Regi: Phil Lord & Christopher Miller

Manus: Michael Bacall/Oren Uziel/Rodney Rothman

Medverkande: Jonah Hill, Channing Tatum, Peter Stormare mfl.

Produktionsbolag: Original Film/Cannell Studios/Media Rights Capital mfl.

År: 2014

Längd: 112 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2294449/

De två undercoverpoliserna Schmidt och Jenko skickas till ett närbeläget college för att komma fram till vem det är som säljer en ny, mycket farlig, syntetisk drog. Deras partnerskap knakar dock i fogarna när de båda drar åt olika håll. Jenko trivs som fisken i vattnet och blir en viktig kugge i skolans fotbollslag, medan Schmidt finner sig med de mer konstnärliga kretsarna. Samtidigt florerar drogerna på skolan och frågan är om de båda poliserna kan hitta tillbaka till sitt samarbete än en gång?

Den första filmen i rebooten av den smått klassiska 80-talsserien var överraskande rolig om än lättförglömlig. Den drog dock in multum på både bio och dvd/blu ray-marknaden, så att det skulle komma en uppföljare var i princip givet. Det är också precis vad det här är - mer av samma, fast lite sämre. Att det är en uppföljare går inte att undkomma eftersom manusförfattarna driver metahumorn om dessa typer av filmer i botten redan efter en halvtimme. Ja, vi fattar, det är en uppföljare. Ni blir inte smartare för att ni påpekar det med allt annat än blinkningar till kameran. Nåja, det här är inte gjort för att vara smart utan precis tvärtom. Det är dumt, till och med riktigt dumt, men det är den rätta typen av dumhet.

Precis som i förra filmen är det Jonah Hill som äger den komiska timingen i duon. Channing Tatum är... där. Han hade kunnat bytas ut mot vilken hunk som helst. Skådespela kan han inte. När manuset inte förlitar sig på sina förnumstiga små "haha-det-här-är-en-uppföljare"-blinkningar är det däremot fortfarande roligt. Det här är en typisk film för en regnig söndag. Det finns inte något tuggmotstånd när den utan det är helt enkelt vad en av mina polare brukar kalla för en "ball rulle". En eller två scener är dessutom hysteriskt roliga. Gott så.

Betyg: 3- närgångna bläckfiskar av 5 möjliga

Regi: Scott Frank

Manus: Scott Frank (baserat på Lawrence Blocks roman med samma namn)

Medverkande: Liam Neeson, Dan Stevens, David Harbour mfl.

Produktionsbolag: 1984 Private Defense Contractors/Cross Creek Pictures/Jersey Films mfl.

År: 2014

Längd: 115 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0365907/

Matt Scudder, privatdetektiv i New York, kontaktas av en man vars fru blivit kidnappad och mördad trots att han betalade en lösensumma. Matt är först motvillig att ta sig an fallet att hitta gärningsmännen eftersom hans tilltänkta klient är en drogsmugglare, men när han börjar dra i trådarna inser han att det här sträcker sig bortom ett offer. Någon dödar familjerna till drogsmugglare på bestialiska sätt. Av förklarliga skäl kan inte polisen blandas in och Matt beslutar sig för att ta sig an fallet.

Liam Neeson och kidnappningar. Vad är det med den mannen och kidnappningar? De två (snart tre) filmerna i Taken-serien är till viss mån guilty pleasures i min bekantskapskrets och lämpar sig väldigt väl för dryckesspel. Varje gång Neeson hotar en kidnappare? Ta en shot. Varje gång han använder massivt övervåld? Ta en shot. Och så vidare, och så vidare. Skillnaden mellan dessa filmer och A Walk Among The Tombstones är dock att den sistnämnda inte bara är underhållande skräp utan till och med en bra film.

Visst, Neeson går som alltid nuförtiden på halvfart och historien kanske inte har något som direkt utmärker den, men det här är ett lysande exempel på hur gott hantverk kan skyla eventuella brister i en film - till en viss gräns naturligtvis. Scott Frank har tidigare bland annat gjort den bästa Philip K Dick-adaptionen efter Blade Runner (1982) med sitt manus till Minority Report (2002) och här visar han också goda egenskaper i regissörsstolen. A Walk Among The Tombstones känns mer 1970-tal än 1999 (året filmen utspelar sig), men det är på ett bra sätt. Några av filmhistoriens bästa thrillers kom under det årtiondet. Historien om hur Matt måste jobba inom lagens råmärken utan att för den sakens skull blanda in polisen är också välskriven rent berättarmässigt.

