Regi: Manuel Carballo

Manus: Hatem Khraiche

Medverkande: Kris Holden-Ried, Emily Hampshire, Shawn Doyle mfl.

Produktionsbolag: Ramaco Media I & Castelao Pictures

År: 2013

Längd: 98 min

Land: Kanada/Spanien

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2093270/

I en alternativ verklighet drabbades världen 1981 av en sjukdom som gjorde folk till zombies. Tio år senare kom det andra stora utbrottet av sjukdomen och innebar döden för drygt 100 miljoner människor. Till sist lyckades läkarna arbeta fram en bromsmedicin som effektivt hindrar sjukdomen från att utvecklas om man får behandling inom några timmar efter infektion. Nackdelen är att medicinen måste tas varje dag för återstoden av deras liv. Dessa människor, kallade för The Returned, behandlas med misstro och rädsla. Därför gömmer de ofta sin sjukdomsstatus från samhället. När medicinförråden börjar sina försöker läkaren Kate desperat hitta tillräckligt med doser för sin make, samtidigt som allmänheten börjar bli allt mer högljudda i sina fördömanden av The Returned.

Att zombiegenren överösts av mer eller mindre genomtänkta inslag de senaste tio åren har nog inte undgått någon. Flertalet produktioner liknar varandra både till tematik och berättarstil, men då och då kommer något som känns relativt fräscht. Förra året bjöd både på Warm Bodies (2013) och den här, mindre kända, spansk/kanadensiska rullen. The Returned fokuserar främst på efterdyningarna av sjukdomen och dess effekt på samhället, vilket känns som ett spännande grepp. Dessvärre tappar den också i viss mån i tempo och berättarteknik mot mitten av historien. Helst av allt skulle jag sett att Hatem Khraiche gått hela vägen med sin parallell till HIV och AIDS. Den är ganska tydlig som den är (bromsmediciner, sjukdomen upptäcktes i början av 80-talet, folks inställning till de sjuka är allt annat än fördomsfri etc.), men den faller mer och mer i skymundan ju längre filmen går. Överlag är manusets mer politiska och övergripande delar mycket mer intressanta än förhållandet mellan Kate och hennes man, Alex.

Regin måste premieras. Manuel Carballo är bara i början av sin regikarriär, men har redan ett öga för detaljer och bildkomposition. Han är dessutom en utpräglad genreregissör, så jag kommer följa hans karriär med intresse. Det enda han behöver jobba lite på är skådespelarregin. Vissa av manusets sämre repliker levereras ganska stelt av skådespelarna, och Carballo borde helt enkelt gått in och bett om omskrivning av dessa repliker. Det märks ibland att engelska inte är Hatem Khraiches modersmål om vi säger så.

The Returned är ingen mästerlig film, men den är annorlunda för en genre där allt blivit mer och mer likriktat (no pun intended). Om du gillar genren är den väl värd att se.

Betyg: 3+ fast Stephen King vill ha tillbaka sitt slut av 5 möjliga

Regi: Kevin Dunn

Manus: R. Chett Hoffman & Michael Notarile

Medverkande: Mark Calaway, Bryan Danielson, Brock Lesnar mfl.

Produktionsbolag: WWE

År: 2014

Längd: 235 min (med pre-show 365 min)

Land: USA

Svensk åldersgräns: N/A

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3058844/

Under tiden som jag skrev och redigerade följande inlägg fick jag reda på att Ultimate Warrior, en av de riktigt stora wrestlarna från sent 80- och tidigt 90-tal gått ur tiden. Det kommer en tribute längre fram.

Wrestlemania, the grandest stage of all. Det har gått närmre 30 år sedan Vince McMahon satte ihop världens största wrestlingspektakel. Om det hade misslyckats hade troligen WWE (då WWF) också följt med i fallet. Med fixstjärnor som Hulk Hogan och Rowdy Roddy Piper blandade med stora namn från övriga underhållningsvärlden (exempelvis Mr. T och Cyndi Lauper) gick McMahons satsning hem och blev starten på det årligen återkommande evenemanget. Söndagens extravaganza hölls i New Orleans inför drygt 75 000 fans på plats och miljontals världen över. Med ett jubileum som förpliktigar levererade också Wrestlemania XXX på de allra flesta plan.

