Regi: Joey Ansah

Manus: Joey Ansah & Christian Howard

Medverkande: Mike Moh, Christian Howard, Akira Koieyama mfl.

Produktionsbolag: Assassin's Fist Limited/Evropa Films/Gloucester Place Films mfl.

År: 2014

Längd: 139 min

Land: Storbritannien

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen11 eller 15 år

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3069212/

Street Fighter-franchisen har alltid blivit mer eller mindre dåligt behandlad när det kommer till live action-filmatiseringar. Vi har den vedervärdiga Street Fighter (1994) och den i princip lika usla Street Fighter: The Legend Of Chun-Li (2009) som exempel på detta faktum. Den omåttligt populära spelserien lämpar sig kanske inte riktigt till filmatisering så som den är - det är ett fightingspel med minimal story, kom igen - men den mythos som byggts upp i mangas, anime och dylikt har under åren blivit allt mer invecklad och intrikat.

För fyra år sedan formligen exploderade Street Fighter: Legacy (2010) på YouTube. Den drygt tre minuter långa videon visade vad de stora studioproduktionerna inte kunnat göra på två filmer - en fight mellan Ken och Ryu som var bra. Capcom, företaget bakom spelen, gav sin välsignelse och manusförfattare Joey Ansah & Christian Howard började fila på vad som skulle bli Street Fighter: Assassin's Fist. Ursprungligen släppt som en webserie har den sedan i maj funnits tillgänglig även som långfilm. 

Storyn kretsar kring Ryu och Ken, två kampsportsstuderande under ledning av sensei Goken. De två är de sista utövarna av en stil kallad Ansatsuken (Assassin's Fist). Medan vi får följa de bådas träning får vi också reda på Gokens förflutna och vad som egentligen hände med den bror han vägrar prata om. Det finns nämligen en fara i Ansatsuken - om man inte är försiktig kan stilen ta över hela ditt väsen...

Låt mig först säga att det här inte är en film för alla. Du bör vara ett fan av spelserien och/eller intresserad av diverse kampsystem. Mycket av filmen går ut på diverse träningsmontage, sparring och coola tekniker. Det ska inte stickas under stol med. Vad den här filmen har som tidigare filmer som baserats på spelen inte har är däremot karaktärsutveckling. Ansah och Howard värnar verkligen om karaktärerna och låter dem utvecklas under filmens gång. Det här är fjärran från exempelvis 1994 års film som i princip gick ut på att visa upp alla karaktärer från spelserien. Som sig bör i en filmatisering av Street Fighter finns här också de övernaturliga inslagen att ta med i beräknande. En stor del av handlingen ägnas åt Ryu och Kens försök att bemästra "hadou", den inre energi som gör att det är möjligt för dem att i spelet exempelvis kasta eldbollar. Det här hade kunnat bli rejält fjantigt, men behandlas med nästan en mystisistisk vördnad som gör att det funkar inom sin egen kontext.

Det är klart att det märks att det här är en lågbudgetrulle främst gjord av glada amatörer. Skådespelet sviktar med jämna mellanrum, framförallt från Howards sida, men överlag känns det som att manusförfattarna har haft en klar vision om vad de ville göra och sen kört fullt ut utan kompromisser. Det gör att Street Fighter: Assassin's Fist inte bara blir en kul film att se utan även en av de absolut bästa adaptionerna från tv-spel till film hitintills. Nu är konkurrensen i den kategorin inte så stor, men det är ändå värt att notera att en independentrulle slår storbolagen på fingrarna gällande nästan allt. Jag ser definitivt fram emot uppföljaren. Den ska skildra turneringen som alla associerar med spelen. Det kan bli hur kul som helst!

Betyg: 4 hadoukens av 5 möjliga

Regi: Matt Reeves

Manus: Mark Bomback/Rick Jaffa/Amanda Silver

Medverkande: Andy Serkis, Jason Clarke, Keri Russell mfl.

