FFF 2015 Dag 6: Cronenberg light, metalheads och zombiebarn

Fredagen gick i splatterfilmens tecken med tillräckligt mycket fejkblod för att fylla en mindre pool. Kvällen visade också på filmens märkliga kraft i att få folk att prata med personer de aldrig tidigare träffat. Jag fastnade i diskussioner om allt mellan himmel och jord - från mitt envisa försvar om att David Lynch är den främsta nu levande regissören till body horrorns återkommande tematik. Det är på FFF jag hittar dessa människor. Ibland är det nästan lite sektlikt. Det är samma ansikten jag ser i publiken på alla filmer år efter år. Även om jag inte pratat med hälften av dem en längre stund vet jag att om jag skulle få tråkigt i de korta pauserna mellan filmerna kan jag alltid hoppa in i en diskussion. Det har jag inte upplevt på någon annan filmfestival. Lund behöver FFF. Kanske det till och med kommer någon från kommunen nästa invigning?

Först ut bland kvällens begivenheter var den kanadensiska Bite (2015) som enligt rapport fick publiken på genrefilmsfestivalen Fantasia att både spy och svimma. Jag vet inte om festivalpubliken där är av klenare virke än den i Lund, men denna Cronenberg light-version av The Fly (1986) var inte nämnvärt chockerande.

Handlingen kretsar kring hur blivande bruden Casey åker iväg med tjejpolarna på en möhipperesa till Costa Rica. När de tre badar i en undangömd lagun i djungeln blir Casey biten av något i vattnet. Väl hemma igen börjar märkliga saker ske med insektsbettet samtidigt som Casey måste planera ett bröllop och inte irritera blivande svärmor alltför mycket.

Med en egen kropp som faller sönder och samman (autoimmun sjukdom är det enda som är badass nog att kunna skada mig) har jag alltid gillat body horror. Det är något som kommer nära på ett sätt som många andra skräckgenres inte gör. Dessvärre känner jag att jag inte riktigt kan relatera till Casey och hennes vänner. De är alla idioter. Det finns inget annat sätt att säga det på. Fort, vad är det första du gör om du blir allvarlig sjuk? Tar dig till sjukhus? Ringer ambulans? Nej, isolera dig själv i din lägenhet. Det blir säkert bra.

Den övergripande tematiken är väldigt typisk när det handlar om kvinnliga karaktärer och body horror - det här med kvinnlig sexualitet är farliga saker. Den enda body horror-film de senaste åren som lyckats bra med det temat är i min mening Contracted (2013). Bite är en tekniskt imponerande gorefest som dessvärre saknar personligt anslag och ton. Det är det sistnämnda som gör en body horror bra eller inte. Vi måste bry oss om karaktärerna för att vilja se dem klara sig. Bite är inte en värdelös film, men skulle behövt bra mycket mer karaktärspsykologi. 2 graviditetsmetaforer av 5 möjliga.

Då var förfilmen, Bad Guy #2 (2014), roligare. En kort betraktelse om hur livet är för en anställd i brottsvärldens hierarki. Drålig, rolig och extremt blodig. Se den om ni får chansen! Kvällens övriga kortfilmer, musikvideon Savant: Kali 47 (2015) och den mörka spanska sagan El bosque negro (2015), hade båda imponerande tekniska kvaliteter men saknade den förstnämndas humor och driv. De är dock båda sevärda om du kan hitta dem.

Om Bite var något av en besvikelse var kvällens andra film, nya zeeländska Deathgasm (2015), precis vad jag hade förväntat mig. Metalhuvudet Brodie tvingas flytta in med sin väldigt kristna farbror och hans familj när hans mor hamnar på psyket. Att det inte är lätt att vara hårdrockare i en liten inskränkt småstad är inget nytt, men Brodie lyckas hitta vänner för att starta upp ett band. När Brodie och bandets basist, Zakk, får ett mystiskt partitur i sin ägo och lär sig spela det råkar de åkalla en mäktig demon. Nu måste de slå sig igenom horder av tidigare grannar (nu med 50% mer demon i sig) för att kanske kunna ställa allt tillrätta. Metal är ju djävulens musik!

