Regi: Ron Howard

Manus: Peter Morgan

Skådespelare: Chris Hemsworth, Daniel Brühl, Olivia Wilde mfl.

Produktionsbolag: Imagine Entertainment/Revolution Films/Working Title Films mfl.

År: 2013

Längd: 123 min

Land: USA/Tyskland/Storbritannien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1979320/

Under 1970-talet var världsmästerskapen i formel 1 skådeplatsen för en sällan skådad rivalitet mellan den österrikiske föraren Nikki Lauda och brittiske James Hunt. De båda förarna hade helt olika stilar, levnadssätt och syn på sporten, men båda hade vinnarinstinkt så det räckte och blev över. Rush handlar framförallt om den dramatiska säsongen 1976 då både Lauda och Hunt riskerade allt för att vinna mästerskapet - ibland en hårsmån från döden.

Soundtracket till mina söndagar som barn bestod ofta av "ilskna bålgetingar". Det var vad min mamma kallade ljudet av formel 1. Min fars bilintresse smittade aldrig av sig på mig, men man kan inte växa upp med en motorsportintresserad far utan att åtminstone känna till historien bakom Nikki Lauda. Det är en historia om inställning, vinnarmentalitet och offervilja. Det är egentligen ett under att den inte gjorts till film tidigare.

Ron Howard, tvåfaldigt Oscarsbelönad för skräpfilmen A Beautiful Mind (2001), har lyckats göra en väldigt spännande historia som fått beröm av Lauda själv för att vara sann till de riktiga händelserna. Howards regi, som jag aldrig varit ett fan av, fungerar väldigt bra i Rush. Detta gäller framförallt skådespelarregin, med riktigt bra prestationer av både Hemsworth och Brühl i huvudrollerna. Den stora elogen går däremot till filmens tekniska team med sanslöst snygg klippning, kameraarbete och teknisk design, exempelvis gällande ljud. Rush är helt enkelt en jäkligt snygg film.

Det enda som gör att Rush missar högsta betyg är det där som är så svårt att sätta fingret på - känslomässig investering i karaktärerna. Peter Morgans manus är bra - och det är framförallt imponerande att lyckas göra en biopic som samtidigt är intressant som film och inte enbart för personens skull - men Rush saknar det där lilla extra som lyfter filmen till klassikerstatus. För den som är intresserad av formel 1 är det däremot en riktig höjdare. Vi andra har rätt kul vi också. Nu ska jag tipsa farsgubben!

Betyg: 4 ilskna bålgetingar av 5 möjliga 

Regi: Kimberly Peirce

Manus: Lawrence D. Cohen & Roberto Aguirre-Sacasa (baserat på Stephen Kings roman)

Skådespelare: Chloë Grace Moretz, Julianne Moore, Gabriella Wilde mfl.

Produktionsbolag: Misher Films

År: 2013

Längd: 100 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1939659/

Carrie White är skolans mest utstötta elev, mycket tack vare hennes blyghet och de idéer hennes strängt religiösa mor tutat i henne. När Carrie får sin första menstruation tror hon att hon håller på att förblöda. När de andra flickorna i skolan retar henne för detta väcks något djupt inom Carrie - något som kommer färga skolbalen röd...

Carrie är först ut i den våg av remakes av filmatiseringar baserade på Stephen Kings böcker vi har att vänta oss. Om vi ska vara ärliga så håller många filmversioner av klassiska King-romaner mycket låg klass. Problemet är bara att detta inte gäller Carrie. Brian De Palmas version av historien från 1976 tillhör fortfarande en av de bästa King-filmatiseringarna och när vi redan hade en "remake" i The Rage: Carrie 2 (1999) och en tv-film från 2002 undrar jag om en version till var en så bra idé? 

Det hade kunnat bli något annorlunda. Nämnda tv-film gör en ansats till att följa romanens struktur på ett mer troget sätt och jag skulle helst sett att Lawrence D. Cohen & Roberto Aguirre-Sacasa fortsatte detta i sin version av romanen. Men, ja, i grund och botten är det här samma historia och om man bortser från tidigare versioner funkar den ändå rätt okej.