Produktionsbolag: Chernin Entertainment/Ingenious Media/TSG Entertainment

År: 2014

Längd: 130 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11 år

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2103281/

Tio år efter händelserna i Rise Of The Planet Of The Apes (2011) har de genetiskt modifierade aporna som flydde San Francisco utvecklat en blomstrande civilisation i de kaliforniska skogarna. Samtidigt har mänskligheten decimerats av den så kallade simian-influensan och all form av tidigare regering och styre har kollapsat. Det är i alla fall vad aporna tror. När de stöter på människor för första gången på flera år hotar våldsamheter att bryta ut, men en bräcklig fred förhandlas fram arterna emellan. Dock finns det krafter på båda sidor som hellre hade sett ett fullskaligt krig...

Rise Of The Planet Of The Apes var en fullständig överraskning för mig när den kom för några år sedan. Jag hade förväntat mig ännu en kitschig remake av en klassisk filmserie, men fick istället en ytterst smart och rörande berättelse som inte skyggade för att behandla svåra teman. Därför var min förväntningar riktigt högt ställda på uppföljaren. Även om den inte gav mig samma knockouteffekt är det glädjande nog ännu en riktigt bra film.

Andy Serkis, motion capture-mästaren, återvänder i rollen som ledarapan Caesar och liksom i föregående film är hans prestation helt enastående. Ingen kan som Serkis ta en varelse som egentligen inte finns rent fysiskt och ge den liv. Jag är full av beundran för honom och hävdar fortfarande att han borde få en heders-Oscar. De mest tongivande traditionella rollerna spelas förtjänstfullt av Jason Clarke, Keri Russell, Gary Oldman och Kirk Acevdeo. Clarke är en helt okej "everyman", Acevedo spelar sin sedvanliga roll som as och Oldman gör också en för honom ganska typisk roll som ledaren med dunkla motiv. Jag skulle vilja se Keri Russell i fler roller. Hon är en på tok för lite anlitad skådis för tyngre roller.

Regin är bra, även om jag föredrar Rupert Wyatts stil från föregående installation framför Matt Reeves dito. Det är en smaksak, men jag tycker att Wyatt lyckades förmedla känslor på ett bättre och tydligare sätt än Reeves gör. Reeves är däremot bättre när det gäller actionscenerna. Hugget som stucket kan man tycka. Jag sörjer i alla fall inte att Reeves även kommer göra nästa film i serien.

Det som istället gör den här filmen en smula sämre än förra är manuset. Det är ett bra manus, men har vissa delar och plot holes som irriterar. Det är helt enkelt inte lika tajt och laddat som manuset till Rise Of The Planet Of The Apes. Tematiken har gått från mer abstrakta värden som etik och moral till mer simplistisk action. Inget ont i det, men det ger Dawn Of The Planet Of The Apes en lite mer lättviktig karaktär än sin föregångare. Trots det en mycket bra film och en anledning att se fram emot del tre.

Betyg: 4 bananer av 5 möjliga

Regi: Marc Webb

Manus: Alex Kurtzman/Roberto Orci/Jeff Pinkner (baserat på Stan Lees och Steve Ditkos serie)

Medverkande: Andrew Garfield, Emma Stone, Jamie Foxx mfl.

Produktionsbolag:  Marvel Enterprises/Avi Arad Productions/Matt Tolmach Productions

År: 2014

Längd: 142 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1872181/

Peter Parker har allt man kan tänka sig vilja ha. Hans liv som Spider-Man flyter på, han har precis slutat high school och har en vacker och smart flickvän i Gwen Stacy. Ändå plågas han av skuldkänslor för att hans liv som superhjälte sätter Gwen i fara - det sista som hennes far bad honom inte göra innan han dog. Samtidigt återvänder en gammal vän till Peter, Harry Osborn, för att ta över multimiljardföretaget Oscorp efter sin far och som om detta inte vore nog finner sig Peter snart i strid med en till synes osårbar fiende.

