Regi: Anthony & Joe Russo

Manus: Christopher Markus & Stephen McFeely

Medverkande: Robert Downey Jr., Chris Hemsworth, Chris Evans mfl.

Produktionsbolag:  Marvel Studios

År: 2018

Längd: 149 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt4154756/

Med hjältegruppen fortfarande splittrad måste teamet samla sig för att möta det största hotet både planeten och resten av universum stått inför - Thanos. Trött på att verka i skuggorna börjar Thanos och hans allierade attackera allt och alla som kan tänkas ha en evighetssten... och på jorden finns det två.

Det har tagit ganska exakt tio år att gå från Iron Man (2008) till Infinity War. Under decenniet mellan de båda titlarna har Marvel blivit en maktfaktor att räkna med inom filmindustrin. Vid en snabb titt på listan över de mest inkomstbringande filmerna genom tiderna (ej justerat för inflation) hittar vi tre av Marvels filmer från de senaste tio åren. Infinity War har mycket goda chanser att bli Marvels fjärde placering på nämnda lista. Den är kulmen på allt som kommit tidigare och den första film i Marvels filmuniversum (MCU) som på riktigt känns som ett event i samma episka proportioner som vissa av serieförlagorna.

Det har varit både en för- och nackdel att ha gått in i MCU med en betydande förkunskap om vad som hänt i serieförlagorna. Fördelarna har alltid övervägt nackdelarna, men det som verkligen har stört mig är hur fjuttiga vissa händelserna har verkat i förhållande till sina förlagor. Å andra sidan förstår jag att Marvel inte kunde berätta historier som i originaltexterna löpte över dussintals olika titlar. Frågan är var de går från Infinity War? Nu har man nämligen, som första filmstudio, lyckats skapa en värld av superhjältar som känns lika stor och diversifierad som i serierna. Jag är fruktansvärt imponerad!

Filmerna som föregått Infinity War har inte bara fungerat som kassakor utan även eliminerat mycket av behovet för karaktärspresentationer till den här installationen i sagan. Det gör att Infinity War absolut inte fungerar som enskild film. Om du inte har sett de tidigare ensemblefilmerna kommer du inte förstå ett barr. Äntligen! är allt jag har att säga om det. Infinity War är en superhjältefilm som kräver förkunskap och det är det som alltid varit en av seriernas styrkor (och svagheter rent ekonomiskt) - de kräver av läsaren att man hänger med och har engagerat sig tidigare. Superhjältefilmerna som föregått Infinity War har nästan samtliga spenderat en betydande del på presentation. Inte så här. Infinity War förutsätter att du känner till alla vändningar i historien än så länge och trycker plattan i mattan från första sekund.

Det är en illa dold hemlighet att det här är del 1 av 2. Marvel valde att plocka bort "part 1" ur titeln relativt sent, vilket gör att många av händelserna i den här filmen inte känns definitiva. Mycket av förhandssnacket har handlat om vilka hjältar som kommer dö och vilka som kommer klara sig. Som filmen utvecklar sig är det troligt att många av dödsfallen är icke-permanenta. Om Marvel bara hade struntat i att annonsera filmen som "del 1" till att börja med skulle den sista akten blivit som ett slag i magen - på ett bra sätt. Nu blev frågan om dödsfallen lite av ett antiklimax. Det är klart, vissa hjältars (och skurkars!) död kommer bli svårare att bortförklara än andras och vi kan med ganska god säkerthet vinka hej då till åtminstone en handfull karaktärer redan nu.

Min stora oro inför den här filmen var att Thanos, den lila snubben med erövrarkomplex, skulle visa sig vara en skurk i avsaknad av personlighet. Vi har i princip bara sett honom kanske tio minuter sammanlagt under tio års filmer och detta lilla smakrpov har varit sisådär. Min oro kom dock på skam när Thanos, hör och häpna, är bland de bästa skurkarna i MCU. Manusförfattarna lyckas förmänskliga honom till den milda grad att, som jag sa till mitt sällskap efter filmen, han i viss mån har rätt i sina ambitioner. I ett känslolöst universum skulle Thanos hyllats som Den Store Ledaren eller något. Denna moraliska komplexitet var inget jag förväntade mig från filmversionen och jag blev mycket positivt överraskad.

