Regi: Jemaine Clement & Taika Waititi

Manus: Jemaine Clement & Taika Waititi

Medverkande: Jemaine Clement, Taika Waititi, Jonathan Brugh mfl.

Produktionsbolag: Defender Films/Funny or Die/New Zealand Film Commission

År: 2014

Längd: 86 min

Land: Nya Zeeland

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3416742/

Viago, Deacon och Vladislav delar ett hus tillsammans i Wellington. Ett dokumentärfilmsteam har bjudits in för att dokumentera deras dagliga (nåja, nattliga) liv som vampyrer i ett modernt västerländskt samhälle. Även vampyrer måste ju betala räkningar, diska och försöka balansera relationer med folk de inte tänker äta upp. När deras uråldrige hyresgäst Petyr, en 8 000 år gammal vampyr, gör den dryge Nick till vampyr är inte det sistnämnda det allra enklaste.

Jag kan helt ärligt inte komma på senast jag skrattade så här mycket, högt och länge åt en film. Jemaine Clement & Taika Waititi har gjort en fantastisk mockumentary som driver med alla stereotyper och troper när det gäller vampyrer, varulvar och annat oknytt. Dialogen är knivskarp, skådespelarinsatserna fulla av komisk timing och manuset påminner nästan om Seinfeld i sina bästa stunder. Det är egentligen en film om ingenting, bara det att karaktärerna råkar vara vampyrer. Situationskomiken och detaljfokuset är lysande.

Gjord i en dokumentär stil (av förklarliga skäl när det är en mockumentary) lyckas filmen blanda de mer vardagliga elementen med riktigt snygga specialeffekter som vävs in sömlöst i vad som händer på skärmen. Min favorit är helt klart medeltidsvampyren Vladislav, en gång mäktig och fruktad men efter en fruktansvärd strid med den så kallade The Beast ganska kraftlös. Givetvis är Vladislav baserad på Vlad Thepes, eller Dracula i folkmun. I motsats till Thepes fick dock denne Vladislav tillägget "the poker" till sitt namn...

Jag kan inte nog rekommendera What We Do In The Shadows. Det är en av de bästa komedier jag sett på mycket länge och kommer definitivt finnas i min filmsamling inom en snar framtid.

Betyg: 5 klubbhoppande vampyrer av 5 möjliga

What We Do In The Shadows visas på FFF 2014, fredagen den 26/9 klockan 18:00 på Filmstaden.

Regi: Nicolas Debot /Micke Engström /Allan Gustafsson mfl.

Manus: Johannes Pinter /Robert Selin/Nicolas Debot mfl.

Medverkande: Frida Liljevall, Per Ragnar, Thomas Hedengran mfl.

Produktionsbolag: Njutafilms

År: 2014

Längd: 79 min

Land: Sverige

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3708326/

I en värld full av smartphones och surfplattor hittar Djävulen nya sätt att skörda själar. Faust 2.0 är berättelsen om fem personer och avtalen de av misstag ingår när de inte läser igenom det finstilta innan de klickar på "godkänn" för sina senaste appnedladdningar...

Låt mig först säga att det här är en lysande idé. Som gammal litteraturvetare blir jag lika trött som uppgiven varje gång någon försöker uppdatera klassikerna till modern tid. I nio fall av tio faller idéerna på sin egen orimlighet. Faustus-legenden (som jag arbetade med under sex månaders tid och kan utan och innan) är dock en av klassikerna som lämpar sig för uppdatering av en enkel anledning - kontrakt har funnits i alla tider och människor har alltid varit lika obetänksamma med att ingå i dem. Det är ett tidlöst tema. Att låta texten som ingen ändå läser utgöra detta kontrakt är briljant.

Utförandet är dock av varierande slag. Skräckantologier är en mycket svår genre att göra bra. Det finns exempel på bra filmer inom genren, exempelvis den brottsligt underskattade Trick R Treat (2009), men oftast blir det en samling löst sammanhållna idéer som pendlar i förverkligandet. Detta är tyvärr också fallet för Faust 2.0

Det börjar ganska bra i segmentet Bad News. En nyutexaminerad journalist får jobb på en större tidnings nattskift. Hon får ett tips av chefen att ladda ner en app som ska hjälpa henne. När hon följer gps-koordinaterna som visas på skärmen finner hon sig snart i en mörk gränd där hon genom telefonen kan se kritstrecksränderna av en upphittad kropp. Det är bara det att hon inte kan se linjerna med blotta ögat.

