Regi: Jim Wynorski

Manus: Jim Wynorski & Steve Mitchell

Medverkande: Kelli Maroney, Tony O'Dell, Russell Todd mfl.

Produktionsbolag: Concorde Pictures & Trinity Pictures

År: 1986

Längd: 77 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd (IMDB), troligen 15 år

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0090837/

Ett gäng tonåringar bestämmer sig för att stanna kvar på gallerian efter stängningsdags för att festa loss. Vad de inte vet är att gallerians nya säkerhetssystem, autonoma robotar, har fått sina system överladdade av ett blixtnedslag och löper amok!

Chopping Mall är något av det roligaste jag sett i år. Jag har länge trott att den här filmen skulle handla om en yxmördare ala Jason Vorhees eller något och därför inte orkat bry mig bortom den kitschiga titeln. Men kitschfaktorn skruvas upp till elva när Jim Wynorski släpper lös något som liknar en blandning mellan cylonerna från originalversionen av Battlestar Galactica (1978 - 1979) och roboten från Rocky IV (1985). Satt till ett soundtrack som andas så mycket 80-tal det bara kan lyckas Chopping Mall tangera alla 80-talsfenomen redan under filmens öppningsscen. När filmen dessutom är producerad av makarna Corman och regisserad av exploitationlegenden Jim Wynorski vet man att det här kommer bli kul!

Skådespelarna är givetvis usla och förtjänar knappt att nämnas. Den enda som jag och min bisittare Niklas lade på minnet var Suzee Slater. Med det namnet måste man ha gjort porr, resonerade vi. Men nej, Suzee Slater hade en kort karriär som b-skräckfilmsskådis fram till tidigt 90-tal. Det första som dyker upp när man googlar hennes namn är hennes topless-scen från den här filmen, så nu vet ni att ni har med en klassproduktion att göra.

Det är klart att det här inte är en bra film som sådan. Vad det däremot är är underhållning på riktigt hög nivå. Lämna hjärnan i dörren, korka upp valfri kolsyrad dryck och njut av en kitschklassiker från när 80-talet var som mest 80-tal.

Betyg: 4 nej, jag kan trots allt inte ge den en femma av 5 möjliga

Regi: Alan Parker

Manus: Chris Gerolmo

Medverkande: Gene Hackman, Willem Dafoe, Brad Dourif mfl.

Produktionsbolag: Orion Pictures Corporation

År: 1988

Längd: 128 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15 år

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0095647/

Mississippi, 1964. När medborgarrättsrörelsen vinner allt mer mark finns det fortfarande en stark tradition i den amerikanska södern med segregation. När tre medlemmar i rörelsen försvinner spårlöst från en liten sömnig småstadshåla kopplas FBI in på fallet. Det visar sig snart att de två agenterna inte är särskilt välkomna...

Som ambulerande vikarie i svenska och engelska får jag ge alla möjliga lektioner och föreläsningar. Förra veckan skulle mina treor på gymnasiet jag arbetar på just nu skriva en filmanalys av antingen den här filmen eller The Pursuit Of Happyness (2006). Det gör givetvis även att jag som lärare måste se om filmerna i fråga och när det kommer till Mississippi Burning är det inte precis något man måste tvinga mig till.

Skådespelarmässigt håller Mississippi Burning högsta kvalitet. Willem Dafoe gör en bra roll även om det inte är någon av hans allra bästa insatser. Dafoe är dock alltid Dafoe och därmed sevärd. Men filmen tillhör Gene Hackman som mycket välförtjänt fick en Oscarsnominering för sin roll som FBI-agent Anderson. Hackmans förmåga att pendla mellan hotfullhet och sinnesbilden av mysfarbror gör att man aldrig riktigt vet var man har honom. Brad Dourif är bra i sin vanliga roll som slemmig skurk och om du inte blinkar hinner du se en förhållandevis ung Tobin Bell i en liten biroll.

