Regi: Terry Gilliam

Manus: Pat Rushin

Medverkande: Christoph Waltz, Mélanie Thierry, Lucas Hedges mfl.

Produktionsbolag:  Voltage Pictures/Zanuck Independent/Zephyr Films mfl.

År: 2013

Längd: 107 min

Land: USA/Storbritannien/Rumänien/Frankrike

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2333804/

Qohen Leth är döende. Det är åtminstone vad han själv tror. Under flertalet år har han väntat på ett telefonsamtal som ska berätta meningen med livet för honom. Nu börjar det bli för sent. Leth arbetar på en analysbyrå i en icke alltför avlägsen framtid. Exakt vad som analyseras är inte klart för de anställda och ej heller för Leth förrän han får ett specialuppdrag av företagets chef - han ska lösa det så kallade nollteoremet; en uppgift som mängder av analytiker redan bränt ut sig av.

Terry Gilliam och science fiction brukar vara en riktigt bra kombination. I hans filomgrafi hittar vi bland annat den mardrömslika byråkrati- och totalitärstatssatiriska Brazil (1985) och den apokalyptiska Twelve Monkeys (1995). Därför hade jag också högt ställda förväntningar på The Zero Theorem. Med en höjdare som Christoph Waltz i huvudrollen hade den all potential i världen. Dessvärre kommer Gilliams senaste rulle inte i närheten av tidigare nämnda titlar.

Är det något som Gilliam alltid har stått för så är det en förmåga att kombinera yta och djup. Han har en distinkt visuell stil som även går att hitta här. Vad som glöms bort är djupet. Tidigare filmer i Gilliams science fiction-cv har haft en underliggande kritik mot något - vad samhället gör med människor och vad människor gör med samhället. The Zero Theorem har förvisso ambitionen att göra något liknande, men slutprodukten blir mest ganska förvirrad.

Därmed inte sagt att här inte finns korn av briljans. Waltz är som alltid en fantastisk skådespelare och även de andra inblandade sköter sig riktigt bra. Manusets kärna, den ständiga frågan om varför vi är här och vad livets mening är, känns också intressant, men det kommer aldrig en riktig payoff annat än någon slags nihilistisk kritik mot kapitalism och företagskultur. Den har helt enkelt inte samma udd som Gilliams tidigare rullar och jag måste säga att jag blev besviken. En vacker film att titta på men skulle behöva så mycket mer arbete med manusbiten.

Betyg: 2+ domedagar av 5 möjliga

Regi: John Michael McDonagh

Manus: John Michael McDonagh

Medverkande: Brendan Gleeson, Chris O'Dowd, Kelly Reilly mfl.

Produktionsbolag:  Lipsync Productions/Octagon Films/Reprisal Films

År: 2014

Längd: 100 min

Land: Irland/Storbritannien

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2234003/

Fader James Lavelle har gjort upp med sitt tidigare liv och har nu en församling i ett litet irländskt samhälle. Under en bikt får han höra berättelsen om hur biktaren blivit sexuellt utnyttjad av en präst när han var liten. Mannen som utförde brottet är sedan länge död, men biktaren menar på att det inte spelar någon roll - ingen skulle höja på ögonbrynen om man dödade en ond präst, men en god, det är en helt annan sak. Han ger Lavelle en vecka på sig att avsluta sina affärer. Detta är historien om den veckan.

John Michael McDonagh återförenas med Brendan Gleeson som han redan regisserade i sitt förstlingsverk The Guard (2011). Det var en film som fungerade helt okej trots att den hade brister både i manus och regi då och då. Calvary är en mycket mörkare historia och det känns som McDonagh har utvecklats framförallt när det gäller skådespelarregi. Gleeson är helt fantastisk i rollen som Fader Lavelle. Gleeson är förvisso alltid bra, men fråga värt om det här inte är hans främsta prestation hitintills. 

