Regi: Nikolaj Arcel

Manus: Akiva Goldsman/Jeff Pinkner/Anders Thomas Jensen mfl. (baserat på Stephen Kings romansvit)

Medverkande: Idris Elba, Matthew McConaughey, Tom Taylor mfl.

Produktionsbolag: Sony Pictures Entertainment (SPE)/Media Rights Capital (MRC)/Imagine Entertainment mfl.

År: 2017

Längd:  95 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1648190/

I universums centrum står ett stort torn. Tornet binder samman alla världar och även gränserna till vårt universum. Unge Jakes mardrömmar handlar om hur detta torn är under attack av någon som kallas för "Mannen i svart". Givetvis tror inte hans mor eller styvfar på honom utan vill skicka honom på klinisk utredning. När Jake känner igen personalen från kliniken som Mannen i svarts hantlangare flyr han och finner sig snart i en ny värld - en ny värld där det kanske finns någon som kan stoppa Mannen i svart.

Jag ville verkligen inte se The Dark Tower med tanke på all den kritik den fått av inte bara andra kritiker utan även Stephen King-fans. Det råder dock ingen tvekan om att filmatiseringen av i huvudsakligen den första delen i romansviten är en av årets största filmer, även om vi med facit i hand mycket riktigt kan se att den inte blev något vidare. Därmed inte sagt att det inte finns ljusglimtar.

Både Idris Elba och Matthew McConaughey är stencoola i rollerna som revolvermannen Roland respektive Mannen i svart. Speciellt McConaughey gör en tolkning av Kings ikoniske skurk som vi inte sett på film tidigare. Med en nästan allsmäktig självklarhet bestraffar han hantlangare som gjort bort sig, men det som gör honom så bra är att han fångat den barnsliga förtjusningen som karaktären har för att skapa till synes slumpmässigt lidande.

Där tar också det som är genuint bra med The Dark Tower slut. Tom Taylor är okej i rollen som Jake, men fina skådespelarinsatser till trots kämpar man emot manuset större delen av tiden. The Dark Tower omfattar i skrivande stund åtta böcker med en komplicerad mytologi och bakgrundshistorik. Eftersom King skrivit på sagan sedan 70-talet kan det nästan vara en överväldigande uppgift att sätta sig in i alla kopplingar till hans andra verk, alla återkommande karaktärer och tematiken. De fyra manusförfattarna sa "vi skiter i det och gör en actionfilm istället". Förvisso följer filmen den första boken ganska troget, men alla saker som inte direkt har att göra med huvudhandlingen har skalats bort. Jag har inga problem med Jakes något nya roll i berättelsen, men däremot har jag stora problem med bristen på bakgrund till exempelvis Rolands karaktär.

Ovanstående vore enkelt att fixa. Till att börja med kanske man inte ska göra filmen 95 minuter lång. Jag hade absolut kunnat tänka mig att den första boken hade kunnat få plats på kanske 150 minuter och då också kunna göra utvikningar och ge förklarande scener. Vad vi fick var istället en formelmässig god vs. ond-historia som inte engagerar nämnvärt. Var är dramat? Var är de svulstiga nästan operettliknande scenerna? Var är alla särdragen?

The Dark Tower är inte en katastrof som film betraktat. Däremot är det en av de värsta adaptioner jag sett på mycket länge. Snälla, gör om, gör rätt.

Betyg: 2 manusförfattare som glömde sin faders ansikte av 5 möjliga

Regi: Natalia Leite

Manus: Leah McKendrick

Medverkande: Francesca Eastwood, Leah McKendrick, Peter Vack mfl.

Produktionsbolag: GTE Productions/Syncretic Entertainment/Villainess Productions

År: 2017

Längd:  95 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB:http://www.imdb.com/title/tt5091530/

Noelle ska börja sista året på sin mastersutbildning i bildkonst, men har kört fast. Allting hon gör ser ut som varianter på vad hon gjort tidigare. När klassens stjärnelev, Luke, bjuder in henne till en fest förväntar sig Noelle en kul och avslappnande kväll bort från studierna. Istället slutar kvällen med att hon blir våldtagen av Luke. Under en konfrontation med honom några dagar senare dör Luke i en olyckshändelse. Noelle får plötsligt inspiration till både sitt mastersarbete och ett sätt att ge igen på de våldtäktsmän som systemet skyddat...

