Regi: Joel Potrykus

Manus: Joel Potrykus

Medverkande: Joshua Burge, Joel Potrykus, Teri Ann Nelson mfl.

Produktionsbolag: Sob Noisse Movies

År: 2014

Längd: 97 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 11 eller 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2656588/

Marty må ha ett vikariat på en bank, men varför nöja sig med det när man kan fiffla till sig småsummor och spendera dagarna med att spela gamla NES-spel med sin Power Glove? När en av Martys fiffelaffärer slår bakut tvingas han dock resa sig från soffan och fly hals över huvud. Med sig på resan har han sin Power Glove, nu kombinerad med Freddy Krueger-klor, och en stor dos paranoia.

Sedan jag såg öppningsscenen till Buzzard för drygt ett år sedan har jag väntat på att få tag i hela filmen. Det var värt väntan. Jag hade förväntat mig en småkul slackerkomedi med referenshumor, men vad jag fick vad något så tragikomiskt och svart att jag flera gånger nästan tjöt av skratt. Det här är Larry David och Louis C.K på metadon och jag fullkomligt älskar det!

Regissören och manusförfattaren Joel Potrykus har skapat ett lika delar cyniskt som älskvärt porträtt av min generations ultimata loser. Hans dialog och framförallt fysiska humor är minst sagt drabbande. Den skulle dock inte fungera alls lika bra utan Joshua Burge i huvudrollen. Burge har varit en fast punkt i Potrykus filmografi under några år nu och jag hoppas att han får mer uppmärksamhet i framtiden. Han har ett utseende som påminner om en yngre och ännu mer anemisk Steve Buscemi och lyckas alltid se ut som ett mellanting mellan döende och skitförbannad.

Buzzard är den sista delen i Potrykus så kallade "djurtrilogi" där kortfilmen Coyote (2010) och Ape (2012) utgör de tidigare delarna. Om någon vet hur jag kan få tag i dessa är jag djupt tacksam. Det enda jag hittat är en trailer till den sistnämnda och eftersom det verkar vara i stil med Buzzard är jag mycket angelägen att få tag i en kopia. Potrykus är för närvarande en för smal regissör för att få större spridning annat än på filmfestivaler, men jag hoppas verkligen att fler ser hans filmer och ser det komiska geni han besitter. Med det sagt är Buzzard inte en film för alla. Du bör uppskatta mörk humor och troligen vara 80-talist för att uppskatta filmen till fullo. Om du uppfyller dessa båda krav är Buzzard dock något du inte får missa!

Betyg: 5 lågbudgetpärlor av 5 möjliga

Regi: Marjane Satrapi

Manus: Michael R. Perry

Medverkande: Ryan Reynolds, Gemma Arterton, Anna Kendrick mfl.

Produktionsbolag: 1984 Private Defense Contractors/Mandalay Vision/Studio Babelsberg mfl.

År: 2014

Längd: 103 min

Land: USA/Tyskland

Svensk åldersgräns:  15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1567437/

Jerry lever ett tillbakadraget liv i en liten småstad där han arbetar på en VVS-fabrik. Vad hans kollegor inte vet är att Jerry har en lång historia av mentala problem och måste enligt domstolsbeslut besöka en psykolog regelbundet. När Jerry slutar ta sin medicin börjar han återigen höra röster. Den här gången är det hans husdjur som talar till honom i form av den elaka katten Mr. Whiskers och den lojale hunden Bosco. Saker och ting blir bara mer och mer komplicerade när Jerry av misstag råkar döda en kvinna från jobbet. Men Mr. Whiskers har en idé...

Premissen till The Voices är så svart som den kan bli och den som känner mig vet att svart komedi är bland det bästa jag vet. Ryan Reynolds är också riktigt bra i huvudrollen som Jerry och gör också samtliga röster till sina alter egon i filmen. När dessutom den undersköna Gemma Arterton har en stor biroll i filmen kan jag bortse från att även Anna Kendrick har det. The Voices är också stundtals förbaskat rolig, men saknar ändå det där lilla extra.