Hulk Hogan återvände till sina rötter i WWE för att agera värd för galan. Även om han aldrig lär brottas igen (då får han nog kolla ut en rullstol) har Hogan fortfarande samma lysande karisma som gjorde honom till den störste i branschen. För icke-wrestlingfans kan jag snabbt nämna att Hogan må vara den störste stjärnan från WWE:s glansdagar på 80-talet, men det var knappast för brottningsskickligheten utan mer för hans sätt att kunna få igång en publik. Hogan öppnade galan tillsammans med de två andra superstjärnorna som bolaget haft - The Rock och Stone Cold Steve Austin. Ett bra öppningssegment, även om jag är riktigt trött på att The Rock ska gå omkring i ringen, nicka och lyssna på publiken i fem minuter innan han börjar prata.

Match 1: Daniel Bryan vs. Triple H

Här börjar jag spoila ordentligt, så om du planerat se galan, sluta läs nu. Bakgrunden till den första matchen var att Daniel Byran, firad publikfavorit, under åtta månaders tid hade blivit utsatt för diverse skumma beslut av WWE:s ledning, däribland Triple H tillsammans med frugan Stephanie McMahon (ja, dotter till Vince). Öppningsmatchen hade en plats i kvällens avslutande fajt om världsmästartiteln i potten. Jag var något tveksam till matchen, inte minst eftersom Triple H har sedan han tog över en del av det dagliga arbetet med företaget (på riktigt alltså) satt in sig själv i stora matcher närhelst han verkar vilja det. Det här var ändå en av kvällens bästa matcher. Bryan gick segrande ur striden, men attackerades av sin motståndare efter matchen för att han inte skulle vara i trim för världsmästarbataljen. Matchbetyg: 4/5

 What do you get if you cross Game of Thrones with Liberace? The Game!

Match 2: The Shield vs. Kane & The New Age Outlaws

I sällskap med flertalet riktigt bra matcher var det här något av en besvikelse. Efter bara tre minuter stod The Shield som segrare. Klarast lysande stjärna var definitivt Shields Roman Reigns som går från klarhet till klarhet. Att jag inte kommer ihåg mer av matchen än just Reigns är ett tecken på att den inte var något vidare. Matchbetyg: 2/5

Match 3: The André The Giant Memorial Battle Royale

Att säga att mottagandet av årets upplaga av Royal Rumble var svalt är knappast att överdriva. Nämnda årliga gala är vanligtvis en av WWE:s mest populära och sätter tonen för Wrestlemania genom att ge vinnaren av den avslutande matchen en chans att utmana mästaren under bolagets flaggskepp till evenemang. När WWE tappade bollen helt i år och lät den återvändande Batista vinna är det inte konstigt att WWE valde att lägga in en Battle Royale-match på programmet. I motsats till matchen på Royal Rumble, där en ny deltagare släpps in i ringen med några minuters mellanrum, hölls den här matchen under de vanligare (och mindre tidsödande) reglerna där alla startar i ringen samtidigt. Målet, att kasta sina motståndare över topprepet och vara själv kvar i ringen, blir oftast sekundärt i den här typen av matcher. En tråkig Battle Royale är bland det tristaste man kan titta på. Nu var Wrestlemania XXX:s upplaga ganska okej ändå. Det gavs tillfällen till flera spektakulära individuella prestationer, inte minst en från Kofi Kingston, och avslutningen var riktigt bra. Antonio Cesaro, som många spått som en av de stora stjärnorna i WWE framöver, tog hem segern. Matchbetyg: 3/5

Match 4: John Cena vs. Bray Wyatt

Windham Lawrence Rotunda, mer känd under sitt ringnamn Bray Wyatt, var anledningen till att jag började titta på WWE igen efter några månaders uppehåll. Han må inte vara världens mest atletiske brottare, men vad han har är en karaktär som verkligen fungerar fullt ut. Rotundas alter ego är något av en sektledare från Louisianas träskmarker. Rotunda spelar rollen helt fantastiskt och hans improvisationsförmåga är imponerande. Man vet aldrig var man har honom - från svavelosande retorik med bibliska förtecken kan han helt plötsligt brista ut i sång mitt under matcherna. Han är helt klart bland det mest intressanta som satt sin fot i en ring de senaste tio åren. Fast på andra sidan i hans match på Wrestlemania stod John Cena...

