci-fi deluxe och lite jävelskap

Efter en förhållandevis lugn arbetsdag på mitt avlönade arbete var jag taggad för kväll nummer två. Jag måste säga att trots att jag planerat de här tio dagarna in i minsta detalj så börjar jag redan bli lite trött. Det kommer förhoppningsvis dag 4 och 5 råda bot på, där mitt schema är mycket lugnare. Jag borde nog inte skakat hand med den ack så söta men ack så förkylda volontären heller. Nåja, kvällen började i alla fall med två fantastiska science fiction-rullar: The Machine (2013) och OXV: The Manual (2013).

The Machine utspelar sig i en inte alltför avlägsen framtid där det råder ett kallt krig mellan västvärlden och Kina. Den här gången rör sig kapprustningen inte om kärnvapen utan om intelligenta maskiner. Två ledande programmerare på västsidan lyckas skapa den första sanna artificiella intelligensen och blir samtidigt kära i varandra. När den kvinnliga programmeraren mördas används hennes kroppsliga mall till den första praktiska applikationen av de vetenskapliga framstegen. Men allt är inte som det verkar...

The Machine är vad en prolog till Terminator-franchisen borde ha varit. Det är en smart, snygg och spännande actionrulle som samtidigt har hjärta i sina frågor om vad det egentligen innebär att vara en människa. Filmen har även jämförts med Blade Runner (1982) och visst finns här likheter - inte minst i det fantastiska Vangelis-doftande soundtracket! Caity Lotz gör en mycket bra roll som forskaren, sedermera roboten, Ava. Det enda lilla jag har att invända mot filmen är att tempot dras ner runt mitten av speltiden och att den ibland har svårt att balansera mellan de filosofiska aspekterna och de mer action/thriller-mässiga. Om du gillar science fiction är det dock en högtidsstund du har framför dig! 4+ we are the robots av 5 möjliga

Kvällens andra film föll också in under science fiction-genren, men drog de filosofiska parallellerna ett steg längre. OXV: The Manual utspelar sig i en värld där alla människor har en frekvens. Denna frekvens bestämmer i mångt om mycket deras vardagliga tur. Om du har en hög frekvens är du oftast lyckosam men dessvärre också känslokall. Om du har en låg frekvens har du fruktansvärd otur, men kan också empatisera med andra människor. När två människor av extrema frekvenser möts kan det uppstå oväntade och farliga situationer. Men vad skulle hända om man kunde ändra sin frekvens... eller andras?

Att beskriva OXV utan att dra hela handlingen är en utmaning i sig. Tematiskt rör sig filmen mycket i vatten av determinism kontra fri vilja. Samtidigt är det en väldigt fin kärlekshistoria mellan två personer på motsatta sidan den beskrivna frekvensskalan. Förvirrad än? OXV är en film som måste ses. Enligt filmskaparna är det en filosofisk-vetenskaplig kärlekshistoria. Om du har något som helst intresse av filosofi, religion, lingvistik eller vetenskap rent allmänt måste du se OXV. Det är en tripp utan dess like. 5 fejkade leenden av 5 möjliga.

Kvällen avslutades med med den mer lättsamma, men underhållande, Hell Baby(2013). Ett par på väg att bli föräldrar till tvillingar flyttar in i ett renoveringsobjekt i New Orleans slumkvarter. Vad mäklaren har glömt berätta för dem är att huset har diverse trevliga öknamn, exempelvis House of Blood. Mycket riktigt börjar snart också märkliga saker att hända.

Hell Baby är en skräckkomedi som i sina bästa stunder är en klar fyra, men som halkar ner till en stark trea på grund av inkonsekvens i manuset och att vissa scener och skämt är på tok för långdragna. Det som gör att den ändå fungerar bättre än många andra skräckkomedier är skådespelarna, i synnerhet Leslie Bibb som modern i vardande och Keegan Michael Kay som F'resnel, den väldigt laid back "grannen" under golvbrädorna. Om du gillar skräckkomedier gillar du Hell Baby. Det är inte en av de bästa jag sett i genren, men bra mycket bättre än genomsnittet. 3+ obekväma nakenscener av 5 möjliga.

Kvällens kortfilmer var något av en besvikelse. Den tjeckiska M.O (2012) var en ganska söt historia om en äldre kvinna som skaffar sig en ny make att sätta ihop enligt IKEA-stuk. Den spanska White Darkness (2012) hade en väldigt kul idé (Jesus återvänder som zombie... eller zombie återvänder som Jesus - take your pick) men den taffliga produktionen låg verkligen idén i fatet. Slutligen visades en kortfilm från dagens kortfilmspaket (som festivalens vana trogen hade krånglat). Peel var en kortare animation som handlade om... något? Rent tekniskt snyggt men jag vet inte riktigt om jag skulle rekommendera den.

I eftermiddag ser jag Zero Charisma på Stadshallen, screenar Sweet Vengenace i min soffa och laddar inför ett fullt kvällspass.