Som gammal hårdrockare uppvuxen i en småstad var Deathgasm en film som passade som handen i den avklippta handsken. Jason Lei Howden, främst känd som specialeffektsmakare till en rad storproduktioner, lyckas fånga känslan av att vara "den där" i en småstad perfekt. Det kvittar om du är uppvuxen på den skånska eller den nya zeeländska landsbygden, folk kommer reagera likadant på saker de inte förstår. Och som med det mesta som metal har att göra med ligger skrattet nära till hands. Deathgasm är en ojämn resa men där den är rolig är den ofta förbannat rolig. Milo Cawthorne gör en riktigt bra roll som Brodie, killen som gärna skulle spela bättre gitarr än vad han faktiskt gör. Referenserna står som spön i backen och för den som någonsin spelat i ett garageband finns här också igenkänningskomik att hämta. Gillar du metal, coming-of-age-historier och nya zeeländskt splatter i Peter Jacksons blodiga fotspår gillar du Deathgasm. 4 filmer som Öholm hade satt nattvardsvinet i halsen av av 5 möjliga.

Kvällens sista film, Cooties (2014), kom kanske både fel och rätt i programmet. En zombiekomedi som utspelar sig på en skola fick mig osökt att tänka på händelserna i Trollhättan tidigare i veckan. Folk runtomkring mig skruvade på sig lite till en början, likaså jag, men med allt elände som pågår i världen måste vi kunna använda film och annan konst som ett sätt att bearbeta och koppla av. Visningen av Cooties förminskar inte min upplevelse av vanmakt över vad som hänt inom den bransch där jag spenderar mina vardagar, men den gav en välbehövlig katarsis för att vädra ut några av de värsta tankarna. Film kan göra mycket. Den kan propagera och stjälpa samtidigt som den genom absurda exempel som Cooties kan få oss att koppla bort verkligheten ett tag och framförallt få oss att skratta. Efter ett kort tag slutade både jag och resten av publiken att skruva på oss och vi fick skratta tillsammans. Det är värt otroligt mycket.

I Cooties återvänder den aspirerande författaren Clint till sin lilla hemstad Fort Chicken för att arbeta som vikarie på sin gamla grundskola. När en lokal matproducent lyckas med konststycket att leverera besmittade nuggets till skolmatsbespisningen utbryter snart en zombieliknande sjukdom på skolan som gör barnen från metaforiska monster till väldigt verkliga sådana. Nu måste kollegiet, med den ena läraren knäppare än den andra, försöka ta sig ut från skolan utan att bli zombiemat.

Som elevassistent/lärare spenderar jag större delen av mina vardagar i skolans värld. Vanligtvis jobbar jag med barn och ungdomar i en ålder där man kan resonera med dem på ett annat sätt än man kan med grundskoleelever. Några terminer på grundskolor har det dock blivit och Cooties bjuder på en hel del igenkänning. Tro mig, en grupp på 30 ungar som precis ska gå igenom puberteten kan vara något av det mest utmanande du kan arbeta med. Och ja, ibland är de små monster. I Cooties presenteras vi dessutom för alla knäppa kollegor man kan tänkas sig ha i skolans värld, allt ifrån läraren utan filter för vad han säger till läraren som helst av allt skulle vilja driva en politisk agenda och beklagar sig högt för eleverna att hon inte får göra detta.

Frodo själv, Elijah Wood, spelar huvudrollen som Clint och gör det bra. Jag gillar verkligen att han efter de makalösa framgångarna tillsammans med Peter Jacksons Tolkienadaptioner i mångt om mycket valt att stanna i genrefilmsvärlden. Den som äger varenda scen han är med i är dock Leigh Whannell som den extremt frispråkige och socialt klumpige Doug.

Cooties är en extremt blodig, på sina ställen väldigt rolig, film som tyvärr tappar lite i tempo och ton då och då. Den är dock ren arbetsterapi för alla som arbetar inom skolans värld och som gillar skräck- och splatter. 4- jävla ungar av 5 möjliga.

