Regi: Duke Johnson & Charlie Kaufman

Manus: Charlie Kaufman (baserat på hans egen pjäs)

Medverkande: David Thewlis, Jennifer Jason Leigh, Tom Noonan

Produktionsbolag: Paramount Animation/Starburns Industries

År: 2015

Längd: 90 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 7

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2401878/

 

Michael åker för att hålla en tal på en konferens. Djupt uttråkad och deprimerad har han inget att ta sig för, allra minst när han gör ett klumpigt försök att få ett one-night-stand med en gammal flickvän han inte sett på tio år. Michaels tråkiga vardag ändras dock när han stöter på ett fan till hans bok, Lisa. Lisa är inte som alla andra, men kan Michael verkligen bryta upp hela sitt liv för henne?

 

Mina två favoritskribenter när det gäller filmmanus om utflippade kärlekshistorier är Woody Allen och Charlie Kaufman. De båda lyckas alltid sätta fingret på de absurditeter som vi människor ägnar oss åt när det gäller förhållanden, attraktion och sexualitet. Kaufman har gjort något så pass märkligt med sin Anomalisa som att låta dockor spela alla huvudrollerna i en mix mellan dockanimation och stop motion. Det märkligaste är ändå att det funkar så pass bra som det gör.

 

Precis som alla Kaufmans filmer går Anomalisa att se som en rak berättelse, men när man skrapar lite på ytan hittar man fler och fler bottnar. Kaufman gillar att leka med identitet och här finns delar i den här filmen som påminde mig väldigt mycket om hans tidiga verk Being John Malkovich (1999). Samtidigt är Anomalisa en väldigt nedtonad film för att vara från Kaufmans kreativa galenskap. I grund och botten är det en utforskning av ensamhet och vad som gör livet värt att leva eller ej. För den som inte är bevandrad i psykologi finns det en ledtråd i namnet på hotellet som Michael bor på. Jag säger inte mer än så.

 

Anomalisa är en svår film att recensera. Det är isbergsteknikernas Titanicsänkare till film och när man börjar rota i Michael och Lisas personligheter väcks lika många frågor som man får svar... och jag älskar det! Få regissörer skulle ens komma på tanken att spendera månader med att göra en sexscen mellan dockor verklighetstrogen istället för komisk. Faktum är att den huvudsakliga sexscenen i Anomalisa gör fler rätt än de flesta scener av detta slag jag sett i spelfilmer. Det är klumpigt, tafatt, en partner som slår huvudet i sänggaveln, hår som kläms under händer och så vidare. Vi har liksom alla varit där...

 

Anomalisa är inte för alla, men för den som tycker om Kaufmans tidigare alster är det här en högtidsstund. Jag skulle vilja öka "knäpphetsgraden" lite till för högsta betyg, men det här är en mycket sevärd film som samtidigt inte har en snöbolls chans i helvetet att vinna den Oscar den är nominerad till. Se den.

 

Betyg: 4+ Jennifer Jason Leigh hade ett bra 2015 av 5 möjliga

 

Regi: John Crowley

Manus: Nick Hornby (baserat på Colm Toibins roman)

Medverkande: Saoirse Ronan, Emory Cohen, Domhnall Gleeson mfl.

Produktionsbolag: Wildgaze Films/Parallel Film Productions/Irish Film Board mfl.

År: 2015

Längd: 111 min

Land: Irland/Storbritannien/Kanada

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen Btl.

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2381111/

 

Eilis flyttar till New York från sitt tråkiga liv på Irland. Trots att hon har väldig hemlängtan till en början kommer hon in i sitt nya liv i USA - inte minst när hon träffar Tony. De båda inleder en romans medan Eilis försöker hitta sin plats i den nya staden och landet.

 

Hitintills har de filmer jag recenserat inför Oscarsgalan varit åtminstone bra (ja, om vi inte räknar den där filmen från i våras som inte var en film överhuvudtaget...). Den sviten bröts idag med Brooklyn. Jag vet ärligt talat inte vad den här filmen försöker berätta. Eilis är en karaktär som det förvisso är lätt att tycka om (i alla fall tills sista tredjedelen av filmen), men verkar i princip inte ha någon egen vilja. Hon är aldrig proaktiv utan låter hela tiden saker hända henne, vilket till sist blir att hon nästan lyckas förstöra vad hon byggt upp. Kanske något sedelärande, eller vad vet jag?