Filmen lider dock lite av vad jag tidigare anmärkt på - brist på egen identitet. Vi har sett det här förut, men A Walk Among The Tombstones har en så pass tilltalande förpackning att jag ändå kan rekommendera den till thrillerfans eller fans av att se Liam Neeson springa runt och skrika på kidnappare.

Betyg: 4- kreativa begravningsplatser av 5 möjliga

FFF 2014: Tio dagar i filmens tjänst  

Fantastisk Filmfestival är över för den här gången och jag måste nu börja planera mina egna filmvisningar igen. I år känns det lite extra jobbigt eftersom 2014 års upplaga av festivalen (nummer 20 i ordningen) var bland de bästa jag bevistat som publik och den definitivt bästa jag bevakat som press. Anledningarna är många, men jag vill rikta lite extra tack till vissa personer och saker som fungerade ypperligt:

1. Schemaläggningen: Ett problem som irriterat under tidigare år har varit otaliga krockar mellan framförallt långfilmerna. Jag vet inte riktigt vad som hänt till det här året, men plötsligt flöt schemat riktigt, riktigt bra. En förändring var att man till största del samlade kortfilmerna i kortfilmspaket istället för att köra dem inför varje film. Det snabbade på schemat en hel del och diverse teknikstrul lyste med sin frånvaro. Under hela festivalen räknade jag till två krockar mellan långfilmer. Det är smått otroligt med tanke på att det rör sig om tio dagar med film utspritt på fem ställen; de båda salongerna på Folkets Bio (Kino), Filmstaden 1 och 7 samt den lite mindre salongen Södran. Att ro hem det här måste ha krävt logistiska talanger utöver det vanliga. Jag vet att det finns en schemaansvarig för festivalen även om jag inte för mitt liv kan komma ihåg hans namn. Om han läser det här lyfter jag på hatten till dig och hoppas du lägger schemat även för nästa festival.

2. Flytet och synergin mellan filmerna: Även programgrupperna har legat i och skapat om inte alltid uppenbara så i alla fall symboliska kopplingar mellan filmerna som visats under samma dag. Det kanske låter som en självklarhet när en festival har ett genomgående tema att det också blir en naturlig koppling filmerna emellan. Den som någonsin planerat ett filmprogram vet att så inte är fallet. Jag har själv suttit i planeringsgrupper där allt brakat rent åt helvete. FFF 2014 har haft programgrupper som helt klart kört efter en gemensam vision och det märks!

3. Köerna: I och med schemaläggningen har också kötiderna in till filmerna, framförallt på Kino, minskats drastiskt. Jag tror det var 2012 när jag köade 40 minuter för insläpp i en allt varmare och svettigare foajé. Det ska sägas - Kinos foajé är inte byggd för så här många människor. Temperaturen stiger rejält och syret tar slut på nolltid. I år fungerade det dock i princip smärtfritt. Good show.

4. Johan Barrander: Det är Barrander som jag främst har haft att göra med när det gäller pressackreditering, screeners, jobbiga frågor etc. Ett proffs ut i fingerspetsarna som verkar ha full koll hela tiden. Gott samarbete, good guy.

Festivalens prisutdelningar blev väl sådär enligt undertecknad. Nomineringarna till Méliès D'Argent såg ut som följande:

Soulmate

The Canal

LFO:The Movie

Alleluia

Stereo

Amnesia

 
Jag har tidigare orerat om att jag tycker att vinnaren, Alleluia, är en riktig skräpfilm. Jag besparar er en längre utläggning om detta. Min gradering av de nominerade går (i fallande ordning):

1. LFO: The Movie

2. Stereo

3. The Canal

4. Amnesia

5. Soulmate

6. Alleluia

Att kortfilmsklassen vanns av den gotiska lilla mardrömmen Tin & Tina (2013) var väl inget jag varken jublade över eller sörjde. Den internationella juryn, som delade ut festivalens eget pris, Sirenen, hade att välja mellan:

Why Don't You Play In Hell?

Cold In July

The Babadook

It Follows

The Midnight Swim

I, Origins

Även om jag hade Why Don't You Play In Hell? som favorit här blev jag inte direkt besviken när Cold In July plockade hem Sirenen. Det är en fantastiskt bra film och det är bara att gratulera er som inte sett den än. Ni har något att se fram emot. Att The Midnight Swim fick ett hedersomnämnande kan jag ha överseende med...

