Regi: Paul Greengrass

Manus: Paul Greengrass & Åsne Seirstad (baserat på Seirstads bok)

Skådespelare: Anders Danielsen Lie, Jonas Strand Gravli, Jon Øigarden mfl.

Produktionsbolag: Scott Rudin Productions

År: 2018

Längd: 143 min

Land: Norge/Island/USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt7280898/

Den 22:e juli 2011 utfördes det värsta terrorattentatet i Norge sedan andra världskrigets slut. Paul Greengrass har skildrat händelserna under nämnda dag och efterspelet ur synvinkel från gärningsmannen, Anders Behring Breivik, från norska regeringen samt från ett av offren, Viljar Hanssen.

Tiden går och i mitt sinne var det kanske fyra - fem år sedan Breivik utförde sitt illdåd när det i själva verket är sju. Tidsaspekten är viktig eftersom det förr eller senare kommer göras film av alla tragedier verkar det som och i år verkar det som man beslutat sig för att tiden var mogen. Paul Greengrass har både för- och nackdelen att komma med en utomståendes perspektiv till berättelsen, men hans många fina ansatser tappar många poänger i och med att han trampar i klaveret lika ofta som inte.

Efter att ha spenderat inledningshalvtimmen vid själva attacken skiftar Greengrass fokus och lägger allt större vikt på rättegången mot Breivik. På så vis känns stora delar av filmen som ett efterspel till vad vi sett och det tredje perspektivet, Viljars, kommer lite i skymundan. Greengrass behåller sin sedvanliga, nästan dokumentära, stil genom större delen av filmen och lyckas navigera undan de värsta sensationalismgroparna. Dessvärre har han också tagit det mycket märkliga beslutet att låta skådespelarna (samtliga norska) tala engelska. Det... gör de, fast med väldigt varierande framgång. Jag förstår inte riktigt hans resonemang här. Om det är för autencitetens skull borde han gjort filmen på norska och om det var för att amerikaner på sedvanligt vis inte vill läsa undertexter - ha lite stake och visa att du kan gå i clinch med producenterna!

Valet med att göra filmen på engelska förtar i viss mån flera fina rollprestationer, inte minst från Jonas Strand Gravli i rollen som Viljar. Gravli är helt klart en väldigt duktig skådespelare, men i vissa scener kämpar han med uttalet och det faller tyvärr lite platt. Greengrass vilja att skildra hela händelseförloppet gör också att vissa delar känns förkortade medan andra märkligt nog känns förlängda. Den helnorska produktionen Utöya 22 juli (2018) var mycket bättre än det här. Se den istället.

Betyg: 2+ fruktansvärda historier som måste berättas bättre av 5 möjliga

FFF 2018: Krönika och Skitfint pris

Fantastisk Filmfestival är över för den här gången och det har varit en märklig upplevelse. Filmerna har varit över förväntan, men min personliga upplevelse av dem har varit ganska jobbig då jag dras med rejäla hälsoproblem för tillfället. Det är ytterligare en utmaning det där - att kunna sätta sig över hälsoproblem och ändå ge filmerna den chans de förtjänar. Jag hoppas och tror att jag lyckats.

På grund av nämnda hälsoproblem blev det två plumpar i protokollet i år och jag såg därför 23 av 25 filmer. Tack och lov verkar det inte som jag missat några festivalhöjdare, men det var tråkigt att behöva skippa de flesta kortfilmspaketen. Hur som helst tycker jag övergången från festivalgeneral Johan Barrander till fetivalgeneral Maritte Sørensen har fungerat väldigt bra. Festivalen har flutit på utan större problem och jag har egentligen bara en sak att anmärka på - Kino 2.

Jag förstår att Kino måste ha sin största salong till sina visningar, men ganska ofta kändes det som att man lade visningar i den betydligt mindre salong 2 utan någon större anledning. Det är en helt okej salong (bland annat föredrar jag att se skräckfilm därinne på grund av den mer intima stämningen), men man måste göra något åt ventilationen. När mer än tio personer sitter i salongen tar syret slut väldigt fort och folk, däribland jag, luktar som efter ett träningspass efter de kommer ut.

Det var lite tråkigt med det svikande besökarantalet också. Vissa visningar var det i princip bara de vanliga hyperfilmnördarna på. Marknadsföringen kom igång sent och jag tror mycket ligger på detta faktum. Glädjande är att jag snappade upp tillräckligt mycket från diverse samtal för att märka att det redan nu utarbetas en bättre strategi för detta nästa år.