Medan skådespelarna sköter sig väldigt väl, fotot (Oscarsbelönat) är fantastiskt snyggt och musiken en märklig men fungerande mix av gospel och synthmattor är det manuset jag i viss mån har problem med. Mississippi Burning faller i samma fälla som så många andra filmer om medborgarrättsrörelsen gör - den berättas nästan helt från ett vitt perspektiv. Det är klart att det finns svarta karaktärer i filmen, men huvudkonflikten står mellan två vita FBI-agenter och en hel drös blekfeta Ku Klux Klan-medlemmar. Samtidigt faller den inte lika djupt i fällan som så många andra filmer gör. Dessutom är historien i sig väldigt spännande, även om jag hade sett den förut. Spänningen ligger mycket hos Alan Parkers regi. Parker låter scenerna ta sin tid och få en rejäl uppbyggnad, samtidigt som han inte snålar på tempot. Filmens 128 minuter tycks ibland flyga förbi då det utan att bli en händelsekavalkad som staplas på varandra händer saker precis hela tiden.

Om det inte vore för de ganska vagt skrivna svarta rollerna hade det här varit högsta betyg rakt av. Som ni vet vid det här laget är jag av den åsikten att manuset är A och O i en film så det sänker betyget ett snäpp. Men, om ni vill se en spännande historia med lysande skådespel och vackert foto håller det här fortfarande.

Betyg: 4 imorgon sätter jag tänderna i era filmanalyser, ungdomar! av 5 möjliga

Regi: David Yates

Manus: Steve Kloves (efter J.K Rowlings roman med samma namn)

Medverkande: Daniel Radcliffe, Emma Watson, Rupert Grint mfl.

Produktionsbolag: Heyday Films & Moving Picture Company (MPC)

År: 2011

Längd: 130 min

Land: Storbritannien/USA

Svensk åldersgräns: 11 år

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1201607/

I en uppföljare som i princip börjar exakt där förra delen slutade fortsätter Harry, Ron och Hermione sin jakt efter de föremål där Voldemort placerat delar av sin själ. Samtidigt har ett nytt skolår börjat på Hogwarts, nu under ledning av Severus Snape och hans disciplinära ledarstil. När Harry får veta att ett av de eftersökta föremålen befinner sig i skolan tvingas han och hans vänner smyga sig in - något som Voldemort räknat med...

Vissa filmer i år har fallit under kategorin "jaja, jag ser den sen" för min del. Inte för att de skulle vara dåliga, utan snarare att jag inte känt någon större nyfikenhet. Det här är en sådan film. Jag visste vad jag skulle få, visste det troligen skulle vara bra, men hade boken i så tydligt minne att jag inte kände något större behov av att se den. Och ja, precis så blev det - jag fick vad jag väntade mig.

Den sista delen i sagan om Harry Potter är en bra avslutning med i mångt om mycket samma förtjänster och problem som förra delen. Den är bra mycket mer välspelad än de tidiga delarna i serien, men skådespelarinsatserna får ta baksätet i den här filmen för spektakulära magistrider. Det funkar helt okej, men jag föredrog den mer återhållsamma tonen i del 7.1 Snapes karaktär får däremot mer tid att utvecklas, men i och med att han blev åsidosatt i förra delen går det lite väl snabbt ibland. Dracos karaktär lyser fortfarande i stort med sin frånvaro. Bland de tre huvudrollsinnehavarna är det här Daniel Radcliffes film. Han är helt okej, men har varit bättre tidigare i serien.

Det finns ett stort problem med manuset (och här kommer spoilers!) - sättet som David Yates har valt att porträttera Albus Dumbledores samtal med Harry i "efterlivet". I boken var detta en diskussion som tangerade seriens alla tankar om filosofi, kärlek, livet och jag vet inte allt. Det är klart att detta kanske inte vore visuellt eggande i en film, men jag skulle vilja hävda att Yates och framförallt manusförfattaren Steve Kloves hade kunnat lösa det här på ett bättre sätt. Det här är ingen liten sak i bokens narrativ utan är den verkliga kärnan i boksviten enligt mig. Den borde ha fått tid.

Nåväl, nu kanske det låter som jag klagar otroligt mycket, men det här är ändå en bra film. Inte lika bra som förra och den hade kunnat bli en modern fantasyklassiker om Yates & Kloves vågat ta ut svängarna mer, men väl värd din tid om du gillar Potter.

Betyg: 4- förbannade drakar av 5 möjliga

Regi: Woody Allen

Manus: Woody Allen

Medverkande: Owen Wilson, Kathy Bates, Adrien Brody mfl.