Bad News är ett bra öppningssegment som utnyttjar sin tid på ett mycket väl sammanhållet sätt. Den försöker inte utveckla mer än den har tid till och är också tämligen välspelad. Regissör Robert Selin har förstått det korta formatet och har gjort en snygg film, om än något förutsägbar.

Filmens andra segment, Inspirapption, försöker i motsats till Bad News berätta en historia som är alldeles för omfattande för den korta tiden. En författare med inspirationsproblem upptäcker att en app ger väldigt handgriplig tändvätska till fantasin om man matar den med vilka ord man vill skriva om. Jag skulle vilja se en längre berättelse på samma tema, men för sitt korta format fungerar den inte särskilt bra.

Det mest intressanta inslaget i filmen, See Alice, följer som nummer tre. En man som arbetar från ett hotellrum får allt han har önskat sig i en sexpartner och lite till. Men vad är det för tabletter hon ger honom? Nicolas Debots regi är den riktigt stora behållningen av See Alice. Med små medel och en kort speltid lyckas han framförallt använda färg och ljud på ett mycket mer engagerande sätt än de tidigare segmenten.

Om See Alice är det mest intressanta inslaget rent filmiskt är del nummer fyra, MoralCall, det bästa. En kvinna som arbetar för en vapentillverkare blir företagets ansikte utåt när det kommer fram att företaget sålt vapen till förtryckande regimer. När hon blir tipsad om appen MoralCall börjar hon dock se vilka effekter företagets produkter verkligen haft. Ett aktuellt ämne, en mycket snygg film och den i särklass bäst spelade av de fem historierna. MoralCall är det enda segment i Faust 2.0 som jag känner är klockrent och skulle fungera riktigt bra som en egen historia.

Filmen avslutas med den säregna Nätttrollets diskreta charm. En kvinna vars partner lämnat henne transporteras via en app till en drömvärld där hon träffar på den så kallade Managementkonsulten - en demonliknande varelse som lär henne komma i kontakt med sina innersta önskningar. Nättrollets diskreta charm lider verkligen av sin speltid. För mycket, för snabbt. Många goda idéer, flera riktigt bra repliker från Managementkonsulten, men både uppbyggnad och slut känns något stressat.

Så hur håller då Faust uppdaterad till 2014? Okej, skulle jag säga. Här finns många bra idéer och uppslag, en smittande entusiasm från filmskaparna och ett och annat guldkorn. Segmenten är dock ganska ojämna och skulle behöva lite omarbetningar för att fungera fullt ut som delar av en antologi. Sen undrar jag lite varför man bara använder Per Ragnar som berättarröst i prolog och epilog? Om man kan få med Ragnar på skutan, och dessutom som Djävulen, bör man använda honom fullt ut! Kort och koncist - A for effort, C for craftsmanship.

Betyg: 2+ djävulskap av 5 möjliga

Faust 2.0 visas på FFF 2014, lördagen den 27/9 klockan 23:10 på Kino 1

Regi: Hélène Cattet & Bruno Forzani

Manus: Hélène Cattet & Bruno Forzani

Medverkande: Klaus Tange, Ursula Bedena, Joe Koener mfl.

Produktionsbolag: Anonymes Films/Tobina Film/Epidemic mfl.

År: 2013

Längd: 102 min

Land: Frankrike/Belgien/Luxembourg

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2733258/

Dan återvänder hem efter en affärsresa och upptäcker att hans fru har försvunnit. Det finns inga tecken på våld eller inbrott i deras lägenhet, men när Dan börjar undersöka vem hans grannar egentligen är förstår han snart att hans fru var en del av något som hon inte kunde ta sig ur.