Min gradering av de nominerade:

1. Why Don't You Play In Hell?

2. Cold In July

3. The Babadook

4. It Follows

5. I, Origins

6. The Midnight Swim

Med start från förra årets festival delar jag även om mitt eget pris, passande nog döpt till Skitfint pris. Kategorierna har Oscarsgalans diton som förlaga, även om jag ändrats, tweekat och tagit bort. 2014 års Skitfina priser går till följande filmer:

Best Short Film: Mienin

Best Visual Effects: The Signal

Best Use Of Original Song Or Cover: Anthonio (Berlin Breakdown version) - Annie (The Guest)

Best Original Score: The Guest (Steve Moore)

Best Art Direction: The Strange Colour Of Your Body's Tears

Best Editing: The Strange Colour Of Your Body's Tears

Best Cinematography: The Strange Colour Of Your Body's Tears

Best Adapted Screenplay: Predestination (Robert A Heinlein, "All You Zombies" adapted by The Spierig Brothers)

Best Original Screenplay: These Final Hours (Zak Hilditch)

Best Directing: These Final Hours (Zak Hilditch)

Best Supporting Actress: These Final Hours (Angourie Rice)

Best Leading Actress: The Babadook (Essie Davis)

Best Supporting Actor: What We Do In The Shadows (Jemaine Clement)

Best Leading Actor: Why Don't You Play In Hell? (Hiroki Hasegawa)
Best Picture: These Final Hours & The Guest

Det kanske verkar som en cop-out att inte välja en film till bästa film, men det är i princip omöjligt att göra den här gången. These Final Hours och The Guest symboliserar båda varför jag älskar film, men på radikalt annorlunda sätt. Skaffa och se båda är mitt tips. När publiken fick välja blev vinnarna i kort- respektive långfilmsklasserna den belgiska The Boy With A Camera Head samt What We Do In The Shadows.

Twin Peaks återvänder: Detta har hänt  

Det tog två dagar, men nu har jag lugnat mig något. Den utlovade krönikan om FFF 2014 har vållat alla möjliga problem och jag får skriva om hela rasket i helgen. Sånt som händer, men jag har haft lite andra saker att spendera tid på att fanboya över. Jag kan inte riktigt fatta det än, men that gum I like is going to come back in style. Efter 22 års tystnad på Twin Peaks-fronten har 2014 varit ett riktigt stort år för fansen. Först släpptes serien på blu ray med aldrig tidigare sett extramaterial. Det var inte särskilt lite material heller. Bara filmen, Twin Peaks: Fire Walk With Me (1992), förlängdes med 90 minuter. Det var slutet på de goda nyheterna trodde både jag och alla andra fans som hänger på de mer eller mindre ljusskygga forum där serien fortfarande diskuteras och analyseras. Vi kunde inte haft mer fel.

Den 3/10 skickade seriens skapare, David Lynch och Mark Frost, ut likadana meddelanden på Twitter: "Dear Twitter friends: That gum you like is going to come back in style!". Genast började fansen spekulera om att detta kunde innebära att Twin Peaks kanske inte var dött och begravet trots allt. Genom åren har flertalet rykten spridits om att en reboot, fortsättning eller ny film skulle komma. Detta var dock första gången som Lynch och Frost själva var upphov till dessa rykten. Sen kom bomben. Måndagen den 6/10 gjorde Lynch och Frost ett gemensamt uttalande. Kontentan var att Twin Peaks återvänder som en nio delar lång miniserie med premiär 2016. Forumen exploderade.

Så vad är då egentligen känt om nysatsningen på världens bästa tv-serie? Nedan listar jag vad vi vet hitintills. Detta är punkter jag kommer återkomma till fram tills dess att serien haft premiär. Let's rock!

1. Serien kommer utspela sig 25 år efter händelserna i första serien. Detta baseras på ett uttalande från Laura Palmer: "I'll see you again in 25 years." Detta har bekräftats av både Lynch och Frost. I och med seriens tvetydiga avslutning och det faktum att många skådespelare hunnit gå ur tiden sedan serien visades ställer detta frågor om vem som kommer återvända till sina roller. Kyle MacLachlan (Agent Dale Cooper) har redan uttryckt intresse för att reprisera sig roll med följande tweet: "Better fire up that percolator and find my black suit :)". Mark Frost uttryckte dessutom i en intervju med The New York Times att man ska inleda samtal med originalskådespelarna snarast möjligast. Bäst av allt är kanske att Mark Frost säger i följande intervju med Los Angeles Times att han och Lynch vet exakt var de ville gå efter andra säsongens makalösa cliffhanger. Det här är alltså inte en reboot eller remake utan en rak fortsättning. Tack.

