Oscarsgalan 2017: Trio 3: Land Of Mine, Tanna, Fire At Sea

 

Den här posten var till en början tänkt att avhandla de tre kvarvarande filmerna nominerade till bästa utländska film. Det visade sig tyvärr att den iranska The Salesman (2016) bara hade fått textning de första 80 minuterna på min kopia. Således utgår denna film från Oscarsbevakningen. Det är tråkigt, inte minst eftersom den ligger bra till för att vinna. Om du hade frågat mig för några veckor sedan skulle jag sagt att den inte hade haft en suck i slutstriden. Sedan dess har Trumps diverse politiska utspel gett filmen rejält med draghjälp och det kan mycket väl fälla avgörandet i en för i år mycket oviss kategori. I sådana fall kommer klagomål höjas om att galan blivit för politisk. Galan har alltid varit politisk. Det är du som blivit äldre och klok nog att se fler beröringspunkter med verkligheten.

 

Modern politik åsido fokuserar Danmarks bidrag till bästa utländska film, Land Of Mine (Under sandet), på ett kapitel i dansk historia de troligen helst vill glömma. Just därför är det viktigt att berätta om händelserna efter den tyska ockupationen av Danmark som slutade i maj 1945. Den danska västkusten hade långt många fler landminor än resterande ockuperade kustremsor. För att rensa upp de närmre 2,2 miljoner minorna tvångsrekryterades tyska soldater till arbetet. I många fall rörde det sig inte om härdade veteraner utan om de ibland knappt tonåriga pojkar som blev Hitlers sista desperata halmstrå till arméförstärkningar. Det här är historien om en av dessa grupper.

 

Martin Zandvliet har skrivit och regisserat en av de mest gripande filmer om andra världskriget jag sett på mycket länge. Dels är det inte många filmer som utmålar de allierade segermakterna som dehumaniserande svin och dels är det som sagt en skamlig historia som inte får glömmas. Roland Møller är lysande i rollen som sergeant Carl Rasmussen som är pojkarnas danska befäl. Han slits mellan att följa order och att se pojkarna som människor, men det blir aldrig de stora gesterna han gör det med.

 

Samtliga ungdomsskådespelare är bra de med, men det som framförallt är drabbande är den suspens som Zandvliet bygger upp. I de flesta filmer där landminor figurerar kan man räkna ut exakt när det kommer smälla. Så är det inte i Land Of Mine. Flertalet gånger under filmen kom explosionerna som totala överraskningar och därmed blev de också väldigt effektiva för mig som tittare. Land Of Mine tvingar fram en spänning som den sedan inte släpper. Det är ett lysande stycke film som befäster Danmarks dominanta position som det främsta filmlandet i Norden. Betyg: 4+ strandremsor av 5 möjliga.

 

 

Från Danmark är steget väldigt långt till den australiensisk-vanuatuanska samproduktionen Tanna. Två stammar på ön Tanna har varit i konflikt med varandra så länge de kan minnas. Efter att den ena stammens medicinman blir överfallen och dödad stundar krig. Man lyckas dock komma till en kompromiss. Ett giftermål stammarna emellan ska förhindra mer blodspillan. När kvinnan som ska bli bortgift, Wawa, istället förälskar sig i en man i sin egen stam uppstår således problem som kan få ödesdigra konsekvenser.

 

I och med Tanna kan jag kryssa av Vanuatu som blankt land på min filmkarta. Det är en mycket naturskön ö i Stilla Havet som jag främst kände till sedan innan på grund av deras legendariskt dåliga fotbollslandslag. Och ja, Tanna är vackert filmad med en nästintill dokumentär känsla. Det är dock också det bästa med filmen. Manuset är en variant på den klassiska sagan om förbjuden kärlek som vi sett tusentals gånger förr. Att den är satt på en vacker ö istället för exempelvis i Verona gör den inte särskilt nydanande. Detta i kombination med att skådespelarna, alla glada amatörer, i regel inte kan spela alls gör Tanna till en besvikelse och tog en nomination från den fantastiska Elle (2016). Betyg: 2- springa fort som fan genom regnskogen-filmer av 5 möjliga.

 

 

 

Fire At Seaär den sista av de nominerade långfilmsdokumentärerna jag fått tag i. Den italienska ön Lampedusa har sedan länge varit en av de främsta anhalterna för folk som flyr över Medelhavet. Gianfranco Rosi har följt det dagliga livet på ön.