Något slog mig när jag såg The Strange Colour Of Your Body's Tears (hädanefter kallad Tears). Den som läser min blogg regelbundet vet att jag är allergisk mot art house-film som låter det visuella gå före manuset. Vad jag hittade med Tears var en film som både har ett mycket vackert tekniskt utförande och ett manus som engagerar. Jag ska inte säga att jag förstår hela filmen efter en första genomtitt, men känslan den förmedlade till mig var ett djupt obehag kontrasterat med en lika djup fascination. I jämföresle med exempelvis skitrullen Under The Skin (2013) lyckas Tears göra sina stilistiska drag till en del av berättandet och berättelsen till en del av stilismen. Därmed inte sagt att Tears är en perfekt film.

Ibland väljer Hélène Cattet & Bruno Forzani att gå ett varv för mycket i sin mystiska berättelse. I dessa ögonblick ligger filmen och balanserar på gränsen till att slå över till "konstig för konstighetens skull", men paret lyckas i nästan samtliga sådana stunder dra tillbaka tittaren igen och grunda historien i en mer vardaglig kontext. Vid ett fåtal tillfällen lyckas det inte dock och då svävar filmen ut och blir på tok för symboltung för min smak. Rent stilmässigt kan man tydligt känna igen Cattets och Forzanis arbete som påminner mycket om deras tidigare film Amer (2009). I Tears tar de båda dock ytterligare ett steg till förädling och presenterar ett fantastiskt bildspråk, kameraarbete i absoluta världsklass och ett användande av musik och ljud som inte bara fungerar som ett stilgrepp utan även vävs in i berättelsen. Cattet och Forzani har även på något sätt lyckats tangera väldigt abstrakta rädslor i sitt bildspråk, de allra flesta kopplade till sexualitet och att förlora kontrollen. Det är där som det djupa obehag jag känner inför Tears kommer in. Det är inte kopplat till de vanliga skrämseltaktikerna utan regissörsparet lyckas hela tiden hitta nya sätt att förmedla utsatthet och skräck. Imponerande.

Tears är inte en film för alla. Många kommer bli frustrerade och stänga av efter en halvtimme. Om du som mig gillar ett bra mysterium och inte behöver förstå allt för att ändå uppskatta en film är det här dock det bästa jag sett hitintills av årets festivalfilmer. Jag kommer definitivt se om den både två och tre gånger - inte minst för att göra en egen tolkning av den. Just nu förvirrar filmen mig, men det är en bra förvirring som ligger precis på gränsen till förståelse. Ett konstverk som kan göra det och vägrar lämna dig ifred är värt högsta möjliga betyg, trots vissa skavanker. Jag kommer se om den redan på festivalen. Gör det du med!

Betyg: 5 pappersväggar av 5 möjliga

The Strange Colour Of Your Body's Tears visas på FFF 2014, lördagen den 4/10 klockan 13:00 på Kino 1

Regi: Nacho Vigalondo

Manus: Nacho Vigalondo

Medverkande: Elijah Wood, Sasha Grey, Neil Maskell mfl.

Produktionsbolag: Apaches Entertainment/Atresmedia Cine/La Panda mfl.

År: 2014

Längd: 100 min

Land: USA/Spanien

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2409818/

Nick Chambers kunde inte vara lyckligare. Som webmaster för en fansajt dedikerad till skådespelerskan Jill Goddard har han vunnit en middag och intervju med den samma. Medan han tittar på en stream från en smygtitt på Goddards nya film får han dock ett samtal från en okänd man som berättar att Jill ställt in middagen. Mannen verkar ha ett horn i sidan till Jill och tycker bara det är rättvist om han och Nick spelar henne några harmlösa spratt. Nick inser dock snart att han gett sig in i något han kanske inte kan ta sig ur...

För ganska exakt två år sedan hade jag en av mina bästa bioupplevelser någonsin när jag såg nyinspelningen av Maniac (2012) på Fantastiskt Filmfestival. Även om jag inte gav filmen full pott stannade den kvar hos mig, gnagde och ruvade i något mörkt vrå i min hjärna. Till sist fick min kritiska ådra ge efter och inse att de skavanker filmen hade inte förminskade dess effekt. Varför tar jag upp allt det här? Jo, för att Open Windows är ytterligare en film med voyeurtematik med Elijah Wood i huvudrollen. Att mina förväntningar var höga var ingen underdrift.