2. Följande karaktärer kommer inte återvända, helt enkelt för att skådespelarna som gestaltat dem är döda. Jag betvivlar att man kommer besätta rollerna med nya skådespelare. Endast skådespelare som varit med i två avsnitt eller fler listas.

Senior Droolcup (Norton E. "Hank" Worden, d. 1992): Worden kanske inte hade den viktigaste rollen i serien, men han var definitivt av några av de viktigaste scenerna. Worden var gammal redan när serien först spelades in och det är ingen överraskning att han dog kort efter.

Mayor Dwayne Milford (John Boyland, d.1994): Twin Peaks skröplige borgmästare hade några roliga scener, men var till syvende och sist inte någon jätteviktig karaktär. Likt Worden var han gammal när serien spelades in och dog två år efter att filmen släppts.

Dougie Milford (Tony Jay, d.2006): Dwaynes bror och tja, inte en viktig karaktär eftersom han (spoilers!) är död.

Judge Clinton Sternwood (Royal Dano, d.1994): En liten roll som enkelt kan ersättas.

Coach Wingate (Ron Taylor, d.2002): En ännu mindre roll än Sternwood.

BOB (Frank Silva, d.1995): Om de andra rollerna på listan varit mindre viktiga är Silvas porträtt av mördargestalten BOB allt annat än oviktig. Ingen kan ersätta Silva som BOB, tyvärr. Silva dog i en hjärtattack 1995. 

Pete Martell (Jack Nance, d.1996): En av David Lynchs mest anlitade och uppskattade skådespelare som spelade den genomgode Pete Martell, förman på sågverket och hunsad man till den skrupellösa Catherine Martell. Nance dog i sviterna av ett slagsmål som inträffande när han försökte förhindra ett rån. Av samtliga skådespelare på den här listan är han troligen den mest saknade hos fans av David Lynch.

Vivian Jennings (Jane Greer, d.2001): Greer spelade mor till Norma Jennings, ägaren till det lokala fiket Double R Diner. Hon var med i ett antal avsnitt som matkritiker och hade en bihandling om hur en sol- och vårare försökte blåsa henne på pengar. Inte särskilt viktig för handlingen i stort dock.

Father Clarence (Royce Applegate, d.2003): Applegate spelade Father Clarence, Twin Peaks präst. Han hade ingen betydande roll och medverkade egentligen bara i ett avsnitt med små inhopp i två, tre till.

Major Garland Briggs (Don S. Davis, d.2008): En karaktär som blev viktig mot seriens andra halva och en av mina favoriter. Jag gillar verkligen Don S. Davis som skådespelare också och hans död 2008 var en sorglig dag.

Andrew Packard (Dan O'Herlihy, d.2005): Spoilers för er som inte sett serien. Hoppa över den här karaktären. För er andra så spelar avsaknaden av Packards karaktär inte så stor roll eftersom han är... tja... död.

Ernie Niles (James Booth, d.2005): Ernie Niles var en del av en mindre bihandling under fem avsnitts speltid som världens mest nervöse bedragare. Enkel att skriva ut.

3. Showtime är nätverket som fick jackpot: Showtime lyckades få ett drömkontrakt när man fick in Twin Peaks i fållan. Det här är bra nyheter på flera sätt. Showtime har tillsammans med HBO konsekvent varit nätverket i USA som stått för flest intressanta tv-serier de senaste 15 - 20 åren. Showtime är också känt för att vara väldigt frikostiga med kreativ frihet. Det bådar gott.

4. David Lynch regisserar och skriver allt: Att påstå att de avsnitt av originalserien som Lynch själv regisserade är de bästa är en lika stor självklarhet som att säga att solen är varm. Enligt pressmeddelandet kommer Lynch regissera och skriva manus till samtliga nio delar i den nya serien. Fantastiska nyheter!

Jag återkommer i ämnet när mer detaljer läcker ut. Det här är en dröm som blir sann och jag tänker bevaka varenda liten detalj av den!