 

Det finns några bra saker med Brooklyn som förtjänar beröm. Saoirse Ronan är bra i allt hon är med i och så även här. Hon har ett uttryck i sitt skådespel som gör att hon kan spela nästan vad som helst, men jag vet inte riktigt om hon är så fantastisk så att hon förtjänar en Oscarsnominering för rollen. Det fanns fler riktigt bra roller från förra året som hade förtjänat nicken mer så att säga. Även musiken och fotot förtjänar beröm, även om de inte står ut som något fantastiskt.

 

Det som fäller Brooklyn är som tidigare nämnt manuset. Jag fattar inte riktigt att det här melodramatiska skräpet adapterats till film av Nick Hornby. Hornby brukar alltid skriva manus, antingen från sina egna romaner eller andras, med välutvecklade personliga relationer och underhållande dialog. Hans adaption av Brooklyn missar så många möjligheter att faktiskt berätta något - om kvinnors situation under 50-talet, om motsättningar mellan olika invandrande grupper i USA, om sexualmoral, om karaktärer som växer under historiens gång och så vidare, och så vidare. Nu blir det en extremt puttinuttig historia om att flytta hemifrån och inte mer.

 

Betyg: 2 atlantresor av 5 möjliga

 

 

 

In Memoriam: Alan Rickman (1947 - 2016)

 

Det gamla ordstävet säger ju att dödsfall alltid kommer i tretal. Under årets två första veckor har vi förlorat tre lysande underhållare i Lemmy Kilmister, David Bowie och nu igår, Alan Rickman. Kan vi få en paus på storheters dödsfall nu, tack?

 

Alan Rickman, kanske mest känd för den yngre generationen som Severus Snape, är en av de där skådespelarna som trots sin enorma talang och sin plats i folks hjärtan aldrig riktigt fick överösas av de priser han var värd. Det bästa jag någonsin hört om honom var från en ex-flickvän när hon beskrev ett dåligt förhållande hon hade haft. Hon var dödligt uttråkad när hon och killen hade sex så för att få ut någonting av akten började hon ha på filmer med Alan Rickman i bakgrunden - om hon fick höra hans röst blev det ganska okej ändå.

 

Sexhistorier åsido, Rickman hade den fantastiska röst bara en skolad teaterskådespelare tycks kunna ha. Tack för alla dina skurkroller, Alan. Här är min favoritscen med honom:

 

 

 

 

Nomineringarna  

 

 

Sin vana trogen kör Skitfinkultur hårt när det gäller Oscarsgalan. Idag kom nomineringarna inför årets gala och även om det mesta var väntade titlar dök det ändå upp några överraskningar, både positiva och negativa. Quentin Tarantinos våldsamma westernepos The Hateful Eight blev snuvad på nomineringar till både regissör och manus, vilket jag inte väntade mig. Den kanske största överraskningen var att svenska Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann lyckades med konststycket att bli nominerad i Best Hair and Make-up, där den slog flertalet mer namnkunniga konkurrenter på fingrarna. Flest nomineringar, tolv stycken, knep inte oväntat The Revenant som både är tekniskt utsökt och bjuder på bra skådespel. Mad Max: Fury Road är dock inte långt efter med sina tio nomineringar. Skillnaden ligger i att det främst är de tekniska klasserna som Mad Max briljerar. Oscarslistan uppdateras som brukligt varje torsdag fram till galan. Håll koll!

 

Best Motion Picture

 

The Big Short

Bridge Of Spies

Brooklyn

Mad Max: Fury Road

The Martian

The Revenant

Room

Spotlight

 

Best Performance By An Actor In A Leading Role

 

Bryan Cranston (Trumbo)

Matt Damon (The Martian)

Leonardo DiCaprio (The Revenant)

Michael Fassbender (Steve Jobs)

Eddie Redmayne (The Danish Girl)

Best Performance By An Actress In A Leading Role

 

Cate Blanchett (Carol)

Brie Larson (Room)

Jennifer Lawrence (Joy)

Charlotte Rampling (45 Years)

Saoirse Ronan (Brooklyn)

 

Best Performance By An Actor In A Supporting Role

 

Christian Bale (The Big Short)

Tom Hardy (The Revenant)