Även McDonaghs manus är bättre än tidigare nämnda film. Det är mycket tajtare, jämnare och berättar så mycket mellan raderna om Lavelles liv och motivation att det är ett lysande exempel på isbergsteknik. Han lyckas även med att skapa en ganska obehaglig känsla med de mer eller mindre excentriska byborna, allra främst i rollerna som innehas av Aidan Gillen (Game Of Thrones) och Dylan Moran (Black Books, 2000 - 2004). Slutet påminner mig till och med lite om Camus Främlingen, vilket är ett högt betyg i sig.

McDonagh går från klarhet till klarhet och jag är mycket spänd på vilket projekt han kommer välja härnäst. Han är en framtidsman inom irländsk och/eller brittisk film som man bör hålla ögonen på.

Betyg: 4 cyniska småstadsläkare av 5 möjliga

Regi: Chris Witherspoon

Manus: Chris Witherspoon

Medverkande: Audrey Walker, Rick Crawford, Chris Witherspoon mfl.

Produktionsbolag:  Big Screen Ventures

År: 2010

Längd: 85 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1403987/

Dennis Twist är en kämpande författare som arbetar som lärare i kreativt skrivande. Hans fru, Crystal, driver ett eget företag och på det hela taget verkar paret ha ett ganska bra liv tillsammans. Detta ändras snabbt då Dennis visar sig ha en älskarinna som han gör slut med. På vägen hem från det obehagliga mötet lyckas han provocera en biker som inte nöjer sig med diverse handgester eller hårda ord. Plötsligt inser Dennis att han är förföljd...

Postern drog in mig. Det är det enda jag kan säga till mitt försvar. Den påminde mig om diverse 70-tals-rullar som jag verkligen älskar och jag tänkte att den här independentfilmen kunde vara något i samma stuk. Independentregissörer har de senaste åren haft en benägenhet att göra riktigt intressanta hyllningar till sina favoritgenres, så jag måste säga att jag var ganska spänd på att se vad Rage kunde bidra med. För filmkännaren är kopplingen till Steven Spielbergs genombrottsfilm Duel(1971) ganska uppenbar och när Witherspoon till och med låter två karaktärer prata om nämnda film blir Rage inte så mycket en hyllning till genren som den blir en pastisch. Det hade jag kunnat godta om underhållningsvärdet hade varit högt, men allt i Rage är dåligt.

Witherspoons manus och regi är skrattretande. Ofta faller han tillbaka på såpoperans berättarteknik med att låta karaktärerna ha inre monologer. Antingen dumförklarar han sin publik eller vet han helt enkelt inte hur han ska få skådespelarna att visa känslor tillräckligt bra. Det är i sig kanske inte så konstigt eftersom alla skådisar, utom Audrey Walker i rollen som Crystal, gör bort sig totalt. Att se skådespelare göra bort sig kan vara kul och jag var på väg att avskriva Rage som en lätt underhållande kalkonrulle. Sen tar Witherspoon ut svängarna och presenterar en av de mest osmakliga scener jag sett på länge.

Våldtäktsscener är svåra att få rätt på. Det är ett fruktansvärt brott och om du skildra det på film måste det göras på ett sätt som verkligen känns motiverat för handlingen. I Rage blir en dylik scen bisarrt osmaklig i och med de värdelösa skådespelarinsatserna. Det är också i och med denna scen som filmen tappar från underhållande skräp till enbart skräp. Den är inte riktigt så illa att den förtjänar en nolla i betyg, den gör mig inte arg nog för det, men undvik den här rullen. Jag måste lära mig att sluta titta på posters innan jag läser synopsis...

Betyg: 1 och vad fan är Crystal Twist för ett namn?! av 5 möjliga

Regi: Jillian Schlesinger

Manus: N/A

Medverkande: Laura Dekker

Produktionsbolag: CoPilot Pictures

År: 2013

Längd: 82 min

Land: Nederländerna (och en hel radda länder som Dekker besöker)

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen Btl.