Som sagt blev det 23 av 25 filmer sedda. Betygen fördelade sig så här:

5

Tigers Are Not Afraid
Upgrade
Family
Blue My Mind

4

Brothers' Nest (+)
Liverleaf (+)
CAM
Killing God
Seven Stages to Achieve Eternal Bliss By Passing Through the Gateway Chosen By the Holy Storsh
Mon Mon Mon Monsters (-)
Await Further Instructions (-)


3

The Ranger (+)
Luz (+)

Buffalo Boys
Puppet Master: The Littlest Reich

Tiere
Sultry
The Tokoloshe (-)
Gutland (-)


2

The Witch Part 1: The Subversion
Number 37
Mandy

1

Mercury

Detta ger ett betygssnitt på 3,43. Det kanske inte låter så värst imponerande, men betänk att en median ligger på 2,5 i sammanhanget. Det betyder att det varit en mycket bra festival!

Slutligen, som jag gör varje år, ska Skitfint pris delas ut. Som vanligt baseras kategorierna på Oscarsgalans diton och om någon pristagare vill hämta ut det är de så välkomna så. Det har inte hänt än!

Best Short Film: Bailaora
Best Visual Effects: Tigers Are Not Afraid
Best Use Of Original Songs Or Covesr: The Ranger
Best Original Score: Seven Stages Of...
Best Art Direction: Upgrade
Best Editing: CAM
Best Cinematography: Tigers Are Not Afraid
Best Adapted Screenplay: Liverleaf (from the manga "Liverleaf" by Rensuke Oshikiri)
Best Original Screenplay: Tigers Are Not Afraid (Issa López)
Best Directing: Tigers Are Not Afraid (Issa López)
Best Supporting Actress: Family (Hen Yanni)
Best Leading Actress: Family (Veronica Kadar)
Best Supporting Actor: Killing God (Emilio Gavira)
Best Leading Actor: Brothers' Nest (Clayton Jacobson)

Best Picture: Tigers Are Not Afraid

FFF Dag 10: En av årets bästa filmer och pristudelning  

Ännu en festival är över och nu följer festivalbaksmällan. Den klassiska festivalsjukan har slagit till med full kraft och jag hostar och nyser som en dammallergiker under pollensäsongen. Gårdagen bjöd dock på en av de bästa filmerna jag sett i år, vilket gör eventuellt efterlidande tämligen okej. Filmen ifråga var den fantastiska mexikanska mörka sagan Tigers Are Not Afraid (2017).

I kartellkrigens Mexico finns det inga siffror på hur många barn som blivit föräldralösa efter gängrelaterade mord. Estrella kommer hem från skolan en dag och upptäcker att hennes mor har blivit bortförd. Hon söker tröst och trygghet hos det lokala gänget med föräldralösa barn, men när hon upptäcker en gängledare död blir hon själv misstänkt för mordet. Polisen är inte att räkna med och plötsligt finner sig hela gänget jagat av en kartell som inte skyr några medel för att få tillbaka den telefon som barnen stulit. Men vad är det Estrella ser i mörkret? Något eller någon tycks vilja hjälpa henne att överleva.

Jag såg den här filmen idag på screener eftersom jag visste med mig att min slitna kropp inte skulle klara av tre filmer i en biosalong. Det gjorde att jag fick höra hypen från de som sett den på lördagens visning. Det är den första film jag hört talas om som fått 5,0 i betyg av samtliga i publiken. Trots detta försökte jag tona ner mina förväntningar något när jag satte mig för att se den. Från första bildrutan och ända in i mål visade sig Tigers Are Not Afraid vara en så fullkomligt engagerande och stark film att jag kunde glömma det där. Det här är en av årets bästa filmer.

Issa López har skrivit och regisserat en film som är lika delar magisk realism, drama och thriller. Mycket av handlingen färgas av barnens fantasi och deras föreställningsvärldar i ett tekniskt briljant användande av specialeffekter som aldrig tar överhanden. López har hittat några fantastiska barnskådespelare att arbeta med också, i synnerhet Paola Lara i huvudrollen och Juan Ramón López som barngängets ledare El Shine. Manuset rör sig mellan starkt socialt patos gällande kartellkrigens offer, en smula coming-of-age och mörka fantasyvibbar som å ena sidan är tämligen typiskt för film från spansktalande länder, men som å andra sidan ingen heller gör bättre. Det här är festivalens bästa film, utan tvekan, och även om den delar betyg med några andra titlar vill jag påpeka att det här är ytterligare ett snäpp på skalan. Jag hoppas verkligen att den här filmen får den distribution den förtjänar. Se den! Betyg: 5 orädda tigrar av 5 möjliga.

Kvällens första film på duk för min del blev den indonesiska kampsportsvästern (!) Buffalo Boys (2018). Två bröder räddas av sin farbror under ett uppror mot den holländska övermakten som Indonesien lydde under på 1800-talet. Efter en exiluppväxt i den amerikanska västern återvänder de hem för att ta hämnd på den hänsynslöse guvernanten Van Trach.