Ikväll undviker jag Knock, Knock (2015) klockan 19:00 för att sedan se om den fantastiska Nina Forever (2015) klockan 21:00 för att avsluta kvällen med norska spökerier i Villmark Asylum (2015) klockan 23:15, allt på Kino 1.

FFF 2015 Dag 5: Tillbaka till Lund med kärlek

Efter sejouren i Malmö för en knapp månad sedan återvände så FFF till hemstaden Lund igår. Tio dagar med galenskaper på duk och trevliga filmnördar väntar. Invigningen igår skedde som sig bör med mingel på Filmstadens innergård innan festligheterna flyttade in i vad som fortfarande i min mening är Skånes vackraste biosalong. Invigningstalen av ordförande Afsaneh Larsson och festivalgeneral Johan Barrander förlöpte som de brukar, minus slutspelsskägget som jag börjat vänja mig vid att Barrander sportar vid festivaldags.

Årets program i Lund bjuder som vanligt på stor variation med allt ifrån splatter till kärleksdramer. Dock är avsaknaden av science fiction sorglig. Enligt Barrander finns det en uppsjö independentfilmer i denna genre som tyvärr inte håller måttet. I bästa Barney Stinson-stil, det vill säga utan att någon bett mig, säger jag: Challenge accepted! Någon i publiken påminde om skitfilmen Cosmodrama (2015) från festivalens Malmödel och jag skrattade till innan jag fick uppmaningen att hålla tyst om min åsikt om rullen ifråga. Kul att folk läser mina recensioner!

Efter att festivalen officiellt invigts av Joakim Stand, produktionschef på Film i Skåne, var det så dags för Gaspar Noés Love (2015).

Love handlar om hur den amerikanske filmstudenten Murphy flyttar till Paris och blir upp över öronen kär i konstnären Elektra. Efter en minst sagt passionerad inledning på förhållandet börjar de båda diskutera sexuella fantasier och inser att de båda vill ha en trekant med en annan kvinna. Valet faller på den nyinflyttade grannen Omi. Efter natten tillsammans träffar Murphy Omi i smyg en helg och det ena leder till det andra. Två år senare bor Murphy tillsammans med Omi och deras son. En bakfull nyårsdagsmorgon får dock Murphy ett samtal från Elektras mamma. Hennes dotter har försvunnit spårlöst...

För den som är bekant med Noés tidigare verk kommer kanske en på pappret tämligen rak kärlekshistoria som en överraskning. Men det är just det, på pappret. Innan filmen lämnade general Barrander ut regnponchos till de främre raderna med orden "let's get sperm in our faces!". Och ja, Love innehåller sexscener vars explicitet endast kan liknas vid mer traditionell porr. Att den dessutom är filmad i 3D gör Love till en unik upplevelse i biosalongen. Jag har aldrig tidigare sett ett kärleksdrama i 3D och jag skulle gissa att det kommer dröja länge, länge tills jag får chansen igen. Det vore lätt att avfärda 3D:n som en gimmick i stil med "haha, titta, kukar och fittor i tre dimensioner" men Noé har en fingertoppskänsla i varenda scen, framförallt när det gäller bildkomposition, som gör att jag efter ett tag insåg att varenda jävla filmruta är som en tavla! Det är dock inte i sexscenerna som filmen styrka ligger. Tvärtom skulle jag skalat bort en del av dem då de till sist skadar filmens tempo. Nej, istället är det Noés fantastiska berättarteknik som gör Love till en sevärd film. Noé berättar, med sin vana trogen, en historia med uppbruten kronologi som vävs samman på ett utsökt sätt med riktigt skarp klippning.

Om du är äldre än 25 år är chansen/risken stor att du träffat på din egen Elektra eller Murphy. Du har också själv blivit castad i en av dessa roller. Noé visar med all önskvärd tydlighet hur det är att trampa på relationsminor vi alla kommer att trampa på någon gång och hur vi gärna bygger upp oss själva som mer belevade och öppensinnade än vi egentligen är. Samtidigt är det en långsam och meditativ utforskning av mänsklig sexualitet och monogami kontra polygami. En utmanande film på många olika plan, där de omtalade sexscenerna egentligen är det minst utmanande. Love är inte en perfekt film. Den har som sagt problem med tempot ibland och är något för lång. Det är dock en unik film som jag säkert kommer se om, omvärdera och fundera över ett gott tag. 4 nakeneskapader av 5 möjliga.