För er som inte tittar på WWE kan John Cena sammanfattas med att han är en Hulk Hogan för 2000-talet, dock utan den karisma som Hulk har. Fruktansvärt tråkig och förutsägbar i sin brottning är han också avskydd av stora delar av den vuxna publiken. Ungarna älskar honom dock och som sådan är han dels en positiv förebild (hans ledord är "hustle, loyalty and respect") och givetvis säljer WWE tonvis med tröjor och annat med Cena på. Alla ungar vill ju ha sin hjälte på tröjan. Nåväl, vad inte många verkar kunna erkänna är att när Cena pushas till att göra något annat än det han gör vecka ut och vecka in är han riktigt bra på att bära en match och spela sin roll. I matchen på Wrestlemania 30 lyckades Cena och Wyatt bjuda på en sjuhelvetes show som för mig var kvällens match. Från Wyatts entré ackompanjerad av Mark Crozers ledmotiv (spelat live av bandet iförda medicinmankläder) till hans publikkontakt och sätt att få Cena att slåss mot hjärnspöken - det här var i det närmsta en perfekt match. Eller... ja, om Wyatt hade vunnit den hade det blivit en klassiker. Nu, som så många gånger förr, vann Cena, barnen jublade och de vuxna suckade. Matchbetyg: 5-/5

Jag har hatt, boxarlindor och hawaiiskjorta, måste skaffa mig en lampa också

Match 5: The Undertaker vs. Brock Lesnar

I 21 raka Wrestlemanias har The Undertaker avgått med segern. Sviten, helt enkelt kallad för "The Streak", har troligen varit det som drivit Mark Calaway att återuppliva sin karaktär år efter år. De senaste åren har han bara brottats just på Wrestlemania. Calaway har varit en drivande faktor i WWE på och bakom scenen sedan tidigt 90-tal och det av en huvudsaklig anledning - hans karaktär har funkat så jäkla bra i alla år! The Undertaker har haft många former, men det som förenar dem alla är hans förmåga att komma tillbaka från "dödens rand". 

Brock Lesnar är brottarunderbarnet som gjorde sig ett namn i WWE, hoppade av till UFC och blev världsmästare (i sin viktklass i MMA då, inget annat) och kom tillbaka för gästspel i WWE för något år sedan. Uppbyggd som "The Beast" gör han verkligen skäl för sitt smeknamn. Att han har varit legitim världsmästare i världens just nu största kampsport gör att han verkligen är trovärdig i sin roll som killen som kan klå alla.

Det var alltså The Beast vs. The Streak på Wrestlemania XXX och vilket jäkla antiklimax det blev. Undertaker, som de senaste åren gjort fantastiska matcher på galan trots att han börjar bli till åren, var en skugga av sitt forna jag. Det var långsamt, segt och Calaway klarade inte alls av att föra matchen. Lesnar försökte förgäves få nerv i kampen, men det gick inte. Sen kom den stora chocken. Undertaker förlorade. En 21 år lång segersvit bröts. Uttrycket på fansens ansikten sa allt. Det här kunde liksom inte hända. Visst, wrestling är scriptat och uppgjort, det vet alla, men vilken käftsmäll! Calaway, uppenbart tagen, tog lång tid på sig för att ta sig ur ringen. Rapporter skvallrar om att han fått en rejäl hjärnskakning under matchen och togs till sjukhus. Var det sista gången vi såg Undertaker på Wrestlemania? Tja, vad har han nu att komma tillbaka till när The Streak är bruten? Som match betraktat var det här knappt godkänt, men avslutningen flyttar upp den ett steg på skalan. Matchbetyg: 3/5