Buffalo Boys har alla ingredienser för att bli ett av de där asiatiska actionundren som kommer några gånger per år, men tappar dessvärre greppet. Den historiska scenografin är imponerande och det är helt klart en mycket påkostad film det här. Gästande skådespelaren Reinout Bussemaker (Van Trach) förklarade produktionens imponerande spännvidd med att peka på de väldigt svaga arbetsreglerna i Indonesien, vilket gör att man kunde anställa enorma mängder folk. Det syns. Bussemaker är också den här filmens behållning och gör ett klassiskt skurkporträtt som för tankarna till gamla matinéskurkar. Resterande skådespelare sköter sig, men är inte något att skriva hem om. Det som irriterar mig med Buffalo Boys är hur bra vissa scener (i synnerhet slutstriden) är, men att de också drunknar i en nationalistisk soppa som trampar rejält med vatten. Som matinéäventyr sett är det en helt okej film, men med mer fokus på action och mindre på att visa onda holländare göra onda saker hade det kunnat bli mer än så. Betyg: 3 elaka holländare av 5 möjliga.

Innan kvällens för min del sista film, The Witch Part 1: The Subversion (2018) var det dags för prisutdelning. I år var följande filmer nominerade i de olika klasserna:

Bästa kortfilm - Méliès D'Argent

Apotosis (Slovenien)

Metal Health (Irland)

Bailaora (Spanien)

Madres de Luna (Spanien)

The Shadow Awaits (Sverige)

The Sound (Storbritannien)

Bästa långfilm - Méliès D'Argent

Blue My Mind (Schweiz)

Tiere (Schweiz/Österrike/Polen)

Luz (Tyskland)

Await Further Instructions (Storbritannien)

Gutland (Luxemburg/Frankrike/Tyskland/Belgien)

Killing God (Spanien)

Bästa långfilm - The Siren Award (Non-European Feature)

Seven Stages to Achieve Eternal Bliss By Passing Through the Gateway Chosen By the Holy Storsh (USA)

Liverleaf (Japan)

Sultry (Brasilien)

The Wind (USA)

Brothers' Nest (Australien)

Family (Israel)

Som jag trodde plockade Madres de Luna hem kortfilmskategorin och att jag inte gillade den filmen har jag inte gjort någon hemlighet av. Mer glädjande var att min favorit, Bailaora, fick ett hedersomnämnande. Då var det desto mer glädjande att min favorit i långfilmskategorien, Blue My Mind, plockade hem priset till publikens jubel. Det verkar inte bara ha varit jag som uppskattade denna ypperliga film! Festivalens eget pris, The Siren Award, gick till Brothers' Nest. Jag har inget att anmärka på det beslutet då det var min nummer två på listan, även om jag helst skulle sett israeliska Family plocka hem vinsten.

Koreanska The Witch Part 1: The Subversion följde prisutdelningen och den var allt vad jag befarade att den skulle vara - lysande actionscener med långa transportsträckor emellan sig. Ja-Yoon, en duktig men lite tillbakadragen high school-tjej, upptäcker att hennes förflutna innehåller saker som hon inte ens hade kunnat föreställa sig. När en hemlig organisation får pejl på henne tvingas Ja-Yoon släppa lös sina krafter för att skydda sig själv och sin familj.

Ja, vad säger man? Det här är så koreanskt så det förslår. Det är intressant att jämföra de små skillnaderna mellan hur de stora filmländerna i Asien gör action. Korea har sedan länge varit antitesen till exempelvis Thailand och Hong Kong. Det är långsamt, högtravande, mycket snack och lite verkstad. Å andra sidan formligen exploderar filmen under sina actionsekvenser, men det räcker inte riktigt till. En actionfilm som får mig att nästan nicka till trots att jag sitter på en av Mejeriets ganska hårda stolar är inte en bra actionfilm. Det blev ett litet antiklimax som avslutning för min del. Festivalen avslutades förvisso med den av mig tidigare recenserade Puppet Master: The Littlest Reich (2018), men då var jag redan på väg ner i sjuksängen. Meh. Betyg: 2 koreanskt flippy shit av 5 möjliga.

Imorgon blir det lista över festivalfilmerna, krönika och det årliga Skitfint pris delas ut.

FFF Dag 9: Komplicerat brödraskap, cybernetik och punk i skogen

Efter en sisådär dag 8 var det fullt ös framåt igen under dag 9. Kvällens filmer visade återigen att Australien kan vara ett av de mest underskattade filmländerna i världen. Både Brother's Nest (2018) och Upgrade (2018) bjöd på australiensisk briljans samtidigt som amerikanska The Ranger (2018) måhända låg snäppet under de förstnämnda, men bjöd ändå på underhållning klart över medel.

Terry och Jeff är på väg att begå ett allvarligt brott i sitt gamla föräldrahem. Huset och marken kommer med stor sannolikhet säljas av deras styvfar efter att deras cancersjuka mor går bort. Bröderna planerar att döda sin styvfar, men det här med mord är inte alldeles enkelt. Hur gör man för att inte åka fast? Jeff har en massa idéer och planer, men Terry är lite mer tveksam. Båda är dock helt på klara med att resten av livet i fängelse inte vore särskilt kul.