Ikväll förväntar jag mig äckelskaper i Bite (2015), ser om jag kan hitta en själsfrände i Deathgasm (2015) och avslutar kvällen med lite yrkesterapi med Cooties (2014). Allt på Kino 1, 19:00, 21:00 och 23:00 respektive.

Regi: Isaac Gabaeff

Manus: Alex Greenfield & Ben Powell

Medverkande: Cleo Berry, Bryan Boone, Brooke Butler mfl. 

Produktionsbolag: Allegra Pictures/Scatena & Rosner Films

År: 2015

Längd: 84 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3399484/

Dagen efter ett stort strandparty vaknar en grupp ungdomar upp och inser att deras polare låtit dem däcka på stranden under natten. Schysst. Det visar sig dock inte vara så enkelt som att de har kassa vänner. När en av dem, sovandes på ett bord, sätter ner foten på marken verkar sanden suga tag i henne. Snart har sanden dragit ner henne helt under mark. De övriga inser att de är fast på stranden och att de nu måste hitta en väg därifrån - utan att nudda mark.

En av mina favoritsekvenser i någon creature feature någonsin är när gruppen i Tremors (1990) tvingas röra sig från byggnad till byggnad utan att orsaka vibrationer (läs: gå) i marken. Det är fortfarande sjukt spännande scener. The Sand tar idén och gör den till en hel film. Jag kan inte klaga på idén. Det paradoxala att vara fången mitt ute på en strand där du kan se hundratals meter åt varje håll är en tämligen unik setup. Tyvärr lyckas Greenfield & Powell inte skriva ett manus som är tillräckligt spännande eller logiskt för att det ska fungera mer än halvdant.

Filmen tar sin början med att vi får ytterst lite karaktärspresentation. Vi får reda på att två av tjejerna fightas om samma kille och att det finns en angry black man-stereotyp. Annat än det går vi in i huvudberättelsen helt blinda, vilket blir manusets största problem. Varför ska jag bry mig om de här karaktärerna? I de flesta filmer av den här typen får vi åtminstone ett klart definierat karaktärsgalleri, om än baserat på stereotyper. Här får vi... inget. När dessutom karaktärerna i filmen tillhör begåvningsreservens nedre skikt blir jag mest trött. För att återvända till Tremors visade dessa karaktärer uppfinningsrikedom och initiativ. När någon får en idé i The Sand vill man mest rulla ögonen över hur korkade de är eller hur korkat de genomför sina planer.

Som sagt, älskar idén, ogillar genomförandet. Kan duga för slötittning om du är fan av genren.

Betyg: 2 slemmiga strandmonster av 5 möjliga

Regi: Keith Aram

Manus: Keith Aram

Medverkande: Elise Muller, Troy Baker, James C. Burns mfl. 

Produktionsbolag: PCB Studios

År: 2015

Längd: 81 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt4341532/

I mars 1997 försvann fyra vänner spårlöst från en weekendresa utanför Phoenix. Samtidigt syns en rad oförklarliga ljusfenomen i området. Nu, nästan 20 senare, träder en officer fram med uppgifter som tyder på att de båda sakerna har ett samband och att gruppen inte alls föll offer för den kultledare som dömts för morden på dem.

"Based on true events" var det ja. The Phoenix lights är en av de märkligaste ufo-händelserna någonsin, inte minst eftersom den bevittnades av ett stort antal personer. Inga officiella förklaringar har getts på vad det kunde vara, men Keith Aram besvarar frågan för oss - utomjordingar. Och The Phoenix Incident börjar bra, men faller snart tillbaka på trötta gamla troper som found footage-genren har använt sedan den uppfanns. 

Till en början har The Phoenix Incident nästan en dokumentär stil och skildrar ett hemligt krig mellan utomjordingarna och mänskligheten. Det fungerar skitbra och jag vill se mer! Snart börjar dock handlingen kretsa kring de fyra vännerna och då dalar mitt intresse betänkligt. Märk att jag skriver "de fyra vännerna" och inga namn. Karaktärerna är så pass intetsägande att jag helt enkelt inte kommer ihåg vad någon av dem heter, trots att jag såg filmen för mindre än ett dygn sedan.