That gum I like is going to come back in style

Här skulle det funnits en krönika om FFF 2014. Den får vänta. Det får artikeln jag tänkte skriva när jag fick den här nyheten också. Jag måste nämligen smälta att vad jag bett och bönat om sedan tolv års ålder faktiskt kommer hända. Tills imorgon lämnar jag er med följande, officiella, statement från David Lynch och Mark Frost:

  FFF 2014 Dag 10: Science fiction-perfektion och odöda bävrar

Det blir aldrig riktigt som man tänkt sig. Efter att i flera veckors tid försökt hinna med att se en lösenordsskyddad screener till The Midnight Swim (2014) fick jag helt sonika se den på bio ändå och således skjuta min planering i sank. Någon ville helt klart inte att någon obehörig skulle få se nämnda screener och bytte nämligen lösenord varannan dag. Vara som det må med det, men jag grämer mig lite att jag därför fick missa Suburban Gothic (2014) helt enkelt eftersom jag var tvungen att äta något för att inte tuppa av. Nåja, om allt vill sig väl får jag en screener på den sistnämnda redan imorgon och har då kunnat se alla långfilmer på festivalen. Inte illa pinkat om jag får säga det själv.

Dagen inleddes annars med att jag såg om den fantastiska The Strange Colour Of Your Body's Tears (2013) på duk. Det större formatet och framförallt det knivskarpa ljudet gav filmen ytterligare en dimension. Jag kommer införskaffa mig den här filmen så fort jag bara kan. Den är en anledning i sig själv till att motivera mig att få mitt ljudsystem att fungera ordentligt. Den för mig första nya filmen för dagen var annars den omtalade The Midnight Swim.

 
Tre systrar återvänder hem till föräldrahemmet efter att deras mor, en passionerad miljöaktivist, drunknat i den närbelägna sjön. Deras komplicerade förhållande till modern och sorgen över att ha förlorat henne ligger till grund för spänningar dem emellan. När det dessutom börjar hända märkliga saker som pekar på att sjön kanske inte är det stilla vatten de vuxit upp med ställs allt på sin spets för systern June...

Efter sju sorger och åtta bedrövelser lyckades jag då till sist se den här rullen. Jag önskar att jag hade skippat den till förmån för Suburban Gothic. Det här är den klart sämsta film som var nominerad till festivalens internationella pris. Det märks tydligt att detta är regissör och manusförfattare Sarah Adina Smiths första långfilm. Det är långsamt utan suspens och jag väntade hela tiden på en pay off som aldrig kom. Den är förvisso snyggt filmad och har okej skådespelare, men är utdragen och riktigt tråkig. Slutet, som hela manuset byggs upp mot, är dessutom en axelryckning. Nej, ingen höjdare alls. 1 midnattsdopp av 5 möjliga.

Då hade jag större förhoppningar på franska Among The Living (2014). Teamet bakom filmen låg bakom en av förra årets glada överraskningar på festivalen, Livide (2011), och när jag läste att Among The Living skulle blanda element från Stand By Me (1986) och The Texas Chainsaw Massacre (1974) var jag såld. Dessvärre skulle det visa sig att teamets försök att efterlikna americana i fransk miljö mest kändes oinspirerat och tröttsamt.

Tre ungdomar skolkar från sista skoldagen innan sommarlovet och bestämmer sig för att utforska en gammal övergiven filmstudio. Plötsligt hör de ett skrik. Det visar sig komma från bagageutrymmet på en bil och snart börjar den sedelärande historien om varför man inte ska skolka. Och lite mord och så.

Om jag låter blasé i min beskrivning är det för att jag är det. Även om Among The Living säger sig hämta inspiration från nämnda filmer finns det egentligen bara klumpiga referenser kvar. Framförallt, om du ska göra en slasher, gör den rolig och/eller totalt over the top. I fallet med den här rullen är det verkligen standardförfarande 1A utan några överraskningar. Oinspirerat var ordet. Trots allt är det en kompetent film för vad den är. Om jag inte sett så många bra filmer på sistone kanske jag hade varit mer förlåtande, men nu blir det 2- franska mördarclowner eller nåt av 5 möjliga.