Produktionsbolag: Gravier Productions/Mediapro/Versátil Cinema mfl.

År: 2011

Längd: 94 min

Land: USA/Spanien

Svensk åldersgräns: Barntillåten

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1605783/

Gil är en manusförfattare som beslutat sig för att ta en paus från Hollywood för att skriva den stora generationsromanen. Tillsammans med sin fästmö åker han på semester till Paris i hopp om att hitta inspiration. Vad han hittar är något mycket märkligare än så. När klockan slår midnatt hämtas Gil upp av en bil som för honom tillbaka till 1920-talets Paris med alla kända författare, målare, filmskapare och artister som flockades dit. Plötsligt sitter Gil och diskuterar litteratur med Hemingway och sippar drinkar med Dalí. Frågan är bara om 1920-talet, Gils favoritera, är så fantastisk som Gil har målat upp den.

Med den gigantiska produktion som Woody Allen har är det inte konstigt att en del av hans filmer är ganska lättförglömliga. Lyckligtvis är Midnight In Paris inte en av dem. Det här är en litteraturvetares våta dröm, speciellt om man som mig är särskilt intresserad av modernisterna. De skådespelare som gestaltar de välkända figurerna från litteratur- och kulturhistorian är alla mycket bra, men de som verkligen glänser är Corey Stoll som Ernest Hemingway och Adrien Brody i sin ack så korta insats som Salvador Dalí.

För den som sett en del av Allens tidigare filmer är manuset ganska välbekant, men inte för det dåligt. Allen har ett sätt att utforska relationer på som jag inte tror jag hittat hos någon annan filmskapare (kommentarer om Allens privatliv undanbedes) och så även här. Owen Wilson spelar "Allens roll" i Midnight In Paris. Ängslig, bakåtsträvande och med en vurm för både jazz och litteratur. Wilson brukar vara på sin höjd godkänd i sina roller, men här märks det hur Allen höjer honom i hans skådespel. Just Allens regi och framförallt bildkompositionen är riktigt, riktigt bra. Det är det här som är en romantisk komedi - något som försöker säga något om människor och deras relationer istället för att bara leverera ännu en sockersöt saga där allt ordnar sig på slutet.

Det jag kan invända emot är i viss mån den extremt pratiga tonen. Det är visserligen en av Allens kännetecken, men när Paris som stad verkar spela huvudrollen i större delen av filmen önskar jag ibland att Allen lät staden tala för sig själv lite oftare. Dessutom är slutet lite väl abrupt och filmen skulle tjänat på att vara en kvart längre. Men, rekommenderas för alla som är intresserade av tidsperioden i fråga eller för den sakens skull vill se en bra romantisk komedi.

Betyg: 4 Cole Porter-medleys av 5 möjliga

Internationell engelsk titel: The Troll Hunter

Regi: André Øvredal

Manus: André Øvredal & Håvard S. Johansen

Medverkande: Otto Jespersen, Glenn Erland Tosterud, Johanna Mørck mfl.

Produktionsbolag: Filmkameratene A/S & Film Fund FUZZ

År: 2010

Längd: 103 min

Land: Norge

Svensk åldersgräns: 11 år

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1740707/

En trio högskoleelever gör ett specialarbete om de allt vanligare björnattackerna i Norge när de stöter på Hans - en trolljägare som är trött på allt hemlighetsmakeri kring trollen och den usla lön och förmåner han får som Norges ende av sitt slag. Studenterna är minst sagt skeptiska till mannens berättelse, men bestämmer sig för att följa efter honom ut i skogen. Det blir början på ett äventyr de inte kunnat föreställa sig.

För cirka tio år sedan var jag så trött att jag kunde spy på alla mockumentaries filmade med skakig handkamera som försökte casha in på de framgångar The Blair Witch Project (1999) rönte. Skillnaden mellan efteraparna och den nämnda filmen var att The Blair Witch Project hade en historia att berätta. Även om den var till stora delar improviserad kändes det fräscht. Trolljegeren är en av de få filmer jag sett sedan 1999 som lyckas med samma bedrift - sätta till synes vanliga människor framför kameran och få dem att agera ut en historia som känns trovärdig och spännande.