Som så ofta handlar det om ett manus som skulle behöva en eller två genomarbetningar till. Manuset, skrivet av Michael R. Perry, har studsat runt mellan olika studios och agenter sedan 2009 och genomgått nyskrivningar på vägen. Det märks i och med att The Voices ger ett tämligen splittrat intryck. I ena stunden är det en pass mörk komedi som du kan hitta utan ficklampa för att i nästa bli mer thrillerlik. Kort sagt har den inte en genomgående röd tråd i sin ton, vilket stör.

The Voices är trots min kritik en film att kolla in. Här finns scener och ögonblick som gör den sevärd (om du har stark mage och galghumor) och en film med en talande, ond katt måste man på något sätt rekommendera per default. Den hade dock kunnat bli så mycket mer i rätt händer och om manuset hade tajtats till.

Betyg: 3- onda husdjur av 5 möjliga

Twin Peaks återvänder: Förvirringen är total  

De senaste dagarna har ryktena surrat som flugor kring en för gammal körsbärspaj. Allt började med en Q&A som David Lynch höll på Brisbane Gallery of Modern Art i samband med öppnandet av hans utställning Between Two Worlds. Frågestunden, som leddes av moderatorn David Stratton, behandlade ämnen som konstpolitik och finansiering av den samma innan Lynch släppte bomben:

"I'm not sure at this point if it's happening. Certain complications are in the way."

Dagarna efter uttalandet lät Lynch dock mer optimistisk i en intervju med ABC News:

I haven't returned yet and we're still working on the contract, but I love the world of Twin Peaks and I love those characters. And I think it will be very special to go back into that world." 

Ingenting är bekräftat än, men jag är inte allför negativ... än. För den som läst biografier om Lynch kommer det inte som någon chock att det är kontraktsstrul. Han ska vara notoriskt svår att förhandla med, vilket går tillbaka till produktionen av Dune (1984). I och med allt strul som den produktionen orsaka Lynch har han sedan dess krävt en nivå av kreativ kontroll över sina alster som är väldigt mycket högre än de flesta andra etablerade regissörer. Jag förstår honom, men samtidigt var Twin Peaks lika mycket Mark Frosts skapelse som Lynchs. Om Lynch (mot förmodan) inte skulle återvända till serien skulle det förvisso vara ett rejält dråpslag, men det skulle nog främst ge Frost ett större lass att dra. Jag tror inte att serien inte blir av. Varför? Jo, för att Showtime kan inte backa.

Showtime har sedan i oktober förra året byggt upp återkomsten till 2016 års största tv-händelse. De har skrivit kontrakt med flera etablerade skådespelare från tidigare säsonger och de har beställt en bok av Mark Frost. Att punga ut denna summa och sen tyst slinka iväg igen kommer inte funka. Showtime har enligt rapporter haft ett smärre ekonomiskt bakslag de senaste åren i och med att deras streamingtjänst inte har kunnat roffa åt sig marknadsandelar från mer namnkunniga tjänster såsom Netflix. Förutom att förlora ekonomiskt på en misslyckad satsning riskerar de att tappa i anseende hos investerare om man gör ett tillkännagivande av den här magnituden som sen inte blir av.

Vad är då problemet, om det ens finns något? Som tidigare skrivet tror jag att det främst handlar om att Lynch kräver kreativ frihet. Twin Peaks var aldrig en högbudgetserie och lär inte bli det den här gången heller, så jag tror inte det handlar om pengar. Såvida inte Lynch kräver total insynsblockad eller liknande kommer Showtime att vika sig. De har inte råd med annat.

Regi: Sam Taylor-Johnson

Manus: Kelly Marcel (baserat på E.L James roman med samma namn)

Medverkande: Dakota Johnson, Jamie Dornan, Jennifer Ehle mfl.