Rape-revenge-genren har varit tämligen avsomnad de senaste 20 åren, vilket är ganska märkligt när man tänker efter. Den katarsis som film kan ge borde ha lett till att i takt med att fler kvinnor vågar berätta om sina upplevelser så borde också genren fått ett uppsving. Det behöver inte vara så komplicerat egentligen. Våldtäktsmän är rövhål, här kommer hämnden. M.F.A hade enkelt kunnat ta den vägen och det hade blivit en thriller i raden som troligen skulle glömts bort inom ett år eller så. Därför är det väldigt spännande att se hur filmen istället tar en mer problematiserande väg samtidigt som den inte gör avkall på genrens grunder. Våldtäktsmännen i M.F.A är inte av fula gubben-varianten, utan består av collegeelever som gått på myten om sin egen storhet och/eller är äckligt priviligerade.

M.F.A låter oss följa en förvandling av huvudkaraktären, Noelle, från ett offer till en aktiv hämnare. Gott så. Vad den också gör är att ta upp det moraliskt tveksamma i Noelles handlingar. Ja, hämnden må vara ljuv, men som filmen visar vet man aldrig vem man skadar i förlängningen. Hämnd är inte en isolerad handling utan kommer påverka andra omkring dig. Leah McKendrick tar upp detta på ett väldigt bra sätt i sitt manus. Framförallt är manuset inte svartvitt utan visar att det faktiskt finns bra killar, men att dessa i regel inte kan sätta sig in i offerrollen på samma sätt som den som blivit utsatt, vilket vi tyvärr vet i nio av tio fall är kvinnor. Det enda som jag skulle vilja att McKendrick utforskade lite mer är just det som höjer filmen över det mesta i genren - det etiska dilemmat med hämnd. Det och ändra titeln. För en icke-amerikan låter titeln som en biografi över en rappare eller dylikt.

Noelles karaktär påminner mig inte så lite om Jessica Jones, vilket är en komplimang. Francesca Eastwood är mycket bra i huvudrollen och pendlar hela tiden mellan brinnande ilska och ifrågasättande av sitt eget handlande. Även manusförfattaren Leah McKendrick gör en mycket bra roll som Noelles rumskompis Skye.

M.F.A är en väldigt drabbande och bra film. Jag vill dock ge ett varnings ord om att den innehåller rejält med grafiska våldtäktsscener och därför alldeles säkert kan fungera som trigger. I övrigt är det en viktig film om ett viktigt ämne som du bör se.

Betyg: 4+ kreativa konstprojekt av 5 möjliga

Regi: Jon Watts

Manus: Jonathan Goldstein/Jon Watts/John Francis Daley mfl.

Medverkande: Tom Holland, Michael Keaton, Robert Downey Jr. mfl.

Produktionsbolag: Marvel Studios & Pascal Pictures

År: 2017

Längd:  133 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2250912/

Några månader efter händelserna i Captain America: Civil War (2016) börjar Peter Parker bli otålig när han väntar på att han ska få nästa uppdrag av Tony Stark. Istället för action fylls hans dagar av high school samt hans kvällar av tämligen händelselösa patruller runt staden. Detta ändras i en handvänding då han kommer en vapenliga med lite väl avancerad arsenal på spåren - vapen som uppenbart är baserade på utomjordisk teknologi.

I min recension av Captain America: Civil War skrev jag att det var lite för tidigt att uttala sig om Tom Hollands insats som Spider-Man. Efter hans första solofilm som nätkastaren måste jag tyvärr säga att det inte riktigt håller. Holland må vara 19 år fyllda, men han ser inte en dag äldre ut än de 14 han ska spela. Jag kan inte ta en icke-byxmyndig Spider-Man på allvar. Tyvärr.

Jag är ganska trött på Marvels envishet att skicka Spider-Man tillbaka till high school hela tiden. En av anledningarna till att jag gillade Spider-Man i serietidningarna var att han hade en tydlig progression som karaktär. Homecoming är ytterligare en variant av tonårsangst-Spider-Man och det är lite väl mycket high school-film över det här. Med alla referenser till John Hughes-filmer är det inte direkt något man smyger med heller. Holland fastnar tyvärr mitt i det här och hans tolkning kanske har mer med sättet karaktären är skriven på än avsaknad av talang.