Som jag har nämnt i tidigare recensioner av found footage-filmer så kan man göra bra saker med genren. Det är bara en sak som måste dö - släpp den idiotiskt lata ramberättelsen om att x antal personer försvinner spårlöst och att deras kamera hittas efter några år. Om ni ska göra det, se åtminstone till att ha intressanta och minnesvärda karaktärer. Jag skulle mycket hellre se en mockumentary om det hemliga kriget mellan utomjordingar och människor än att återigen följa fyra 20-någonting puckon. Fast utomjordingarna är i alla fall snyggt designade...

Betyg: 2- ljusfenomen av 5 möjliga

Regi: Eli Roth

Manus: Eli Roth/Nicolás López/Guillermo Amoedo

Medverkande: Keanu Reeves, Lorenza Izzo, Ana de Armas mfl.

Produktionsbolag: Camp Grey/Dragonfly Entertainment/Sobras International Pictures

År: 2015

Längd: 99 min

Land: Chile/USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3605418/

Evan är en hårt pressad arkitekt som försöker avsluta ett projekt. Samtidigt försöker hans fru Karen få ihop en stor konstutställning. Det pressande arbetslivet betyder ett allt torftigare sexliv och speciellt Evan börjar bli riktigt frustrerad. När två unga tjejer knackar på dörren när frugan är borta leder det ena till det andra och Evan har sex med dem båda. Det är bara det att morgonen efter inser han att han förutom otroheten nu har ett mycket större problem - de två tjejerna visar sig nämligen både ha en agenda och en hållhake på honom. De är 15 år gamla...

Man kan bara röra sig i filmvärldens periferi så länge utan att man får ett och annat erbjudande. Ett av mina största projekt som föll igenom var när en praktikant vid namn Eli Roth kontaktade mig för cirka 15 år sedan angående en ansökan jag hade gjort till David Lynchs hemsida. Vi skickade mejl fram och tillbaka under några månaders tid angående en del av en kortfilm som skulle publiceras på sajten. Sakta men säkert insåg jag att Roth var ett ärkepucko. När han senare slog igenom som filmregissör kan jag inte annat än se samma kvaliteter i hans arbete som i hans person - stora idéer, slarvigt genomförande.

Förutom Roth så har vi mannen med två ansiktsuttryck, Keanu Reeves, i huvudrollen. Jag skulle gärna vilja säga att han mognat som skådespelare, men nej, Reeves gör ännu en roll där han pendlar mellan att se förvånad och hjärndöd ut. Han är dock inte ensam. Alla skådespelare, kanske med undantag för Ana de Armas, är riktigt, riktigt värdelösa. Alltså, vi talar om en nivå i klass med valfri lokal revy. Men! Här finns några scener som är bland de mest ofrivilligt roliga jag sett. När Keanu Reeves vrålar: "My ears! My ears! I'll go deaf!" är det i klass med Nicolas Cages "the bees! not the bees!" från The Wicker Man (2006). Och sexscenerna... ja, herregud.

Jag förstår att manuset vill berätta en historia om kvinnlig sexualitet och omvända könsroller, men sättet man gör det på är bland den mest valhänta mansdominerande fantasi jag sett på film. Jag kan inte tro på att Keanu Reeves karaktär hade förlorat i en fysisk konfrontation med två tjejer som inte kan slåss, väger typ 45 kilo per person och inte är direkt raketingenjörer.

Allt med Knock, Knock är fruktansvärt, men mycket av det är fruktansvärt roligt. Som film betraktat kan jag inte ge den annat än en etta (inte nolla eftersom den trots allt har en sammanhängande story), men som ren skär underhållning är det bland det roligaste jag sett i år. Av helt fel anledningar, men jag tar skratt där jag får dem. Och Eli Roth är fortfarande en sopa. Även om han skrattar hela vägen till banken känns det på något sätt skönt.

