Regi: James McTeigue

Manus: Ben Livingston & Hannah Shakespeare

Skådespelare: John Cusack, Luke Evans, Alice Eve mfl.

Produktionsbolag: Intrepid Pictures/FilmNation Entertainment/Relativity Media mfl.

År: 2012

Längd: 110 min

Land: USA/Ungern/Spanien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1486192/

Det litterära geniet samt ökände suputen Edgar Allan Poe ställs inför en knivig situation när någon kopierar morden från några av hans mest berömda noveller. Samtidigt försöker Edgar finna sin plats i Baltimores societet för att legitimera sitt hemliga förhållande med dottern till en av stadens rikaste män.

Edgar Allan Poe har varit en av mina favoritförfattare sedan jag köpte en novellsamling med hans mest berömda historier någon gång i början av tonåren. Få författare har behärskat novellformen i den utsträckning som Poe gjorde. Han är kort sagt mer än bara The Raven. Det är också anledningen till att det tog ett bra tag för mig att se den här filmen - postern ser ut som något "hippt och mörkt" och titeln åsyftar den, förvisso väldigt bra, men ack så överanvända dikten som blivit Poes mest berömda verk. Intressant nog har dikten i princip ingenting att göra med den här filmen.

The Raven är en mordgåta för fans av gotisk litteratur och historia. John Cusack, en av vår tids mest underskattade skådespelare, gör titelrollen väldigt bra och har också bra birollsskådisar till hjälp. Just den gotiska scenografin är en av filmens höjdpunkter. Alla klassiska element finns med, men det blir sällan övertydligt (host, Tim Burton, host) utan förmedlar miljöerna vi tänker på när vi föreställer oss en spökhistoria. Bristerna ligger i manuset.

Trots att The Raven oftast är en smart historia så har manuset ibland svårt att hitta rätt ton. Det går långa stunder av filmen där dialogen spelar huvudrollen för att brytas av med scener som kan liknas vid regelrätt tortyrporr. Det ger filmen ett splittrat intryck som inte är till dess fördel. Överlag så måste jag ändå rekommendera The Raven. Det var en positiv överraskning som jag kommer komma ihåg länge.

Betyg: 4 nevermores av 5 möjliga

Regi: Ben Affleck

Manus: Chris Terrio (baserat på Joshuah Bearmans tidningsartikel)

Skådespelare: Ben Affleck, Bryan Cranston, Alan Arkin mfl.

Produktionsbolag: GK Films & SmokeHouse Pictures

År: 2012

Längd: 120 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1024648/

När USA:s ambassad i Teheran stormas av aktivister under 1979 års revolution lyckas sex anställda fly till Kanadas ambassad. CIA har ingen aning om hur de ska få ut sina medborgare ur landet förrän agent Tony Mendez kläcker en lika briljant som bisarr idé: vi låtsas att vi ska spela in en science fiction-film i Iran.

Gisslandramat som följde i fotspåren av den iranska revolutionen har filmatiserats förr, men aldrig med den här twisten. Det märkligaste är att filmen är baserad på sanna händelser som förlorade sin hemligstämpel 1996. CIA använde verkligen en fejkad science fiction-film som ett led i att få ut de sex amerikanerna ur landet. För en science fiction-nörd som mig är det hur roligt som helst att tänka på.

Ben Affleck har varit ett av de mest utskällda namnen i Hollywood under 2000-talet. Innan han satte sig bakom kameran i den utsökta Gone Baby Gone (2007) hade han också till största del medverkat i skräp sedan sitt genombrott med Good Will Hunting (1997). Snacka om att Affleck tar revansch på sina belackare nu! Gone Baby Gone efterföljdes av hyllade The Town (2010) och nu alltså Argo med sina sju Oscarsnomineringar. Snygg comeback så att säga!

Ben Affleck spelar även huvudrollen i sin nya film och sköter väl sig helt okej. Det är dock helt klart så att hans största begåvning ligger bakom kameran. Argo är en mycket välregisserad film som visar att Affleck kan det här med skådespelarregi. Det är en riktigt bra ensemble han har att jobba med. Alan Arkin är lika bra som alltid och personliga favoriterna Bryan Cranston och John Goodman gör också bra roller.