 

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om Fire At Sea. Det är en långsamt berättad betraktelse över ett litet samhälle som tar emot enorma mängder flyktingar. Problemet är att vi knappt får lära känna någon av de flyende. De blir en ansiktslös massa. Jag skulle mycket hellre ha sett att man fokuserade på en eller några familjer så att vi hade kunnat få deras historier. Om man jämför med det desperata berättandet i några av de dokumentärer i kortfilmsklassen som berättar om samma ämne är det här tyvärr inte särskilt bra. Det finns ingen riktig röd tråd att ta fasta på och människoödena skildras av och till ganska klumpigt. Avsaknaden av kontext är också ett problem. Det är inte "bara" flyktingkrisen i Syrien det handlar om utan Lampedusa får ta emot asylsökande från en mängd länder. Således är behovet av kontext stort. Den klart svagaste nominerade i dokumentärklassen. Betyg: 2 fast jag blev sugen på pasta av 5 möjliga.

 

Regi: Theodore Melfi

Manus: Allison Schroeder & Theodore Melfi (baserat på Margot Lee Shetterlys roman)

Medverkande: Taraji P. Henson, Octavia Spencer, Janelle Monáe mfl.

Produktionsbolag: Levantine Films/Chernin Entertainment/Fox 2000 Pictures

År: 2016

Längd: 127 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Btl.

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt4846340/

 

När NASA hamnar efter i rymdkapplöpningen mot Sovjetunionen får tre briljanta unga matematiker chansen att visa framfötterna. Det blir en utmaning för Dorothy Vaughan, Mary Jackson och Katherine Johnson som inte bara måste slå sig in i en totalt mansdominerad värld utan också kämpa för att de ska få chansen trots att de råkar afroamerikaner.

 

Hidden Figures är verkligen en högtidsstund för mig. Jag är väldigt intresserad av rymdutforskning i allmänhet och att få detta kombinerat med en historia om kunskapens makt är både underhållande och inspirerande. Vaughan, Jackson och Johnson bekräftade den gamla devisen om att du är tillräckligt bra på något så kan du också göra dig oumbärlig.

 

Trion i huvudrollerna, Taraji P. Henson, Octavia Spencer och Janelle Monáe är samtliga bra, men jag väljer hellre Henson framför akademins nominerade i Spencer. Henson har dels en större roll och uppvisar en större utveckling i sitt spel än Spencer. Nåja, båda är mycket bra. Monáe kommer lite på efterkälken med sin roll, men det är också för att hon inte riktigt har lika mycket att arbeta med som de två andra. Bland de andra rollerna märks en förvånansvärt bra Kevin Costner och Jim Parsons som den styvnackat ambitiöse kontorschefen. Även Mahershala Ali är med på ett hörn och befäster att han hade ett riktigt bra 2016.

 

Jag har dock stora problem med användandet av musik i den här filmen. Det är en salig blandning mellan tidstypiskt och "hipp" modern musik. Det skär sig rejält emellanåt. Jag hade också gärna sett att man trimmade manuset lite. Som så mycket annat nominerat till Oscars i år är Hidden Figures något för lång. Ungefär 20 minuter hade med lätthet kunnat skäras bort och ändå kunnat berätta alla viktiga aspekter i historien.

 

Hidden Figures rekommenderas dock till alla som är intresserade av rymdfärder eller amerikansk historia. Det här är helt enkelt en mycket bra film utan att vara lysande. Gott så!

 

Betyg: 4 badrumslopp av 5 möjliga

 

Regi:  Stephen Frears

Manus: Nicholas Martin

Medverkande: Meryl Streep, Hugh Grant, Simon Helberg mfl.

Produktionsbolag: Qwerty Films/Pathé Pictures International/BBC Films

År: 2016

Längd: 111 min

Land: Storbritannien

Svensk åldersgräns: Btl.

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt4136084/

 

Den rika arvtagerskan Florence Foster Jenkins drömde i sin ungdom om att bli konsertpianist. Dessvärre satte en handskada stopp för drömmen, men kärleken till musiken levde kvar. Florence ger utsålda konserter för stående ovationer New York runt som operasopran. Det är bara det att Florence inte ens kan träffa en ton rätt. Skyddad av sin nye make inser Florence inte att hon är en värdelös sångerska - och hon vill fylla allt större konsertsalar...