Det jag var mest spänd på var hur Chloë Grace Moretz, mest känd som den stentuffa Hit-Girl i Kick-Ass (2010) med efterföljare, skulle tackla rollen som Carrie. Rollen ligger väldigt långt ifrån vad jag sett henne i innan och hon gör den helt okej. Hon är ingen Sissy Spacek (1976 års version), men hon gör absolut inte bort sig på något vis. Framförallt är det första gången som Carrie faktiskt spelas av en tonåring och inte en skådespelerska med ålder 20+. Problemet med Mortez tolkning är att hon inte riktigt har samma kemi med Julianne Moore (Carries bindgalna mor) som Spacek hade med den fantastiska Piper Laurie.

Som ni märker är det nästan omöjligt att bortse från tidigare versioner trots allt. Även om jag kan se filmen som en egen helhet blir det oundvikligen jämförelser när man kommer ner på detaljnivå. Det som verkligen skiljer originalversionen med denna är dock regin. De Palma har ett öga för framförallt stämningsskapande som Kimberly Peirce inte bemästrat än. Det enda som Carrie år 2013 gör bättre än versionen från 1976 blir logiskt nog effekterna. Se De Palmas version istället.

Betyg: 2+ och Tommys öde är fortfarande löjligt av 5 möjliga

Regi: Baz Luhrmann

Manus: Baz Luhrmann & Craig Pearce (baserat på F. Scott Fitzgeralds roman)

Skådespelare: Leonardo DiCaprio, Tobey Maguire, Carey Mulligan mfl.

Produktionsbolag: Village Roadshow Pictures/A&E Television Networks/Bazmark Films mfl.

År: 2013

Längd: 143 min

Land: USA/Australien

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1343092/

Vad kan man säga om Baz Luhrmann? När jag var 15 älskade jag hans Romeo + Juliet (1996), när jag var 19 hatade jag hans Moulin Rouge! (2001) och när han nu gett sig på ännu en klassiker börjar jag undra om killens ADHD-medicin inte behöver justeras. Jag har sedan min fascination med hans genombrott med Romeo + Juliet sett filmen åtskilliga gånger - inte minst eftersom det är ett bra sätt att få elever att upptäcka Shakespeare. Jag har också börjat ogilla den allt mer. De spärrar som Luhrmann trots allt hade i nämnda filmatisering upplöstes helt i Moulin Rouge! (alltså, filmer med utropstecken i titeln är inte att lita på) och nu, med The Great Gatsby, tror jag att Luhrmann är redo för skrattakademin. Det här är inte en film - det är en dålig LSD-tripp fångad med kamera.

The Great Gatsby handlar om hur den unge och ambitiöse börsmäklaren Nick Carraway som försöker slå sig in på New Yorks, under 1920-talet ständigt stigande, börsmarknad. Efter att ha flyttat till ett "litet kyffe" (som är finare än den finaste lägenhet jag haft) på Long Island stöter han snart på sin mytomspunne granne, Jay Gatsby. Gatsby, värd för allsköns fester i sitt slott till hus, verkar leta efter någon eller något och ödet vill att Nick ska bistå honom.

The Great Gatsby är en av få amerikanska generationsromaner jag verkligen gillar, så även om det var Luhrmann som häckade i regissörsstolen tänkte jag ge filmen en chans. Det har tagit mig en vecka att ta mig igenom skiten. The Great Gatsby kan vara förra årets sämsta film, alla kategorier. Den är på tok för lång, har vanligtvis duktiga skådespelare som Luhrmann inte kan ge regi åt och framförallt är den så sönderklippt att jag vill skrika. Vem som än satt med den digitala saxen i post-production måste tagga ner åtskilliga hekton. Det finns inte en tagning som är längre än två sekunder utan klipp. Jag blir stressad bara av att se filmen och inte på ett bra sätt! Sen har vi adaptionen av boken...