Fans reagerar på Undertakers förlust

Match 6: Vickie Guerrero Divas Championship Invitational

Vad kan man säga om WWE:s kvinnliga division? Den är pinsamt dålig. Förutom mästarinnan, AJ Lee, och en handfull andra (Natalya och Tamina Snuka är de jag kommer på) verkar de kvinnliga wrestlarna främst anställas för sitt utseende. Kunnandet är sekundärt. När de gjort sig av med kvinnor som kan brottas, såsom Beth Phoenix och Mickie James, och fokuserar flertalet storylines på riktigt dammig sexism brukar jag oftast snabbspola förbi tjejmatcherna. Hur som helst, upplägget här var 14 brottare i ringen, den första som fick ett fall eller submission vann titeln. Några snygga spots, AJ Lee och Natalya gjorde bra ifrån sig, inget att skriva hem om. AJ Lee försvarade sin titel i en match där publiken fortfarande var i chock efter Undertakers förlust. Matchbetyg: 2/5

Match 7: Daniel Bryan vs. Randy Orton vs. Batista (WWE World Heavyweight Championship)

Daniel Bryan gjorde entré till kvällens sista match och såg knappt ut att kunna gå efter första matchens efterspel. Mästaren, Randy Orton, och Royal Rumble-segraren Batista försökte sitt bästa att tråka ihjäl publiken med stil, men Bryan lyckades föra matchen och berätta en historia. Givetvis lade sig Triple H och frugan i igen, men mot alla odds lyckades Bryan slutligen ta hem titeln och avsluta Wrestlemania XXX på en en high note. Rent brottningsmässigt var kvällens sista match okej, men det som gjorde matchen så mycket bättre var just sättet som Bryan sålde sin "skada" på. En underdoghistoria med lyckligt slut, precis som vi vill ha det. Matchbetyg: 4/5

Daniel Bryan visar att han visst kan lyfta två bälten på samma gång

Wrestlemania XXX som helhet är bättre än sina beståndsdelar. Det som verkligen stack ut i årets upplaga av brottarfesten var produktionen. Kevin Dunn har lyckats sätta samman en riktigt häftig show med några av de coolaste entréerna jag sett på många år. Framförallt Bray Wyatts entré var fantastisk, men även Triple H:s och Undertakers var fullkomligt fantastiska. Framförallt lyckades Wrestlemania XXX med det som de bästa upplagorna lyckas med - kännas som att alla (nåja, nästan i alla fall) inblandade gör sitt allra yttersta för att det ska bli en så bra show som möjligt. Jag är lite tveksam till matchföljden dock. Att chocka publiken med Undertakers förlust för att sen ladda om för titelmatch en kvart senare kändes lite sådär. Kvällens andra match var dessutom så pass kort att man lika gärna hade kunnat stryka den. Men, till syvende och sist, WWE lyckas återigen göra årets bästa gala. Det är bara att gratulera.

Betyg: 4 brutna sviter av 5 möjliga

Regi: Jerome Sable

Manus: Jerome Sable

Medverkande: Minnie Driver, Meat Loaf, Allie MacDonald mfl.

Produktionsbolag: Serendipity Point Films/XYZ Films/Citizen Jones mfl.

År: 2014

Längd: 89 min

Land: Kanada

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2190838/

Efter att deras mor mördas på kvällen av urpremiären av en musikal som skulle blivit hennes biljett till Broadway växer hennes två barn, Camilla och Buddy, upp med en föreståndare på ett sommarläger för teaterintresserade barn. Tio år senare tänker lägret sätta upp samma föreställning som blev moderns sista bestämmer sig Camilla för att provspela för huvudrollen. Men någon har inte glömt vad som hände för tio år sedan...

Skräck och musikal kan gå riktigt bra ihop. Två exempel är de fantastiska The Rocky Horror Picture Show (1975) och Little Shop Of Horrors (1986). Den gemensamma nämnaren är total galenskap och catchiga låtar. När dessutom en av skådespelarna från den förstnämnda filmen, Meat Loaf, gör en roll i Stage Fright trodde jag att den kanske skulle fungera okej i alla fall. Och ja, filmen har en del repliker och scener som är riktigt kul, men helheten är riktigt usel.

