Regi: Amy Berg

Manus: Amy Berg & Billy McMillin

Medverkande: Damien Wayne Echols, Jason Baldwin, Jessie Misskelley mfl.

Produktionsbolag: Disarming Films & WingNut Films

År: 2012

Längd: 147 min

Land: Nya Zeeland/USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, 11 eller 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2130321/

För två år sedan  kom den avslutande delen i dokumentärserien om The West Memphis Three ut. Paradise Lost 3: Purgatory (2011) blev kulmen på närmre 20 års felaktigt fängelsestraff för tre tonåringar som dömdes för ett brutalt trippelmord på tre åttaåriga pojkar. De tre filmerna visar bland de värsta övertramp jag sett i rättvisans namn och ligger högt på listan över de bästa dokumentärer jag sett. Så varför ännu en dokumentär om fallet när allt som behöver sägas redan har sagts?

Om vi ska vara krassa kan man säga att det beror mycket på Peter Jackson. Den kände regissören står som producent bakom filmen tillsammans med Damien Echols - en av de dömda. Många kändisar engagerade sig i fallet och Jackson vill inte vara sämre. Echols är också den mest tongivande av de dömda i filmen. Själv tror jag att det här var Echols sätt att få berätta sin historia som han ville berätta den, som en fri man med insyn och inflytande gällande processen. Men, liksom hela det här fallet består av lager på lager staplade på varandra, visar West Of Memphis också upp en ny sida av händelserna.

Misstankarna faller på ett av offrens styvfar, Terry Hobbs. Joe Berlinger & Bruce Sinofsky hade redan i tidigare nämnda trilogi börjat undersöka Hobbs, men Amy Berg & Billy McMillin ifrågasätter Hobbs allt hårdare. Det bör också nämnas att Berg & McMillin ger Hobbs varenda chans han rimligen kan önska sig att försvara sig själv, men hans historia är osammanhängande, motsägelsefull och faller som ett korthus - inte minst när ett flertal trovärdiga vittnen träder fram.

West Of Memphis ger även definitivt svar på att det förelåg mycket allvarliga felaktigheter utförda av både domaren och åklagarsidan. Information som gått förlorad, en domare som försökte sopa misstag under matten eftersom han skulle ställa upp i senatsvalet och till och med ett erkännande att: "Ja, jag har inte haft tid att sätta mig in i de nya bevisen, men jag vet att de dömda är skyldiga.". Detta är alltså ett uttalande av en domare, numera senator.

West Of Memphis har däremot en del problem med vilken nivå man vill lägga sig på. Man försöker trycka in allt som Berlinger och Sinofsky behövde sex timmar till på 147 minuter samtidigt som man presenterar nytt material. Om du känner till fallet sedan innan fungerar filmen som en sammanfattning och ett tillägg (dock ett viktigt sådant!) till Berlinger och Sinofsky. Det är inte en lika omfattande och diger genomgång som Paradise Lost, men om du vill bara utsätta dig för 2½ timme ångest istället för 6 timmar är det en god punkt att börja på.

Betyg: 4 och jag saknade soundtracket av Metallica... hur mycket jag än gillar Nick Cave av 5 möjliga

Regi: John Flynn

Manus: Andrew Kevin Walker

Medverkande: Edward Furlong, Frank Langella, T. Ryder Smith mfl.

Produktionsbolag: Admire Productions Ltd. & Coral Productions

År: 1994

Längd: 96 min

Land: USA/Kanada/Storbriannien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0109327/

Det finns vissa filmer som så perfekt sammanfattar ett årtionde att de inte kan återskapas. Oftast är det inte de riktigt stora blockbusterfilmerna det gäller utan snarare de något mindre produktionerna som inte hade så stora budgets att röra sig med. Det är ganska naturligt - har du inte tiotals miljoner att röra dig med får du ta vad som finns till hands. Brainscan är en film som inte hade kunnat göras idag eller för den sakens skull 30 år sedan. Den är ett litet mikrokosmos av rent 90-talsnostalgi.