Produktionsbolag: Focus Features/Michael De Luca Productions/Trigger Street Productions

År: 2015

Längd: 125 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2322441/

När Anastasia Steeles lägenhetskamrat blir sjuk och riskerar att missa sin intervju med den mytomspunne affärsmagnaten Christian Grey får den förra rycka in och genomföra nämnda pratstund. Mr. Grey ser något hos Anastasia som får honom att vilja knyta henne till sig - och inte minst visa henne vad ett rum fullt av leksaker kan... hahaha, nej, jag kan inte. Jag kan verkligen inte skriva en synopsis på den här filmen. Jag trodde jag skulle kunna hålla mig relativt objektiv i åtminstone inledningen till den här recensionen, men nej, jag kan inte ta en film där protagonisten heter "Anastasia Steele" på allvar. 

Fifty Shades Of Grey har sedan den publicerades för fyra år sedan blivit en smärre sensation. Alla har åtminstone hört talas om den och med över 100 miljoner sålda exemplar kommer den alltid ha en plats i populärkulturkuriosan. Boken, som är en vidareutveckling av en fan fiction till Twilight (2008), är i min mening något av det sämsta som publicerats på bred front de senaste 20 åren. Jag, som av princip alltid läser slut böcker jag börjar på, fick ge upp efter drygt hundra sidor då det är den mest vedervärdiga prosa jag skådat utanför internetforum. För den som känner mina läsvanor är jag inte särskilt kräsen av mig när det kommer till just språkbehandling, så länge det finns en bra och engagerande story. Det snällaste jag kan säga om storyn i den del av boken jag mäktade med är att den trots allt har bokstäver som sätts tillsammans till begripliga ord. Och sen kom filmen...

Filmen damp ner i min dropbox för någon dag sedan och det vore ett smärre tjänstefel att driva en filmblogg och inte skriva om en av årets mest omtalade rullar. Jag stålsatte mig därför för vad som komma skulle. Efter drygt två timmar insåg jag att det här inte är en film. Det är lösryckta scener med skådespelare som är lika engagerande som två blöta papperspåsar (det enda som blir blött i den här filmen...) och med samma avsaknad av story som i boken. Enligt obekräftade rykten ville Bret Easton Ellis adaptera boken. Jag tror inte ens han hade lyckats rädda den här tågkraschen till svammel, men nu valde man istället den relativt oerfarna Kelly Marcel (Saving Mr. Banks, 2013) som manusförfattare. Visserligen har inte Marcel särskilt mycket att jobba med från början, men med dialog som kan få vilken språkcoach som helst att slita hårrötterna ur skalpen hjälper hon inte direkt till heller.

Dakota Johnson och Jamie Dornan innehar huvudrollerna i detta magnum skitus och de kan redan nu göra plats på prishyllan för nästa års Razzie för sämsta filmpar. De har ingen kemi överhuvudtaget. Att säga att de inte är trovärdiga i sina roller räcker inte. På något sätt lyckas de inte ens vara trovärdiga som människor. Kombinera denna brist på talang tillsammans med "regin" från Sam Taylor-Johnson så får man en av de sämsta filmer jag någonsin sett - alla kategorier.

Det här är inte bara dåligt, åh nej, vi är så långt bortom "dåligt" att "dåligt" står kvar och hostar i vägdammet och undrar var vi tog vägen. Jag förstår att Fifty Shades Of Grey ska vara eskapism och inget mer. Det är inget fel med eskapism. Jesus, jag gjorde ett helt projekt om ett 70-tal filmer som egentligen bara är eskapism i och med Franchise Hell. Det är bara det att när en film är så här pass uselt gjord på alla plan så fungerar det inte ens som eskapism. För att tala klarspråk - var är kuken?