Musiken är inget att skriva hem om och redan där har musikalaspekten gått förlorad. Nu blir sånginsatserna märkbart krystade och jag längtade mest efter de få scener som faktiskt funkar - de med den fruktansvärt överspelande och kitschiga mördaren, komplett i kabukimask! Slasherscenerna gör det mesta rätt faktiskt och är den enda anledningen till att den här rullen hankar sig fast vid en etta i betyg. Det tråkiga är att här finns ett upplägg till en riktigt rolig musikal. Vem kan låta bli att älska en galen hårdrockare som använder knivar som capoklämmor och som hatar dåliga musikaler?

Skådespelarna är... tja... där. Meat Loaf har inte särskilt mycket att göra i rullen och när han väl är med sjunger han oftast inte ens. Resterande skådespelare tar mest upp plats. Tar man upp mer plats än Meat Loaf så har man problem. Vad Oscarsnominerade Minnie Driver gör i en liten biroll har jag ingen aning om. Kanske dags att skaffa ny agent?

Betyg: 1+ skulle varit en renodlad slasher av 5 möjliga

Regi: Noam Murro

Manus: Zack Snyder & Kurt Johnstad (baserat på Frank Millers seriealbum Xerxes)

Medverkande: Sullivan Stapleton, Eva Green, Lena Headay mfl.

Produktionsbolag: Cruel & Unusual Films/Atmosphere Entertainment MM/Nimar Studios mfl.

År: 2014

Längd: 102 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB:http://www.imdb.com/title/tt1253863/

Efter segern över Leonidas och hans 300 spartaner drar Xerxes armé vidare mot de andra grekiska stadsstaterna. Athen är det främsta priset i kampanjen, men Athens flotta, under ledning av den fruktade Themistocles, tänker inte ge upp utan strid. Nöden har ingen lag och tvingar Athen in i en allians med sin forna fiende Sparta för att möta persernas framstormning.

Okej, jag erkänner villigt att 300 (2006) har sin charm som popcornunderhållning. Den är givetvis ingen bra film, har en löjlig underton om de onda perserna som hotar vår västerländska civlisation (läs: kriget mot terrorismen) och innehåller flertalet usla rollprestationer, men den är helt enkelt kul för vad den är. 300: Rise Of An Empire tar samma form och lyckas göra den tråkig. Det är en bedrift i sig själv. Medan 300 visste att den ville vara testosteronstinn action utan särskilt mycket hjärna försöker uppföljaren sig på att väva in politiska diskussioner och eviga tal i handlingen. Med tanke på att Zack Snyder inte kan skriva dialog ens under pistolhot och Frank Miller tappade greppet totalt någon gång under 90-talet blir det sövande tråkigt.

Actionscenerna fungerar okej när de väl kommer, men även dessa känns sämre än i första filmen. Framförallt har det att göra med att det känns som att manusförfattarna inte har någon aning om hur en båt fungerar. Det gör de stora sjöslagen mer än lite osannolika. Missförstå mig inte, 300 hade tonvis med osannolika saker men jag kände inte att de störde den lilla historia som nu berättades. I uppföljaren känns sjöslagen totalt osannolika och ännu mer som ett tv-spel än första rullen gjorde. Sen har vi den oheliga treenigheten...

Den första filmen försökte efterlikna Millers teckningar och gjorde ett ganska gott försök att se seriealbumsmässig ut. 300: Rise Of An Empire överanvänder tre effekter i det oändliga för att skapa "stämning" - glöd som flyger genom luften, korta ögonblick av slow motion och mullrande ljudeffekter till allt. Hela filmen mullrar. Ger du ett tal? Ha muller i bakgrunden. Rider du en häst? Muller. Kastar du ett spjut? Muller. Ljuddesignen är bland det värsta jag hört - någonsin.