Edward Furlong spelar Michael; metalhead, skräckfantast och enstöring. När hans bäste (och ende) vän Kyle hittar en annons i Fangoria om spelet Brainscan. Annonsen utlovar en upplevelse utöver det vanliga i perfekt virtual reality där varje spel skräddarsys till användaren. När Michael får tag i spelet tänker han att det inte kan vara så illa och testar det. Det skulle han inte ha gjort...

Bara den synopsisen innehåller tre fixord eller fraser som hade sin storhetsperiod under 90-talet. Edward Furlong var en megastjärna under några få år, skräcktidningen Fangoria hade sin högsta upplaga någonsin och alla, verkligen alla, tjatade om hur virtual reality skulle bli den nya teknikrevolutionen i spelvärlden. Men bortom 90-talscharmen ligger en riktigt bra historia med vissa scener som är riktigt obehagliga.

Den som gör hela filmen är T. Ryder Smith som Trickster - den diaboliske spelledaren för Brainscan som plågar stackars Michael samtidigt som han verkar vilja beskydda honom. Av någon anledning har Smith knappt gjort en film efter Brainscan. Han gör rollen som Trickster som hälften slapstick, hälften hotfull och det funkar riktigt bra! Samtidigt gör Furlong, som ärligt talat inte var någon vidare skådespelare ens under den här perioden, troligen sin bästa roll. Toppa det med Frank Langella som alltid är bra och du får en väldigt välspelad skräckfilm.

Manuset är även det välskrivet men även det som hindrar filmen från att få högsta betyg. Andrew Kevin Walker målar dessvärre in sig i ett hörn och sista akten är inte alls lika stark som resten av filmen. För den som vill ha sig en nostalgitripp tillbaka till 90-talet rekommenderas dock Brainscan varmt.

Betyg: 4 redheads from hell av 5 möjliga

Regi: Tomohiko Ito

Manus: Reki Kawahara (baserat på Kawaharas manga med samma namn)

Medverkande: Yoshitsugu Matsuoka, Haruka Tomatsu, Ayana Taketatsu mfl.

Produktionsbolag: ASCII Mediaworks/Aniplex/A-1 Pictures mfl.

År: 2012

Längd: 550 min (25 x 22 min)

Land: Japan

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2250192/

För en herrans massa år sedan såg jag allt jag kom över från det stora animationslandet i öst. Anime och manga var något som var relativt få förunnat i Sverige. Tyvärr blev den ganska elitistiska hållning som detta obskyra intresse medförde en käpp i hjulen för kvalitetskontroll. Det finns en massa bra manga och anime, men ofta var det jag såg upprepningar av samma gamla teman och konventioner. Till sist tröttnade jag och har sedan dess bara ytterst sällan grottat ner mig i en ny animeserie. På en lista som jag hittade på IMDB tipsades jag om Sword Art Online som en av de mest innovativa science fiction-serier som kommit de senaste åren. Att den visade sig vara animerad var bara en slump. Jag var rädd för att historien skulle upprepa sig - en intressant idé som drunknar i animekonventioner. Tack och lov visade det sig att jag hade fel.

SAO utspelar sig med start 2022 då speltekniken kommit så pass långt att spelarna nu erbjuds så kallade "full dive mmos" - onlinespel med sann virtual reality. Spelarna kopplar upp sig med en VR-hjälm och släpps lös i spelvärlden. När ett nytt mmo, Sword Art Online, ska lanseras är förväntningarna enorma. En av spelarna, Kirito, är bekant med världen sedan innan då han hjälpt till vid spelets betatester. Efter någon timme i spelvärlden visar det sig dock att alla har gått i en grym fälla - de 10 000 spelarna kan inte logga ut. Om någon försöker ta av dem VR-hjälmen i verkligheten skickar den en elektrisk puls som steker spelarens hjärna. Spelets producent förklarar att det enda sättet att logga ut är att klara spelet. Det är bara en sak... om du dör i spelet dör du på riktigt. Kirito inser att han som betatestare är i en unik position att bli den som kan faktiskt kan göra skillnad i en spelvärld där ett felsteg kan betyda ond bråd död.