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2555268/

Laura Dekker är inte som andra 14-åriga tjejer. Född under sina föräldrars världsomsegling och uppvuxen på haven är livet som vanlig tonåring i Holland inte något som lockar. När Dekker är 13 beslutar hon sig till sist för att bli den yngsta soloseglaren som gjort en världsomsegling. Dekkers beslutsamhet och stödet hon hade från sin far ledde till att den holländska staten grep in och försökte ifrånta pappan vårdnaden. Efter en tio månader lång rättsprocess kunde Laura till sist sätta segel och påbörja en resa som skulle ta henne 27 000 nautiska mil och två år att klara av. Med sig hade hon en kamera. Det här är berättelsen om Lauras resa.

Lika mycket som havet fascinerar mig skrämmer det skiten ur mig. Det är för stort och ödsligt. Däremot är jag helt såld på dokumentärer och spelfilmer om den här typen av sjöfart. Maidentrip är inte som någon annan dokumentär jag sett. Vanligtvis har filmer på det här temat en spinn på händelserna, något drama som utspelar sig under tiden av färden. På ett sätt är Maidentrip tämligen händelselös, men det gör absolut ingenting. Samtidigt som vi får följa en intressant reseskildring får vi se Laura växa upp under två års tid. När hon kommer i "mål" är hon definitivt inte samma person som satte segel två år tidigare. Självklart uppvisar Dekker en mognad långt bortom sin ålder, hon hade knappast klarat av seglatsen annars. De mest intressanta delarna av hennes dokumentär är när hon till en början visar upp klara tecken på hemlängtan och ifrågasätter sig själv i jämförelse med den stoiska och lugna veteranseglare hon blir mot slutet. Det enda som jag egentligen har att anmärka på är att jag skulle vilja att filmen vore längre. Speltiden på 85 minuter ger ganska många tidsmässiga hopp och luckor i Lauras färd. 

Maidentrip är ett stort långfinger till alla som någonsin klankat ner på någons drömmar. Oavsett om du är 14 eller 40 kommer det alltid finnas nej-sägare i ditt liv som antingen är för rädda för att följa sina egna drömmar eller för bittra eftersom de inte lyckades. Dekker är en djupt inspirerande ung kvinna med en nyfiken livsfilosofi. Det är en förebild om något.

Betyg: 4 fuck you, I won't do what you tell me av 5 möjliga

Regi: Wally Pfister

Manus: Jack Paglen

Medverkande: Johnny Depp, Rebecca Hall, Morgan Freeman mfl.

Produktionsbolag: Alcon Entertainment/DMG Entertainment/Straight Up Films mfl.

År: 2014

Längd: 119 min

Land: Storbritannien/USA/Kina

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2209764/

Dr. Will Caster och hans fru Evelyn är två av världens ledande experter inom artificiell intelligens. När en terroristgrupp attackerar de ledande labben inom forskningsområdet blir Casters det enda kvarvarande med kapacitet nog att fortsätta forskningen på den nivå man behöver. Dessvärre har terroristerna även lyckats förgifta Caster. Som en sista utväg försöker Evelyn och deras vän Max ladda upp Casters medvetande i en superdator. Det fungerar, men det fungerar kanske lite för bra.

Wally Pfister, Oscarsvinnande fotograf som främst arbetat med Christopher Nolan, sätter sig i registolen för första gången med den här technothrillern. Pfister sköter sig bra. Fotot och skådespelarregin fungerar genom hela filmen, men dessvärre gör inte Jack Paglens ologiska manus det. Paglen har skrivit ett manus som i stort sett rapar upp samma gamla trötta tematik från tidigare filmer om artificiell intelligens som går fel. Vi har delar av The Lawnmower Man (1992) blandat med Terminator II: Judgement Day (1991) samtidigt som Paglen försöker få till en mänsklig dimension genom att inte så lite snegla på Spike Jonzes ypperliga Her (2013). Där Jonze lyckades förmedla en djupt rörande romans mellan människa och maskin lyckas Paglen bara skapa en blek kopia.

Skådespelarmässigt är Transcendence helt okej, med en Johnny Depp som får spela annat än full pirat som ledande stjärna. Rebecca Hall är troligen den enda skådis i filmen som ligger under genomsnittet. Hennes scener funkar när det kommer till att spela mot människor, men scenerna där hon bara har en datorröst att förhålla sig till är något träiga.