Det enda som räddar 300: Rise Of An Empire från nollan i betyg är att vissa actionsekvenser trots allt klarar sig undan med hedern i behåll. Så länge de inte håller på och löjlar sig med båtar funkar det okej. Sammantaget är det här dock en vedervärdig film. Räkna med många Razzienomineringar nästa år.

Betyg: 1 saknad Gerard Butler av 5 möjliga

Regi: Markus Blunder

Manus: Markus Blunder & Stephen T. Barton

Medverkande: Sophie Lowe, Peter Stormare, Gustaf Skarsgård mfl.

Produktionsbolag: Dreamrunner Pictures & Mountain Film

År: 2013

Längd: 100 min

Land: USA/Österrike

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2085752/

En tonårig flicka växer upp tillsammans med sin bror och mor efter att hennes far skjutits till döds. Familjen bor avskiljt uppe i bergen och när även modern dör inser syskonparet att de måste klara sig själva. Det tar inte många dagar förrän en av männen från en närbelägen by stöter på flickan i skogen och förgriper sig på henne. Utan någon vuxen beskyddare utvecklas den en gång så sorglösa tillvaron i skogen och bergen till en kamp för överlevnad och rädsla för männen från byn.

Autumn Blood är en mycket säregen film. I min synopsis ovan verkar det som en tämligen rättfram historia, men Markus Blunders förstlingsverk som långfilmsregissör är en intrikat och fascinerande studie över natur och mänsklighet. Karaktärerna ges aldrig några namn, utan listas i rollistan som "The Girl", "The Boy", "The Mayor" och så vidare. Vi vet helt enkelt väldigt lite detaljer om karaktärerna, men Blunders historiaberättande fyller i allt vi behöver veta. Långa, svepande tagningar över ett Tyrolen som aldrig varit vackrare ramar in Blunders film till något som i princip är ren bildkonst. Manuset bjuder på kanske 20 repliker och handlingen förs istället framåt av musik, bilder, ljud och ljus. Det är minst sagt en imponerande debut av Blunder! Nu har han visserligen mycket lång erfarenhet som både kameraman, men det är första gången jag ser honom som historieberättare.

Avsaknaden av repliker ställer också mycket stora krav på skådespelarna. Sophie Lowe (The Girl) var en ny bekantskap för mig trots att hon har en relativt lång karriär bakom sig redan. Lowe gör otroligt bra ifrån sig genom att förmedla all sin smärta och ångest genom minspel, andetag och gråt. Hon säger i princip inte ett ord genom hela filmen, men ändå känns det som vi lär känna henne. Två svenska skådespelare, Gustaf Skarsgård och Peter Stormare, har bärande roller i filmen. Båda gör bra ifrån sig, men det är framförallt en mycket obehaglig Skarsgård som stjäl showen som initiativtagaren till de upprepade våldtäkterna av flickan.

Jag är djupt imponerad av Autumn Blood, men den når inte riktigt hela vägen till högsta betyg. Anledningen är att den första halvtimmen drar på lite väl mycket med pittoreska miljöer och naturromantik. Jag inser att det görs för att kontrastera med filmens senare utveckling, men Blunder målar med lite väl övertydliga penseldrag här. Det är dock en mycket sevärd, obehaglig och vacker film på en och samma gång. Jag väntar med spänning på Blunders nästa film!

Betyg: 4+ amerikanska mardrömmar utan tyrolerhattar av 5 möjliga

Regi: Jason Osder

Manus: Jason Osder

Medverkande: Birdie Africa, John Africa, Ramona Africa mfl.

Produktionsbolag: Amigo Media

År: 2013

Längd: 88 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 11 eller 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2119463/

MOVE-rörelsen grundades 1972 som en grupp för svartas rättigheter i USA samt som ett ideologiskt ställningstagande för grön politik, djurrätt och en återgång till ett mer naturnära liv. Rörelsen nöjde sig dock inte med att hålla sina åsikter för sig själva utan protesterade högt och ofta gentemot instanser i samhället de ansåg vara omoraliska. Detta ledde dem till flertalet konflikter med folk i grannskapet och med polisen. Let The Fire Burn handlar om vad som hände i maj 1985 när polisen med våld försökte vräka rörelsen från deras högkvarter - en händelse som skulle få konsekvenser för flera hundra människor och kosta flertalet liv.