Fansens dom har inte varit nådig mot den senaste installationen i nystarten av Spider-Man-filmerna. Jag måste erkänna att även om jag inte tycker det här är en särskilt bra superhjältefilm så har den sina stunder av briljans. Nästan samtliga dessa små korn av genialitet stavas Andrew Garfield. Garfield springer cirklar runt Tobey Maguire som Spider-Man. Han har en helt annan komisk tajming och ligger mycket närmre den version av seriehjälten som jag tog till mig som barn. Hans samspel tillsammans med Emma Stone (Gwen Stacy) fungerar också riktigt bra. Stacy är långt ifrån den extremt mjäkiga versionen av Mary-Jane Watson som vi såg i de gamla filmerna. Hon är smart, hon för storyn framåt, hon är rolig och framförallt har hon en egen vilja. Gwen Stacy i filmens värld (om vi bortser från den där filmen av Sam Raimi vi aldrig ska nämna...) är helt enkelt så mycket mer intressant än tidigare kärleksintressen för Peter. Med det sagt så är det filmens manus som är det riktigt stora problem.

Maken till splittrat manus får man leta efter. Bihandlingarna avlöser varandra utan att egentligen knytas ihop hälften av gångerna. Historien om Peters föräldrar? Onödig, då man i enkel scen hade kunnat få fram varför de agerade som de gjorde. Skurkarna är riktigt oinspirerade och tama. Jaime Foxx gör vad han kan med rollen som Max Dillon/Electro, men Electro var inte en särskilt intressant skurk till att börja med. Varför inte fokusera filmen runt Harry Osborn, klippa ner den 40 minuter och få en tajt berättad historia? Det finns få superhjältefilmer som behöver vara 142 minuter långa. Det finns ännu färre som faktiskt mår bra av att vara det.

Marc Webbs regi är fortfarande inte i samma klass som Raimis och framförallt märks det i actionscenerna. Där Raimis actionscener var fulla av kitschig charm känns Webbs mer som ett tv-spel av den sämre skolan. Det finns ingen nerv, inget som får dig att dra efter andan.

Nu låter det som jag hatar The Amazing Spider-Man 2, men de positiva aspekterna uppväger till viss del de negativa. Som Spider-Man-film är det dock en av de allra svagaste. Splittrat, ofokuserat och på tok för långt. Trean är ordentligt svajig och ges enbart för Garfield och Stone.

Betyg: 3- och när ska de få en bra design på Green Goblin?! av 5 möjliga

Regi: Jim Mickle

Manus: Jim Mickle & Nick Damici (baserat på Joe R. Lansdales roman med samma namn)

Medverkande: Michael C. Hall, Don Johnson, Sam Shepard mfl.

Produktionsbolag:  Backup Media/Bullet Pictures/Paradise City mfl.

År: 2014

Längd: 109 min

Land: USA/Frankrike

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1179031/

Under ett inbrott skjuter familjefadern Richard Dane ihjäl inbrottstjuven, mer av chock än rent uppsåt. När tjuvens far, långtida fängelsekund precis ute ur finkan på villkorligt, börjar förfölja Richard fruktar han för sitt liv. Det kommer snart dock visa sig att allt inte är så pass enkelt som Richard trodde. Varför har exempelvis mannen han dödade en helt annan bild på en efterlystposter på polisstationen? Snart dras Richard in en härva där hans vänner kanske visar sig vara de verkliga fienderna.

Jag erkänner villigt att det var titeln som drog in mig. Hur kan jag inte se en film som heter Cold In July under den varmaste julimånaden i mannaminne? Jag noterade att det dessutom var Michael C. Hall som hade huvudrollen, vilket brukar vara ett gott tecken. Hall, mest känd för sin roll som Dexter Morgan i tv-serien Dexter (2006 - 2013), visar återigen att han kan distansera sig från rollen som verkligen satte fart på hans karriär. Hall är riktigt bra i rollen som Richard Dane, men den som verkligen spelar skjortan av alla i den här rullen är Sam Shepard i rollen som inbrottstjuvens sörjande far, Ben. Shepard lyckas på en och samma gång verka livsfarlig som sörjande och om den här filmen får stor spridning är han en dark horse till att plocka hem sin andra Oscarsnominering. Så bra är han.