Betyg: 1 spektakulär tågolycka till film av 5 möjliga

Knock, Knock visas på FFF 2015, lördagen 24/10, klockan 19:00 på Kino 1

Regi: Joel Edgerton

Manus: Joel Edgerton

Medverkande: Jason Bateman, Rebecca Hall, Joel Edgerton mfl.

Produktionsbolag: Blue-Tongue Films/Blumhouse Productions

År: 2015

Längd: 108 min

Land: USA/Australien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt4178092/

Simon och Robyn flyttar tillbaka till den förres gamla hemstad när de båda behöver en nystart. Snart träffar de på Gordo, en gammal skolkamrat till Simon. Simon kommer inte ihåg Gordo, men paret inser snart att han är en mycket ensam man som gärna ger presenter till folk. De båda bestämmer sig för att släppa in Gordo i sina liv - ett val de båda kommer få ångra...

Sedan den gjorde bejublad turné på vårens filmfestivaler har jag varit spänd på att se The Gift. Därför var det med viss förvirring jag såg en förvisso välspelad men ganska ordinär thriller. Det var tråkigt, tänkte jag, och var beredd att ge den ett godkänt betyg. Sen kommer twisten... BAM! Intresset genast på topp igen och mer än så. The Gift är trögstartad, men det får sin förklaring vid ungefär halva speltiden. Det är då man inser vilket ondskefullt genidrag Joel Edgertons manus är.

Jag har väl inte varit alltför imponerad av Edgertons skådespel tidigare, men jag hade missat att han även är manusförfattare. Nu kan han även lägga långfilmsregissör till sin meritlista. Edgerton själv gör en mycket bra roll som "Gordo", men det är i hans regi och framförallt manus som The Gift verkligen skiner. Edgerton leker med publikens tidigare kännedom om thrillerfilmer av det här slaget innan han vänder och vrider på begreppen med sina avslöjanden. Jag erkänner, han grundlurade mig. Jag älskar att bli grundlurad när det görs på ett smart sätt. Han har bra hjälp av sitt huvudrollspar i denna illusion också, inte minst Jason Bateman.

Okej, så en plot twist senare tänkte jag att ja, det här var smart och höll mig både underhållen och intresserad, sen... BAM! En sån infernalisk plot twist att jag börjar undra hur Edgertons eventuella fiender mår. Jag hade varit väldigt, väldigt rädd. De sista fem minuterna är bland det starkaste jag sett i genren någonsin. Alla kommer defintivt inte gilla dem. De presenterar ett lika delar moraliskt som juridiskt dilemma som kräver att du som tittare tar ställning - alternativt håller på att hoppa av soffan och vrålar till skärmen att Edgerton är en sjuk jävel och att du älskar honom för det.

Betyg: 5 presenter utan öppet köp av 5 möjliga

Twin Peaks återvänder: Ett tungt avhopp, teasertrailer och nya ansikten

Efter att Catherine E. Coulson gick ur tiden i slutet av september har en rad frågor väckts om hennes roll i den kommande tredje säsongen. Nu ryktas det om att hon hann spela in ett antal scener. Frågan är om dessa räcker eller ens bör sändas? Jag ser dem gärna i en kommande hemutgåva av säsongen som borttagna scener, men hann Coulson spela in tillräckligt för att göra karaktären rättvisa? Om hon inte gjorde det anser jag att man tyvärr borde ta bort rollen helt och hållet. Den går inte att casta om.

Mer tråkiga nyheter för fansen dök upp i dagarna då det visar sig att Michael Ontkean (Sheriff Harry S. Truman) inte kommer reprisera sig roll. Brad Dukes, författare till boken Reflections: An Oral History Of Twin Peaks, har haft fortsatt kontakt med Ontkean efter att han gjorde sin intervju till boken med honom. På hans Twitter finns följande att läsa:

"So, I have a few things to say about the news of Michael Ontkean not returning to Twin Peaks: I spoke with Michael a handful of times this year on the phone. He was really excited to return as Truman, and even spent hundreds of hours in search of his old jacket, and finally reached out to me to help find it. We found a suitable replica. I bought it and sent it to him. We last spoke in August and he informed me he wasn’t going to Washington after all. I told him I was heartbroken to hear that.