Historien om vad som hände den där majdagen 1985 är komplex. Å ena sidan agerade polisen extremt omdömeslöst och använde övervåld, å andra sidan agerade MOVE-rörelsen mycket provocerande under en mycket lång tid. Det är en riktig härva som Jason Osder försöker nysta upp i sina dokumentär. För det mesta lyckas han väldigt bra, men bristen på moderna intervjuer med de medverkande gör att den undersökande delen av historien blir lite lidande. Det är klart, det är svårt att intervjua folk som anser att teknologi (utom telefoner och bilar av någon anledning) är utav ondo, men de poliser som var med kanske vore villiga att prata om vad som hände? Inte minst eftersom poliserna, trots provokationer från MOVE, framstår som de som fick konflikten att gå från hårda ord till skottlossning och bomber. Kanske kan man sammanfatta det med att något var tvunget att göras åt situationen, men att polisen gjorde helt fel i utförandet av handlingarna.

Osder utgår först och främst ifrån samtida filmat material och kompletterar filmen med egna efterforskningar i form av text på skärmen. Det gör att Let The Fire Burn blir en ganska opersonlig produkt. Det är visserligen inte nödvändigtvis något negativt när det handlar om dokumentärer, men Osder kan inte förmedla en personlig röst med detta, sitt första, längre verk. Det är dock en mycket stark historia om fördomar, om alla är lika inför lagen och vad som händer om man kräver sina rättigheter. Det är dessutom en relativt bortglömd skandal som förtjänar att uppmärksammas, inte minst så att vi kan lära från den.

Betyg: 4 totala brott i kommunikationskedjan av 5 möjliga

Regi: Eugenio Mira

Manus: Damien Chazelle

Medverkande: Elijah Wood, John Cusack, Kerry Bishé mfl.

Produktionsbolag: Nostromo Pictures/Telefónica Producciones/Antena 3 Films mfl.

År: 2013

Längd: 90 min

Land: Spanien

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2039345/

Tom Selznick, en gång hyllad konsertpianist, ska göra sitt första framträdande sedan han fick en total blackout på scenen fem år tidigare. Sin scenskräck till trots verkar det mesta gå vägen, tills dess att han spelat halva första satsen i partituret. När han vänder blad får han se en anteckning som varnar honom att om han spelar en enda not fel så kommer han och hans fru att dö. Sekunder senare upptäcker han ett lasersikte som pekar mot pianot...

Grand Piano gör mig förbannad. I händerna på en mer kompetent regissör skulle det här kunnat bli en fantastiskt bra thriller. Eugenio Mira verkar inte riktigt veta hur han vill berätta den här historien och det finns så otroligt många saker och detaljer som hade kunnat förhöja en intressant grundpremiss. Damien Chazelles manus har som sagt en intressant premiss, men faller igenom under den sista tredjedelen. Avslöjandet om varför gärningsmannen har anordnat hela händelseförloppet känns bara långsökt och dumt. Här har vi en film som verkligen skulle må bra av en remake, men i och med att det är en spanskproducerad thriller med amerikanska skådespelare lär vi aldrig få se det.

Skådespelarna sköter sitt jobb, men inte mer. Elijah Wood är filmens protagonist och har klart mest tid på skärmen. Jag känner att han hade kunnat göra lite mer av sin roll, men samtidigt är det saker som en duktig regissör hade kunnat instruera till som jag saknar. John Cusack får först och främst bistå med en röstroll och gör även han okej ifrån sig. Ensembles svagaste kort är Kerry Bishé i den kvinnliga huvudrollen. Jag tål inte Bishé efter att castingen av henne i princip förstörde en av mina favoritserier, Scrubs (2001 - 2010). Hon har samma uttryck i den här rollen om än något nedtonat.

Grand Piano är en film som hade stor pontential som dessvärre slösas bort i både manus och regi. Nu blir det mest en dussinthriller som inte lär gå till historien som någons favoritnagelbitare.