Den som däremot verkar ha hur kul som helst är Michael "Birdman" Keaton som spänt på sig vingarna igen, denna gång som en av Spider-Mans första gissel, Vulture. Vulture har länge varit i ropet som skurk i en Spider-Man-film och jag måste säga att man lyckats ta en tämligen menlös karaktär och gjort honom hotfull. Det är mycket Keatons förtjänst och han visar återigen att han kan ta vilken roll som helst och göra den till sin egen.

Det som stör med Homecoming förutom det jag skrev innan är istället manuset i stort. När man inte behöver köra hela bakgrundshistorien och således har omkring en halvtimme extra att lägga på karaktärsutveckling bör man göra detta. Istället är Homecoming 133 minuter av så välbekant stoff att det är svårt att hålla sig engagerad. Här finns en del roliga scener, en Keaton i högform och tillräckligt många detaljer för det ändå ska bli en trea i betyg. Slutet lovar dock gott och mer. 

Betyg: 3 halvdana spindlar av 5 möjliga

FFF 2017 Dag 10: The End Of An Era

Nu känns det lite tomt igen. Efter tio dagar med sjukt bra film, lite sisådär film, fantastiska människor och alldeles för lite sömn är Fantastisk Filmfestival över för den här gången. Det som känns lite extra tomt är att det var festivalgeneral Barranders sista kväll som bas för tillställningen. Johan Barrander var den förste som plockade upp mig till pressbevakningsnivå och för det är jag väldigt tacksam. Med en passion för film som jag känner igen mig själv i och en arbetskapacitet som är bland det sjukaste jag sett har Barrander jobbat ihop imponerande meritlista under sina år på festivalen. Nu går han vidare till att öppna en restaurang specialiserad på ramen och jag är säker på att det kommer gå minst lika bra. Tipsar lite så här helt utan baktankar att Lund behöver fler bra matställen, Malmö har redan så många.

Avslutningsdagen bjöd på en väldigt blandad kompott där jag såg några av festivalens absolut bästa filmer men också den i särklass sämsta. Jag började dagen med att screena kanadensiska Flora (2017) från soffan. Jag gick in med ganska lågt ställda förväntningar (med senaste filmen om onda växter jag såg i åtanke), men insåg snabbt att detta var något helt annat än filmen som sänkte M. Night Shyamalans trovärdighet en gång för alla.

En grupp botaniker ska genomföra sitt examensarbete genom att kartlägga en tidigare i princip orörd del av den amerikanska urskogen. Det enda tidigare försöket att tämja vildmarken kom i form av en by där de boende försvann under mystiska omständigheter. Snart står det klart för teamet att man snubblat in i en uråldrig organisms domäner och prioriteringen ändras från examensarbete till överlevnad.

Flora är ännu ett exempel på hur man kan göra mycket med små medel. Enligt gästande Teresa Marie Doran (kvinnlig huvudroll och en massa ansvarsområden under produktionen) valde man att försätta handlingen till 1929 av flera olika anledningar. Exempelvis hittade man en gammal T-Ford (visserligen från 1931, men men) som man kunde använda sig av och även om det krävde lite arbete med att tillverka tidstypiska kläder råder det inget tvivel om att lägga handlingen till skogsmiljö i en tid då det inte fanns GPS eller mobiltelefoner gör isolationen mer påtaglig. Produktionsmässigt sett är alltså Flora utsökt, med en viss brasklapp för användandet av väldigt tydlig digitalkamera. Det ger å ena sidan filmen en väldigt skarp kontrast, men å andra sidan tog det samma mig ur berättandet då och då. Ett filter kanske hade varit på sin plats.

Manuset är vad som höjer Flora över merparten av filmer där unga vuxna ignorerar min kardinalregel och går för att dö i skogen. Med en imponerande research och ett vetenskapligt tillvägagångssätt hos karaktärerna lyckas filmen med att skapa en obehaglig situation som bara förstärks i och med att skogen är helt tyst. Man har helt enkelt redigerat bort all fågelsång och andra ljud och miljön känns märkligt steril. Det ger en suggestiv känsla som fungerar väldigt bra, något som förhöjs i och med att man förstår att filmens scenario har hänt på riktigt, om än i mycket mindre skala.