Det här med farlig virutal reality har gjorts många gånger förr. Fördelen som SAO har över de flesta av dessa historier är att manuset är skrivet av någon som helt klart vet ett och annat om spel i allmänhet och mmos i synnerhet. Har du spenderat tid med något mmo kommer du känna igen många av problemen som karaktärerna ställs inför. Hur ska jag ställa mig till rollspelandet i spelet? Ska jag spela en karaktär som gör de val jag skulle göra i verkliga livet eller bryr jag mig helt enkelt inte? Ska jag spela solo eller gå med i ett guild? Vad ska min inriktning vara? Hur ställer jag mig till PvP respektive PvE? Tänk dig nu att de här besluten måste tas med verkliga och påtagliga konsekvenser. Skulle du göra samma sak om ditt eget liv faktiskt låg i vågskålen? Det är ett koncept som verkligen ger intressanta frågeställningar!

Manus, musik och röstskådespelare är alla riktigt bra, men det finns en del skönhetsfläckar. Karaktärsdesignen är inget att hänga i julgranen, seriens andra halva är tyvärr inte riktigt lika bra som den första och sen var det det där med klyschorna. Ja, SAO innehåller allt ifrån skolflickor med bröst som trotsar gravitationen till tentakelmonster, men i nio fall av tio håller serien sig på rätt sida om en ganska tvivelaktig gräns. Jag tror att det beror på att karaktärerna är så pass välskrivna (i de flesta fall) att de inte behöver alla de där för fantasy/sci-fi-animegenrerna så typiska attributen. Då är andra säsongens (från avsnitt 15 och framåt) sekundära kärlekshistoria ett större problem. Jag antar att det kan bero på vissa kulturella skillnader som gör att jag inte tycker den känns helt okej, men i det stora hela antar jag att jag kan bortse från den.

SAO är en av de bättre animeserier jag sett på många år. Den gör mig sugen på att leta upp flera serier med science fiction-teman från Japan. Bara det är ett gott betyg. Om du gillar anime och/eller mmos rekommenderas SAO varmt.

Betyg: 4 men vanliga mmos suger fortfarande av 5 möjliga

Regi: Frank Henenlotter

Manus: Frank Henenlotter

Medverkande: Kevin Van Hentenryck, Terri Susan Smith, Beverly Bonner mfl.

Produktionsbolag: Basket Case Productions

År: 1982

Längd: 91 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0083624/

Duane Bradley besöker New York för första gången. Han är dock inte där för att se Frihetsgudinnan eller andra sevärdheter utan har ett uppdrag. Som vilken annan normal ung man som helst tar han med sig sin korg vart han än går. Korgen är hem till hans bror. Ja... ni läste rätt. Korgbrodern är dock inte snäll...

Basket Case har en grundidé som är lika knäpp som det färdiga resultatet. Listad som komedi/skräck på de flesta ställen lyckas filmen med konststycket att få tittaren att ifrågasätta om det är medveten eller omedveten komedi som åsyftas. Det är också den distinktionen som gör en kitschig rulle underhållande eller inte. Om man helt klart kan se att det är en parodi eller stilstudie man tittar på går mycket av charmen förlorad. Basket Case är så överdriven i alla aspekter att när man efteråt tänker på den inte kan undgå att se den som en renodlad skräckkomedi, men under tiden man ser den väcks tvivlet om huruvida det är meningen eller inte. Därför är den också väldigt underhållande.

Allt i Basket Case är uselt. Skådespelarna spelar över på gränsen till din lokala teaterförening, den minimalistiska musiken är mest ett irritationsmoment och manuset är skrattretande dåligt. Men det som tar priset med råge är brorsan i korgen själv. Ett fulare filmmonster har nog inte skapats! När det dessutom rör sig med hjälp av hälften plastiga dockor och hälften leranimation blir varje scen med cellklumpen en högtidsstund.

Kontrasten mellan den löjliga handlingen och de mycket våldsamma skräckscenerna gör Basket Case till en smärre klassiker i kitschfilmshistorien. Jag hade lika kul åt den nu som jag hade när jag var 14.