Brother's Nest var en sådan film jag gick in i med i princip ingen aning om vad den skulle handla om. Det enda jag visste var att den skulle involvera städning av mattor och hazmat suits. Ibland är det det bästa sättet och framförallt med en film som Brother's Nest som ständigt överraskar. Manuset är väldigt, väldigt mörkt, men lyckas ändå berätta en historia med lika mycket svart komik som drama. Framförallt är det Clayton Jacobson (även regi) som stjäl varenda scen i rollen som den äldre brodern Jeff. Ständigt självförhärligande och med noll och ingen insikt över sitt beteende är han lika komisk som obehaglig, inte minst i sitt sätt att rationalisera allt han gör. Det enda lilla jag har att anmärka på när det gäller Brother's Nest är att jag gärna skulle sett den ta allt ett steg längre. När man har en såhär pass bra och rolig premiss är det alltid en balansgång, men mer galghumor är alltid att föredra i min bok. Betyg: 4+ family shit av 5 möjliga.

Temat med behovet att ta saker ett steg längre gick i viss mån igen i Upgrade. I en nära framtid står världen inför en revolution när det gäller cybernetik. En briljant forskare har tillverkat en prototyp av ett programmerbart chip kallat STEM. När Grey Trace blir totalförlamad efter ett överfall där hans flickvän dessutom mördades erbjuds han att testa chipet. Efter att ha återfått kontrollen över sin kropp bestämmer sig Grey för att hitta männen som mördade hans flickvän. Det är då STEM ger sig tillkänna i hans huvud som en separat intelligens...

Upgrade är festivalens hitintills enda renodlade science fiction-film och även en av programmets höjdpunkter. Det här är balls-to-the-wall-action med en mängd science fiction-troper som i sammanhanget känns ganska fräscha. Framförallt påminner den mig om 90-talets sci-fi-rullar som jag ideligen hyrde från byns videobutik. Det är på ytan smart underhållning men med plot holes man hade kunnat köra en tank genom. Det spelar inte så stor roll. Upgrade är själva definitionen av en "ball rulle" och för alla som vill sätta hjärnan i friläge ett tag är det en riktig höjdare. Det enda jag kan anmärka på är att jag gärna även här sett att filmen tog det några snäpp längre. I det här fallet är det dock inte lika tydligt som i föregående film. Betyg: 5 autistiska robotintelligenser av 5 möjliga.

Kvällens sista film var den amerikanska slashern The Ranger. En grupp ungdomar på flykt undan lagen tar sin tillflykt till en nationalpark där en av dem växte upp. Vad ingen av dem vet är att mannen som vaktar nationalparken har mycket strikta regler om skogens besökare. 

Även om The Ranger inte ens hamnar på top-50-listan över slashers jag sett (jag har förvisso sett en massa, massa slashers) är den en riktigt underhållande pastisch på allt som jag älskar med genren. Ungdomarna är till största del utbytbar kanonmat för filmens lysande skurk, men spelet mellan just The Ranger och gruppens kvinnliga ledargestalt Chelsea (Chloe Levine) är det viktigaste för att få filmen att flyta bra. Det samspelet fungerar också väldigt bra, i synnerhet från The Ranger själv (Jeremy Holm). Kombinera detta med ett punksoundtrack som slår i maggropen och du får en väldigt underhållande, om än mycket kort (77 minuter) slasher. Med ytterligare speltid och mer utveckling hade det kunnat bli ännu bättre, men för fans av genren är det här ändå guld. Betyg: 3+ skogsvaktare med temperament av 5 möjliga.

Idag och ikväll avslutar jag festivalen med att se Tigers Are Not Afraid hemma innan jag unnar mig indonesisk kampsportswestern i Buffalo Boys 17:00 och prisceremoni med tillhörande film i form av The Witch Part 1: The Subversion. Festligheterna avslutas på Kino med Puppet Master: The Littlest Reich som jag recenserade för några veckor sedan.

FFF Dag 7 och 8: Sydafrikanska hemskheter och indiska miljöbovar

Och på den sjunde dagen kom livet och gav recensenten en käftsmäll så han icke kunde se The Wind. No biggie, jag överlever och det bästa sätt jag vet att överleva på är att ägna mig åt saker jag älskar, däribland film. Sen om filmen är bra är det ju lite enklare med den saken också. Tyvärr bjöd åttonde festivaldagen på den hitintills svagaste line-upen för i år.

Det är inte varje dag man ser en indisk film på festivalen. Därför såg jag fram emot Mercury (2018) som en inblick i ett enormt filmland vars produktioner sällan når hit. Mercury hade dock gärna fått stanna i Indien.

Filmen låter oss följa fem vänner som bor på ett boende för döva. Samtliga är offer för ett kvicksilverutsläpp i området och är drivande krafter bakom ett center för personer som drabbats av olika miljöutsläpp. Under en blöt kväll bestämmer sig gänget för att köra en runda och kör då av misstag ihjäl en man. Redan bekanta med hur den lokala polisen fungerar (eller inte fungerar) gömmer de kroppen, men vad de inte vet är att miljögifter kan göra andra saker än orsaka dövhet...