Mark Ruffalo (Spotlight)

Mark Rylance (Bridge Of Spies)

Sylvester Stallone (Creed)

Best Performance By An Actress In A Supporting Role

 

Jennifer Jason Leigh (The Hateful Eight)

Rooney Mara (Carol)

Rachel McAdams (Spotlight)

Alicia Vikander (The Danish Girl)

Kate Winslet (Steve Jobs)

 

Best Achievment In Directing

 

Adam McKay (The Big Short)

George Miller (Mad Max: Fury Road)

Alejandro G. Iñárritu (The Revenant)

Lenny Abrahamson (Room)

Tom McCarthy (Spotlight)

 

Best Original Screenplay

 

Bridge Of Spies

Ex Machina

Inside Out

Spotlight

Straight Outta Compton

 

Best Adapted Screenplay

 

The Big Short

Brooklyn

Carol

The Martian

Room

 

Best Animated Feature

 

Anomalisa

Boy And The World

Inside Out

Shaun The Sheep Movie

When Marnie Was There

 

Best Foreign Language Film

 

Embrace Of The Serpent (Colombia)

Mustang (France)

Son Of Saul (Hungary)

Theeb (Jordan)

A War (Denmark)

 

Best Cinematography

 

Carol

The Hateful Eight

Mad Max: Fury Road

The Revenant

Sicario

Best Editing

 

The Big Short

Mad Max: Fury Road

The Revenant

Spotlight

Star Wars: The Force Awakens

Best Production Design

 

Bridge Of Spies

The Danish Girl

Mad Max: Fury Road

The Martian

The Revenant

 

Best Costume Design

 

Carol

Cinderella

The Danish Girl

Mad Max: Fury Road

The Revenant

 

Best Makeup & Hairstyling

 

Mad Max: Fury Road

100-åringen som klev ut genom fönstret och försvann

The Revenant

Best Original Score

 

Bridge Of Spies

Carol

The Hateful Eight

Sicario

Star Wars: The Force Awakens

Best Original Song

 

Earned It - 50 Shades Of Grey

Manta Ray - Racing Extinction

Simple Song #3 - Youth

Til It Happens To You - The Hunting Ground

Writing's On The Wall - Spectre

 

Best Sound Mixing

 

Bridge Of Spies

Mad Max: Fury Road

The Martian

The Revenant

Star Wars: The Force Awakens

 

Best Sound Editing

 

Mad Max: Fury Road

The Martian

The Revenant

Sicario

Star Wars: The Force Awakens

 

Best Visual Effects

 

Ex Machina

Mad Max: Fury Road

The Martian

The Revenant

Star Wars: The Force Awakens

 

Best Documentary, Short

 

Body Team 12

Chau, Beyond The Lines

Claude Lanzmann: Spectres Of The Shoah

A Girl In The River: The Price Of Forgiveness

Last Day Of Freedom

 

 

Amy

Cartel Land

The Look Of Silence

What Happened, Miss Simone?

Winter On Fire: Ukraine's Fight For Freedom

 

 

 

Best Short Film, Live Action

 

Ave Maria

Day One

Everything Will Be Okay (Alles Wird Gut)

Shok

Stutterer

 

Twin Peaks återvänder: Halvvägs där... och Laura Dern!  

 

Två dagar efter David Bowies död har jag fortfarande inte riktigt fattat det. Han hade verkligen ett finger med i allt, så också Twin Peaks. I rollen som agent Philip Jeffries var han en av de karaktärer jag och många med mig ville veta mycket mer om. Nu blir det inte så och Bowies frånvaro kommer kännas även i Twin Peaks.

Livet går dock vidare även utan min Ziggy. Det har hänt en del med den kommande säsongen av Twin Peaks sedan mitt förra inlägg i serien. David Nevins, VD för Showtime, sa under gårdagens Television Critics Associations-presentation att:

 

"I’m excited to tell you that David Lynch is now more than halfway through his shooting schedule, and the limited series will premiere in the first half of 2017”

 

Nevins berättade även att han fått se de första 24 minuterna, färdigredigerade och klara. Hans enda reaktion på de färdiga minuterna var: "Stupendous!" (ung. "extremt imponerande").