Med ett bra manus, produktionsdesign och soundtrack lyckades Flora hålla mitt intresse in i mål. Skådespelarinsatserna är lite skakiga här och där och filmen kunde gott kortats ner lite, men ändå ytterligare en imponerande independentfilm producerad för mycket små medel. Betyg: 4 svampar du inte vill bo i av 5 möjliga

Kvällens första film på duk för mig, filippinska Saving Sally (2016), höll på att bli ett antiklimax då den lite otippat blev festivalens enda utsålda visning. Jag lyckades knipa sista platsen till sist och blev totalt knockad av vad jag trodde skulle bli en sockersöt asiatisk romcom.

Marty är en aspirerande serietecknare som går sista året på gymnasiet. Hans bästa vän, Sally, är skolans tekniska underbarn och hans stora kärlek. Det är bara det att Sallys fosterfamilj inte vill att hon ska träffa några pojkar överhuvudtaget och Marty är för osäker på sig själv för att agera. Än värre blir det när Sally berättar att hon skaffat en hemlig pojkvän, den tio år äldre klubbägaren Nick. Marty hamnar precis där han inte velat hamna - i ett triangeldrama där han måste hjälpa Sally att få träffa sin slemmige pojkvän.

Okej, ovanstående kanske låter ganska sockersött och som en typisk tonårsromansfilm, men Saving Sally ligger väldigt nära mästaren i genren, John Hughes, i form av innehåll. Den som har läst bloggen ett tag vet att jag är väldigt svag för John Hughes filmer i allmänhet. Dock har Saving Sally inte bara en bekant form utan även en mycket säregen stilism. Filmens bakgrunder är samtliga tecknade och Marty ser många av filmens karaktärer så som han skulle tecknat dem i sina serier. Oftare än inte är detta som monster. Det är svårt att beskriva stilen i ord så kolla upp en trailer! Den gör att filmen får en helt egen känsla och jag kan inte komma på jag sett något liknande förr. Möjligtvis kan man jämföra stilismen i viss mån till Scott Pilgrim vs. The World (2010), men mycket mer utstuderad.

En romcom är dock aldrig starkare än kemin mellan huvudrollsinnehavarna och även här träffar Saving Sally mitt i prick. Enzo Marcos är bra som Marty, men Rhian Ramos är en fullkomlig uppenbarelse som Sally. Hon har en utstrålning som kan smälta även det mest cyniska av hjärtan med sin kombination av tuffhet, melankoli, intelligens och utseende. Jag utmanar alla heterosexuella män (och lesbiska kvinnor) att inte bli störtkär i henne från första scenen.

Saving Sally var festivalens stora överraskning och det är det som är så kul med just festivaler. Var annars hade jag blivit totalt förälskad i en filippinsk high school-film? Betyg: 5 seriereferenser av 5 möjliga

Efter en talkshow med retrospekt över festivalgeneral Barranders avslutningsshower genom åren och samtal med teamet bakom Schneeflöckchen (2017) och tidigare nämnda Teresa Marie Doran från Flora var det dags för juryn att tillkännage vinnarna av Méliès d'Argent för Lund. För en gångs skull blev jag inte besviken. De nominerade filmerna var (mitt betyg inom parentes):

1. Bakerman (Danmark, 5)

2. Schneeflöckchen (Tyskland, 5)

3. Into The Forest (Frankrike/Sverige, 4)

4. Crone Wood (Irland, 4-)

5. Habit (Storbritannien, 4-)

6. 47 Meters Down (Storbritannien/USA, 3)

7. Juleblod (Norge, 0)

Som ni ser har det varit ett fantastiskt bra år när det gäller de Méliès-nominerade filmerna... förutom Juleblod (2017) som vi kommer till. Jag hade varit nöjd med vilken som helst från plats 1 - 5 och var således glad när tyska independentmiraklet Schneeflöckchen kammade hem priset. Mycket välförtjänt och en seger för hårt och dedikerat arbete. När dessutom min favoritkortfilm, Dreamlife (2017), tog hem priset för bästa kortfilm har jag inget att klaga på. Överlag var årets startfält bland de nominerade filmerna jämnare än på många år och programgruppen kan klappa sig själva på axeln. Sen var det Juleblod...