Fifty Shades Of Grey har i reklamkampanjerna byggts upp som den heta filmen som gör saker som ingen annan vågar. För den som är det minsta intresserad av film förstår man redan från början att det är skitsnack. Porrindustrin åsido har vi kunnat se explicita sexscener på film sedan urminnes tider. Den här filmen försöker istället slå rekord i att visa så många skrev den kan i närbild utan att visa skådespelarnas könsorgan en endast gång. För handen på hjärtat, Fifty Shades Of Grey är tantsnuskets renässans. Inget fel med det heller, men om ni ska göra en film om alternativ sexualitet måste ni väl ändå kunna visa en naken kropp?!

Jag hade kunnat hålla på så mycket längre med allt som är fel med det här skräpet, men jag tror ni har förstått andemeningen nu. Fifty Shades Of Grey är inte bara en dålig film; den går inte att sätta betyg på eftersom det inte är en film. Det är något som är fångat på film, det kanske ser ut som en film, låter som en film, men låt er inte luras - det här kan vara första tecknet på den totala dekadensen. Inte för att den är moraliskt förkastlig utan för att från ett konstnärligt perspektiv skiter mänskligheten ut bättre saker med sina smartphones på lunchrasten. Barbarerna är vid portarna! Rom faller! Rädda vad som räddas kan!

Betyg: 0 det är synd om människorna... av 5 möjliga

Regi: Jon Watts

Manus: Christopher D. Ford & Jon Watts

Medverkande: Andy Powers, Peter Stormare, Laura Allen mfl.

Produktionsbolag: Cross Creek Pictures/PS 260/Vertebra Films mfl.

År: 2014

Längd: 100 min

Land: USA/Kanada

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1780798/

Kent är den perfekte familjefadern och som sådan vill ha givetvis att hans sjuårige son ska ha det perfekta födelsedagskalaset. När agenturen som hyr ut födelsedagsclowner tvingas ställa in tar Kent saken i egna händer. I ett gammalt hus han renoverar hittar han en clownkostym i källaren. Efter ett bejublat framträdande på sonens kalas märker dock Kent ett smärre problem nästa morgon - dräkten är fast på hans kropp och varje försök att ta av den slutar i smärta och blodvite. Som om inte det vore nog verkar den vilja förändra honom till något... något hungrigt.

Den som har läst bloggen ett tag vet att jag har en fascination för mördarclownen som trop. Det har gjorts åtskilliga filmer i subgenren, men dessvärre brukar de nuförtiden betyda väldigt lite entuasiasm från filmskaparna och mer av ett enkelt försäljningsknep. Mördarclowner säljer. Inte i blockbusterskala, men eftersom de är förhållandevis enkla och billiga att göra brukar de göra en viss vinst i alla fall. Clown försöker till min förvåning göra något annorlunda. Jag hade en förutfattad mening efter att ha sett postern, men den kom på skam totalt. Det här är David Cronenberg som möter Pennywise blandat med en dos humor. Det är riktigt underhållande!

Relativt okände tv-skådisen Andy Powers gör en bra roll som Kent. Han har hjälp av en Peter Stormare som likt han alltid gör spelar över på ett sjukt kul sätt. Laura Allen, som jag inte sett i något på många herrans år, gör dessutom en helt okej roll som Kents fru Meg som minst sagt får dra ett tugnt lass.

Clown är kanske inte stor filmkonst, men den är definitivt underhållande för fans av genren. Jag rekommenderar den till alla med smak för röda näsor och vassa clowntänder!

Betyg: 3+ maybe he's born with it, maybe it's an evil fucking clown suit av 5 möjliga

Twin Peaks återvänder: Nyheter i korthet

Det har varit en ganska lugn månad för den återvändande serien, men lite nyheter har jag kunnat skaka fram. Den kanske mest publicerade är att David Duchovny har uttryckt en önskan att återvända till serien. Duchovny, mest känd för sin roll i The X-Files (1993 - 2002), hade en liten men minnesvärd roll i seriens andra säsong som agenten och tillika transvestiten Dennis/Denise Bryson. Duchovny har även sagt att han vill reprisera sin roll som Fox Mulder i nämnda The X-Files som i likhet med Twin Peaks återvänder till tv nästa år. 