Mercury har en nobel ambition att rikta strålkastarljuset på de som drabbats av miljöutsläpp i kapitalismens namn. Indien har en tragisk nutidshistoria när det gäller detta, vilket filmen också tar upp. Den har också en intressant form i och med att den är helt utan talad dialog. Istället använder karaktärerna en säregen variant av ASL och vad jag antar är en lokal variation av detta. Coolt. Dessa två saker är dock de enda positiva jag kan säga om Mercury. Det största problemet är att den inte vet vad den vill vara. Vissa stunder är det en renodlad skräckfilm av slasherkaraktär (fast utan blod...) och i andra stunder verkar den vilja vara ett finstämt drama. Den har också en av de mest ofrivilligt roliga skurkarna jag sett, vilket förvisso är underhållande men knappast engagerande. Ett nobelt försök, med andra ord, men faller helt platt och kan inte komma upp. Betyg: 1 kvicksilverförgiftning av 5 möjliga.

Färden gick från Indien till Sydafrika för kvällens två sista filmer, thrillern Number 37( 2018) och skräckfilmen The Tokoloshe (2018). En liten notering för den som försöker hitta information om den sistnämnda filmen är att det finns en uppsjö filmer med den här titeln från Sydafrika. Min länk leder till den aktuella. Nästa adaption kommer redan i december.

Number 37 är en sydafrikansk uppdatering av Hitchcock-klassikern Rear Window (1954) där den nyligen förlamade Randal tvingas till desperata vägar för att lösa en skuld. När hans flickvän ger honom en kikare börjar Randal följa vardagslivet utanför fönstret, men blir snart vittne till något som kan vara lösningen på hans finansiella problem. Frågan är bara hur han ska gå tillväga för att inte försätta sig själv eller sin flickvän i fara?

Rear Window kan vara en av filmhistoriens mest återberättade premisser. Jag förstår defintivt varför då historien har det mesta för att skapa suspens. Nosipho Dumisa (både manus och regi) är dock ingen Hitchcock direkt. För att premissen ska fungera krävs trovärdiga karaktärsrelationer - inte minst eftersom större delen av filmen av hävd måste utspela sig på samma plats. Karaktärerna i Dumisas version är samtliga dryga dumskallar. Det blir väldigt svårt att identifiera sig med någon av dem och/eller känna empati, vilket är ett måste för en karaktärsdriven thriller. Vissa tekniska lösningar gör att jag kan sätta ett godkänt betyg trots allt, men när det finns så många bättre versioner av en redan fantastisk film finns det ingen anledning att se Number 37. Betyg: 2 en dum leder en dum av 5 möjliga.

Busi försöker med alla medel få sin syster från landsbygden till staden för att komma ifrån övergreppen deras far utsatt dem för. När hon får ett jobb som städerska på ett nedgånget sjukhus får hon dock problem med sin slemmige chef och den övriga personalen. Som om inte det vore nog verkar barnen på sjukhuset leva i skräck för en ond varelse som kallas för The Tokoloshe. Busi slits snart mellan att skydda en av patienterna och att behålla sitt jobb.

Tokoloshe är en djupt rotad legend i det sydafrikanska samhället och kan likställas med berättelser om demoner i Europa. Det är därför inte så konstigt att den här historien har berättats många gånger på film. Jag älskar skildringar av folklore från alla möjliga delar av världen, men det är tyvärr sällan det görs särskilt bra. The Tokoloshe är en väldigt ojämn film, men när den är bra är den också väldigt bra! Det som stör är den skiftande produktionskvaliteten och i viss mån tempot i manuset. Man märker ganska snabbt att vissa delar är mer genomarbetade än andra och resultatet blir lite av en berg- och dalbana i kvalitet. Det som räddar filmen upp till en svag trea är dock det sociala patos den har. The Tokoloshe skyggar inte för problemen som finns i Sydafrika utan låter dessa vara en del av berättelsen samtidigt som man inte låter dem ta överhanden. Med mer tid och lite större budget hade det här kunnat bli ytterligare ett snäpp bättre. Betyg: 3- zuludemoner av 5 möjliga.

Ikväll kollar jag in Brother's Nest på Kino 19:30 och återvänder sedan till soffan för att screena Upgrade och fräscha upp minnet gällande The Ranger.

FFF 2018 Dag 6: Olyckliga familjer och splittrade identiteter  

Leo Tolstoj öppnar sin Anna Karenina med att konstatera att alla lyckliga familjer liknar varandra, men att varje olycklig familj är olycklig på sitt eget sätt. Det är en sentes jag skriver under på och inte minst när det kommer till filmens värld. Jag hade sett båda filmerna som visades under festivalens sjätte dag och ägnade tiden åt att se om valda delar av dessa. Båda filmerna, tysk-israeliska Family (2017) och amerikanska CAM (2018), visade prov på Tolstojs gamla devis, fast från helt olika utgångspunkter.