Aside from being heartbroken, I am puzzled. Twin Peaks is not Twin Peaks without Michael Ontkean as Sheriff Harry S. Truman."

En skådespelare som tidigare sagt att han inte ska återvända med som ändå syns i Showtimes teaser trailer (se längst ner i inlägget) är Michael J. Anderson. Anderson har varken bekräftat eller förnekat detta rykte. Den som lever får se.

Nu har även en hel drös med nya ansikten knutits till serien, vissa mer kända än andra. Amanda Seyfried, Peter Sarsgaard, Balthazar Getty och Robert Knepper har alla bekräftat sin medverkan. Av dessa är jag mest entusiastisk över Sarsgaard och Lynch-bekantingen Getty, men hade helst sluppit Seyfried. Hon kanske kan överraska, men jag har inte varit särskilt imponerad av hennes prestationer i karriären hitintills. Inga detaljer om deras karaktärer har släppts än.

Slutligen har jag kanske lyckats spoila mig själv lite. Jag nämner det bara av intresse och länkar inte heller, men om ni är intresserade av att se en smygtagen film från inspelningen av den nya säsongen (som enligt uppgift innehåller spoilers... jag har inte sett den och tänker inte se den heller) finns den att hitta via Google. Själv nöjer jag mig med teasertrailern:

Regi: Scott Cooper

Manus: Mark Mallouk & Jez Butterworth

Medverkande: Johnny Depp, Benedict Cumberbatch, Dakota Johnson mfl.

Produktionsbolag: Cross Creek Pictures/Infinitum Nihil/RatPac-Dune Entertainment mfl.

År: 2015

Längd: 122 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1355683/

Den sanna historien om hur Boston under sent 70-tal till tidigt 90-tal terroriserades av gangstern James "Whitey" Bulger och hans gäng - allt med FBI:s kännedom. I ett försök att rensa upp bland de kriminella familjerna i staden knöt FBI nämligen Bulger till sig som informant. Problemet var bara att man knappast kan kontrollera en gangster som en gång nästlat sig in i maktens korridorer.

Kommer ni ihåg när Johnny Depp var skådespelare? Innan alla roller i Tim Burtons rullar de senaste 15 åren och som halvfull pirat? Det gör tydligen Johnny Depp, eftersom han i Black Mass gör sin första seriösa roll på år och dar. Efter två timmar står det klart att han inte tappat ett steg - Depp är fenomenal i rollen som James "Whitey" Bulger. Tyvärr är han också det enda som är det.

Mark Mallouk & Jez Butterworth har skrivit ett manus som inte funkar. Istället för att underbygga karaktärerna och få tittaren att utveckla antingen sympati eller avsky för dem kastas vi rakt in i ett våldsamt Boston där män i likadana kostymer springer runt och pratar mumlande. Ja, Black Mass är en film där alla mumlar. Jag förstår inte varför man inte kan anlita någon som kan sköta en mikrofon.

Om vi jämför båda dessa kritiska punkter med vad jag anser vara tidernas bästa gangsterfilm, Goodfellas (1990), ser vi omgående skillnaden. Där Scorsese ger oss karaktärer med djupare bakgrundshistoria och dialogen flyter som ett rinnande vatten (trots all italiensk slang) står Black Mass mest och stampar på samma ställe. Jag skulle mycket hellre sett en generationsberättelse med dessa personers uppväxt och slutgiltiga fall. Filmen slutar inte ens där den bör utan det finns mer, bra mycket mer intressant, att berätta.

Jag vet inte riktigt hur jag ska bedöma Coopers insats som regissör. Med ett så här slätstruket manus blir det svårt att ge skådespelarna någon större motivation. Depp gör som sagt en riktigt bra insats, men det säger mer om Depp som skådespelare än hur hans roll skrevs. Om jag ska vara helt ärlig har jag sett mycket bättre berättade varianter av den här historien i de otaliga true crime-serier som tagit upp den. För Depp-fans kan det vara värt en titt, och den lär bli Oscarsnominerad i några klasser, men som film är det en seg historia utan riktig röst.

Betyg: 2- tunnhåriga irländare av 5 möjliga