Också Billy Zane har öppnat dörren för att återvända. Zane, som även han hade en mindre roll i serien, må inte ha varit lika seriös i sin önskan som Duchovny, men i och med att han inte gjort något av noterbarhet sedan sin roll i Titanic (1997) kanske det kunde sätta fart på karriären igen.

Tråkiga nyheter nådde Lynch-fansen häromdagen då kostym- och produktionsdesignern Patricia Norris avled, 83 år gammal. Hon jobbade på många av Lynchs större produktioner från 80-talet och framåt. Trots att hon enbart arbetade med pilotavsnittet är hon stor del ansvarig för seriens underbara design och det mode som skapades av skådespelarna. Norris hade en lång karriär och Oscarsnominerades sex gånger för sitt arbete som kostymör, senast för 12 Years A Slave (2013).

Slutligen, den uppdaterade listan på återvändare:

Bekräftade:

Kyle MacLachlan (Special Agent Dale Cooper)

Catherine Coulson (The Log Lady)

Sheryl Lee (Laura Palmer/Maddy Ferguson)

Grace Zabriskie (Sarah Palmer)

Uttryckt intresse:

Mädchen Amick (Shelley Johnson)

Peggy Lipton (Norma Jennings)

Chris Mulkey (Hank Jennings)

James Marshall (James Hurley)

Michael Horse (Deputy Hawk)

Richard Beymer (Benjamin Horne) 

Piper Laurie (Catherine Martell)

Kimmy Robertson (Lucy Moran)

Joan Chen (Josie Packard)

Carel Struycken (The Giant)

David Duchovny (DEA Special Agent Dennis/Denise Bryson)

Billy Zane (John Justice Wheeler)

Ryktas om att de uttryckt intresse:

Michael Ontkean (Sheriff Harry S. Truman)

Harry Goaz (Deputy Andy Brennan)

Avböjt medverkan:

Michael J. Anderson (The Little Man From Another Place)

Regi: Grégory Levasseur

Manus: Daniel Meersand & Nick Simon

Medverkande: Ashley Hinshaw, Denis O'Hare, James Buckley mfl.

Produktionsbolag: Fox International Productions (FIP)/Silvatar Media/Sahara Productions

År: 2014

Längd: 89 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2799166/

Mitt under brinnande revolution i Egypten gör ett arkeologteam en fantastisk upptäckt. En pyramid, djupt begraven under ökensanden, visar sig vara av en design man aldrig tidigare sett. Dessutom kan den vara äldre än någon annan tidigare hittad pyramid. När teamet får order att dra sig tillbaka på grund av oroligheterna i Kairo kan de inte låta pyramiden vara utan att åtminstone ta en titt i den. Det blir ett beslut de kommer få ångra...

Pyramider, epyptologi, dödsfällor, mumier och förbannelser? You had me at hello. Som historienörd och dessutom barnsligt förtjust i äventyrsfilmer verkade The Pyramid som en film för mig. Det börjar också ganska bra. De flesta äventyrsfilmer har en flashig yta som brukar ta mig som tittaren ut ur illusionen. The Pyramid ser däremot mer ut som de dokumentärer jag sett om riktiga arkeologiska utgrävningar. Teamets spekulationer är också intressanta att lyssna på och det verkar som en helt okej matinérulle börjar ta form. Sen kommer monstren...

The Pyramid är ett lysande exempel på att man ska veta när less is more och hålla sig till det. Den krypande atmosfären som byggts upp av att kravla runt i en oupptäckt pyramid går helt förlorad när teamet attackeras av muterade råttor. Ja... jag önskar att jag skojade, men de muterade gnagarna är bara början på en film som spolar bort en intressant premiss och en lovande första halva. Plötsligt försvinner dessutom de relativt goda skådespelarinsatserna någonstans till att mer likna den lokala teaterföreningen på nedåttjack. Inget verkar chockera dem på riktigt, om det så är polare som dör eller den närstående katastrofen att bli levande begravda. Jag vill dock ändå poängtera att The Pyramid ändå klarar sig från bottenbetyg tack vare den ganska starka första halvan. Det är dock bortslösad potential och sådant irriterar mig alltid.