Family börjar med hur Lily knackar på mitt i natten hos sin psykolog eftersom hon är i akut behov av att prata. Psykologen är inte hemma, men hennes dotter Talia släpper motvilligt in henne. Lily börjar berätta en fruktansvärd historia om hur hon under kvällen haft ihjäl sin familj. Frågan är bara varför?

Veronica Kedar levererar ett rejält slag i magen med Family. Från start till slut får vi följa en från början till synes tämligen normal (om än komplicerad) familjedynamik som rasar samman totalt framför våra ögon. Det är enkelt att peka på vad konsekvenserna av deras problem är, men det är desto svårare att djuploda varifrån de kommer. Kedar rör sig skickligt med karaktärspsykologi och i sina bästa stunder påminner det här inte så lite om något som Ibsen hade kunnat skriva. Även om Family ibland kan ha ett bildspråk som kanske mer pekar på scenuppförande än film finns här också skicklig klippning och ett bra användande av både musik och ljud. Filmens kanske främsta förtjänst är dock Kadar själv i huvudrollen som Lily. Det här är ett riktigt tungt auteurverk som rör sig i det mänskliga psykets dunklaste vrår och ständigt överraskar. En fantastisk film. Betyg: 5 nervsammanbrott av 5 möjliga.

CAM handlar om den aspirerande cam-flickan (usch, hemskt ord, men var tvungen att översätta det) Alice. Alice är framgångsrik nog att kunna försörja sig på vad hon gör, men vill högre upp i hierarkin på den tjänst hon använder sig av. Konkurrensen är dock mördande och när Alices konto blir hackat är det början på en serie mycket märkliga händelser.

CAM lyckas ta en film som handlar om caming och i princip inte visa någon naken hud. Det är ganska exceptionellt i sig självt. Det är också det enda som jag riktigt stör mig på med den här filmen. Det märks att den är amerikansk med andra ord. Våld är okej, nakna bröst är farligt för moralen. Hur som helst, det handlar i mångt om mycket om moral och moraliserande i CAM. Alice porträtteras som en seriös och företagssam ung kvinna som insett att för att komma långt i vilken värld det än gäller så måste man också jobba för det. Hon äger sin sexualitet och lyckas försörja sig på vad hon gör. Gott så. Samtidigt ger CAM mer nyanserade porträtt av vad familjemedlemmarna tycker om vad Alice gör. Extra uppfriskande är att filmens twist inte heller tar moralismen som sin tillflykt utan handlar mer om vår identitet/identiteter på nätet. I mångt om mycket påmindes jag om animeklassikerna Perfect Blue (1997) gällande filmens lek med identiteter och kändisskap. Det är ingen dålig jämförelse.

Madeline Brewer är bra i huvudrollen och visar prov på hur hon kan spela olika versioner av en och samma karaktär. Vad jag hade önskat mig mer av skulle vara en mer extrem skillnad mellan karaktärer och beteende än den vi presenteras för. Som jag inledningsvis skrev spelar också bristen på nakenhet roll här. Det finns många olika sätt att använda sig av detta på, men eftersom Alice som karaktär är både utelämnad och utelämnande borde man ha använt sig av detta mer. Det kanske låter märkligt, men bristen på naken hud i en film med den här tematiken gör att jag bitvis inte riktigt kan ta den på allvar. Det känns som en version av arbetet som är mer klinisk och sanerad än vad den egentligen än. För en film som porträtterar sexarbetare som kraftfulla och driftiga individer har CAM  alltså ibland en viss irriterande puritansk ådra. Detta till trots är CAM en bra film som har många förtjänster. Det är bara irriterande att tänka på att man hade kunnat få upp den ytterligare ett snäpp om man hade vågat desto mer. Betyg: 4 egna värsta fiender av 5 möjliga.

Ikväll missar jag dessvärre The Wind klockan 21:00. Livet satte krokben. Jäkla liv.

FFF 2018 Dag 5: Halvtid och halvdant

Festivalen har nått halvtid och passande (?) nog var måndagen också en halvdan dag sett till filmerna. Jag funderade på om det berodde på att jag hamnat i den sedvanliga festivalsvackan som brukar inträffa ungefär vid halvtid varje år. Det är ett tillstånd där intrycken blivit lite för många de senaste dagarna och jag måste ta med detta i bedömningarna. I år har jag dock haft ett förhållandevis lugnt program på festivalen, så jag får sluta mig till att måndagens filmer var rätt jämntjocka. Inte dåliga utan bara... okej. Dessutom lyckades jag med årets typiska fail.