Det som till sist fäller Transcendence för min del är dock de många (och stora!) luckorna i tidigare nämnda manus. Paglen skulle behövt titta både två och tre gånger på hur han ville få ihop alla de här trådarna, för som det är nu hänger i princip ingenting ihop. Det är teknobabbel utan logik och slutscenen ska vi bara inte prata om. Den enda anledningen till att Transcendence hankar sig upp på en tvåa i betyg är de rent tekniska aspekterna. Skådespel (förutom Hall), regi och foto är alla bra. Synd att storyn inte är det.

Betyg: 2 nu drar vi ur sladden av 5 möjliga

Regi: Kelly Dolen

Manus: Stephen M. Coates

Medverkande: Jaime Bamber, Daniel Lissing, Lachy Hulme mfl.

Produktionsbolag: Screen Corporation & Rapid Fire Entertainment

År: 2014

Längd: 93 min

Land: Australien

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, definitivt 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1418754/

Den ökände seriemördaren känd som John Doe ska efter flera månaders rättegång få sitt straff. Åtalad för att ha haft ihjäl 33 återfallsförbrytare är han en hjälte för somliga och skurk för andra. Journalisten Ken Rutherford får en sista intervju med John innan domen ska ges. Varför gjorde han vad han gjorde och kan man kalla vigilanterättvisa för rättvisa överhuvudtaget?

Jag har nog inte sett Jaime Bamber i någonting sedan Battlestar Galactica (2004 - 2009), men där var han troligen den av seriens större karaktärer som lämnade minst intryck på mig. Därför är jag heller inte särskilt förvånad över att Bamber inte är rätt val av skådespelare för att bära den här typen av film. Rollen som John Doe borde ha spelats av någon med mycket mer karisma. Bamber har förvisso en scen här och där som han gör riktigt bra, men helhetsintrycket är något splittrat. Det gäller tyvärr också manuset.

John Doe har poänger i sitt manus i och med att det tvingar oss att tänka och förhålla oss till karaktärernas, och då i synnerhet Joes, handlingar. Någon vidare analys av om vigilanterättvisa är rätt eller fel ger den oss däremot inte. Coates verkar nöjd med att påpeka att det nuvarande rättssystemet inte fungerar, men ger egentligen bara ett extremt alternativ på vad som skulle kunna göras åt det. Däremot problematiserar manuset rätt bra gällande medborgargarden och liknande samt vad som händer när folkvalda politiker inte längre har någon vidare koll på det folk de är valda att representera.

Som ni märker är jag ganska splittrad när det gäller John Doe. När den funkar trycker den på flera intressanta punkter, men lika ofta tappar filmen bort sig i svartvit retorik. Är det en bra film? Tja, stundtals. Är det en dålig film? Även där stundtals. Filmen ger ett väldigt ambivalent intryck, men är ändå ganska sevärd. Med lite manusbearbetning skulle den dock ha blivit mycket bättre.

Betyg: 3 rättskipare av 5 möjliga

In Memoriam: Eli Wallach (1915 - 2014)

Jag är den ende jag känner som äger en Stetsonhatt. Cowboy- och westernmyter var en stor del av min barndom. Kalla dem moderna riddare om ni så vill. En fiktiv plats med enkla regler där hjälten blev skjuten i axeln och skurken alltid åkte fast. Sedan såg jag Il Buono, Il Brutto, Il Cattivo (The Good, The Bad & The Ugly, 1966) och inget var sig likt. Eli Wallachs antihjälte Tuco, även kallad "den fule", blev en av mina favoritkaraktärer i film överhuvudtaget. 

Wallach var definitivt inte bara westerns. Att han var en skådespelare med bred kunskap och förmåga att spela olika roller är hans hedersoscar från 2011 ett tecken på. Den gavs inte honom för någon speciell roll utan för en hel livstid av oförglömliga rollprestationer. Bland annat var han en mycket duktig Shakespeare-tolkare. För mig kommer han dock först och främst vara Tuco, karaktären som fick mig att på allvar uppskatta antihjälten som arketyp. Och aldrig har Tuco varit bättre än i nedan länkade scen. Tack för alla minnen, Mr. Wallach.