Betyg: 4 do you have the time, to listen to me whine av 5 möjliga

Regi: Zack Snyder

Manus: David S. Goyer

Medverkande: Henry Cavill, Amy Adams, Russell Crowe mfl.

Produktionsbolag: Legendary Pictures/Syncopy/DC Entertainment mfl.

År: 2013

Längd: 143 min

Land: USA/Kanada/Storbritannien

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0770828/

Superhjälteexperten David S. Goyer (seriöst, kolla killens CV!), den grymt överskattade Zack Snyder och Christopher Nolan som verkställande producent? Den där blandningen kan det nog bli något intressant av, tänkte jag. Även om jag är storkonsument av superhjältar har just Superman inte varit någon större favorit rent generellt, även om det finns riktigt bra perioder av serien. När de 143 minuterna hade gått hade jag bjudits på både högt och lågt, men till största del funkar Man Of Steel riktigt bra.

Planeten Krypton håller på att gå i bitar och Jor-El skickar sin ende son, Kal-El, till Jorden. Väl där visar det sig snart att Jordens sol ger Kal-El, eller Clark som hans adoptivföräldrar döper honom till, superkrafter. Filmen tar sin början på Krypton och skildrar planetens sönderfall och konflikten mellan Jor-El och militärens befälhavare, general Zod. Zod och hans gäng döms till 300 år i en annan dimension, men när Krypton sprängs bryter de sig ut ur sitt fängelse. Samtidigt, många ljusår därifrån, växer Kal-El upp till en ung man som snart ska göra sitt livs upptäckt.

Det är inte ofta som jag och min gode vän, Niklas, brukar vara så oense om en film som vi var om den här. Anledningen att jag tar upp det är de extremt blandade recensionerna som Man Of Steel har fått. Personligen tyckte jag att det var ett fräscht återberättande som inte tyngdes ner av vad karaktären "måste" vara. Vissa saker, exempelvis dubbelidentiteten, har skalats bort nästan helt medan andra har tillkommit. Jag välkomnade dessa förändringar - inte minst eftersom de tog bort många av småsakerna jag aldrig riktigt kunnat komma förbi med serien (exempelvis varför alla i Metropolis är blinda som inte kan se att Clark Kent är Superman), men jag kan förstå den andra sidan också. För att kunna göra något nytt måste vissa saker offras och det är inte alltid som Man Of Steel tar rätt beslut. Framförallt finns det inget av den lek- och retfulla spänningen mellan Superman och Lois Lane. Det gör att filmen långa stunder är ganska humorbefriad. Det här är verkligen Man of Steel med ett mycket starkt fokus på de manliga karaktärerna.

Henry Cavill är riktigt bra i huvudrollen, men den som snor showen i alla scener han är med i är Russell Crowe som Jor-El. Manuset är helt okej, även om det trots allt känns som en curtain raiser till nästa film (vilken redan är bekräftad). Eftersom det är en reboot är det nästan lag på att man måste ha en ursprungshistoria och även om Goyer löst detta snyggt drar det ändå ner tempot i berättandet. Här finns också några scener som ligger så långt ifrån vad originalkaraktären står för att jag inte riktigt kan svälja dem. Givetvis måste också Jesussymboliken vara med... Superman är 33 år vid tiden av filmen, han är vår "guide" till en bättre värld och ja, det finns även en symbolisk korsfästelse. Jag börjar bli en smula trött på den bilden...

Till syvende och sist är det ändå underhållningsvärdet som är det stora med en superhjältefilm. Här funkar Man Of Steel riktigt bra. Den hade kunnat vara lite kortare, fokuserat mer på karaktärsutveckling och relationer, men jag tillhör helt klart lägret som gillade den.

Betyg: 4- och Zod är bara helt underbar av 5 möjliga

Regi: Fede Alvarez

Manus: Fede Alvarez & Rodo Sayagues (baserat på Sam Raimis originalmanus)

Medverkande: Jane Levy, Shiloh Fernandez, Lou Taylor Pucci mfl.