Om man läser Fitzgeralds roman är det svårt att undgå att bli fascinerad av den mystiske Gatsby. I Luhrmanns & Pearces manus vill jag mest hoppa upp och slå honom mellan ögonen. Han är en 32-årig tonåring med impulskontrollsproblem! Fitzgerald utforskade besatthet och lidande, Luhrmann & Pearce förminskar detta till ett bortskämt barn utan tyglar. Blanda detta med parets "vision" av ett 1920-tal där twerking är all the rage och Jay-Z pumpas ur högtalarna och du har en giftig svartsoppa med ett ton skit i.

Det finns inget som räddar den här filmen. Den är för lång, löjligt skriven, dåligt spelad, uselt regisserad och en av få filmer jag fått ta flera dagar långa pauser i för att ens orka se. Må Fitzgerald nå ljushastighet där han roterar i sin grav, färdas tillbaka i tiden, ge sig själv lite Antabuse för sin alkoholism, uppfostra dottern Frances till hitgirl och leta upp Luhrmanns släkt! Undvik som pesten!

Betyg: 0 rädda filmerna från Luhrmann! av 5 möjliga

Regi: Peter Jackson

Manus: Fran Walsh/Philippa Boyens/Peter Jackson mfl. (efter J.R.R Tolkiens The Hobbit)

Skådespelare: Ian McKellen, Martin Freeman, Richard Armitage mfl.

Produktionsbolag: New Line Cinema/MGM/WingNut Films mfl.

År: 2013

Längd: 161 min

Land: USA/Nya Zeeland

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1170358/

Bilbo och hans kortvuxna kompanjoner drar vidare från Dimmiga bergen för att nå dvärgarnas mytomspunna gamla kungadöme. Väl där måste de kämpa mot draken Smaug, samtidigt som Gandalf följer upp de oroande ryktena om en mäktig nekromantiker. Även alverna blandar sig i leken och snart står det klart att Bilbos resa egentligen bara är en del av en mycket större väv.

Ännu ett år, ännu en film om Midgård från Peter Jackson. Det är lite så det känns måste jag säga. Precis som del ett lider The Desolation Of Smaug av ett alldeles för utdraget manus, men jag hade egentligen inte förväntat mig något annat. Jag må låta som ett eko av både min förra recension och många andra recensenter, men det här upplägget känns verkligen bara som ett sätt att krama ut det allra sista av pengarna man kan tjäna på filmatiseringar av Tolkiens böcker. Med det sagt måste jag ändå säga att The Desolation Of Smaug är snäppet bättre än föregångaren.

Liksom i förra delen av sagan är skådespelarna bra, även om Martin Freeman (Bilbo) i viss mån får stå tillbaka för andra karaktärer den här gången. Förhandssnacket har handlat mycket om att Orlando Bloom återvänder till sin roll som Legolas och, mest av intresse för oss svenskar, att Mikael Persbrandt har en roll i filmen. För att börja med Bloom känns det som man använder hans karaktär mycket bättre i den här filmen än man gjorde i tidigare filmer han varit med i. Bloom är inte heller lika irriterande i sitt sätt att peka ut allt som är uppenbart. Seriöst, kolla igenom de gamla filmerna baserade på Tolkiens värld och räkna alla gånger som Legolas säger något som är helt uppenbart för folk som har ögon. I Desolation Of Smaug har alverna en mer uttalad roll en tidigare. Ja, de är i stor mån samma gamla übervarelser med arrogans drypande ur varje CG-tillrättalagd por, men åtminstone Legolas och Tauriel (en överraskande bra Evangeline Lilly) visar några spår av heder. Persbrandt? Ja, han är väl med i fem minuter, iförd ett ton med smink och gör plus minus ingenting att notera.

Trots att Desolation Of Smaug är lång som en följetong känns den mer sammanhållen än första delen. Storyn flyter på bättre, många av de irriterande buskismomenten från tidigare films manus har strukits och specialeffekterna är inte lika glansiga och lätta. Min vana trogen såg jag filmen i 2D och har hört från vänner som sett den i 3D att effekterna ser ut som skit även i den här filmen. Jag antar att 3D-tekniken gör att man måste arbeta annorlunda med datoreffekter, men jag förstår inte riktigt varför när man kan se filmer med nästan felfri 3D, såsom Gravity (2013).