Efter att ha varit hemma och slängt i mig kaffe och mat var det så dags för festivalens officiella avslutningsfilm, science fiction-rullen Predestination (2014), baserad på Robert A Heinleins klassiska novell All You Zombies. Innan dess var det dock dags för den internationella juryn att bekänna färg och dela ut festivalens eget pris, Sirenen, till bästa internationella film. Efter att ha suckat åt hedersomnämndandet till The Midnight Swim fick jag dock applådera när Jim Mickles Cold In July (2014) knep priset. Jag hade visserligen hellre sett Why Don't You Play In Hell? (2014) som vinnare, men Cold In July var mitt andrahandsval. Efter prisutdelning, tacktal och festivalkapten (jag fick lära mig att "general" är ett ord för studenter) Johan Barranders långa hyllning till alla festivalens medarbetare och sponsorer var det då dags för Predestination.

En man som arbetar som agent för en organisation vars syfte är att ställa saker till rätta efter de hänt (läs: tidsresor) kämpar för att stoppa den ökände bombaren The Fizzle Bombers framfart i 70-talets USA. Efter att ha tagit anställning som bartender år 1970 träffar mannen på en mystisk figur som vill berätta en historia för honom. Personen lovar att det är den bästa historien han någonsin kommer få höra och att den på något sätt är kopplad till bombmannen.

Som gammal science fiction-diggare av stora mått blir jag alltid lika glad när det kommer en film baserad på en klassiker inom genren. Heinleins novell räknas till ett standardverk inom subgenren tidsparadoxer och bröderna Spierig har verkligen förvaltat detta arv på bästa möjliga sätt. Jag skulle gärna berätta mer om historien, men då kommer jag förstöra många av manusets överraskningar och vändningar för dem som inte läst novellen. Vad jag kan säga är att det en ytterst smart konstruerad historia med en mängd hjärnretande aspekter. Ethan Hawke, allmänt underskattad i min bok, gör en bra roll som bartendern, men filmen tillhör Sarah Snook i den kvinnliga (nåja...) huvudrollen. För diggare av genren måste det här ses! 5 ambivalenta androgyner av 5 möjliga.

Om Predestination var festivalens officiella avslutning var Zombeavers (2014) ett traditionellt festivalbokslut med total galenskap, inklusive någon typ av growlande föreställning av Barrander. Ett gäng collegestudenter ska spendera en helg i en avlägsen stuga. Vad de inte vet (detta borde man kollat upp i turistguiden!) är att områdets bävrar smittats av ett ämne som gör dem till väldigt förbannade bäverzombies. Självklart!

Det finns egentligen inte så mycket att säga om Zombeavers. Den simmar (hehe) i samma vatten som exempelvis Sharknado (2013) med sitt osannolika och komiska scenario. Den slår dock den förstnämnda på fingrarna då den dessutom driver hejdlöst med alla slasher- och zombiefilmsklyschor. Det funkar ibland, ibland är det bara dumt, men vad väntar man sig av en film med den här titeln? Dessutom måste jag säga att dockeffekterna är grymt charmiga istället för att falla tillbaka på usel CG. Klart att dockorna ser ut som fan, men de är ändå att föredra och blir en komisk effekt i sig själv. Jag hade väl önskat att filmen gick in totalt för att vara så over the top som den bara skulle kunna. If you're going to go retard, go full retard. Men, det funkar för vad det är. 3 odöda dammbyggare av 5 möjliga.

Imorgon kommer festivalkrönika, mitt eget "pris" delas ut och Fantastisk Filmfestival 2014 läggs till handlingarna på bloggen.

  FFF 2014 Dag 9:Preapokalyps och Fuck Bombers

Festivalen börjar dra mot sitt slut och jag har hitintills lyckats se alla långfilmer som presenterats i katalogen. Jag missade den nyinsatta The Quiet Ones (2014) på grund av att den kolliderade med en annan film, men jag måste säga att jag är nöjd med min arbetsinsats än så länge. Den stora anledningen till att jag lyckats göra detta är ett riktigt bra lagt schema av festivalledningen. Jag hoppas att konceptet tas med till nästa år för de ansvariga har verkligen gjort ett hästjobb med att platsa in alla föreställningar så smidigt som bara går! Nåväl, först ut på fredagen var den japanska actionpastischen High Kick Angels (2014).

High Kick Angels handlar om en actionfilmsbesatt filmklubb bestående av japanska gymnasietjejer. Deras mål är att spela in sin egen actionfilm med hjälp av sin lärare. Tack vare läraren har de fått tillstånd att filma i en övergiven skola och det är just vad de håller på med när skolan attackeras av riktiga skurkar. De oinbjudna gästerna verkar leta efter något och det är upp till filmklubben att stoppa dem. Men... kan de egentligen slåss på riktigt?