Som ni kanske har märkt så screenar jag en del av festivalfilmerna hemma. Jag skulle givetvis gärna sett allt på bio, men det funkar inte riktigt med mitt schema gällande annat arbete. Därför har diverse bolag varit vänliga nog att låta mig ta del av diverse screeners inför festivalen. Varje år finns det dock alltid åtminstone ett bolag som inte riktigt ror det i hamn. I år gällde det måndagens sista film, thailändska The Promise (2017). Screenern jag fick var i fantastisk kvalitet både när det gällde ljud och bild, men tyvärr var den engelska textningen uppenbart gjord i Google Translate. Då filmen i sig verkade bra (jag orkade med 20 minuters gissningar om vad översättaren ville ha fram) beslutade jag mig för att se filmen vid ett senare tillfällen. Tråkigt, men tyvärr också en festivaltradition verkar det som.

Första filmen för kvällen blev den brasilianska Sultry (2018). Filmen utspelar sig under månaderna innan OS i Rio. Stora delar av stadens fattigare kvarter ska rivas och folk tvångsförflyttas. Advokaten Ana kämpar för dessa personers rättigheter och försöker få till uppskov för sina klienter. Samtidigt måste hon kämpa för sitt eget boende där folk övertalas att flytta ut en efter en. Stressen och den rådande värmeböljan ger Ana ett märkligt utslag... men är det verkligen bara ett utslag?

Sultry är en av de där filmerna som gör allting rätt, men som ändå inte kan knyta ihop sitt berättande ordentligt. Berättelsen tar avstamp i de hårt kritiserade åtgärderna som gjordes för att "fräscha upp" Rio inför OS, med människor, djur och miljö som kom i kläm i bara farten. Brasiliens natur är skräckinjagande nog som den är (för den som tvivlar, googla penis fish...) och idén att kombinera socialt patos med body horror är rent ut sagt lysande. Det är dock en ganska feldisponerad film. Scenerna med hur Ana kämpar för och med de fattiga är riktigt bra, men de tar också upp större delen av speltiden. Filmens andra halva faller lite i skymundan, vilket är mycket synd eftersom Sultry som sagt gör allt annat rätt. Marina Provenzzano är väldigt bra i huvudrollen, fotot är vackert och berättelsens beståndsdelar är bra. Sultry blir tyvärr ett exempel på den gamla devisen att helheten är mer än summan av dess delar och den här helheten hade kunnat vara mycket bättre. Synd. Betyg: 3 favelas av 5 möjliga

Kvällens andra film (och även den sista nominerade i långfilmskategorin) var den tysk/fransk/luxemburgiska/belgiska (phew) samproduktionen Gutland (2017). Vagabonden Jens kommer till en liten gränsby någonstans i Benelux-området där han letar efter säsongsarbete på samhällets bondgårdar. Efter att ha fått anställning och även flickvän i byn börjar Jens känna sig tämligen hemmastad. Problemet är bara vad Jens har fört med sig utifrån och den märkliga gemenskap som bönderna tycks ha om att aldrig berätta något som kan vara känsligt för utomstående.

Precis som Sultry har Gutland så mycket potential, men misslyckas med att knyta ihop sin berättelse. Första akten är i princip lysande och skildrar dels hur tufft det kan vara att bli accepterad i ett sammansvetsat samhälle, men den har också några väldigt smalhumoristiska scener. Sen blir det inte så mycket mer. Filmen tuffar på utan några större överraskningar (twisten ser man från en mils avstånd) och det hela påminner mig mest om en slags humorlös version av Wes Anderson. Govinda Van Maele (både manus och regi) behövde en script doctor för att rädda ihop berättelsen och jag kan se varför. Det här hade kunnat bli en väldigt unik film i det europeiska filmlandskapet, men som det är nu blir det en svag trea för gott hantverk, lovande manus men till syvende och sist inget att skriva hem om. Betyg: 3- trumpetsolon av 5 möjliga.

Ikväll screenar jag Family hemma. Den kan ni se på Kino klockan 19:00. Missa heller inte CAM klockan 21:15.

FFF 2018 Dag 4: Elaka dvärgar och tonårsvånda

Festivalens fjärde dag bjöd på den nya satsningen på barn- och familjepublik i och med den på Mejeriet anordnade barndagen. Även om jag har barnasinnet kvar fick jag tyvärr skippa denna då dagen också bjöd på den enda kollisionen i årets program jag kunnat hitta. Istället blev det den absurdistiska Killing God (2017) som fick öppna dagen för min del.

Carlos och Ana har hyrt ett litet hus i de spanska bergen för att fira nyår tillsammans med Carlos far och bror. Stämningen är inte direkt på topp eftersom Carlos precis kommit på Ana med att ha fått ett lite väl kärvänligt sms från sin chef. Dessutom har brodern blivit dumpad av sin flickvän för en 18-årig grabbhalva och pappsen är övertygad om att han snart ska dö av hjärtattack. Det verkar ändå bli ett någorlunda lugnt firande tills de plötsligt får besök av en liten mystisk man som hävdar att han är Gud. Han har ett uppdrag åt dem - när solen går upp kommer han ha ihjäl hela mänskligheten förutom två personer och han vill att sällskapet ska välja vilka som får överleva.