Regi: Gareth Evans

Manus: Gareth Evans

Medverkande: Iko Uwais, Yayan Ruhian, Arifin Putra mfl.

Produktionsbolag: Pt. Merantau Films & XYZ Films

År: 2014

Längd: 150 min

Land: Indonesien/USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, definitivt 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2265171/

Kort efter händelserna i förra filmen kontaktas Rama av en internutredare som berättar för honom att syndikatet han hjälpte till att förstöra bara var en liten kugge i ett stort maskineri. Ramas handlingar har fått de större spelarna i den indonesiska undre världen att lägga märke till honom. Internutredaren vill att Rama ska gå undercover för att få fast de korrumperade poliser som backar gangsterfamiljerna. I gengäld ska utredaren hjälpa Ramas familj. I och med att hans familj hamnat i skottlinjen anser sig Rama inte ha något val utan börjar under täckmantel arbeta sig upp i den brottsliga hierarkin.

När jag recenserade The Raid: Redemption (2011) avslutade jag texten med följande ord: "Postern ovan uttrycker att det är den bästa actionfilmen på ett decennium. Minst, säger jag. Minst." Därför var jag både extremt taggad och en smula orolig för att se uppföljaren. Hur toppar man något sådant? Skulle en actionrulle hålla för 150 minuter? Efter att ha sett del två i Gareth Evans saga om Rama kan jag lägga alla sådana farhågor åt sidan. Det här är så pass bra att jag önskar att jag kunde lägga till ett betygssteg.

I princip allt är bättre i del två än i första filmen. Jag skrev i min recension av förra rullen att manuset och skådespeleriet spelade andrafiol till actionscenerna. Med en speltid på 150 minuter var Evans tvungen att skriva ett bra mycket mer engagerande manus för att det skulle gå ihop och han har verkligen lyckats! Tydligen ska Berandal ha varit den första filmen i serien, men eftersom den krävde en ganska stor budget skrev Evans det som skulle bli Redemption som första del. När jag skriver "ganska stor budget" menar jag med indonesiska mått mätt. Den första filmen kostade 1.1 miljoner dollar att göra. Eposet som utgör del två kostade mycket riktigt mer, men med en prislapp på endast 4.5 miljoner dollar börjar man undra vad fan de amerikanska actionregissörerna håller på med med sina monsterbudgets.

Iko Uwais har mycket mer att göra i huvudrollen som Rama den här gången och han gör det riktigt bra. Fightingen är lika utsökt ihopsatt som i förra filmen och ser verkligen ut att göra ont! Dessutom är ljuddesignen så pass bra att man känner varje stöt, slag och spark i kroppen. Som kampsportsutövare kände jag igen flertalet tekniker som jag själv tränat. Skillnaden mellan Evans filmer och andra filmer med kampsportsbaserad action är att det förvisso ser flashigt ut men känns samtidigt som det verkligen skulle fungera. Precis som gällande förra filmen ska ett varnande finger höjas - det här är en extremt brutal film. Om du inte klarar av att se riktigt, riktigt våldsamma scener bör du hålla dig borta även från del två. Om ni inte tar mitt ord på det så ta den amerikanska censuren. Ökända för att släppa igenom merparten av allt våld utan några större problem fick Evans gå in och göra en del klipp för att filmen inte skulle klassas som NC-17 (not for children under 17) och således döma filmens chans att göra en rejäl vinst i USA. Många amerikanska biografer vägrar nämligen att visa NC-17-filmer.

Jag har verkligen försökt att hitta något som helst negativt med Berendal, men det går inte. Det är den ultimata actionfilmen, punkt slut. Den enda som kan toppa den är nog Evans själv med den planerade tredje delen. Väntan har börjat.

Betyg: 5 fulländade actionrullar av 5 möjliga