Bra skådespelarinsatser till trots hade Cold In July enkelt kunna falla in i dussinthrillerfållan. Jag tror inte det finns en annan genre som har så många "okej" filmer som just thrillergenren. Regissör Jim Mickle går verkligen från klarhet till klarhet. Med sin tidigare We Are What We Are (2013) visade han upp ett imponerande öga för framförallt den helhet som utgör en film. I Cold In July fortsätter han med att knyta ihop de många utsökta delarna till en helhet som är fantastiskt bra. Allt ifrån det John Carpenter-doftande soundtracket till blinkningarna till diverse noir-filmer flyter sömlöst ihop. Bara en sådan sak som filmens officiella poster. De där vikmärkena? De är meningen. Det är känsla för detaljer som gör att hela produkten höjs.

Även manuset är riktigt bra, även om det är detta som till sist gör att filmen inte når upp till allra högsta betyg. Den är något lång för sitt eget bästa och jag skulle vilja klippa cirka tio minuter i den. Framförallt tempot hade kunnat vara lite bättre. Det är dock inte någon anledning till att missa denna oväntade höjdare. Jag kommer sätta upp Mickle på min lista över regissörer att hålla koll på. Det här är riktigt bra!

Betyg: 4+ oväntade vändningar av 5 möjliga

Cold In July visas på FFF 2014, torsdagen 2/10, klockan 20:30 på Kino 1

Regi: Rob Sitch

Manus: Santo Cilauro /Tom Gleisner /Jane Kennedy mfl.

Medverkande: Michael Caton, Anne Tenney, Stephen Curry mfl.

Produktionsbolag:  Village Roadshow Entertainment & Working Dog

År: 1997

Längd: 85 min

Land: Australien

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 7

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0118826/

Darryl Karrigan har allt  man kan önska sig - en fru som älskar honom, barn och ett eget hus. Darryl förstår inte hur han kunde få sitt hus så pass billigt som han fick det. Det där med att det ligger vid Melbournes flygplats, under högspänningsledningarna, gör väl inget? Ja, Darryls liv har allt man kan önska sig - tills regeringen bestämmer sig för att köpa upp hans mark för att utvidga flygplatsen. Vad de inte räknat med är Darryls kampvilja.

En film som helt gått mig förbi och som hittades via en användarlista på IMDB. I vanliga fall brukar dessa listor förvisso bjuda på bra rullar, men oftast är det samma gamla klassiker om och om igen. Ibland hittar man däremot något oväntat. The Castle är ett av dessa fynd. Den känns väldigt australiensisk i sin stil och sitt uttryck och jag fullkomligen älskar Michael Caton i huvudrollen som familjeöverhuvudet Darryl. Övriga skådespelare gör även de bra ifrån sig, med bland andra en ung Eric Bana i en biroll.

Det som är The Castles starkaste sida är däremot manuset. Darryls styvnackade kamp och eviga optimism för att behålla sitt hem är både rolig och säger samtidigt något om den lilla människans möjligheter att hävda sig mot beslut som fattas över deras huvuden. De nästan roligaste scenerna är med Darryls brännvinsadvokat som inte har någon koll på vad han håller på med överhuvudtaget. Karaktärerna är överlag den största behållningen med manuset och påminde mig inte så lite om något av Wes Anderson. The Castle är en riktig pärla som gått mig förbi. Om du hittar den någonstans och om du gillar excentriska komedier bör du slå till.

Betyg: 4 familjeöverhuvuden av 5 möjliga

Regi: Ben Ketai

Manus: Patrick Doody & Chris Valenziano

Medverkande: Jeff Fahey, Ashway Lawver, Joey Kern mfl.

Produktionsbolag:  Elevative Entertainment & Revolver Picture Company

År: 2013

Längd: 89 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2991296/

Shannon återvänder hem till den lilla gruvstaden hon växte upp i för att fira sin fars pensionering efter 35 års slit i kolgruvan. Som en del av ett vad går Shannon med på att följa med farsgubben på hans sista dag i gruvan. När grävmaskinen bryter igenom till en gammal tunnel händer det som inte får hända - en större kollaps fångar hela gruvlaget flera hundra meter under ytan. Och frågan är om de är ensamma i mörkret...