 

Dagarna innan jul fick fansen en julklapp med den första officiella teasern till serien. Den tål att ses några gånger. Ni kan bland annat hitta den här: http://www.vanityfair.com/hollywood/2015/12/twin-peaks-teaser.

 

Det senaste riktigt heta ryktet om serien är att Laura Dern, gammal Lynch-bekanting, har skrivit på för serien. Med tanke på att serien är mer än halvfärdig enligt Nivens får vi nog ta det ryktet med en nypa salt. Det vore jättekul att se Dern, en fruktansvärt underskattad skådespelerska enligt mig, igen, men om vi får göra det blir det med största sannolikhet inte i en större roll. Det ryktas om att hon skulle kunna få spela Coopers långtida sekreterare Diane, som vi aldrig fått se i bild tidigare. Med tanke på Derns tidigare koppling till Lynch skulle jag inte bli förvånad om hon fick denna mytomspunna roll och det vore riktigt kul för ett fan av Dern som jag är också.

 

Slutligen verkar det som att rollen som Harry S. Truman inte kommer nybesättas trots vad som tidigare påpekats. Hur man väljer att skriva ut honom ur serien återstår att se.

 

Bekräftade

 

Kyle MacLachlan (Special Agent Dale Cooper)

Catherine Coulson (The Log Lady) *

Sheryl Lee (Laura Palmer/Maddy Ferguson)

Grace Zabriskie (Sarah Palmer)

Mädchen Amick (Shelley Johnson)

Sherilyn Fenn (Audrey Horne)

Everett McGill (Big Ed Hurley)

Kimmy Robertson (Lucy Moran)

Richard Beymer (Benjamin Horne) 

Joan Chen (Josie Packard)

Chris Mulkey (Hank Jennings)

Michael Horse (Deputy Hawk)

Peggy Lipton (Norma Jennings)

Ray Wise (Leland Palmer)

Kenneth Welsh (Windom Earle)

Piper Laurie (Catherine Martell)

Russ Tamblyn (Dr. Lawrence Jacoby)

Lara Flynn Boyle (Donna Hayward)

Dana Ashbrook (Bobby Briggs)

Michael J. Anderson (The Little Man From Another Place)

 

* Dog medan serien spelades/spelas in

 

Uttryckt intresse:

 

James Marshall (James Hurley)

Carel Struycken (The Giant)

David Duchovny (DEA Special Agent Dennis/Denise Bryson)

Billy Zane (John Justice Wheeler)

 

 

Ryktas om att de uttryckt intresse:

 

Harry Goaz (Deputy Andy Brennan)

 

 

Avböjt medverkan:

 

Michael Ontkean (Sheriff Harry S. Truman)

 

Nya ansikten

 

Jennifer Jason Leigh

Amanda Seyfried

Balthazar Getty

Robert Forster

Grant Goodeve

Caleb Landry Jones

Robert Knepper

 

Regi: Adam McKay

Manus: Charles Randolph & Adam McKay (baserat på Michael Lewis bok)

Medverkande: Christian Bale, Steve Carell, Ryan Gosling mfl.

Produktionsbolag: Plan B Entertainment & Regency Enterprises

År: 2015

Längd: 130 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Btl

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1596363/

 

Michael Burry, förvaltare av en större hedge fund, upptäcker en lika fantastisk som oroande sak på sitt kontor år 2005. När han analyserar siffrorna för den amerikanska bostadsmarknaden får han dem inte till att gå ihop. Vad han upptäcker är ett system som är dömt att kollapsa. Problemet är att ingen tror på honom. När han till sist får tag i någon som lyssnar på honom blir det starten för ett moraliskt spel om man ska tjäna pengar på bankernas dumhet eller inte samtidigt som man vet att miljontals världen över snart kommer stå inför ekonomisk kris.

 

Jag lovar, jag är inte så här frikostig med betygen vanligtvis, men hitintills har jag inte sett en enda film som tippas bli nominerad till årets Oscarsgala som varit dålig. Det har nog aldrig hänt förr. Klart att det lär bli några slamkrypare i de tekniska klasserna, men hitintills håller storfilmerna verkligen stilen. Det gäller också för The Big Short.