André Øvredals manus och regi är båda fantastiska. Øvredal har en känsla för dialog som verkar trovärdig samtidigt som den i sina bästa stunder är förbaskat underhållande. Otto Jespersen äger hela filmen som trolljägaren. Han fick mig att tänka på en gammal västernhjälte som tröttnat på att rädda dagen när han inte får något tack för det. De övriga skådespelarna är också bra, även om de huvudsakligen spelar andrafiol åt både Jespersen och berättelsen. Manuset är som sagt mycket bra, men det hade inte funkat om man inte lagt ner så pass mycket tid som man gjort på de väldigt snygga specialeffekterna. Trollen är riktigt välgjorda och bara det faktum att man valt att lägga slutscenerna i Jotunheim tyder på dels kunskap om nordisk mytologi och dels ett otroligt vackert vinterlandskap.

Det enda jag egentligen har att anmärka på är att jag ibland faktiskt skulle vilja att filmen var lite mer polerad och producerad. I de riktigt mörka scenerna blir det mycket spring med kameran och det är svårt att se vad som pågår. Trots det välskrivna manuset finns det också en och annan logisk lucka som stör. Men som helhet är detta en film jag rekommenderar varmt.

Betyg: 4+ mer troll åt folket! av 5 möjliga

Regi: Chuck Russell

Manus: Chuck Russell & Frank Darabont

Medverkande: Kevin Dillon, Shawnee Smith, Donovan Leitch mfl.

Produktionsbolag: Palisades California Inc. & TriStar Pictures

År: 1988

Längd: 95 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15 år

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0094761/

En meteroit kraschlandar utanför en liten amerikansk bergsstad. Ut väller en rosaaktig gelé som genast börjar tugga i sig allt i sin väg. Det är upp till några ungdomar att bekämpa hotet från yttre rymden - The Blob!

Kolla på ovanstående synopsis. Det är så här man gör en underhållande popcornskräckfilm. En enkel premiss, okej skådespelare och framförallt bra manus, regi och effekter. Det behövs inte mer. The Blob i den här inkarnationen är en sorgligt bortglömd pärla från sent 1980-tal, med manus av bland andra The Walking Dead-skaparen Frank Darabont, och är bra mycket bättre än filmen den är en remake på. Skådespelarna håller måttet, dialogen tillräckligt lökig för att bli otroligt underhållande och effekterna charmiga och välgjorda för att vara från 1988. Dessutom bör alla filmer som har en biroll till Jack Nance premieras.

Chuck Russells regi har dessutom lyckats bibehålla sin fina form från hans förra film A Nightmare On Elm Street III: Dream Warriors (1987) och visar en gång till att han kan hanskas med både skräck och kitsch i samma film utan att det blir så löjligt att man slår sig för pannan. Tyvärr har han mest gjort skräp efter den här filmen, inklusive så-dåligt-att-det-inte-ens-är-kul-rysaren Bless The Child (2000). Men vill du se en creature feature som både är kul och förvånansvärt våldsam för 1988 så skaffa den här rullen! Den kan troligen hittas i närmsta dvd-butik för en struntsumma.

Betyg: 4- rosa geléklumpar from beyond the stars! av 5 möjliga

Regi: James Isaac

Manus: Todd Farmer

Medverkande: Lexa Doig, Lisa Ryder, Kane Hodder mfl.

Produktionsbolag: Crystal Lake Entertainment & Friday X Productions

År: 2001

Längd: 91 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15 år

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0211443/

Jorden, 2455: En grupp studenter ombord på utbildningsskeppet Grendel hittar en nedfrusen Jason Vorhees tillsammans med en lika frusen kvinna i ett övergivet laboratorium. Väl ombord på sitt rymdskepp inser studenternas professor att den nedfrusna kvinnan fortfarande går att rädda tillbaka till livet. Dessvärre tycker även Jason att skeppet är varmt och mysigt...