 

Den sanna historien om Florence Foster Jenkins är bara så bisarr att det förr eller senare skulle komma en film baserad på hennes liv. Till allra största del tar den också de verkliga händelserna och låter dem tala för sig själva. Florence liv var ett bevis på att pengar kan köpa allt utom talang. De kan dock köpa dig inbillad talang.

 

Meryl Streep fick sin 20:e Oscarsnominering med den här filmen och även om inte alla nomineringar har varit helt välförtjänta skulle jag säga att det är det den här gången. Att låtsassjunga falskt kan vem som helst göra, men det fantastiska med Streeps uppträdanden i filmen är att det ibland nästan är bra, för att i nästa sekund bli så surt som en not bara kan bli. Jag har tämligen gott gehör och vissa scener i filmen var direkt plågsamma att lyssna på. Tack och lov var det på ett underhållande sätt.

 

Även Simon Helberg, främst känd från The Big Bang Theory (2007), gör en bra roll som Florence pianist Cosmé McMoon och visar här att han absolut kan spela annat än sin paradroll från nämnda tv-serie. Tyvärr är också Hugh Grant med. Bara jag skrev hans namn nu så undslapp jag mig en suck jag inte kunde stoppa. Jag avskyr Grants skådespel. Han har alltid ett självgott flin och stammar fram sina repliker. Han lyckas dock klara sig relativt bra i den här filmen. Han stör åtminstone inte.

 

Det som sänker Florence Foster Jenkins för mig är det låga tempot. Det finns ingen anledning att den här filmen ska vara 111 minuter lång. Klipp bort 20 minuter och du har en helt okej film. Nu blir det mest långdraget på sina ställen. Vi fattar, hon sjunger dåligt, okej? Ett gäng scener funkar bra, men som helhet är det en film som kommer vara bortglömd om några månader. Är du ett fanatiskt Meryl Streep-fan kan det vara värt att kolla in.

 

Betyg: 2+ falska toner av 5 möjliga

 

Oscarsgalan 2017: Kortfilmer, animerade och live action

 

Den enda gången om året jag använder Itunes är när tjänsten släpper de nominerade kortfilmerna till försäljning omkring en vecka innan galan går av stapeln. Det finns en anledning till att jag bara använder Itunes en gång per år - ett klumpigare och mer tungrott program för film får man leta efter! Det skulle jag bli plågsamt varse om igår. Jag hade köpt ett paket med de nominerade spelfilmerna som alla utom en kom från länder vars språk jag inte talar. Det vore i vanliga fall bara kul, men utan engelsk text kan det bli lite svårt. Hittade till sist tysk text i inställningarna, vilket jag klarade mig på, men seriöst, Apple, ni säljer ett internationellt paket utan engelsk textning?

 

Hur som helst, de nominerade live action-kortfilmerna var i regel bättre än sina animerade motsvarigheter i år. Den danska Silent Nights (2016) var något svagare än sina medtävlanden, men annars var det höga betyg rakt igenom. Mina två favoriter var den spanska Timecode (2016) samt den schweiziska La Femme Et Le TSV (2016). 

 

Den förstnämnda handlar om hur två vakter i ett stort parkeringskomplex började skicka "meddelande" till varandra under sina respektive skift. Jag vill inte avslöja vad meddelandena består av, men det är en ytterst underhållande kvart som väntar tittaren.

 

Den sistnämnda handlar om hur en ensam kvinna boendes vid en liten järnvägsknut varje morgon vinkar till det passerande tåget med en schweizisk flagga. En dag får hon ett brev från lokföraren och de båda inleder en brevväxling. En mycket söt film med både värme och humor!

 

Tyvärr kommer troligen inte någon av dessa vinna. Den franska Ennemis Intéieurs (2016) tippas som vinnare i klassen. Det är en spännande historia om hur en fransk tjänsteman börjar en Kafkalik utredning mot en man som söker medborgarskap i landet. Filmen är förvisso bra, men efter den inledande spänningen tappar den något i fokus mot slutet. På intet sätt en dålig film, men båda ovanstående är klart bättre.

 

De animerade kortfilmerna var som sagt i regel svagare än sina live action-kollegor. Den enda som egentligen imponerade var den kanadensisk-engelska Pear Cider & Cigarettes (2016). Det är en brutalt ärlig skildring av hur en man försöker få en barndomskamrat att sluta dricka när han väntar på en levertransplantation. En distinkt visuell stil och en imponerande berättarteknik gör Pear Cider & Cigarettes till den enda värdiga vinnaren i klassen enligt mig.