Nacho Vigalondo har två filmer på årets festival - dels den här och dels V/H/S: Viral (2014). Det ska bli intressant att se den sistnämnda och jämföra manus och regi med Open Windows. Just regin är Vigalondos främsta disciplin av dessa två. Open Windows är en tajt regisserad rulle där Vigalondo får ut det mesta av varenda scen. Wood är riktigt bra i huvudrollen, även om jag sett honom bättre i exempel tidigare nämnda Maniac. Den som däremot går från klarhet till klarhet som "traditionell" skådespelerska är Sasha Grey. Som alla redan vet slog Grey igenom som porrstjärna men har de senaste åren slagit sig in i mainstreamfilm. Grey får kanske inte de bästa scenerna i filmen att arbeta med alla gånger, men lyckas ändå fånga rollen och ge en trovärdig tolkning av en kultskådespelerska som fått nog av branschen.

Vigalondos manus skulle dock ha behövt lite mer översyn. Det är ofta spännande, men mot filmens slut dras filmen med ganska många turer som i viss mån verkar påklistrade. Jag vänder mig också lite emot filmens stilistiska drag med att låta hela handlingen (i princip) ske genom en datorskärm. Det har gjorts lite för ofta på sistone och bara för några veckor sedan recenserade jag The Den (2013) vilket gör stilgreppet bättre.

Trots detta är Open Windows en gedigen thriller i datormiljö som säger en hel del om vårt nät- och kommunikationsbaserade samhälle. För fans av genren kan jag absolut rekommendera den. Någon ny Maniac kommer den nog inte bli för min del dock.

Betyg: 4 och ja, titeln är en liten ordvits riktad till Rear Window av 5 möjliga

Open Windows visas på FFF 2014, tisdagen den 30/9 klockan 22:15 på Kino 1

Regi: Kôji Shiraishi

Manus: Kôji Shiraishi

Medverkande: Je-wook Yeon, Kkobbi Kim, Tsukasa Aoi mfl.

Produktionsbolag: Nikkatsu/Zoa Films

År: 2014

Längd: 89 min

Land: Japan/Sydkorea

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3689908/

Den ökände mördaren Sangjoon, skyldig till 18 människors död, rymmer från ett slutet mentalsjukhus och kontaktar sin barndomsvän, journalisten Soyeon. Han vill att Soyeon ska möta honom i en övergiven lägenhetsbyggnad tillsammans med en kameraman för en exklusiv intervju. Det är dock inte en traditionell intervju som Sangjoon har i åtanke...

Ja... var börjar jag? A Record Of Sweet Murder är en vedervärdig film som precis klarar sig över en nolla i betyg. I 85 minuter är det en kavalkad av uselt skådespel (underspel utan dess like), ett manus håligt som en schweizerost och ett kameraarbete som är bland det sämsta jag sett även inom found footage-genren. Filmens två sista scener lyckas rädda filmen upp till en etta, även om det är med nöd och näppe.

För att en sådan här film ska fungera behöver man ett antal olika beståndsdelar. Den måste ha bra skådespelare för att jag ska orka följa karaktärerna instängda i ett och samma rum. Den måste ha bra dialog, ett manus där karaktärerna agerar logiskt eller i alla fall som om de vore i chock. Karaktärerna i A Record Of Sweet Murder ändrar sina åsikter, tankar och idéer på stående fot flera gånger om. Jag hade kunnat godta detta om de hade agerat som om de vore i chock, men skådespelarna verkar snarare stundtals uttråkade.

Det snällaste jag kan säga om den här filmen är att den har ett något oväntat slut. Om Kôji Shiraishi hade utvecklat detta och lagt mer vikt vid filmens teologiska aspekter hade det här kunnat bli en okej rulle. Nu blir det 85 minuter av tråk, dåligt skådespel och manus utan poäng tills denna faktiskt kommer cirka fyra minuter från slutet. Detta är dock alldeles för sent. Jag kan inte rekommendera A Record Of Sweet Murder till någon.