Desolation Of Smaug duger bra som matinéäventyr, men är fortfarande ljusår ifrån trilogin som föregick filmerna om Bilbo. Om du är fan av fantasyrullar, inte kan stå emot mördande reklam eller måste se alla filmer som blir Oscarsnominerade (host, host) finns det sämre sätt att spendera en seg onsdag på.

Betyg: 3+ och inga jävla örnar av 5 möjliga

Regi: Lee Daniels

Manus: Danny Strong (baserat på Wil Haygoods artikelserie)

Medverkande: Forest Whitaker, Oprah Winfrey, David Oyelowo mfl.

Produktionsbolag: Follow Through Productions/Salamander Pictures/Laura Ziskin Productions mfl.

År: 2013

Längd: 132 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1327773/

Som ni kommer märka de kommande veckorna så har Oscarssäsongen smygstartat här på bloggen. Det innebär att jag min vana trogen kommer recensera de nominerade filmerna. Nomineringarna släpps först om några veckor, men jag tänkte att jag lika gärna kunde börja beta av listan på de filmer som troligtvis får en nominering eller två. Lee Daniels nutidshistorieepos The Butler är definitivt en film som ligger bra till i förhandstipsen - inte minst tack vare att Oprah Winfrey gör storstilad comeback i en hyllad biroll.

The Butler berättar om Cecil Gaines liv och arbete som butler till inte mindre än sju amerikanska presidenter. Från söderns bomullsplantage till maktens finrum får vi se ett USA i förändring under Cecils liv, inte minst gällande situationen för landets svarta befolkning. Samtidigt försöker Cecil balansera familjeliv med sitt arbete, något som inte alltid kommer smärtfritt.

The Butler har verkligen en imponerande skådespelarensemble. Utöver Whitaker i huvudrollen och Winfrey som Gaines fru, Gloria, har idel kända skådespelare blivit castade i rollerna som de olika presidenterna. Vi har Robin Williams som Eisenhower, John Cusack som Nixon, James Marsden som JFK, Liev Schreiber som LBJ och Alan Rickman som Reagan. Mycket talang, minst sagt - och då utelämnar jag flertalet andra namnkunniga skådespelare. Av presidenterna är det främst Rickman som spelar skjortan av resten (varför är jag inte förvånad?) och Winfrey är som sagt mycket bra. Den bästa rollen görs dock av David Oyelowo som Cecils militante son Louis. Han äger varje scen han är med i och spänningen mellan Whitaker och Oyelowo är filmens höjdpunkt.

The Butler lider dock av manusproblem och vet inte riktigt vad den vill vara. Vill den vara en berättelse om amerikansk nutidshistoria? En berättelse om konflikten mellan far och son med olika politiska ståndpunkter? En berättelse om medborgarrättsrörelsen? The Butler försöker göra allt ovanstående och resultatet blir ofta tämligen platt fall. Exempelvis får vi först stifta bekantskap med Cecil under hans barn- och ungdomstid för att sen få berättat för oss att "ja, och så gifte jag mig och fick två barn." Vi presenteras sen i nästa scen för Cecils tonårige son och hans "minsting" på nio år. Va? Vad hände? Utelämnar du inte en ganska viktig del i livet där? Följden blir att så fort man får sig få en insikt om Cecils karaktär slår filmen undan fötterna för nämnda karaktärsutveckling och fäller sig själv. Det blir inte riktigt intressant förrän vi kommer fram till Reagans tid och då känns det lite för sent.

The Butler är en tekniskt kompetent film med mycket bra skådespel. Manuset skulle däremot behövt mer än en genomläsning och redigering till för att historieberättandet skulle fungera fullt ut.

Betyg: 3 med det där är en episk afro som Louis flickvän har av 5 möjliga

Regi: Gabriela Cowperthwaite

Manus: Gabriela Cowperthwaite & Eli B. Despres

Medverkande: Dave Duffus, Samantha Berg, Kim Ashdown mfl.