 

Som vanligt lär det priset dock gå till Disney Pixar. Deras Piper (2016) har förvisso en söt liten fågel i huvudrollen, men i jämförelse med Pear Cider känns den verkligen bagatellartad. I och med den extrema distributionsfördel som Disney Pixar har jämfört med independentfilmskapare är det här mer en fråga om hur många som sett den istället för konstnärlig kvalitet. Tråkigt.

   

Oscarsgalan 2017: Trio 2: The Red Turtle, Kubo & The Two Strings, Doctor Strange

Japanska Studio Ghibli har stått för några av de främsta animerade filmerna genom tiderna. I The Red Turtle har de gett sig i lag med ett gäng franska producenter för att adaptera av en gammal japansk legend. Dessvärre är The Red Turtle, precis som Ghiblis senaste alster, bara en skugga av studions forna storhet.

Handlingen kretsar kring en man strandad på en öde ö. En dag, när han gör ett försök att lämna ön på en egenbyggd flotte, slås hans skapelse i sönder av en röd sköldpadda. Frustrerad vänder mannen sköldpaddan på rygg när den går i land. Efter några dagar ångrar han sig och vill vända sköldpaddan rätt igen. Det är dock för sent. Sköldpaddan är död... men i skalet finns istället en vacker kvinna.

The Red Turtle ser förvisso helt fantastisk ut. De estetiska valen kombinerar traditionell japansk med fransk-belgisk design på ett mycket vackert sätt. Miljöerna, med Ghiblis sedvanliga naturromantiska touch, är filmens absoluta höjdpunkt. Sen är det tyvärr det där med manuset. The Red Turtle hade troligen passat alldeles ypperligt som kortfilm, men filmens 80 minuter långa speltid blir efter ett tag ett ok som drar ner den. Tempot är långsamt utan att mycket av konsekvens egentligen händer. Man hade kunnat tro att detta beror på den totala avsaknaden av dialog, men jag har sett andra exempel där detta har lyckats mer än väl. The Red Turtle blir inte mycket mer än en vacker rörlig bild att titta på. Betyg: 2 skalkvinnor av 5 möjliga

 

 

Jag hade helt missat att Kubo & The Two Strings faktiskt var nominerad till två Oscars och inte bara en. Den borde således ha haft sin egen recension utifrån det regelverk jag ställde upp för mig själv, men nu var det lite sent att ändra i mitt schema. Hur som helst var Kubo en mycket trevligare animerad bekantskap än sköldpaddan där uppe.

Den som känner mig vet att jag är mycket svag för stop-motion. Jag gillar det till den milda grad att jag just nu håller ett kursmoment i det på gymnasienivå. Därför vet jag också vilken monumental teknisk utmaning det måste ha varit att göra den här filmen. Omkring 145 000 fotografier har satts ihop för att med hjälp av 3D-rendering göra den mjukaste stop-motion jag sett. Kubo är helt enkelt fruktansvärt tekniskt imponerande. Det skulle dock inte vara tillräckligt om inte historien var bra. Det är den.

Precis som The Red Turtle tar Kubo avstamp i gamla japanska legender. Skillnaden är att den sistnämnda inte försöker återberätta en specifik legend utan väver in element från flertalet för att skapa något eget. Kubo handlar om hur titelkaraktären måste strida mot merparten av sin familj under sitt uppdrag att hitta en legendarisk rustning och svärd. Med vapnen ska Kubo kunna besegra den onde Månkungen och hans anhang. Givetvis blir det ingen lätt strapats.

Utöver det tekniska slitgörat som ligger bakom Kubo fungerar historien väldigt väl. Manusförfattarna Marc Heimes och Chris Butler har verkligen gjort sin research och inkluderar allt från Obon-festivalen till diverse mytiska varelser i sin berättelse. Kubo är i mångt om mycket en perfekt äventyrsberättelse för barn. Den skriver inte dem på näsan utan behandlar svår tematik på ett öppet och ärligt sätt. Lojalitet och familjeband prövas och diskuteras samtidigt som det är full fart i berättandet. Dessutom är jag väldigt svag för musik spelad på shamisen. Betyg: 4 magiska origamipapper av 5 möjliga

Trots att jag har ett smärre Marvel-bibliotek i källaren har jag dragit mig för att se Doctor Strange. Karaktären har aldrig intresserat mig nämnvärt och filmen kom under en period förra året då det var väldigt mycket mer intressanta saker på bioduken. Hur som helst blev jag ganska positivt överraskad av filmen.