High Kick Angels är en riktigt trevlig om än något ytlig bekantskap. Det är aldrig fel med tjejer som sparkar röv, men det jag blev lite trött på var att karaktärerna, förutom den fantasilevande Sakura, är tämligen platta. Sakura (Kanon Miyahara) är riktigt kul i sitt uttryck när hon tror att hon är den främsta kampsportaren i världen. En kul detalj är också hur tjejerna använder sig av olika kampsportsstilar som komplementerar deras karaktärer. Gruppens tuffing kör Kyokushin karate, gruppens något mjukare tjej väntar in sina motståndare och försvarar sig med jujutsu och så vidare. Sakura? Hon kör en totalt egen (och galen!) stil. För kampsportaren finns här mycket ögongodis att titta på. Det är inte jättevanligt att kampsportsfilmer håller sig så här konsekvent när det kommer till kamparter. Fightingscenerna är många och dessvärre lite av varierande karaktär. Det känns som vissa scener är mycket mer genomarbetade än andra, vilket ger filmen ett lite halvdant uttryck då och då. Det är ändå en kampsportsrulle som är klart bättre än genomsnittet med charmiga huvudrollsinnehavare. Gott så. 3+ höga sparkar av 5 möjliga.

 Inga höga sparkar i världen kunde dock förbereda mig för vad som skulle komma härnäst. Zack Hilditchs preapokalypsdrama These Final Hours (2013) levererar vad som i princip är det slutgiltiga verket i sin subgenre. Vi kan gå hem nu, det behövs inte fler försök.

Som namnet antyder handlar filmen om Jordens sista timmar. Vi får följa James (Nathan Phillips), en ganska självupptagen man boendes i Perth, Australien. Det kosmiska lotteriet har fallit sig så att Australien kommer vara den sista kontinent dit effekterna av nedslaget från en enorm meteor i norra Atlanten når. Det är cirka en halv dag tills domedagen når Australien och allt James vill göra är att åka till en fest där hans flickvän är, bli packad och dö utan att känna något. När han räddar den lilla flickan Rose från ett gäng kidnappare börjar han dock inse att han nog vill spendera sin sista tid i livet på ett annat vis.

Igår pratade jag och en god vän om hur filmer som verkligen krupit in under skinnet på oss alla har haft en gemensam faktor - avsaknad av hopp. Där andra filmer på temat These Final Hours tar upp oftast skyggar för att visa både det ena och det andra lyckas Hilditch skapa en trovärdig tolkning som inte enbart bygger på att människor är as så fort det går illa, utan lika gärna kan vara altruistiska när skiten träffar fläkten (eller Atlanten). På knappt 90 minuter lyckas Hilditch visa både mänsklighetens dåliga som goda sidor och bjuder på en karaktärsutveckling som inte känns krystad någonstans. Lysande skådespel, bra manus och oklanderlig regi gör det här till en av de starkaste filmer jag sett i år. Världen slutar inte bara med ett gnyende utan även med en smäll. Och jag som trodde att någon festivalfilm inte skulle få mig att gråta i år... 5 hulkande recensenter av 5 möjliga.

Jag hade planerat att gå och se kvällens sista film på bio, men jag kunde inte ladda om rent mentalt från These Final Hours. Därför fick det bli soffan även för kvällens tredje rulle, Why Don't You Play In Hell? (2013). Förutom att ha festivalens bästa filmtitel (jag har seriöst gått runt och sagt den här frasen hela veckan till mer eller mindre förvirrade människor) handlar WDYPIH om ett japanskt nollbudgetfilmteam under ledning av den mer eller mindre bindgalne regissören Hirata. Filmen låter oss dels följa nämnda team och dels en fejd mellan två yakuzafamiljer. Drygt tio år efter yakuzans och filmteamets vägar först korsas träffas de igen - ett möte som kanske kan hjälpa Hirata med sin livslånga dröm om att spela in ett mästerverk.