Det tog åtta år från det att Jason tog en envägstripp till helvetet i del nio tills Paramount Pictures bestämde sig för att tiden var mogen för en comeback. I en märklig konstant inom skräckfilmsvärlden förlades handlingen till rymden. Detta grepp har bland annat tagits i både Hellraiser- och Leprechaun-franchiserna. Det låter som att Jason X enkelt kunde bli en kalkon som inte hade något existensberättigande. Det märkliga är att det fungerar förvånansvärt bra! Manuset är roligt skrivet med flera klockrena one-liners och regin är förvånansvärt bra. Framförallt har man fört in ännu en dimension - något som jag vill kalla för Spielberg-dimensionen. Steven Spielberg är expert på att skapa spänning i sina filmer genom att inte låta en källa till fara vara allt som våra hjältar måste kämpa mot. Istället är det två, tre eller rentav fyra olika faror på en och samma gång. I Jason X nöjer man sig oftast med två källor, men det ger filmen en helt annan spänning jämfört med många av de tidigare delarna i franchisen.

Skådespelarna är för genren oftast riktigt bra. Lexa Doig och Lisa Ryder, kollegor i sci-fi-serien Andromeda (2000 - 2005), spelar de två mest tongivande rollerna och i en rolig twist för genrefans gör de motsatta roller från tidigare nämnda serie. Kane Hodder som Jason ser mer skräckinjagande ut än tidigare och antingen har de pumpat honom full med kuddar och vadd eller har Hodder legat i hårdträning - killen är en enda stor biff!

Även om manuset är roligt finns det några rejäla logiska luckor i det. Filmens stora svaghet är också att det helt enkelt är ännu en film i franchisen - även om man försöker bryta upp gamla mönster. Efter tio filmer i samma serie börjar jag bli mer än lovligt trött på formelslasher 1-A med Jason Vorhees. Men, det måste erkännas, för genrefansen och för någon som inte sett en film i serien på ett tag är detta faktiskt riktigt bra.

Betyg: 4- metalliska bröstvårtor av 5 möjliga

Titel: Elskede Poona

Svensk titel: Älskade Poona

Författare: Karin Fossum

År: 2000

Sidor: 251

Förlag: J.W Cappelens Forlag a/s (svenskt förlag Månpocket)

ISBN: 91-7643-868-6

Gunder Jomann har allt han kan önska sig i livet utom en partner att dela det med. Inspirerad av en bok om världens kulturer reser han till Indien för att finna sig en fru. Där träffar han Poona Bai från Bombay som han blir blixtförälskad i. De båda gifter sig, men när Poona ska resa till Norge för att starta sitt nya liv med Gunder kommer hon aldrig fram. Istället hittas en kvinna av indiskt ursprung brutalt mördad på en åker i närheten av Gunders hus...

Ännu en fördel med att ha en beläst flickvän är alla böcker hon bombarderar en med. Fossum är en författare som fladdrat förbi lite i periferin hos mig tills jag fick den här boken i min hand. Det här, mina damer och herrar, är en riktigt bra deckare. Fossum skriver enkelt och vackert utan onödigt blomsterspråk men inte heller avskalat och hårdkokt. Tonen i romanen är helt enkelt väldigt njutbar. Framförallt gillar jag hur Fossum lyckats skildra småstadsmentaliteten. För mig själv, född och uppvuxen i Hörby, blir många av karaktärernas reaktioner ganska bekanta. I ett litet samhälle vet alla allt om alla kan man tro, men när man skrapar på ytan kan det hända att man kommer ner till ett djupare mörker än man kunnat ana. Likadant är det i Elskede Poona. David Lynch hade en gång en tagline till sin film Twin Peaks: Fire Walk With Me (1992); "In a town like Twin Peaks, no one is innocent." Jag slogs hela tiden av den frasen när jag läste Fossums bok. En skicklig väv med trovärdiga karaktärer som kanske lurar på något under ytan.

Ett extra plus blir det för det något öppna slutet. Det finns nämligen inte bara en möjlig tolkning på vem Poonas mördare är. Att jag funderar på att läsa om boken för att se händelserna från de misstänktas perspektiv är ett väldigt gott betyg. Rent formmässigt har jag problem med böcker som inte har en tydlig kapitelstruktur. Kapitel ger en naturlig avslutning när man vill lägga ifrån sig boken. Nu är visserligen Elskede Poona en relativt kort bok, men med kapitelindelning skulle läsupplevelsen höjas ytterligare ett snäpp. En annan invändning är att Fossum släpper vissa händelser lite för fort och lägger ut spår som aldrig får någon förklaring eller upplösning. Boken skulle helt enkelt kunna vara 100 sidor längre och mer uttömmande, men bra är den!

Betyg: 4 skumma typer av 5 möjliga