Att dela ut priset som en film är nominerad till innan man screenar filmen ifråga borde vara en föraning om att vad man kommer se kommer suga. Att säga att Juleblod suger är dock en förolämpning till andra saker som suger - havet, dräneringsslangar och akvariepumpar får ursäkta. Den som läst bloggen ett tag vet att slashers är en av mina svaga punkter. Jag älskar formeln, de överdrivna stereotyperna och de karismatiska ondingarna. Juleblod har inget av detta.

En mördare besatt av julen har ihjäl diverse människor han bedömt som "elaka". Efter ett antal blodiga jular grips han och döms till livstids fängelse. Några år senare rymmer han och... ja, ni fattar. Det är Halloween (1978) utan talang och innovation. Slashers behöver inte vara innovativa, tvärtom ligger mycket av deras charm i upprepningarna. När man gör en slasher 2017 med så här lama dödsscener, ofrivilligt roliga skådespelarinsatser och ett manus som på flera ställen säger emot sig själv (exempel: "Vi har inte hittat någon koppling till personerna på listan. Det enda de har gemensamt är att de varit omskrivna i media i samband med brottsmål") vet jag inte vad jag ska tänka. Om jag kunnat göra det bättre själv? Jag har gjort det bättre själv i den urusla Ha ha ha, you're dead! som filmades med skakig VHS-kamera i högstadiet. Den hade bättre specialeffekter om inget annat. Juleblod var festivalens sämsta film, alla kategorier, och en stark kandidat till årets sämsta rulle. Undvik! Betyg: 0 katastrofer till film av 5 möjliga.

Festivalen slutade dock i dur. Efter att Barrander blivit slammad genom ett "bord" av wrestlaren Harley Rage screenades den sjukt roliga mockumentary-filmen Top Knot Detective (2017). Här får vi följa en tillbakablick på 90-talsserien med samma namn och framförallt dess "stjärna", Takashi Takamoto. Takamoto är lite av Japans svar på Ed Wood när det kommer till samurajfilm och tv och regissörerna och tillika manusförfattarna Aaron McCann & Dominic Pearce har gjort en kärleksfull hyllning med allt som finns att älska med galen japansk media. Jag tänker inte säga mer än så. Se Top Knot Detective utan att leta upp bilder eller läsa annat om den. Jag skrattade så jag grät emellanåt. Betyg: 5 DEDUCTIVE REASONINGS av 5 möjliga.

Slutligen ska årets Skitfint pris delas ut. Jag väntar fortfarande på att någon ska ta emot det. Kategorierna är de vanliga:

Best Short Film: Dreamlife
Best Visual Effects: Saving Sally
Best Use Of Original Song Or Cover: N/A (nothing stood out this year)
Best Original Score: Death On Scenic Drive
Best Art Direction: Saving Sally
Best Editing: Top Knot Detective
Best Cinematography: Saving Sally
Best Adapted Screenplay: Habit (from the novel "Habit" by Stephen McGeagh, adapted by Simeon Halligan)
Best Original Screenplay: Bakerman (David Noel Bourke)
Best Directing: Bakerman (David Noel Bourke)
Best Supporting Actress: Bakerman (Siir Tilif)
Best Leading Actress: Saving Sally (Rhian Ramos)
Best Supporting Actor: Schneeflöckchen(David Gant)
Best Leading Actor: Bakerman (Mikkel Valdsholt)

Best Picture: Bakerman

Med det stänger vi bevakningen av Fantastisk Filmfestival 2017. Vi kör vidare mot nästa år! It's been grand!

FFF 2017 Dag 9: Das ist Berlin

Festivalens näst sista dag bjöd på den i särsklass största delegation från en film jag sett i år. Tyska Schneeflökchen (2017) hade ett crew som i princip invaderade Kino, men jag förstår dem - att ha spenderat närmre fyra år med att spela in en film främst på helgerna måste ge ett rejält band till sin skapelse. Schneeflökchen lyckas också inte bara med att vara en imponerande independentfilm rent produktionsmässigt utan även en av festivalens absoluta höjdpunkter.