 

Finanskrisen är ett vanskligt ämne att behandla på film. Det är inte direkt högoktanig action vi pratar om, utan snarare Exceldokument och fruktansvärt många gamla män i kostym. 2011 gjordes en väldigt bra insats till att skildra vad som gick fel i och med Margin Call (2011), men den här filmen är ännu ett strå vassare i sin analys. Charles Randolph & Adam McKay har adapterat Michael Lewis bok så att den känns i maggropen. När jag stängde av filmen efter eftertexterna mådde jag uppriktigt illa. Det här är kapitalismens absoluta avgrundshåla och Randolph & McKay skildrar väldigt skickligt hur giriga män och kvinnor kan göra vad fanken som helst när de ser människor som siffror och inget annat. Randolph & McKay guidar oss som inte pratar Nasdaq till frukost lätt och ledigt genom vad de komplicerade ekonomiska termerna egentligen innebär och visar dem för vad de är - fina ord på pyramidspel.

 

Skådespelarmässigt är The Big Short utsökt med kvartetten Christian Bale, Ryan Gosling, Brad Pitt och Steve Carrell i de största rollerna. Speciellt Bale och Carrell är fantastiskt bra. Bale är bra i allt han är med i, men Carrell går från klarhet till klarhet nu när han verkar ha fokuserat på filmer utanför dumkomedigenren. Först spelade han skjortan av de flesta i Foxcatcher (2014) och här får han göra en komplex roll där han slits mellan vad som är rätt och fel, samtidigt som han hela tiden säger exakt vad han tycker och tänker. Det är en karaktär som är väldigt enkel att tycka om och om det finns någon "hjälte" i den här soppan är det just Carrells roll.

 

Men det är just det, det är svårt att hitta någon hjälte i The Big Short. Slutscenen cementerar detta. Vem skulle tacka nej till en miljard dollar om man vet att det inte finns något man kan göra åt vad som kommer hända ändå? Det är det som gör den här filmen så pass bra - det är en mänsklig studie i moral och girighet samtidigt som det är en mycket viktig nutidshistorisk lektion som alla borde ta del av. För det här kommer hända igen. Och igen. Och igen. Det gäller bara att inte bli fångad med brallorna nere, för som mina husgudar Led Zeppelin sjunger till eftertexterna: "If it keeps on rainin', levee's goin' to break"

 

Betyg: 5 man kan dricka sig stupfull för mindre av 5 möjliga

 

 

Regi: Denis Villeneuve

Manus: Taylor Sheridan

Medverkande: Emily Blunt, Benicio Del Toro, Josh Brolin mfl.

Produktionsbolag: Black Label Media/Thunder Road Pictures/Lionsgate

År: 2015

Längd: 121 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3397884/

 

Kate Macer leder en insatsstyrka för FBI:s räkning när hon gör ett makabert fynd. Under en razzia uppdagas minst två dussin kroppar. När två agenter dessutom dör av en sprängladdning i ett anslutande förråd tror Kate att hon kommer ställas som ansvarig för deras död. Istället rekryteras hon till en avdelning som sysslar med narkotikaspaning på allra högsta nivå. I och med att hon blir lovad att de kommer hitta personerna ansvariga för alla de döda i huset går hon med på utnämningen. Snart upptäcker hon dock att gruppen hon nu arbetar för gör saker på väldigt eget sätt.

 

Emily Blunt har för mig alltid varit den där skådespelerskan som är med i filmer som nästan är riktigt bra, men som faller på en eller annan sak. En titt på hennes filmografi bekräftar också min uppfattning - det är sällan Blunt är med i något riktigt dåligt, men hon har heller inte varit med i något riktigt bra. Den uppfattningen hamnar på skam med hennes roll i Sicario. Tillsammans med Josh Brolin och en fantastisk Benicio Del Toro har hon äntligen landat en roll i en mycket bra film, kanske till och med den bästa thrillern under 2015.

 

Taylor Sheridan har skrivit ett väldigt hårdkokt manus. Från filmens öppning med en dov, dov bas som stegrar under hela inledningsscenen (och som fick mig att tro att jag hade fel på ljudsystemet) till den moraliska ambivalensen i vad som är det bästa att göra när båda alternativen är dåliga. Denis Villeneuve har fingertoppskänsla i skådespelarregin, framförallt i scenerna mellan Del Toro och Blunt, och går från klarhet till klarhet. Jag älskade verkligen hans förra film, Enemy (2013), och även om Sicario inte är riktigt lika bra är jag något lugnare av att veta att det är Villeneuve som kommer regissera uppföljaren till Blade Runner (1982) och inte Zack Snyder eller så...