Det är varmt ute. Det är fruktansvärt, helvetiskt, varmt ute. Därför ser jag nu främst filmer som utspelar sig på kalla platser. Det ger mig en förhoppning om att det finns ett liv efter sommaren. Nåja, jag måste säga att jag gillar den här typen av isolationsskräck. Någon jämförde Beneath med en spökhusfilm. Den har förvisso samma uppbyggnad, men där det i den sistnämnda genren ofta handlar om karaktärernas envishet att inte lämna sitt hus är karaktärerna i Beneath fysiskt oförmögna att göra det. Det ger en extra dimension.

Beneath funkar riktigt bra de första 45 minuterna. En presentation av hur modern gruvindustri kan te sig som är förvånansvärt ingående för en skräckfilm och karaktärer som faktiskt känns som arbetskamrater gör att filmen känns mycket lovande. Likaså är manuset helt okej med en tvetydighet om huruvida de fångade är ensamma i mörkret eller inte. Som många liknande filmer vet Beneath dock inte när den ska sluta. Den tidigare tvetydigheten blir allt säkrare och en bihistoria som hade kunnat bli intressant används istället till övernaturligheter som inte riktigt hör hemma. Synd.

Trots detta är Beneath en helt okej skräckrulle, om inget annat för att den transporterade mig bort från värmeböljan till en kall gruva. Som ni kanske förstår är det därför som bloggen har varit dåligt uppdaterad. Jag orkar helt enkelt inte titta på film i 35-gradig stillastående luft. Hoppas ni har överseende med det och fortsätter följa Skitfinkultur!

Betyg: 3 nästa sommar åker jag till Svalbard av 5 möjliga

Regi: Darren Aronofsky

Manus: Darren Aronofsky & Ari Handel

Medverkande: Russell Crowe, Jennifer Connelly, Emma Watson mfl.

Produktionsbolag:  Protozoa Pictures & Disruption Entertainment

År: 2014

Längd: 138 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1959490/

Om man inte bott under en sten känner man till historien om Noa om man är uppvuxen i den judeo-kristna världen. Ni vet, snubben med arken och syndafloden och allt det där? Gott så.

Darren Aronofsky gör sällan annat än fantastiska filmer. Den enda rulle i hans filmografi som jag verkligen inte gillar är den sönderklippta prettoproduktionen The Fountain (2006). Senast vi såg till honom var i 2010 års fantastiska Black Swan, men nu är det alltså dags för Aronofsky att ge sig in i genren som verkar bli de närmsta årens stora grej - bibeladaptioner. Det finns sämre historier att börja med än den om Noa och Aronofsky sätter definitivt sin säregna prägel på storyn. Det är dessvärre en halv film.

Om vi delar upp filmen i två delar, pre- och post-floden, så är den första halvan tämligen oengagerande. Noa (Russell Crowe) får uppdraget av Gud att rädda världens oskyldiga djur undan syndafloden och lämna alla andra hädan. En konflikt uppstår mellan Noas familj och ett stort antal människor under ledning av Tubal-Kain, ättling till Kain och även den man som mördade Noas far. Denna första halva liknar mer valfritt fantasyepos än det gör något som Aronofsky skulle gjort. Det är stridande stengolems, himmelska mirakel och dylikt. Visuellt är det så klart väldigt snyggt, men rent karaktärsmässigt grep filmen inte tag i mig alls. Sen kommer floden och filmen tar sig något.

Plötsligt börjar Noa få en mycket mer intressant karaktärsutveckling och framförallt konflikterna med hans adoptivdotter (Emma Watson) är sevärda. Här ges även den snyggaste kombinationen mellan evolution och kristen tro jag någonsin sett, givetvis presenterad i Aronofskys fantastiska visuella stil. Sen faller tyvärr filmen ihop igen. Det stora problemet med många bibelepos är hur lättvindigt folk tar på att Gud talar till någon. Även om de inte hör eller ser något så förväntas de gå med på allt möjligt så länge någon säger att de hört Guds ord. Aronofsky tar vissa steg för att försöka skapa ifrågasättande av Noa från de andra, men faktum kvarstår - Noa tolkar tecken och omen som Satan läser  Bibeln. Det gör att karaktärspsykologin, som trots allt började etableras, sjunker som en syndare i floden.