Doktor Stephen Strange är en lysande hjärnkirurg som tvingas ge upp sitt kall när han får sina händer nervskadade i en bilolycka. Efter att ha provat alla terapiformer han kan tänka på griper han efter ett sista halmstrå och beger sig till Nepal för att möta upp med en mystisk guru. Det blir Stephens inträdesbiljett till ett mystiskt sällskap som kombinerar vetenskap med vad de kallar för magi. Allt är dock inte som det verkar vara. En utbrytargrupp som vill störta sällskapet kan vara nära att lyckas.

Benedict Cumberbatch gör med den här filmen sin entré i MCU (Marvel Cinematic Universe). Cumberbatch är en erkänt duktig skådespelare och gör mycket bra ifrån sig även här. Hans tunga scener ligger dock i filmens första halva, vilket också är den klart bästa. När filmen fokuserar mer på magi och dimensionshoppande blir det till sist lite för mycket. I ett försök att förankra detta lite fastare i vår verklighet har vetenskapen fått större betydelse här än i serieförlagan. Jag gillar greppet. Det blir en bra syntes mellan tro och vetenskap som känns fräsch.

Det som inte känns särskilt fräscht är manuset. Efter en lovande början blir det superhjältefilm 1A. Det är okej, jag gillar superhjältefilm, men det känns som man hade kunnat berätta lite mer och/eller annorlunda. Det som ändå höjer den här filmen över gemene trikårulle är specialeffekterna. De är helt fantastiska med sitt vridande och vändande på dimensioner och naturkrafter. I en rättvis värld hade den vunnit Oscarn för specialeffekter. Det kommer den dock inte göra. Vem vinner? Se min tipsrad på söndag!

Doctor Strange är bra för vad den är och är ytterst tekniskt kompetent. Gott så. Jag ser fram emot den oundvikliga uppföljaren med tillförsikt. Betyg: 3+ skalliga Tilda Swintons av 5 möjliga.

 

 

Oscarsgalan 2017: Veckans uppdatering av listan

 

 

 

Best Motion Picture

Arrival

Fences

Hacksaw Ridge

Hell Or High Water

Hidden Figures

La La Land

Lion

Manchester By The Sea

Moonlight

 

 

Best Performance By An Actor In A Leading Role

Casey Affleck (Manchester By The Sea)

Denzel Washington (Fences)
Ryan Gosling (La La Land)
Viggo Mortensen (Captain Fantastic)

Andrew Garfield (Hacksaw Ridge)

Tom Hanks (Sully)

 

 

Best Performance By An Actress In A Leading Role

Emma Stone (La La Land)

Natalie Portman (Jackie)

Meryl Streep (Florence Foster Jenkins)
Isabelle Huppert (Elle)
Ruth Negga (Loving)

 

Best Performance By An Actor In A Supporting Role

Jeff Bridges (Hell Or High Water)

Mahershala Ali (Moonlight)
Dev Patel (Lion)
Michael Shannon (Nocturnal Animals)

Lucas Hedges (Manchester By The Sea)

Best Performance By An Actress In A Supporting Role

Viola Davis (Fences)

Naomie Harris (Moonlight)
Nicole Kidman (Lion)
Octavia Spencer (Hidden Figures)

Michelle Williams (Manchester By The Sea)

 

Best Achievment In Directing

Arrival (Denis Villeneuve)

Hacksaw Ridge (Mel Gibson)
La La Land (Damien Chazelle)
Manchester By The Sea (Kenneth Lonergan)

Moonlight (Barry Jenkins)

Best Original Screenplay

Hell Or High Water

La La Land

The Lobster

Manchester By The Sea

20th Century Women

 

Best Adapted Screenplay

Moonlight

Lion
Hacksaw Ridge
Arrival

Fences

Hidden Figures

 

Best Animated Feature

Kubo & The Two Strings

Moana

The Red Turtle

Zootopia

My Life As Courgette

Best Foreign Language Film

A Man Called Ove  (Sweden)

Land Of Mine (Denmark)
The Salesman (Iran)
Toni Erdmann (Germany)

Tanna (Australia)

Best Cinematography

Arrival

La La Land
Moonlight
Lion

Silence

Best Editing

 