I ett Berlin några år från nu har samhällsstrukturerna börjat fallera totalt. Polis och brandkår har med rädsla för sina liv i stor utsträckning slutat svara på akuta larm och extrema politiska grupperingar börjar ta för sig alltmer. Javid och Tan är två killar med påbrå söderifrån som fått lära sig att skjuta först och snacka sen. När de skjuter fel person får de en hämndlysten kvinna på halsen, men de riktiga märkligheterna börjar när de hittar ett filmmanus med dem själva i rollerna. Ett manus som tycks vara deras liv som de utspelar sig just nu, i realtid. Och det slutar inte lyckligt...

Schneeflöckchen gjordes, enligt regissör Adolfo Kolmerer, som ett försök att komma ifrån den gängse uppfattningen om nutida tysk film som en fabrik för tung och dyster dramafilm. Med ett riktigt smart manus har man verkligen lyckats. Filmen är en genreblandning utan dess like och hämtar mycket inspiration från tidig Quentin Tarantino såväl som Spike Jonze och The Boondock Saints (1999). Den pendlar hela tiden mellan riktigt mörk humor, action och förvånansvärt finstämda scener gällande determinism kontra fri vilja. Kanske allra bäst är David Gant i rollen som Caleb, en man övertygad om att han är Gud och att hans son då per automatik skulle vara Jesus. 

Som ni märker är det här riktigt skruvat och jag älskar varje minut av Schneeflökchen. Det är bara att hoppas på att den blir upplockad av en bra distributör. Det här måste ses nämligen! Betyg: 5 yrkesmördare i tuppmask av 5 möjliga

Ikväll avslutar jag festivalen med att screena kanadensiska Flora hemma (17:00, Kino 2), kollar in den filippinska Saving Sally (19:00, Kino 2) på plats, kollar in talkshowen i Stadshallen 21:00, springer tillbaka till Kino för mordiska norska tomtar i Juleblod (22:45, med förfilmen Krampus, Kino 1) samt ser vad festivalgeneral Barrander har planerat som avslutning innan hans sista film i nämnda roll, japanska Top Knot Detective (00:00, Kino 1)

FFF 2017 Dag 8: It could be witches, some evil witches...

Min Cronenbergskapelse till kropp hindrade mig från att komma iväg till biosalongen igår, men med ett ispack på magen och en katt i sidovagnen (eller vid fötterna i soffan) screenade jag filmerna hemma istället. Det var ganska angenämna bekantskaper, även om de fortfarande inte följer min kardinalregel om att ingenting bra händer i skogen. Båda gårdagens filmer utspelade sig i skogsmiljö. Man tycker att de borde ha lärt sig vid det här laget.

Irländska Crone Wood (2016) låter oss följa andra hälften av en väldigt lång förstadejt mellan Hailey och Danny. Istället för en kyss eller walk of shame bestämmer sig de två för att fortsätta dejten med en campingtur. Valet faller på Haileys uppväxttrakter runt den mytomspunna Crone Wood där det enligt legenden ska ha funnits en grupp häxor. Men det är bara en legend, eller hur?

Jag har ett hatkärleksförhållande till found footage. När det används på rätt sätt kan det verkligen förhöja stämningen i en film, men alltför ofta används det som en gimmick för att dölja ett bristfälligt manus. Crone Wood börjar i den andra kategorin men lyckas arbeta sig upp till den första under filmens speltid. Huvudrollsinnehavarna är bra och har en god kemi, även om jag ibland ville hoppa upp och klappa till Danny för att vara ett sådant klantarsle och då och då även den där creepy snubben/snubban vi alla velat fly en dejt från.

Första halvan är mycket springa runt i skogen och titta efter saker som kanske eller kanske inte rör sig bland träden. Det som räddade mitt intresse var framförallt Elva Trill i rollen som Hailey. Hon spelar skjortan av resterande ensemble och är ett fynd för framtiden! Crone Wood blir mycket mer intressant under sin andra halva då man kommer ifrån skogsspringandet och istället hamnar i en variant av The Wicker Man (1973). Jag har gjort den liknelsen innan under min festivalrapportering, men i Crone Woods fall är det mer än en ytlig produktionsdesignshyllning. Även om filmen tappar lite igen precis mot slutet kan jag absolut rekommendera Crone Wood varmt till folk som gillar genren, gamla religiösa riter och annat intressant. Betyg: 4- fast var är all skogsporr? av 5 möjliga