Bibelepos är svårt. Noah har sina stunder, men på det hela taget är det en övning i visuell stil med tveksamt innehåll. Jag kör om The Last Temptation Of Christ (1988) istället om jag mot förmodan skulle känna mig kyrklig.

Betyg: 2 bibliska skägg av 5 möjliga

Regi: Jeremy Snead

Manus: Jeremy Snead

Medverkande: Sean Astin, Al Alcorn, Peter Armstrong mfl.

Produktionsbolag:  Mediajuice Studios

År: 2014

Längd: 105 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen Btl.

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3214002/

Jeremy Snead guidar oss genom tv- och datorspelens historia och försöker besvara frågan hur en från början tämligen simpel elektronisk gimmick kunde utvecklas till en multimiljardindustri.

För den som är intresserad av tv- och datorspel inte bara som tidsfördriv utan som något djupare än så finns det en uppsjö av böcker och filmer om Sneads ämne. Vad tillför Snead? Faktiskt inte ett jota. Video Games: The Movie försöker beröra industrins historia från 60-talet och framåt. Om du tycker det låter som ett stort område för en film på 105 minuter har du alldeles rätt. Det är alldeles för stort. Resultatet blir en snabb historisk genomgång och sedan nedslag i olika aspekter av modern gamingkultur. Med "nedslag" menar jag just det - om Snead pratar om storytelling i spel eller communitykänsla blir det aldrig mer än cirka tio minuter åt gången. Vissa saker lämnas helt utanför. Kanske mest talande är att SEGA aldrig nämns i annat än i text under den historiska genomgången. SEGA:s "krig" mot Nintendo var en ganska viktig del av det sena 80-talets och tidiga 90-talets spelhistoria om vi säger så...

Det som gjorde mig mest besviken var segmentet om interaktivt berättande. Medan filmen berör skillnaden mellan oberoende spelmakare och studiosystemet tillskriver Snead egentligen inte berättandet någon betydelse utan fokuserar nästan uteslutande på logistiska och tekniska aspekter. Personligen tror jag att berättandet är det som kommer ta digitala spel till nästa nivå. Berättandet i spel behöver inte följa exempelvis den konventionella treaktsstrukturen även om många verkar vilja följa det spåret. Det som independentskaparna har som de stora företagen ofta saknar är en vilja att inte bara utveckla spelmekanik utan även sätt att berätta historier på som är unikt för mediet i sig. Ja, distribution, ekonomi, tillgänglighet och teknik är alla viktiga aspekter, men historieberättandet - spelets själ om man så vill - är det jag tror får folk att komma tillbaka.

Det behöver inte vara invecklade historier för att de ska fungera. Ta exempelvis monsterhiten Angry Birds. Ingen mer djuplodande historia precis, men skulle spelet ha slagit lika mycket om Rovio Entertainment hade ersatt fåglarna med vita kvadrater mot en svart bakgrund? Jag tror ärligt talat inte det. Vi tillskriver avatarerna på skärmen egenskaper som de har eller inte har - vi, användaren, berättar en historia tillsammans med spelet. Och det är något som inte går att förklara eller fördjupa sig i på tio minuters film.

Jag tar upp berättandet eftersom segmentet i sig är typiskt för resten av Sneads film. Den berör områden men fördjupar sig aldrig. Som en snabbkurs i de digitala spelens historia antar jag att filmen funkar, men för någon som är det minsta intresserad av spel är det saker vi redan visste. För en titt på gamern som social varelse (om än old school-sådana) se istället The King Of Kong: A Fistful Of Quarters (2007). För en titt på independentscenen se Indie Game: The Movie (2012). Sneads film är en parentes i genren.

Betyg: 2 har vi hört den förut? av 5 möjliga