Produktionsbolag: FilmDistrict & Ghost House Pictures

År: 2013

Längd: 91 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1288558/

Det finns få filmer jag sett lika många gånger som The Evil Dead (1981). Under den värsta provstressen i gymnasiet försökte jag och en kompis se den varje fredag i två, tre månaders tid. Vi somnade alltid med händerna i popcornskålarna, men det berodde knappast på att filmen var dålig. The Evil Dead var ett smärre mirakel som film och håller än idag. Gjord under extremt knappa förhållanden och fler missöden än vad man kan räkna blev det Sam Raimis genombrottsfilm som regissör och skrämde livet ur en massa intet ont anande tonåringar. Därför var jag minst sagt skeptisk till att man skulle göra en remake på den här filmen. Mycket av originalets charm ligger i hur Raimi och grabbarna var tvungna att använda innovativt kameraarbete och effekter på grund av den skrala budgeten. Hur skulle det gå att översätta till en upphaussad film på bio år 2013? Ganska bra, måste jag säga.

Precis som i originalet åker fem vänner ut till en liten stuga i skogen. Skillnaden är att de inte bara är där för att ha kul, utan för att hjälpa en av vännerna, Mia, med sin avgiftning. Redan när de kommer till stugan märker de en konstig stank - något de spårar till en källare full av döda katter. Det finns något annat i källaren också... en viss bok.

I motsats till de två senaste filmerna i franchisen går Evil Dead (de tog bort den bestämda formen ur titeln) tillbaka till originalets mer seriösa ton. Humorn droppas till förmån för klassiska skräckelement. Till en början saknade jag verkligen Bruce Campbell i huvudrollen, men Fede Alvarez har gjort ett mycket bra jobb med att återskapa och samtidigt nytolka originalets känsla av total utsatthet hos de nya skådespelarna. Många av scenerna förhöjs också av de nya effekterna. Det är en tillbakagång till först och främst makeup och practical effects utan särskilt mycket CGI förutom där det helt uppenbart behövs. Det gör att filmen får en gammeldags känsla och "äkthet" över sig som de allra flesta remakes förlorar i sin iver att datoranimera allt.

Även om Bruce Campbell är saknad gör skådespelarna i nyversionen bra ifrån sig. Allra bäst är Jane Levy i rollen som Mia. Hon har visserligen mest att arbeta med (att skildra hur någon går av droger cold turkey ger ganska många tillfällen för känsloyttringar) men gör en mycket bra roll. Alvarez regi är även den mycket bra. Det är en stram regi, utan utsvävningar och alltför stora friheter gentemot originalet samtidigt som han ändå försöker göra en uppdatering av filmen i sig.

Det enda som sänker Evil Dead från högsta betyg är paradoxalt nog vad jag just berömde. Som en remake bjuder Evil Dead inte på några överraskningar överhuvudtaget. Har du sett de två första filmerna i serien vet du exakt vad du har att vänta dig. Det är dock ingen anledning till att inte se den. Det kommer inte särskilt mycket bra skräck för närvarande och Evil Dead är fortfarande mycket sevärd. Mycket blod och äckelskap för pengarna men samtidigt en bra nerv. Snyggt jobbat! Ge oss Evil Dead 4 nu!

Betyg: 4 perversa träd av 5 möjliga

Svensk titel: Drakens flykt + Tears klippa (2 delar)

Författare: Robert Jordan

År: 1991 (svensk utgåva 1995/1996)

Sidor: 675

Förlag: Tor Books (svenskt förlag: Natur och Kultur)

ISBN: 978-1-85723-065-9

"I am not so big a fool as that, boy. Any fool knows men and women think differently at times, but the biggest difference is this. Men forget, but never forgive; women forgive, but never forget."

Rand al'Thor har motvilligt tvingats inse att han kanske är den man som profetiorna talar om som Draken återfödd. Det är dock inget öde som han tänker acceptera utan strid. Plågad av mardrömmar om vad som komma skall dras han till staden Tear och Callandor - det magiska svärd som bara Draken återfödd ska kunna röra vid. Samtidigt börjar mystiska saker och ting ske i Tar Valon där Egwene, Nynaeve och deras nyfunna vän Elayne dras allt djupare in i Aes Sedaiernas politiska maktspel.