Betyg: 1 riktigt skakig etta av 5 möjliga

A Record Of Sweet Murder visas på FFF 2014, fredagen 26/9, klockan 18:30 på Kino 2

Regi: Fabrice Du Welz

Manus: Fabrice Du Welz/Romain Protat /Vincent Tavier

Medverkande: Lola Dueñas, Laurent Lucas, Héléna Noguerra mfl.

Produktionsbolag: Panique/One Eyed/Savage Film mfl.

År: 2014

Längd: 93 min

Land: Belgien/Frankrike

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3218580/

Gloria startar ett nytt liv tillsammans med sin dotter, långt ifrån den manipulativa maken. På inrådan av en vännina börjar hon leta efter ny partner på nätdejtingsidor och får kontakt med Michel. Det står snart klart att Michel är en sol-och-vårare, men Gloria faller stenhårt för honom och tänker inte släppa taget. När Michel inser att han inte kommer bli av med henne föreslår han att de tillsammans ska fortsätta hans verksamhet. Vad han inte räknat med är att Gloria är ganska svartsjuk av sig...

Jag skulle hemskt gärna tycka om Alleluia. Den har fantastiska skådespelarprestationer, inte minst från Lola Dueñas i rollen som Gloria, och en intressant premiss. Tyvärr är den också repetativ och tar inte tillvara på nämnda premiss på ett särskilt bra sätt. Det gör att filmen mest blir en axelryckning i min bok.

Om vi börjar med karaktärerna har dessa inte några som helst förmildrande omständigheter. De är helt enkelt fruktansvärda människor som gör fruktansvärda saker. En scen precis i öppningen av filmen kan i viss mån (kanske) förklara Glorias beteende, men utan en riktig uppbyggnad av den galenskap hon visar upp blir det mest ganska tröttsamt. I jämförelse kan vi exempelvis ställa The Shining (1980) där Jack Nicholson ges tid att sakta men säkert gå mot galenskapens rand. I Alleluia är det som att den berömda yxan sitter i dörren redan efter en kvart. Det gör att jag inte kan känna någon sympati med Gloria - hon blir helt enkelt knäpp. Likaså kan jag inte hitta några ordentliga förklaringar till Michels agerande. Visst, han har en tragisk bakgrundshistoria, men att i ena sekunden vara alfahanne och i nästa vara totalt handlingsförlamad blir bara inkonsekvent och ologiskt.

Idén med ett par som bedrar rika människor är inte dum. Vanligtvis ser man den här typen av setups med bara antingen en man eller en kvinna. Det är därför jag blir ganska besviken på Alleluia - den tappar bort sig. Det är inte en direkt dålig film, men med ungefär samma typ av scener som går om och om igen efter halvtidsstrecket är den helt enkelt ganska tråkig. Filmens dogma-liknande produktion gör den inte heller några tjänster. Det som troligen är tänkt att verka intimt och närgånget blir istället skakigt och distraherande.

Jag vill gärna se den här historien igen, kanske i en remake, men då med ett mycket mer utvecklat manus! Grunden är där, slutresultatet lämnar mycket över att önska.

Betyg: 2- mycket, mycket franska filmer av 5 möjliga

Alleluia visas på FFF 2014, tisdagen 30/9, klockan 18:15 på Kino 1

 

Regi: Till Kleinert

Manus: Till Kleinert

Medverkande: Michel Dierck, Pit Bukowski, Uwe Preuss mfl.

Produktionsbolag: Schattenkanten/DFFB

År: 2014

Längd: 79 min

Land: Tyskland

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2401181/

Jakob lever ett tillbakadraget liv i en liten tysk by där han även arbetar som polis. Det största problemet han har är att en varg tycks stryka omkring i skogarna kring byn. Jakob tar strategin att lägga ut mat till vargen för att den ska hålla sig undan bebyggelsen. En kväll får han kontakt med en mystisk man som tycks ha någon koppling till vargen och som dessutom är en mycket duktig svärdsman. Byn kommer aldrig vara sig lik efter denna natt...