Kvällens andra film var den kandensiska skräckkomedin Dead Shack (2017). Jag tror det är första gången jag fått en screener som inte är riktigt klar än. Här och där fanns det noteringar om vilka ljud som skulle läggas till, någon etableringsbild saknades och så vidare. Det är intressant i sig, men jag vet inte riktigt om jag kan ge en rättvis bedömning på det rent tekniska gällande en ofärdig produkt. Såvida inte manuset ändrats nämnvärt kan jag dock bedöma historieberättandet... vilket är okej, antar jag.

Jason följer med sin väns familj på en campingtripp ute i de kanadensiska skogarna. Granne med den stugan de ska bo i bor en kvinna som har sin egensinniga hobby att hålla sin zombiefamilj vid "liv" genom att kidnappa intet ont anande män för att göra dem till zombiesnacks. Jason och de andra inser snart att de måste agera för att inte de själva ska stå näst på menyn.

Dead Shack vill väldigt, väldigt gärna vara en skräckfilm från 80-talet och slår ibland knut på sig själv i den ambitionen. Framförallt verkar Stranger Things (2016) vara en brunn de öst inspiration ifrån, vilket blir ett problem. Stranger Things är som bekant själv en 80-talshyllning med starka populärkulturella band. Dead Shack blir i förlängningen en destillerad version av en hyllning. Det funkar sådär. När man väl låter 80-talsnostalgin vara ifred och istället fokuserar på sin egen komedi funkar det bättre. Det är mycket hit or miss, men så brukar det vara med skräckkomedier. Ingen sticker ut nämnvärt i rollistan och det mesta fungerar om än inte på toppnivå. Om du gillar skräckkomedier kan det här vara något att kolla in, men det finns så många bättre filmer inom genren. Betyg: 2+ goda grannar av 5 möjliga.

Ikväll körs ett kortfilmspaket med lite längre kortfilmer 19:00 på Kino 2. Jag tar hand om Cronenbergkroppen och kollar istället in den enligt uppgift totalgalna tyska rullen Snowflake, 21:00 på Kino 1 för att avsluta med talkshow 23:00 på Stadshallen.

FFF 2017 Dag 7: Det händer fortfarande inget bra i skogen

Skitfinkulturs första regel när det gäller skräckfilm har upprepats många gånger här på bloggen, men efter gårdagens Into The Forest (2016) tål den att upprepas igen: Det händer ingenting bra i skogen. Om du bosätter dig i en stuga i de gröna vidderna eller campar så kommer det hända hemskheter. Skogen är en värre mördare än Jason Vorhees (som förvisso bor i skogen) och Freddy Krueger tillsammans. Nu handlar det dessutom om svenska skogar!

Into The Forest är en fransk-svensk samproduktion där vi får följa den åttaårige Tom som tillsammans med storebror Benjamin åker till Sverige för att träffa sin far. Pappan, som i rollistan bara kallas för just Le père, arbetar på ett datorföretag i Stockholm men har uppenbart inte särskilt goda relationer med sina kollegor. När han tar med sönerna på ett besök blir de i princip utkastade, men inte förrän Tom har sett en ohyggligt vanställd man på en av byggets toaletter. Pappan beslutar sig för att han och sönerna ska upp till en stuga i Dalsland och uppträder mycket märkligt. Vad som är än märkligare är att den vanställde mannen som Tom såg på toaletten verkar följa efter dem...

Sedan mitten på 00-talet ungefär har fransmännen visat att de är det mest intressanta skräcklandet i Europa. Ja, det kommer mycket skräp i genren från Frankrike också, men de guldklimpar de producerar blir ofta så bra som de är på grund av att man vågar ta ut svängarna och leka med förväntningar och genre. Into The Forest är kanske inte den mest utflippade film jag sett bland fransk skräck de senaste åren, men med ett mysteriebyggande och subtilitet väcker den ändå mycket tankar. Framförallt är det en väldigt bra film.