Argo är välspelad och har en mycket spännande andra halva. Där den tappar poäng är i uppbyggnaden till uppdraget i sig. Vissa partier är riktigt sega, men den som har tålamod blir också belönad. Det andra problemet jag har med Argo är helt enkelt att man tar sig lite väl stora friheter med de historiska händelserna ibland. Det lämnar en lite fadd smak i munnen när Affleck skildrar i princip alla iranier som helt och fullt stöttande av revolutionen. Nåja, om man kan leva med dessa skavanker bjuder Argo på en rejält spännande andra halva. Jag saknar den här typen av klassiska spionfilmer. Mer sådant här!

Betyg: 4- Argo, fuck yourself! av 5 möjliga

Regi: Benh Zeitlin

Manus: Benh Zeitlin & Lucy Alibar (baserat på Alibars pjäs Juicy & Delicious)

Skådespelare: Quvenzhané Wallis, Dwight Henry, Levy Easterly mfl.

Produktionsbolag: Cinereach/Court 13 Productions/Journeyman Pictures

År: 2012

Längd: 93 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2125435/

På en liten ö utanför Louisiana bor sexåriga Hushpuppy tillsammans med sin far i utbrytarsamhället Bathtub. När en allvarlig storm drabbar ön får Hushpuppy använda sig av sina överlevnadskunskaper. Medan vattnet stiger och hennes far blir allt sjukare blir Hushpuppy allt djärvare i sina försök att ta hand om sin familj och sina vänner.

Benh Zeitlin har blivit hyllad för sin långfilmsdebut och jag förstår varför. Beasts är en riktigt drabbande och snygg film med fantastiska skådespelarinsatser. Zeitlin & Alibar har tillsammans skapat en film med bildspråk att dö för och en berättarton som verkligen drar tittaren in i historien. I och med att filmen är inspelad på plats i Louisianas delta med skådespelare från trakten känns miljöerna också trovärdiga. Det är väldigt fascinerande att se detta verkligt alternativa USA där vi och dom-mentaliteten är så stark att man helst inte lämnar hemmet även om man riskerar att dö.

Manuset har också inslag av magisk realism och de som följer min blogg vet att jag är en sucker för just den genren. Den genomgående symboliken fokuserar på vad som gör en människa och vad som gör ett djur. Den sedan länge utdöda uroxen står som huvudföreträdare för "bestarna". Just uroxen är ett intressant djur som jag läst en del om innan, inte minst för att den var en del av huvudfödan för många folkslag i östra Europa i många tusen år. Den sista uroxen dog i Polen på 1600-talet. Det är således enkelt att hitta målningar och annat av djuret. Därför undrar jag varför designen på dem i Beasts är som stora vildsvin?

Quvenzhané Wallis blev välförtjänt Oscarsnominerad för sin roll som Hushpuppy. Wallis är en naturbegåvning och är den yngsta nominerade för en huvudroll någonsin. Jag vet inte hur amerikanerna gör det, men var och vartannat år har de en rulle med en fantastisk barnskådespelare ingen hört talas om. Dwight Henry borde också blivit nominerad för sin roll som Wink, Hushpuppys far. Jag vet inte om jag hade kunnat behandla ett barn på sättet som Wink gör med Hushpuppy även om det var skådespel. Henry skrämmer mig - på ett bra sätt.

Den enda anledningen att Beasts missar femman är för att manuset ibland saknar riktning. Jag känner att man hade kunnat göra mer av klasskonflikten mellan de boende på ön och de boende på fastlandet. Det är dock ingen anledning till att inte se den. Zeitlin & Alibar har en ljus framtid som filmskapare och jag ska helt klart hålla ögonen öppna efter deras nästa rulle.

Betyg: 4+ vildsvinsoxar av 5 möjliga

Regi: Quentin Tarantino

Manus: Quentin Tarantino

Skådespelare: Jamie Foxx, Christoph Waltz, Leonardo DiCaprio mfl.

Produktionsbolag: Brown 26 Productions/Double Feature Films/Super Cool Man Shoe Too mfl.

År: 2012

Längd: 165 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1853728/

Texas, 1858: Dr. King Schultz ger ett par slavhandlare ett "erbjudande" de inte kan tacka nej till och tar över "ägandeskapet" över slaven Django. Schultz behöver Djangos hjälp för att jaga rätt på tre män som har ett pris på sitt huvud. När han upptäcker att Django har fallenhet för prisjägarbranschen erbjuder han ett partnerskap. Django har dock något han måste göra - han måste hitta sin fru, även hon såld som slav.