 

Även fotot måste nämnas. Roger Deakins, den evige tvåan i fototävlingar med sina tolv Oscarsnomineringar och inga vinster, har stått bakom kameran och ger Sicario en känsla av att vara en större historia än vad den egentligen är. Arbetet med färg och skuggor är som vanligt imponerande när Deakins har filmat och det är mycket möjligt att han får en trettonde Oscarsnominering för fotot... som han sen kommer förlora till Emmanuel Lubzeki.

 

Med en imponerande ensemble, bra regi och ett tätt manus är Sicario ett måste för thrillerdiggaren. Den saknar den där sista skärpan som skickar upp den på högsta betygspinnen, men är fortfarande mycket sevärd. Och kul att Blunt fått göra något bra!

 

Betyg: 4 våldsamma gränsövergångar av 5 möjliga

 

Regi: Tom Hooper

Manus: Lucinda Coxon (baserat på David Ebershoff roman)

Medverkande: Eddie Redmayne, Alicia Vikander, Amber Heard mfl.

Produktionsbolag: Working Title Films/Pretty Pictures/Artémis Productions

År: 2015

Längd: 119 min

Land: USA/Storbritannien/Tyskland

Svensk åldersgräns: 11

IMDB:http://www.imdb.com/title/tt0810819/

 

Einar Wegener, konstnär i 1920-talets Köpenhamn, står som kvinnlig modell för sin fru Gerdas tavlor. Något väcks inom Einar som han inte kan förklara. Driften att klä sig som kvinna blir snart en drift att vara en kvinna - något som inte var alldeles enkelt i 20-talets Danmark. Einar tar rollen av sin "kusin" Lili och börjar leva ett dubbelliv samtidigt som Gerdas tavlor av sin make som kvinna börjar få stor uppmärksamhet i konstvärlden.

 

Eddie Redmayne har haft ett konstigt år. Det är inte omöjligt att han blir nominerad till både en Razzie och en Oscar om några veckor. Från den exceptionellt usla insatsen i skitfilmen Jupiter Ascending (2015) till den här fantastiska rollen som Einar Wegener/Lili Elbe är det svårt att veta vad man får av Redmayne. Regissör Tom Hooper har spelat till Redmaynes styrkor i den här filmen och han är perfekt castad. Redmayne är inte den typiske Hollywood-hunken utan fungerar som bäst i sådana här, mer känslosamma, roller.

 

Hans motskådespelerska, Alicia Vikander, har verkligen haft ett lysande år. I hennes roll i Ex Machina (2015) skrev jag att hon var den mest intressanta svenska skådespelerskan på vita duken just nu och det är något hon bekräftar i The Danish Girl. Vikander har ett äkta filmstjärneutseende och ett uttryck i sitt skådespel som påminner mig om äldre tiders dramadivor (i ordets positiva betydelse). I The Danish Girl påminner hon i sina bästa stunder om Garbo. Jag hoppas verkligen att vi får se Vikander i allt mer film nu när hon blivit ett etablerat namn på allvar. Nu när Jennifer Lawrence mest gör skräpfilm måste jag ju ha någon annan att drömma om...

 

Om skådespel och regi är mycket bra är manuset The Danish Girls svagaste kort. Det är inget dåligt manus överhuvudtaget, men vad jag önskar är en lite större kontext av hur det var att vara transsexuell under 1920-talet. Det är viktigt att poängtera att det här är inte en biografisk film som sådan. Författaren bakom boken, David Ebershoff, baserade förvisso sin historia på Wegeners liv, men tog sig så pass stora friheter att karaktärerna i princip är fiktiva. Det hade också öppnat för en mer ingående utforskning av just de transsexuellas rättigheter och liv i allmänhet och inte "bara" för en fiktiv person som råkar ha samma namn som en historisk förlaga.

 

För folk intresserade av LBGT-frågor och/eller bra dramafilm är The Danish Girl mycket sevärd, främst för Redmayne och Vikander, men filmens påstående att det är en sann historia (inte ens "inspired by" utan "true story") skadar den ganska rejält. Bra film, bättre research behövs.

 

Betyg: 4- Vikander-fanboys av 5 möjliga