Trion med sönerna och pappan spelas alla väl, men speciellt är det Jérémie Elkaïm i rollen som den sistnämnda som skiner. Han pendlar mellan att verka fullständigt normal och sjukt obehaglig. Samtidigt är det inte som han är "ond" utan han är uppenbart plågad över saker och ting. Han gör saker som verkar fullkomligt logiska utifrån hans eget sätt att se på saker.

Det fina skådespelet ackompanjeras av ett mycket vackert foto över skogarna och ett effektivt användande av ljus och mörker. Med en långsam och smygande uppbyggnad som bara förstärks av den skickliga klippningen och regin är Into The Forest bland det bästa jag sett på festivalen i år. Försök få tag i den. Betyg: 4 men en riktig poster kunde de inte uppbringa av 5 möjliga.

Kvällen avslutades sen som sig bör med talkshow på Stadshallen. Igår var undertecknad gäst tillsammans med Charlotte Wiberg, skribent för bland annat FLM och diverse dags- och kvällstidningar. Intervjun blev till mer av ett öppet forum på ämnet vad vi kan göra för att se till att FFF får mer utrymme i media och vilken typ av marknadsföring som behövs. Även om vi inte kom fram till något konkret var det ett trevligt samtal där jag och Wiberg även fick prata om våra bästa festivalminnen och berätta om respektive favoritfilm. Efter att ha grunnat på det i en veckas tid fick jag ge svaret Wild At Heart (1990) med motiveringen att filmerna jag alltid ser om är de där det är mycket av allt. Det ska vara stora känsloyttringar, våld, sex, musik, drama och så vidare. Ingen annan film jag känner till gör detta bättre än Wild At Heart. Man kan alltid diskutera om vilken film som är bäst, men det är en subjektiv sanning och Lynchs våldsamma road movie är min. Dessutom innehåller den ju filmhistoriens bästa kysscen, eller hur, Johan?

Ikväll screenar jag den irländska Crone Wood från soffan (annars 19:00, Kino 2) för att avsluta kvällen med talkshow och kanadensisk skräckkomedi i Dead Shack (Filmstaden, 22:45/23:00).

FFF 2017 Dag 6: Gudarnas dryck

Coffea - samlingsnamn för växter, främst buskar, som producerar kaffebönor som frön. Identifierades för sina egenskaper i Yemen på 1500-talet och spreds därefter över hela den kända världen. Idag kommer cirka 45 % av världens kaffe från Brasilien och angränsande länder. Är även känt som den enda anledningen till att Sveriges kommuner, landsting och skolor fungerar och lugnar ner recensenters nerver och stressnivå. En Skitfinkulturrecensent utan kaffe är en ledsen och irriterad recensent. Värt att notera för bolag och folk som skickar mig recensionsexemplar. Om ni mutar mig med kaffe kanske jag inte letar lika noga efter fel på era produkter. Bara en tanke.

Igår var det filmvisning på Lunds bästa kafé, Love Coffee på Klostergatan. Love Coffee är ett ställe jag åker förbi dagligen, men aldrig varit inne på. Det kommer ändras efter gårdagens besök. Jag lärde mig uppskatta kaffe som gymnasieelev i Lund i slutet på 90-talet. Skillnaden mellan då och nu är att det då fanns en uppsjö riktigt bra ställen för att få sin koffeinfix. Allt eftersom åren gått har de unika ställena försvunnit till förmån för själlösa kedjor som Espresso House vars kaffe smakar som tjära filtrerat genom en svettig strumpa. Love Coffee kan kaffe och om du vill dricka något som faktiskt är gott och inte bara passerbart kan jag varmt rekommendera ett besök dit.

Visningen ifråga var av Jim Jarmuschs Coffee & Cigarettes (2003). Den har jag pratat om tidigare, så jag tänker nöja mig med att konstatera att den var lika bra den här gången. Om du gillar smalhumoristisk film med imponerande rollistor har du troligen redan sett den. Om inte bör du göra det så fort du kan.

Ikväll skippar jag kortfilmspasset med animerade filmer (19:00, Kino 2) för att ta tag i den ständigt växande pappershögen på mitt skrivbord. Sen går jag vilse Into The Woods (21:00, Kino 1) för att avsluta kvällen som gäst på talkshowen (23:00, Stadshallen). Kom och hör om min favoritfilm och lite om min inställning till mediebevakningen av filmbranschen i stort.