Betyg: 2+ pianospelande hober av 5 möjliga

Ghostbusters III - vill vi ens ha den?

Det är några veckor sedan sen en liten, men betydande, del av min barndom gick ur tiden. Harold Ramis var för en hel generation barn Dr. Egon Spengler, Ghostbusters egna geni. Ramis porträtt av Spengler var en pusselbit i min inställning till studier och kunskap. Det var coolt att plugga! När jag i vuxen ålder sett om filmerna om spökjägarna framstår Spengler som en av de mer nedtonade karaktärerna. Det var kanske därför jag gillade honom - omgiven av total galenskap behöll han oftast lugnet. Att han sen dessutom var en samlare (säg det jag inte samlat på) gjorde att jag identifierade mig med den glasögonprydde akademikern. Jag hade till och med planer på att börja samla på "svampar, mögel och sporer" och min femåriga logik insåg inte att det kanske inte var något man gjorde utanför laboratoriemiljö, om ens då.

Igår såg jag om de båda Ghostbusters-filmerna för en liten nostalgitripp. Jag måste säga att de fortfarande håller väldigt bra. Det är klart att nummer ett är snäppet bättre, men tvåan är inte alls så långt ifrån ettans storhet som man kan tro om man läser recensioner. Anledningen att filmerna håller är framförallt Ramis och Dan Aykroyds manus. Säregen och torr humor blandas med bra, ibland lysande, skådespelarinsatser. Rick Moranis är min absoluta favorit av skådisarna. Moranis spelar den arketypiske nörden med allt vad det innebar på 80-talet. När han i första filmen blir besatt av en demonisk entitet får han verkligen spela ut sitt komiska register. Moranis repriserade sin roll i film nummer två, men försvann från rampljuset några år därpå när hans fru dog. Hans rollfigur i första Ghostbusters kommer dock alltid få mig att skratta - speciellt hans spel mot Sigourney Weaver.

Det har länge ryktats om att gänget skulle samlas för en tredje film. Den som satt käppar i hjulet för en sådan är framförallt Bill Murray. Anledningarna har varit många, men de som återkommer är att Murray inte gillar uppföljare och att han tycker att gänget är för gammalt. Med Reitman nu ur tiden och Moranis pensionerad vore det kanske bäst att man lät bli. Den senaste informationen om filmen är att den ska fokusera på ett nytt gäng spökjägare och bara ha med de gamla skådisarna i cameos. När Ivan Reitman, regissör till både del ett och två, dessutom så sent som förra veckan avsade sig regissörsrollen kan det här bli riktigt illa. Reitman klarade av att föra ett tämligen löjligt tema (kom igen, om ni bara hörde "spökjägare" vad skulle ni seriöst tänka?) och göra något riktigt bra av det. Jag kan inte komma på någon självklar ersättare till honom som hade klarat av det lika bra. Det senaste budet är att filmen släpps tidigt nästa år. Å andra sidan har det varit tal om en tredje film sedan slutet av 90-talet, så det kan säkert ändras en eller tio gånger till.

Jag kan förstå tankegångarna. Fansen vill per default ha mer och de flesta av skådespelarna från filmerna har varit utanför rampljuset ett bra tag. Samtidigt är de flesta som växte upp med filmerna i 30 - 40-årsåldern nu. Vi är en köpstark grupp, i många fall har vi hunnit yngla av oss både en och två gånger. Det finns en marknad. Kommer jag se en eventuell tredje film? Ja, men inte för att se cameos av forna hjältar eller en ny "hipp och självmedveten" take på historien. Jag kommer se den för de minuter som kommer ägnas åt Ray Parker Jr.s ledmotiv pumpandes ur de bästa högtalare för film som kan uppbringas. Jag kommer se den för utyckningsbilens Ecto-1:s saftblandarljud och jag kommer se den för spökena. Kommer den vara bra? Nej, troligen inte. Jag kommer gå in med noll och inga förväntningar. Om de rör ljudmixen däremot... då kommer vi ha ett problem.