Betyg: 2- fast vi behöver fler filmer med arga odöda egyptier av 5 möjliga

Everything Trek del 9: The Original Series 2.4 - 2.7

2.4 Mirror, Mirror

Sändes: 6/10 1967

Stardate: N/A

Manus: Jerome Bixby

Regi: Marc Daniels

Platser: Halka (en planet med rika dilitiumfyndigheter bebodd av ett folkslag som är absoluta pacifister)

Vega IX (belägen i systemet med samma namn och plats för en av Federationens kolonier)

Betyg: 4-/5

Enterprise befinner sig på planeten Halka för att förhandla fram ett avtal om dilitiumkristaller, men stöter på problem då det visar sig att planetens befolkning anser att det finns en risk för att Federationen använder dem i våldsamma syften. När teamet ska stråla upp från planeten skickar transportören dem istället till ett alternativt Enterprise, under kontroll av det grymma Terranska imperiet. Kirk, Scotty, Uhura och McCoy inser att de måste spela med för att inte väcka misstankar samtidigt som de försöker hitta ett sätt att ta sig hem till sitt eget skepp.

Mirror, Mirror är det första avsnittet med franchisens "onda tvilling", spegeluniversumet, där allt på samma gång är både likt och olikt. Federationen existerar inte utan istället är det våldsbejakande och inte så lite fascistiska Terranska imperiet som styr och ställer. Avsnitten med spegeluniversumet gav författarna möjligheter att utforska vad som kunde ha blivit och det är helt klart att Jerome Bixby har haft kul när han skrivit det här manuset. Vad annat kan man vänta sig med en Spock med skägg, Sulu som ambitiös kvinnokarl (vilket blir ännu bättre i och med Takei kom ut som homosexuell) och Chekov som mordisk ryss? Mirror, Mirror är ett klassiskt och kul avsnitt som lider lite av att historien slöar till något i mitten. Jag skulle vilja klippa ner avsnittet med tio minuter för att få bättre flyt i berättandet och även utveckla historieskrivningen något. Det är dock ett viktigt och underhållande avsnitt du inte bör missa.

Spock with a beard. All arguments are invalid.

 2.5 The Apple

Sändes: 13/10 1967

Stardate: 3715.3

Manus: Max Ehrlich & Gene L. Coon

Regi: Joseph Pevney

Platser: Gamma Trianguli VI (bebodd planet i Gamma Trianguli-systemet med extremt bördig jord, röd himmel och rikt växtliv. Medeltemperatur: 24 grader.)

Betyg: 2/5

Under ett uppdrag för att studera den paradisliknande planeten Gamma Trianguli VI stöter teamet på problem. Den till synes harmlösa planeten är hem för allsköns farliga växter, explosiva stenar och som inte det vore nog även en kult som dyrkar den mystiske Vaal. Samtidigt finns det något på planeten som drar Enterprise till sig och om Scotty inte kommer på ett sätt att bryta sig loss kommer skeppet brinna upp i atmosfären inom 16 timmar.

The Apple är ett riktigt clusterfuck till avsnitt. Vi har giftiga blommor, exploderande stenar och en ras humanoider som ser ut som de doppat håret i vit färg och sen lagt sig i ett solarium några dygn. Deras samhällsstruktur är inte helt olikt en hippieutopi, men med allt som gjorde hippiekulturen kul bortskalat. Intressant nog nämns ett "Non-interference directive" som en slags föregångare till Prime Directive från senare serier. Det innebär att Federationen inte ska lägga sig i den kulturella utvecklingen på andra planeter. I senare serier utvecklades detta till att man inte skulle kontakta pre-warp-civilisationer alls. Nåja, det är fel att säga att The Apple är ett värdelöst avsnitt, men det känns som det behövs lite mer av allt för att det skulle ha fungerat fullt ut. Slutscenen är dock värd att vänta på!