Produktionsbolag: Manny O Productions

År: 2013

Längd: 83 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2545118/

Gabriela Cowperthwaite försöker utröna vad som egentligen hände när den erfarna späckhuggartränaren Dawn Brancheau dog av sina skador hon ådrog sig vid en föreställning på Sea World 2010. Intervjupersonerna inkluderar flertalet före detta anställda tränare, vänner till Dawn och andra som drabbats av vattenparkernas profitinriktade policy.

Blackfish har varit en av årets mest omtalade dokumentärer och även om den gör sitt jobb och granskar vad som hände Dawn ställer jag mig mest frågan om någon är förvånad. Alla som inte har en stens utbildningsnivå vet att späckhuggare är stora, intelligenta och farliga om man retar dem. Är det då märkligt att folk som arbetar nära dem blivit skadade eller till och med mist livet? Tragiskt, ja, förvånande, nej. Samtidigt kan jag inte riktigt tycka synd om tränarna, hur mycket desinformation de än fick av Sea World. Finns det någon som på fullaste allvar tror att ett så pass stort djur som en späckhuggare kan trivas i en liten inhängnad där den spenderar 2/3 av sitt dygn i ett ännu mindre rum? Eller som någon uttrycker det i filmen: "If you'd been trapped in a bathtub for 20 odd years, wouldn't you be pissed?"

Trots kritiken lärde jag mig en del om späckhuggare av Blackfish. För den som är intresserad av djur och natur är det alltså fortfarande en film att kolla in. Som dokumentär är den däremot lite halvdan. Om man gör en dokumentär där man driver en tes att ett företag gjort fel bör man kunna understryka detta med mer än hörsägen och vittnesmål. Pappersspår, bevismaterial, inte nöja sig med ett "nej" vid förfrågan för intervju. Det råder nämligen ingen tvekan om att det är Sea World som är skurken i det narrativ som Cowperthwaite presenterar, men utan betydligt mer kött på benen blir det mest känsloargument. Ja, det är synd om späckhuggarna, det kan jag inte sticka under stol med, men ställ någon till ansvars och inte bara genom att peka finger.

Betyg: 3 jag hejade på späckhuggarna av 5 möjliga

Regi: Scott Cooper

Manus: Scott Cooper & Brad Ingelsby

Medverkande: Christian Bale, Casey Affleck, Woody Harrelson mfl.

Produktionsbolag: Appian Way/Energy Entertainment/Red Granite Pictures mfl.

År: 2013

Längd: 116 min

Land: USA/Storbritannien

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1206543/

Scott Cooper må ha varit lite överallt i Hollywood, men sitt stora genombrott fick han med en av 2009 års bästa filmer, Crazy Heart . Sedan dess har det varit ganska tyst om Cooper, men nu är han tillbaka med en ny dos americana med mörka förtecken i Out Of The Furnace.

Russell Baze lever ett ganska stillsamt liv med sitt jobb på stålverket, sin flickvän och familj. Allt förändras dock när han efter en barrunda råkar köra ihjäl någon. Några år senare kommer Russell ut till en hemstad han inte känner igen. Hans far är död och hans bror, som aldrig varit sig riktigt lik sedan sin tid i Irak, försvinner plötsligt helt spårlöst. Det är upp till Russell att ta reda på vad som hänt.

Det finns mycket som är bra med Out Of The Furnace. Skådespelarna som Cooper lyckats samla ihop till filmen är imponerande. Christian Bale är aldrig dålig och inte heller här. Casey Affleck visar återigen att när det kommer till skådespel spelar han skjortan av sin mer namnkunnige bror, Ben. Woody Harrelson är riktigt äcklig som skurk på det där sättet som bara han kan vara och till och med gamle trotjänare som Willem Dafoe och Forest Whitaker syns i birollerna. Det finns helt enkelt fruktansvärt mycket talang samlad i en och samma film här! Cooper gör även ett gott arbete med regin och fotot är snyggt. Så... varför älskar jag inte den här filmen?