Robert Jordans tredje bok i fantasyeposet The Wheel Of Time är, liksom sina föregångare, en imponerande och karaktärsdriven historia. Dessvärre lider den något av början till Jordans ganska splittrade berättarstil som skulle bli en återkommande problematik runt mitten av sagan. Precis som i den föregående delen, The Great Hunt (1990), dras parallellhandlingarna (fyra till antalet den här gången) samman mot slutet, men där det i nämnda bok fungerade väldigt bra finns här några logiska krumbukter och felsteg på vägen. Framförallt faller Rands bihandling under långa stunder bort på vägen.

Rands två barndomsvänner, Perrin och Mat, har sina egna bihandlingar (mer eller mindre intressanta) men huvuddelen av kapitlen tillägnas de kvinnliga karaktärerna den här gången. Det är också detta som är bokens styrka. Jag har redan varit inne på hur Jordan skriver kvinnliga karaktärer så mycket bättre än merparten av fantasyförfattare och det är i The Dragon Reborn som dessa porträtt verkligen börjar blomma ut. Nynaeve, Egwene, Elayne och de andra är så mycket mer levande och välrundade karaktärer än de för genren arketypiska damerna i nöd eller onda drottningarna. Just temat med kvinnlig ambition gör att Jordans karaktärer ständigt ställer ens egna fördomar och förutfattade meningar på huvudet. Det är minst sagt spännande!

The Dragon Reborn är boken där seriens unga protagonister verkligen börjar växa in i sina roller, även om de kämpar emot dem. Den är inte riktigt lika vass som föregående delar, men mycket god läsning ändå!

Betyg: 4- drömvärldar av 5 möjliga

Regi: John Carpenter

Manus: John Carpenter & Nick Castle

Medverkande: Kurt Russell, Lee Van Cleef, Isaac Hayes mfl.

Produktionsbolag: AVCO Embassy Pictures/International Film Investors/Goldcrest Films International

År: 1981

Längd: 99 min

Land: USA/Storbritannien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0082340/

Det finns ett gammalt spel Nintendos gamla grå trotjänare som heter Bad Dudes. Detinnehåller följande fantastiska bakgrundshistoria: "The president has been kidnapped by ninjas. Are you a bad enough dude to rescue the president?". Det är allt. Om vi bortser från avsaknaden av ninjas är det också en bra beskrivning på John Carpenters kultklassiker Escape From New York.

I "framtiden" (det onda och mörka 1997) har brottsligheten i USA ökat till den milda grad att man gjort om Manhattan till en fängelseö. När Airforce One blir kapat av terrorister och kraschar på ön är det upp till den legendariske krigshjälten (seriöst, alla känner till den här killen i filmen även om vi inte får veta exakt varför) Snake Plissken att frita presidenten från det fängelsegäng som kidnappat honom. Det måste dock göras inom 24 timmar, annars kommer fredsförhandlingarna med Kina och Sovjet (hoppsan!) misslyckas. Plissken har också en annan motivation - om han misslyckas kommer två ampuller injicerade i hans hals att explodera...

John Carpenter hade några riktigt bra år från mitten av 1970-talet tills mitten på 1980-talet. Han revolutionerade skräckfilmsgenren med Halloween (1978), gjort en av de bästa skräckfilmsremakes någonsin med The Thing (1982) och satt sin prägel på hur filmmusik kunde låta med sina kompositioner. Escape From New York är på ytan en väldigt typisk actionfilm, men det är hur den är gjord som gör hela skillnaden. Produktionsdesignen, musiken och de hårdkokta replikerna är fantastiska! Den lilla science fiction-nicken till ett tredje världskrig och uppfinningen av kall fusion gör att historien, hur simpel den än må vara, känns som den är satt i en större kontext och det väger upp manusets brister i originalitet.

Det här håller fortfarande riktigt, riktigt bra. Kurt Russell hade, precis som Carpenter, sin bästa period under de här åren och gör en actionhjälte som han på gott och ont aldrig kan komma ifrån. Glöm remakes och uppföljare - detta är Snake Plissken och han sparkar röv!

Betyg: 4+ men jag vill ha mer av allt för högsta betyg! av 5 möjliga