Infinity War är uppbyggd kring en rad olika parallellhandlingar vilka har lite olika ingångar i hur de går tillväga. Rent underhållningsmässigt är min favorit den parallellhandling som har Guardians Of The Galaxy som sammanbindande element. Marvel har verkligen hittat något i den konstellationen som funkar på så många olika nivåer. För varje gång jag ser honom i rollen blir dessutom Dave Bautistas porträtt av Drax bara roligare. Om Dave någonsin återvänder till wrestlingen hoppas jag att Marvel kan leasa ut karaktären. Nåja, man kan ju drömma.

Infinity War borde inte fungera. Den borde kollapsa under sin egen tyngd. Den är ett spektakel, men den är det på ett sätt som du aldrig sett tidigare. Marvel har gjort det igen helt enkelt. När filmens eftertexter rullade snyftade tonåringarna (läs: de som inte snappat upp att det här bara var del 1) i salongen. Om man kan få folk att gråta med sitt svulstiga superhjälteepos har man lyckats så mycket bättre än jag någonsin skulle kunna ha gissat. Personligen knöt jag näven och utbrast ett "hell yeah!" mer än en gång under actionscenerna. Jag är, liksom delar av karaktärerna, knockad. Se den här filmen på bio. Det är en order.

Betyg: 5 episka epos av 5 möjliga

Regi: Ryan Coogler

Manus: Ryan Coogler & Joe Robert Cole

Medverkande: Chadwick Boseman, Michael B. Jordan, Lupita Nyong'o mfl.

Produktionsbolag: Marvel Studios/Walt Disney Pictures

År: 2018

Längd: 134 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt1825683/

T'Challa återvänder till sitt hemland Wakanda för att krönas till rikets konung. Wakanda, vars riktiga teknologiska nivå har dolts från omvärlden sedan urminnes tider, välkomnar honom med öppna armar. När T'Challa får nys om en internationell vapensmugglare som låg bakom ett terrorattentat i landet använder han sina resurser för att försöka gripa honom. Det finns dock en annan utmanare till T'Challas tron som har andra planer...

Mycket om Black Panther har handlat om representation och hur det äntligen kommit en superhjältefilm med någon annan än en vit man och/eller kvinna i huvudrollen. Jag undrar om alla glömt Blade (1998) med Wesley Snipes i huvudrollen? Nog för att den kom innan Marvel skapade sitt filmuniversum, men kom igen, det var en rätt big deal när den kom i alla fall. Hur som helst, även om Black Panther inte riktigt kan göra anspråk på att vara först eller banbrytande så har den andra kvaliteter som Snipes halvvampyr saknade.

Det som framförallt slog mig som tittare är hur väl man lyckats med sitt världsbyggande. Wakanda känns som ett riktigt land med flera distinkta kulturer och en känsla av det som vi traditionellt sett ser som östafrikansk kultur uppblandat med science fiction-liknande teknik. Det är därför riktigt synd att effekterna inte hänger med designen. Jag vet inte riktigt vad som hände när effekterna skulle sättas på plats, men det finns några scener i Black Panther som kan vara bland de fulaste hitintills i MCU.

Skådespelarmässigt är Black Panther klart över medel med en väldigt charmig Chadwick Boseman i huvudrollen. Birollsinnehavarna som omger honom är bra de med, men det finns ett stort aber på skurksidan i Michael B. Jordan. Jordans rollprestation är inte direkt dålig, men den skär sig så förbaskat mycket med resten av skådespelarnas så att han verkligen sticker ut, och inte på ett positivt sätt. När han tar av sig tröjan gapskrattade dessutom hela salongen. Vi kan bara säga så här att he's ribbed... for no one's pleasure.

Överhuvudtaget är Black Panther en ganska blandad kompott. Manuset tar sitt avstamp i intressant tematik, såsom vad framgångsrika och stabila länder är skyldiga andra. Wakanda är ett teknologiskt underverk som hade kunnat hjälpa sina afrikanska grannar, men har av olika anledningar valt att inte göra det. Det är här man också borde lagt mer krut och samtidigt gett Michael B. Jordans skurk mer av en motivation än att bara dyka upp och göra anspråk på tronen. Istället varierar Black Panther helt okej action med tämligen långdraget muserande om nationalism och typiskt Marvel-bröstslående.

Black Panther är trots min kritik en helt okej film, men den lever inte riktigt upp till den standard som Marvel satt för sig själva. Framförallt borde man hittat någon som vågade klippa ner filmen med åtminstone 20 minuter. Allt behöver inte vara mastodontfilmslångt.

Betyg: 3 filmer som vill mycket av 5 möjliga