Som jag har återkommit till otaliga gånger i den här bloggen så älskar jag bra westerns. Jag var lite orolig när Tarantino skulle ta sig an genren och nu, nästan tre timmar senare, har jag förvisso en del invändningar men är överlag positivt inställd till det långa eposet. De bra sakerna först. Tarantino briljerar där han brukar briljera - dialog och regi. Dialogen är rapp och ofta förbannat rolig. Regin är även den lika bra som alltid och vissa av skådespelarinsatserna är superba. Christoph Waltz, Oscarsvinnare för Tarantinos Inglorious Basterds (2009), är minst lika bra här i rollen som Dr. Schultz. Jag måste bara peka på karaktärens namn. Kan du vara mer övertydlig, Tarantino? Hur som helst är Waltz en säker Oscarskandidat även den här gången (vi får se imorgon då nomineringarna kommer!). Waltz har god draghjälp av Leonardo DiCaprio som en riktigt elak jävel. DiCaprio ser måhända fortfarande lite väl valpig ut för att spela tuffare roller, men hans talang överväger utseendet. Huvudrollsinnehavaren, Jamie Foxx, är helt okej, men den helt klart svagaste av den ledande skådespelartrion.

Så långt det bra, men dessvärre håller inte Django Unchained fullt ut. För det första är manuset för grunt för att fungera i 165 minuter. Man hade med lätthet kunnat klippa bort åtminstone en halvtimme utan att filmen skulle bli lidande på något sätt. Vissa delar av historien är mycket bättre berättande än andra. Det ger en ganska ojämn film med första akten som riktigt bra medan andra akten börjar segt som sirap. Vidare måste jag anmärka på användandet av musik. Det börjar riktigt bra. Tarantino har lånat lite saker från Morricone, har lite nyskriven musik som passar väl in och jag började fundera på att införskaffa soundtracket. Sen händer det - blaxploitationfunk och rap. Det är ett sånt fruktansvärt stilbrott att jag som tittare togs rakt ut ur filmen och undrade vad fan det var som hände. Bestäm dig, Tarantino: antingen gör du en komplett stilövning som tangerar alla punkter eller så gör du ett mischmasch som Kill Bill (2003) som jag bara kan ignorera.

Django Unchained är sevärd trots sin längd och ojämnhet. Det är en skakig fyra, men ändock en fyra. Imorgon blir det Oscarsnomineringar, boys and gals!

Betyg: 4- lååååååååååååånga westerns av 5 möjliga

Regi: Wes Anderson

Manus: Wes Anderson & Roman Coppola

Skådespelare: Jared Gilman, Kara Hayward, Edward Norton mfl.

Produktionsbolag: American Empirical Pictures/Moonrise/Scott Rubin Pictures

År: 2012

Längd: 94 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1748122/

Under sommaren 1965 blir Sam, utstött khakiscout, förälskad i Suzy. De båda planerar att rymma ifrån Suzys föräldrar och Sams scoutmästare för att bo i skogen. Detta är givetvis inte populärt bland samhällets vuxna som organiserar en skallgångskedja efter det unga paret. Vad de inte räknat med är Sams vildmarkskunskap och Suzys temperament.

Wes Anderson är en av mina favoritregissörer som verkar inom det amerikanska studiosystemet för närvarande. Moonrise Kingdom är hans första film sedan 2009 års underbara Fantastic Mr. Fox och Anderson gjorde mig inte besviken den här gången heller. Anderson har något drömskt i sitt berättande och ett sätt att skildra excentriska karaktärer utan att de blir påklistrat "konstiga" (se Tim Burtons senare filmkatalog). När han nu slagit ihop sitt kloka huvud med klanen Coppola väntar jag mig framtida stordåd. Moonrise Kingdom är en bra början.

Jag älskar skildringar av barn- och ungdomstid som inte tyngs av sentimentalitet. Moonrise Kingdom har rejält med svärta under sin pastellfärgade yta. Det handlar om utstötthet, att förlora sin familj och psykisk sjukdom. Minst sagt tunga ämnen, men Anderson lyckas skildra dem så att de blir tillgängliga för barn. Det är imponerande i sig självt. Samtidigt har han hittat två fantastiska barnskådespelare i form av Jared Gilman och Kara Hayward. Speciellt Hayward har en star quality som mycket möjligt kommer göra henne till en av de stora skådespelerskorna om fem - tio år. Birollslistan imponerar med skådisar som Bruce Willis, Tilda Swinton och framförallt Edward Norton som den nitiske scoutmästaren Ward. Sen har vi Bill Murray. Bill Murray har ingen stor roll, men äger varenda scen han är med i.