Jag hade verkligen ingen aning om vad jag kunde vänta mig när jag började se Der Samurai. En tysk rulle med samurajtema? Det låter onekligen väldigt konstigt och till en början känns det precis som vad det är. Sakta men säkert, när vi får fler ledtrådar till den mystiske mannens identitet, börjar dock en imponerande djup palett målas upp utan att för den sakens skull skriva tittaren på näsan.

Der Samurai kan ses både som en våldsam thriller/actionfilm och som något med fler bottnar. Jag älskar den här typen av filmer av just den anledningen. Der Samurai kommer säkerligen betyda en massa olika saker för olika människor. För vissa kommer det säkert fungera som en kommentar till den utsatthet som HBTQ-personer känner i samhället i stort och mindre samhällen i synnerhet. Den dimension finns absolut där. För mig, som spenderar fem kvällar i en dojo, finns det också djuplodande teman från japanska folksagor. Om ni vill läsa in er lite på ämnet innan ni ser filmen rekommenderar jag att ni kollar upp kopplingen mellan samuraj och varg.

Filmen hade inte kunnat fungera så bra som den gör utan Pit Bukowski i rollen som den namnlöse samurajen. Varenda scen han är med i (och det är många) är så laddad och oförutsägbar att det är omöjligt att titta bort. Hans utseende är en blandning mellan Willem Dafoe och Buffalo Bill från The Silence Of The Lambs (1991). Tro mig när jag säger att en muskulös man i vit urringning aldrig har varit mer skrämmande och samtidigt så fascinerande.

Till Kleinerts regi fungerar för det mesta riktigt bra, med några mindre skavanker. Framförallt skulle jag vilja att filmen vore kanske en kvart längre, inte minst för att ge vissa karaktärer lite mer kött på benen. Det är jättebra att han håller Bukowskis karaktär så pass oförklarlig som han bara kan, men jag skulle vilja ha lite mer om birollsinnehavarna. Vad Kleinert verkligen lyckats med däremot är användandet av ljud och ljuddesign - något som säkert komma förhöja en titt på filmen i en biosalong med bra ljudsystem.

Der Samurai är en riktigt bra film och framförallt är den annorlunda än det mesta jag sett i genren på mycket länge. För dig som gillar japansk kultur, HBTQ-frågor, skräck och/eller action får inte det här missas.

Betyg: 4+ vargagrin av 5 möjliga

Der Samurai visas på FFF 2014, torsdagen 2/10, klockan 22:45 på Kino 1

FFF 2014: It starts!

För 20 år sedan startades vad som i min mening är Sveriges mest intressanta filmfestival. Fantastisk Filmfestival har under de två senaste decennierna blivit en samlingspunkt för skapare av just film med det genomgående temat att egga fantasin på olika vis. Sedan tre år år tillbaka har Skitfinkultur en liten, men för mig mycket viktig, del i FFF som en av få bloggar som totalbevakar festivalens program. Detta är givetvis något jag tänker fortsätta med även i år.

Årets program (som ni kan hitta i sin helhet här) ser riktigt bra ut och jag kan knappt bärga mig att ge mig in i biomörkret med mina likasinnade igen. Som så ofta sätter sig dock livet lite på tvären för vad jag egentligen vill göra. Det gör att jag kommer recensera ett lite större antal filmer i förväg än tidigare år. Givetvis skulle jag hellre sett dessa på duk med en publik omkring mig, men när jobb och andra företaganden pockar på uppmärksamhet får man planera därefter. Jag har redan recenserat två av årets filmer. Alla inlägg om festivalen kommer samlas under taggen "FFF 2014" som ni kan hitta i menyn till höger. Här finner ni även recensioner av ovan nämnda två filmer.

När jag nu räknar ner dagarna till invigningen och planerar för tio dagar av total filmgalenskap hoppas jag på så många besökare som möjligt - både till festivalen och till bloggen. Skitfinkultur kommer finnas på plats på samtliga filmer som inte recenseras i förväg och troligen på några av de sistnämnda också. Jag pratar mer än gärna film och allt annat med läsare, så ryck tag i mig och ställ jobbiga frågor! Ses i mörkret!