Arrival

Hacksaw Ridge
Hell Or High Water
La La Land

Moonlight

Best Production Design

Arrival

Fantastic Beasts And Where To Find Them
Hail Caesar!
La La Land

Passengers

Best Costume Design

Allied
Florence Foster Jenkins

Fantastic Beasts And Where To Find Them

Jackie

La La Land

Best Makeup & Hairstyling

A Man Called Ove

Star Trek Beyond
Suicide Squad

 

Best Original Score

Jackie

Moonlight

Passengers

La La Land

Lion

Best Original Song

"Audition (The Fools Who Dream)" (La La Land)

"Can't Stop The Feeling" (Trolls)
"City Of Stars" (La La Land)
"How Far I'll Go" (Moana)

"The Empty Chair" (Jim: The James Foley Story)

 

Best Sound Mixing

Arrival

Hacksaw Ridge

La La Land

Rouge One: A Star Wars Story

13 Hours: The Secret Soldiers Of The Benghazi

 

Best Sound Editing

Arrival

Hacksaw Ridge

La La Land

Rouge One: A Star Wars Story

Deepwater Horizon

Best Visual Effects

Rouge One: A Star Wars Story

The Jungle Book

Doctor Strange

Kubo & The Two Strings

Deepwater Horizon

 

Best Documentary, Short

Extremis

Watani: My Homeland

4.1 Miles
Joe's Violin
The White Helmets

 

 

Fire At Sea
I Am Not Your Negro
Life, Animated

O.J.: Made In America

13th

 

Blind Vaysha

Borrowed Time
Pear Cider & Cigarettes

Pearl

Piper

 

Best Short Film, Live Action

 

Ennemis Intérieurs

La Femme Et Le TGV
Silent Nights

Sing

Timecode

 

Regi: Kenneth Lonergan

Manus: Kenneth Lonergan

Medverkande: Casey Affleck, Kyle Chandler, Michelle Williams mfl.

Produktionsbolag: Pearl Street Films/The Media Farm/The Affleck/Middleton Project mfl.

År: 2016

Längd: 137 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt4034228/

 

Lee Chandler är mer eller mindre en enstöring och osynlig i sitt jobb som vaktmästare för ett byggnadskomplex i Boston. En dag nås han av nyheten att hans bror har avlidit av en hjärtattack. Lee återvänder till hemorten Manchester för att ta hand om begravningsbestyren, men blir minst sagt förvånad när hans bror överlämnat förmyndarskapet för sin 16-årige son till honom. Som om inte det vore nog finns det en anledning till att Lee lämnade Manchester. En anledning han helst av allt bara vill glömma.

 

Manchester By The Sea har snackats upp och blivit hypad i många månader nu. Det brukar dessvärre innebära att den inte kan uppfylla förväntningarna särskilt väl. Jag gick in med egentligen noll och ingen kunskap om filmen annat än att den skulle vara ytterst välspelad. Den informationen stämde. Casey Affleck får här sitt stora genombrott och spelar skjortan av en i övrigt också mycket bra ensemble. Den ende som kan mäta sig med Affleck är Kyle Chandler som Afflecks brorson, Patrick. Dessa två är mina absoluta favoriter till att plocka hem de manliga skådespelarpriserna.  Michelle Williams åkte med lite på ett bananskal i nomineringarna. Hon är bra, men inte så bra, vilket verkar vara lite av hennes förbannelse. Inte heller i sin fjärde nominering bör det bli något pris.

 

Kenneth Lonergan står för en makalös comeback som regissör i och med den här filmen. Han har inte gjort något noterbart sedan 2002 års Gangs Of New York, vilken han skrev manuset till. Lonergan har ett öga för både briljant skådespel och att låta scenerna ta sin tid. Det jag kanske uppskattade mest av allt är dock hans sätt att se abdurda små detaljer mitt i den sorg som karaktärerna befinner sig i. Exempelvis krånglar en ambulansbår vid absolut fel tidpunkt och man kan inte låta bli att dra på mungiporna samtidigt som scenen i sig är så hemsk som den kan bli. Briljant!

 

Lonergan lyckas inte fullt lika bra med sitt manusarbete. Manchester By The Sea hade enkelt kunnat kortats med en halvtimme utan att väsentliga delar hade gått förlorade. Det blir en del transportsträckor här helt enkelt. Å ena sidan kan man säga att detta kan beskriva sorgen i sig, men för mig som åskådare blev det lite väl långdraget emellanåt.