Vad säger man om den här filmen? Vad kan man säga? När en film presenterar sina protagonister som medlemmar i en grupp kallad "Fuck Bombers" vet man att man bör vara beredd på det mesta. WDYPIH är två timmar av gangster-, kampsports-, drama-, action- och komedifilm. Ursäkta om jag glömde någon genre där. Den är så over the top att jag till en början inte visste vad jag skulle tycka. Det tog ungefär en timme innan jag kapitulerade fullständigt. WDYPIH är knappast en perfekt film rent narrativt, skådespelar- eller klippmässigt. Vad den däremot har är en själ och ett hjärta för filmskapande som gör att jag som tittar på mycket film från just Asien formligen smälter. Det här är filmkärlek! Bör ses av alla som inte är äckelmagade. Japansk action trogen är det nämligen mycket våldsamt, till och med extremt våldsamt. WDYPIH kan seriöst ha en av de högsta body counts i någon film jag sett. Det säger inte lite. 5- känslor som att bli överkörd av ett tåg av 5 möjliga.

Idag och ikväll avslutas FFF 2014 med ett fullspäckat program. Jag kommer bevista samtliga filmer på plats förutom den inledande The Strange Colour Of Your Body's Tears (2013). Det blir för mycket till och med för mig med sex filmer på en dag. DU bör dock se den om du inte redan gjort det. Det är en av festivalens bästa filmer.

  FFF 2014 Dag 8: Lat existensialism och en massa ögon

Det är svårt det där med existensialism på film. Å ena sidan kan det bli totalt obegripligt i all symbolik, å andra sidan kan det lika enkelt bli predikande och påfrestande. I, Origins (2014) tillhör dessvärre den sistnämnda kategorin.

Ian är en doktorand som försöker bevisa hur det mänskliga ögat kan förklaras genom evolutionsteorin och således motbevisa de som tror på intelligent design. Samtidigt försöker han balansera sitt naturvetenskapliga arbete med sin flickväns spirituella sida. En dag kommer så beviset som gör att synen (pun intended) på människan kanske behöver förändras för evigt - men kanske inte det bevis som Ian trodde att han skulle hitta.

Det börjar okej, även om det finns en viss förnumstighet och högtravande ton i dialogen. Om vi säger så här: filmer som citerar Paulo Coelho som inspirationskälla kommer ha en högtravande ton. Den som pratat litteratur med mig någon gång vet att jag anser Coelho som vår tids mest överskattade författare. Nåja, jag måste säga att I, Origins är en väldigt snygg film i alla fall. Det mänskliga ögat är ett fantastiskt organ och det gör sig otroligt bra på storbild på duk.

Även skådespelet fungerar helt okej, även om jag snabbt blev ganska trött på de extremt enkelspåriga världsbilderna karaktärerna uppvisar. Ian är naturvetare in absurdum och uttrycker ungefär samma argument som en slumpmässig tonåring som precis läst Richard Dawkins för första gången. Han flickvän, sedermera fru, Sofi, argumenterar dock med hippieflum som vilken seriös teolog som helst skulle skrattat åt. För en film som vill eftersträva en balans mellan religion och vetenskap gör manuset ingen sida någon tjänst. Sen händer det som får mig att bara bli trött - försöket till syntes mellan de två världsbilderna.

Manuset tar en djupdykning från en ganska ordinär, men ändå söt, kärlekshistoria till att bli något som försöker säga något om människans varande utifrån både vetenskap och religion men som i slutändan inte säger någonting alls. För alla som har grundläggande kunskaper om världsreligionerna blir problemet snart tydligt - det finns inte någon teori om reinkarnation (spoilers!) som skulle godta skeendet i I, Origins. Samtidigt baseras den vetenskapliga premissen på ett felcitat från Charles Darwin som jag skulle förväntat mig att en doktorand hade känt till. Jag antar att man får säga att vetenskapen "vinner" striden i och med scenen efter eftertexterna, men detta ställer egentligen bara fler frågor än ger svar.

I, Origins vill dra i våra känslomässiga trådar och om vi hade skippat delar av den icke-fungerande intellektualiseringen hade det kanske funkat. Det är en film som har mycket potential och ibland visar den det också, men till syvende och sist är det mest en gäspning och ett sätt att presentera sig som att vilja besvara en fundamental fråga men i sista sekund göra en cop out. Meh. 2 ungar med freaky ögon av 5 möjliga.

Recensionerna till de övriga två filmerna från dag 8, Der Samurai (2014) och Cold In July (2014), hittar ni under respektive länk.

Ikväll screenar jag de två första rullarna hemma i soffan och går sen och leker i helvetet med Why Don't You Play In Hell?