Även om manuset är roligt och rörande är det också här som Moonrise Kingdom tappar högstabetyget. Runt filmens mittpunkt blir det ett ganska markant brott i berättandet som inte riktigt känns logiskt. Här tappar filmen också tempo. Tempot stegras tack och lov igen mot slutet och filmen slutar på en hög not. För den som vill se något rörande, roligt men samtidigt inte sockersött.

Betyg: 4 men vad är det med Wes Anderson och hundar?! av 5 möjliga

Regi: David Ayer

Manus: David Ayer

Skådespelare: Jake Gyllenhaal, Michael Peña, Anna Kendrick mfl.

Produktionsbolag: Grisbi Productions/Crave Films/Envision Entertainment Corporation

År: 2012

Längd: 109 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1855199/

Brian och Mike är två patrullerande poliser i South Central, L.A.:s tuffaste område. Efter ett rutiningripande blir de båda måltavlor för en mexikansk kartell - något som kommer sluta illa för många. Samtidigt försöker Brian göra en dokumentärfilm om sin vardag som polis.

End Of Watch har blivit pushad som den mest realistiska amerikanska polisfilmen på många år. Hur det är med den saken vet jag inte, men bra är den. Filmen har med sin dokumentära stil en ansats till att vara verklighetstrogen, men i och med att man blandar upp med bilder och kameravinklar som man inte ens i sin vildaste fantasi skulle kunna ta med en vanlig hemvideokamera på marken blir slutintrycket ganska ytlig realism.

Ytans problem till trots är det tack och lov inte den som räknas. End Of Watch har en hårdkokthet i sitt berättande som jag har saknat i amerikansk polisfilm sedan The Departed (2006) som i och för sig var en remake. Det är hårt, våldsamt och spännande. Skådespelarna imponerar, i synnerhet Jake Gyllenhaal, och berättandet, om än inte ytan, känns realistiskt och drabbande. Det vore ännu bättre med ett slut som vågade ta steget fullt ut, men man kan inte få allt.

Dialogen är en annan sak som är bra. Jag tänker använda delar av den i undervisningssyfte när jag pratar om olika dialekter. Det är rappt, kreativt och inte särskilt finkänsligt. Faktum är att filmen, enligt IMDB, är nummer sex på listan över flest svordomar genom tiderna. Ändå känns dialogen inte tyngd med dem. Jo, en scen blir nästan parodisk med alla varianter av "fuck", men annars känns det som det här kan mycket väl vara så som människor talar. Jag vet inte, jag har inte varit i L.A., men det känns äkta.

End Of Watch är en riktigt bra polisrulle som skulle tjänat på att fokusera lite mer på konflikten mellan de två huvudrollerna och kartellen. Antingen det eller klippas ner omkring tio minuter. Men, se den!

Betyg: 4 känner att jag måste lära mig mer än de "fula" fraserna på spanska av 5 möjliga

Regi: Craig Zobel

Manus: Craig Zobel

Skådespelare: Ann Dowd, Dreama Walker, Pat Healy mfl.

Produktionsbolag: Bad Cop Bad Cop Productions & Muskat Filmed Properties

År: 2012

Längd: 90 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej satt, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1971352/

Det är en vanlig tråkig arbetsdag på det lokala snabbmatshaket. Det stora samtalsämnet är hur någon lämnade frysen öppen så att en massa bacon fick kastas. Monotonin bryts dock när franchisechefen Sandra kontaktas av polisen. Tydligen har en av hennes anställda, Becky, stulit från en kund. Det blir början på en dag ingen av dem kommer glömma. 

Baserad på sanna händelser är Compliance ett ypperligt exempel på hur man gör mycket med små medel. Merparten av filmen utspelas i ett och samma rum med den huvudsakliga konversationen mellan en person i nämnda rum och en person på telefon. Hur man kan väva en sådan spännande väv av det är ett mästarprov när det gäller filmberättare. Craig Zobel är en relativt färsk långfilmsregissör, men det här kan definitivt vara en språngbräda mot något ännu större. Zobel, som även skrivit manus, berättar en historia som jag först trodde var enkel att klura ut. Jag älskar när filmer får mig att landa på röven i mina förutfattade meningar! Runt halvtimmesmärket sköts min teori i sank och då blev det riktigt spännande.