Som jag påpekat många gånger förr är en film sällan starkare än sitt manus och det är verkligen fallet med Out Of The Furnace. Cooper och Ingelsby verkar inte riktigt veta vad det är de vill berätta. Å ena sidan presenteras vi för ett USA på dekis efter finanskrisen, å andra sidan är det ett traditionellt hämnddrama. Å ena sidan är det en historia om försoning mellan bröder, å andra sidan är det en thriller om ett försvinnande. Det spretar åt alla möjliga håll!

Out Of The Furnace är mycket, mycket gott hantverk, men utan något ordentligt att säga. Där Crazy Heart var countrydoftande americana ut i fingerspetsarna och karaktärerna berörde luktar Out Of The Furnace mest mellanmjölk.

Betyg: 3- men att ha en Pearl Jam-låt som tema är rätt schysst av 5 möjliga

Regi: M. Night Shyamalan

Manus: M. Night Shyamalan & Gary Whitta

Medverkande: Will Smith, Jaden Smith, Sophie Okonedo mfl.

Produktionsbolag: Overbrook Entertainment & Blinding Edge Pictures

År: 2013

Längd: 100 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1815862/

Jag skulle ljuga om jag inte medgav att jag dragit mig för att se After Earth. Det är en film av Shyamalan, som konsekvent har förstört sin karriär sedan han slog igenom för drygt 15 år sedan, och huvudrollen innehas av Jaden Smith. Jaden, givetvis son till Will Smith, har blivit pushad som sin fars arvtagare nu i vad som verkar vara en evighet. Skillnaden mellan far och son är att Jaden inte kan skådespela sig ur en blöt papperspåse medan Will fortfarande till stor del kan leva på sin charm. När After Earth dessutom blivit utskälld som en av årets största kalkoner fick jag vänta tills det började skrika ordentligt i science fiction-tarmen för att jag skulle orka med filmen. Men, ja, After Earth är faktiskt inte så jäkla dålig - den är bara inte särskilt bra.

Cirka 1 000 år efter att mänskligheten förstört Jorden till den milda grad att de varit tvugna att söka ett nytt hem bland stjärnorna rasar ett krig mellan kolonisatörerna och den utomjordiska rasen Ursa. Cypher Raige (herregud, vilket namn...) är den store hjälten då han kom på ett sätt för vissa soldater att i princip göra sig osynliga för fienden. Cypher har däremot försummat sin familj i allmänhet och sin son, Kitai, i synnerhet. När de båda beger sig ut på en resa för att spendera lite mer tid tillsammans slutar färden med en kraschlandning - på Jorden...

After Earth har en helt okej premiss i och med faran med att förstöra vår miljö och konsekvenserna detta kan medföra. Science fiction om miljökatastrofer har en lång historia i litteraturens värld, men skådas inte särskilt ofta på film, om det inte handlar om efterdyningarna efter ett kärnvapenkrig eller liknande. Jag gillar också designen på många av sakerna i After Earth. Den känns genomtänkt och har en klar röd tråd, vilket är A och O om man vill presentera en trovärdig framtidsvision. Det samma kan tyvärr inte sägas om CG-effekterna som saknar tyngd och ser väldigt framhastade ut.

Far och son Smith är precis som jag trodde de skulle vara. Will har en tämligen liten roll, men gör vad han kan med den. Jaden däremot är fortfarande usel. Jag antar att han försöker väcka sympati med sitt gnälliga uttryck, men allt jag vill se är honom gå vilse i ödemarken och låta filmen fokusera på Wills karaktär istället. Manuset i sig är inte heller något att hänga i julgranen (God Jul!). Det innehåller flertalet logiska luckor och efterkonstruktioner som man mest tar sig åt pannan för. Det är dock inte på långa vägar lika illa som många av Shyamalans andra manus på senare år, så man får vara glad för det lilla.

After Earth är knappast den katastrof som folk velat låta den framstå som, men att säga att det är en bra film är att ta i. Den är okej, varken mer eller mindre. Att den sen är ytterligare ett skamlöst försök att pusha Jaden Smith ner i halsen på oss är en annan femma.

Betyg: 2+ planeter där allt vill döda dig av 5 möjliga