 Vaal eller Skeletors sommarstuga?

2.6.  The Doomsday Machine

Sändes: 20/10 1967

Stardate: 4202.9

Manus: Norman Spinrad

Regi: Marc Daniels

Platser:  L-370 (solsystem om sju planeter, alla förstörda)
L-374 (solsystem av fyra planeter varav två, L-374 III och L-374 IV, förstörda. L-374 I och L-374 II hade en yttemperatur på cirka 327 grader samt hade en atmosfär giftig för allt liv)

Rigel/ Rigelkolonin (omnämnd som närliggaande till L-374)

Betyg: 5/5

Enterprise tar emot ett nödmeddelande från ett annat skepp i systemet L-374. Väl där inser man att något har förstört alla planeter i systemet som kan hysa liv. Det nödställda skeppet, dött i rymden, har endast en överlevande i form av kommendör Decker. När Kirk fastnar på skeppet och en allt mer irrationell kommendör Decker tar befälet över Enterprise hotas allas liv - inte minst eftersom det som pulveriserade planeterna är tillbaka...

The Doomsday Machine representerar allt jag älskar med klassisk Star Trek. Det är spännande, har vetenskapliga frågeställningar och kommenterar sin samtid. Planetdödaren är en inte så subtil variant av det då rådande Kalla kriget, något som även titeln alluderar till. Planetdödaren är helt enkelt en framtida variant av vätebomben, fast mycket, mycket värre. Med bra spel från samtliga inblandade (till och med Shatner skärper till sig rejält, med vissa scener som undantag) och ett smart och tajt manus är The Doomsday Machine ett avsnitt som blivit en välförtjänt klassiker. Tematiken har återanvänts i senare serier. Avsnittet har även kopplingar med karaktärer till senare installationer i franchisen, kanske mest noterbart att Willard Decker, kapten för Enterprise i Star Trek: The Motion Picture (1979), är son till den olyckssalige kommendör Decker. The Doomsday Machine markerar också början på vad som nästan blivit en tradition i franchisen - att hämta inspiration ifrån Moby Dick (1851). Troligen den enda författare som blivit med adapterad av Star Trek under åren är Shakespeare. Ett klassiskt avsnitt i alla avseenden.

Fear the giant space colon!

2.7 Catspaw

Sändes: 27/10 1967

Stardate: 3018.2

Manus: Robert Bloch

Regi: Joseph Pevney

Platser: Pyris VII (en till synes livlös planet)

Betyg: 3/5

Scotty och Sulu saknas efter ett kartläggningsuppdrag på Pyris VII. När en besättningsman de var på uppdrag med strålas upp död åker Spock, Kirk och McCoy ner till planeten för att leta reda på sina vänner. Snart inser de dock att planeten inte alls är öde. Faktum är att där finns ett helt gotiskt slott, komplett med svarta katter, fängelsehålor och häxor...

Catspaw är så vitt jag vet det enda avsnittet i franchisens historia som skrevs som en "holiday special". Halloween-tematiken, som kombinerar en rad olika element från diverse inspirationskällor, känns förvånansvärt nog ganska passande för Star Trek. Givetvis rör det sig inte om magi utan har en science fiction-förklaring som faktiskt är ganska intressant. Om jag låter förvånad är det för att jag är det. Varje gång jag ser Catspaw slås jag av hur väl ett avsnitt med onda katter och häxor passar in i serien. Det borde inte funka, men det gör det. Vem gillar inte extremt stora svarta katter som blir stora som smärre hus liksom? Det kanske inte är världens bästa avsnitt (Kirk räddar dagen med sin "råa sexuella charm" igen etc...) men det är nästan lite synd att de inte gjorde fler holiday specials. Det funkade ju bra för Star Wars... eller vänta nu... nej, håll er till Catspaw. Quit while you're ahead.

 Kirk, Bones and... Bones?