Zobel har mycket god hjälp av sina skådespelare i allmänhet och de två huvudrollsinnehavarna, Ann Dowd och Dreama Walker, i synnerhet. Dowd har redan vunnit flertalet priser för sin roll som den hårt prövade franchiseägaren och det är hon värd. Walker har fått förvånansvärt lite uppmärksamhet för sin roll som Becky. Det är en roll som verkligen är utelämnande, både metaforiskt och bokstavligen.

Compliance var verkligen en överraskning. Det är en stilstudie i hur för stor tilltro till auktoriteter kan leda till katastrof liksom hur man använder härskarteknik på ett sällsynt hänsynslöst sätt. Det är dessutom en historia jag skulle anklaga för att vara bullshit om jag inte läst på om de verkliga händelserna i efterhand. Det är bra bisarrt i sig. Den enda anledningen till att den inte kommer riktigt upp till högsta betyg är kameraarbete, klippning och det mycket ojämna användandet av musik. Men se den för guds skull!

Betyg: 4+ "kärlek" på snabbmatshaket av 5 möjliga

Ingen poster idag. SVT verkar inte tro på det här med marknadsföring.

Regi: Daniel Alfredson

Manus: Björn Paqualin & Johannes Pinter (efter Börge Hellström & Anders Roslunds roman)

Skådespelare: Ola Rapace, Peter Dalle, Philomène Grandin mfl.

Produktionsbolag: SVT

År: 2012

Längd: 100 min

Land: Sverige

Svensk åldersgräns: ?

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2570546/

När Bernt Lund, en ökänd pedofil, rymmer under en fångtransport ser Fredrik och Agnes sin tillvaro krossas. Deras femåriga dotter Maria våldtas och mördas. Polisen sätter igång ett stort spaningsarbete efter Lund med Fredrik hinner först. När han skjuter ihjäl Bernt med sin fars gamla jaktgevär inleds en rättsprocess som får långtgående konsekvenser.

Det är sällan jag ser film på tv nuförtiden. Det är egentligen bara SVT som jag sätter mig ner och kollar på då och då när de kör något jag inte sett. Anledningen är enkel - reklam, eller i SVT:s fall avsaknad av den samma. Lika sällan som jag ser film på tv ser jag svenska kriminaldramer. Jag får krupp bara någon nämner Martin Beck och jag är inte speciellt förtjust i Kurt Wallander heller. Fråga mig därför inte varför jag fick infallet att se Odjuret men jag är glad att jag gjorde det.

Det här är en av de mest välspelade och drabbande svenska filmer jag sett på mycket länge. Det är svårt att göra en gärningsman så vidrig att vi nästan själv vill ha ihjäl honom, men här har man verkligen lyckats. Medan amerikanska tv-serier pumpar ut den ena gärningsmannaserien efter den andra är det detaljer i Gerhard Hoberstorfers porträtt av Bernt Lund som gör hela skillnaden. Jag hoppas att jag prisar rätt skådespelare nu bara. IMDB-sidan ovan är ganska torftig och inkorrekt. Där står bland annat att filmen är gjord i Senegal... Nåja, Hoberstorfer är riktigt jävla obehaglig och det är inte svårt att leva sig in i Fredriks (Ola Rapace) beslut att jaga efter honom med draget vapen. Men sen då? Här brukar de flesta kriminaldramer ta slut med någon moralisk fråga hängande i luften. Vad Odjuret gör är att gå in på djupet bakom själva titeln - vad är egentligen ett "odjur" och när blir vi ett själv? Vad säger lagen och vad säger samhällsmoralen? Är dessa alltid förenliga? Fungerar öga för öga i särskilda fall eller blir alla till slut blinda?

Utan skådespelarna hade den här historien fallit rejält platt. Utöver de redan nämnda gör Peter Dalle bra ifrån sig som utredare men framför Philomène Grandin har några riktigt hjärtskärande scener som Agnes. Tillsammans med mycket bra regi från Alfredson och en nästan 70-talsliknande estetik i kameraarbete och klippning kan jag bara rekommendera den här filmen. Det enda som håller den från toppbetyg är i viss mån ett ryckigt tempo mot slutet. Utan att spoila kan jag bara säga att jag tyckte allmänhetens reaktion på en nyckelhändelse mot filmens sista tredjedel var väldigt over the top. Om du är nattuggla går den igen imorgon natt på SVT1. Leta annars på SVTPlay.

Betyg: 4+ svensk ångest när den är som bäst av 5 möjliga