Jag hade höga förhoppningar på Killing God efter att ha sett hur bra den går i hemlandet Spanien och att den till och med omnämns som nominerad till Spaniens motsvarighet till Oscarsgalan. Det är stort för en genrefilm som tacklar ett i Spanien fortfarande väldigt känsligt ämne. Caye Casas och Albert Pintó har tidigare gjort kortfilmen RIP (2017) tillsammans och var redan då ett par att hålla ögonen på. Med Killing God tar de en liknande absurdistisk väg och kryddar den med fantastisk produktionsdesign och riktigt bra skådespel - inte minst från Gud själv, Emilio Gavira. Gavira må vara liten till växten men visar prov på stor skådespelartalang här. Hans mimik säljer varenda scen han är med i. Manuset, hur märklig premissen än må vara, ställer också intressanta frågor om vad man skulle göra om man faktiskt stod öga mot öga med Gud. För övrigt kan jag rapportera att Gud (det vill säga Gavira) är ateist. Det är kul bara det. Betyg: 4 skratt som landar dig i helvetet av 5 möjliga.

Efter vad som skulle visa sig vara en passande sushi-måltid (den som vet, den vet) begav jag mig tillbaka till bion för det schweiziska coming-of-age-dramat Blue My Mind (2017). Nyinflyttade Mia försöker passa in bland de andra skoleleverna bäst hon kan. Hon finner sig snabbt i skolans tuffa tjejgäng som gör allt annat än att hänga på lektionerna. Snart börjar dock saker hända med Mia som hon inte kan förklara. Det verkar som hennes kropp genomgår förändringar som är mycket mer omfattande än hos de andra tonåringarna...

Wow! Ibland ställs ens förutfattade meningar så på huvudet att man får titta efter att man inte brutit något! Blue My Mind börjar som en förvisso ganska konventionell men välspelad tonårsskildring, men blir snart mycket mer än så. Jag vill inte avslöja vad förändringarna Mia genomgår resulterar i (även om detta blir ganska uppenbart om du ser filmen), men det här är en genremix som verkligen lyckas få med det bästa av alla sina influenser. Först och främst tänker jag på den realistiska tonårsfilmen Thirteen (2003) som sömlöst kombineras med något av Cronenberg. Just det sömlösa berättandet görs på ett sätt som jag absolut inte är van vid att se när det gäller genre-mashups.

Lisa Brülmann (både manus och regi) berättar uppväxtskildringsdelarna med en perfekt avvägning som sällan eller aldrig slår över. Det finns egentligen bara en scen som jag hade lite problem med med tanke på vad som kommit innan, men det är på intet sätt något som stör helhetsintrycket. Med mycket fin skådespelarregi av hela ensemblen, men i synnerhet Luna Wedler i huvudrollen, är Blue My Mind årets första femma och ett riktigt fynd i alla kategorier! Betyg: 5 inte ens kortison hjälper mot det där... av 5 möjliga.

Mer coming-of-age, men av det desto våldsammare slaget, blev det i kvällens sista film, japanska Liverleaf (2018). Baserad på Rensuke Oshikiris manga med samma namn handlar Liverleaf om hur mobbningen av högstadieeleven Haruka Nozaki går alldeles för långt. I en skola på väg att läggas ner är det ingen som riktigt bryr sig om att Nozaki blir plågad, och när hennes familj blir innebrända inser hon att den enda som faktiskt tänker göra något åt saken är hon själv.

Om än kanske 20 minuter för lång visar Liverleaf återigen att japanerna är svårslagna när det kommer till hämndberättelser. Just den här berättelsen slår extra hårt mot mig eftersom jag till vardags jobbar som lärare. Eisuke Naitous filmer har ofta rört sig just i skolmiljö med Sensei wo ryuozan saseru-kai (2011, fritt översatt till "Let's give the teacher a miscarriage") som främsta exempel. Liverleaf visar på hur ett samhälle i upplösning och föräldrar utan kontroll kan ge upphov till allsköns hemskheter. Det är sisådär 1000 gånger värre än något jag själv har varit med om som lärare, men visst känner jag igen mig. Det här är skol- och lärarvardag draget till sin spets. Anna Yamada gör otroligt bra från sig i huvudrollen och även resten av ungdomsskådespelarna är bra, i synnerhet Rena Outsuka som skolans andra mobboffer, Rumi.

Ja, det är en överdriven version av mobbningsproblematik och ja, den är något för lång, men Liverleaf levererar några riktiga slag i magen och släpper inte taget om tittaren förrän det shakespearianska slutet. Rekommenderas varmt för den med stark mage då det, som vanligt när det gäller japanska våldsskildringar, inte sparas på varken rödfärg eller läbbiga praktiska effekter. Betyg: 4+ det som göms i snö av 5 möjliga.

Ikväll tar jag mig en titt på brasilianska fantasydramat Sultry klockan 17:00 och följer upp detta med surrealistiskt mysterium i Gutland 19:00 och thailändsk skräck i The Promise 21:15.