 

Manchester By The Sea är en mycket bra film som tyvärr har översålts till den milda grad att den inte riktigt kunde svara till mina förväntningar på den. Om ni vill se ett mycket välspelat drama om sorgearbete och uppväxt finns det dock mycket sämre val än den här filmen.

 

Betyg: 4 båtlåtar av 5 möjliga

     

Oscarsgalan 2017: Trio 1: Captain Fantastic, Elle, Hail, Caesar!

Som jag skrev i förra recensionen kommer jag bli tvungen att bunta ihop de filmer som endast är nominerad i en klass. Detta för att hinna med så många filmer som möjligt fram tills galan. Idag kör vi den första trion med Captain Fantastic, Elle och Hail, Caesar!.

 

Captain Fantastic handlar om hur Ben försöker uppfostra sina sex barn efter att hans fru har varit tvungen att bli inlagd på psykiatrisk klinik. Bens familj är dock inte den vanliga förortsfamiljen. Istället lever de i och av skogen. Barnen får ägna sig åt både fysisk och mental rigorös träning med målet att de ska bli helt självförsörjande. Bens planer slås dock i spillror när han nås av beskedet att hans fru begått självmord. Dessutom vill hans svärfar absolut inte se honom på begravningen. Det är något de ska bli två om...

Regissör och manusförfattare Matt Ross har med Captain Fantastic besvarat frågan om hur nära man kan komma en Wes Anderson-film utan att vara Wes Anderson. Jag gillar Wes Anderson så jag är glad att han lyckades komma väldigt nära. Viggo Mortensen är perfekt i rollen som Ben och Ross manusarbete är utsökt. Manuset fungerar på flera plan med allt ifrån litterära referenser till väldigt smart humor. Samtidigt är det en humor med svärta. Huvuddelen av filmen har en tämligen mörk premiss, men skådespelarna, i synnerhet Mortensen och George MacKay i rollen som familjens äldste son, Bo, tacklar ämnet mycket bra. Framförallt gillar jag slutproduktens syntes mellan två extremer som visar på att man faktiskt kan kompromissa utan att förlora sin själ eller sig själv i processen. Hjärtvärmande film för alla som gillar och/eller är lite av en kuf. 4+ skogsmullar av 5 möjliga.

 

Om Captain Fantastic är mörk på sina ställen är franska Elle fullkomligt nattsvart. Michéle är en framgångsrik affärskvinna och VD för ett spelföretag. Inget verkar kunna rubba hennes hårda fasad och framtoning. Detta ändras när hon blir brutalt attackerad och våldtagen i sitt eget hem. Elle börjar sin egen undersökning om vem gärningsmannen är. Kombinerat med andra personliga problem och en deadline som kryper allt närmre blir Elles problem allt värre. Någon vill henne illa, men frågan är om hon egentligen... gillar det?

Paul Verhoevens version av Phillipe Dejans roman Oh... kommer bli mer omdiskuterad än den redan är. Elles komplicerade förhållande till sex mot sin vilja kan säkert verka osmakligt för somliga, men det psykologiska karaktärsporträtt som Isabelle Huppert målar upp i huvudrollen gör Elle till en så pass mångbottnad karaktär att det är svårt att döma. Karaktären blir en gåta som jag inte vet om jag har något svar till - och jag älskar det!

Huppert gör en enastående roll som Elle. Hon spelar karaktären med lika delar känsla som kall beslutsamhet och beräknande. Som tittare vet man aldrig var man har henne. Hon är vad jänkarna brukar kalla "a woman in peril" men för den saken är hon absolut inte hjälplös. Elle agerar och är proaktiv, samtidigt som hon är ett offer för omständigheter utanför sin kontroll, inte minst med hennes färgstarka familjehistoria. Sexscenerna som skildras är sällan eller aldrig för njutning utan som maktmedel. Det gäller inte bara våldtäkten utan även de övriga exemplen. Det finns en smärta hos så många av karaktärerna så att använda Iggy Pops Lust For Life som ett återkommande tema blir nästan äckligt ironiskt.

Ytterligare en detalj som gör att Elle blir en fantastisk film är spelföretaget som Elle driver. De arbetar på ett riktigt spel som jag har i mitt spelbibliotek. Exakt hur det här hänger ihop med filmproduktionen vet jag inte, men effekten blir att scenerna på kontoret blir väldigt trovärdiga.

Elle är ett måste om du tycker om kvalitetsfilm. Att den inte är nominerad till bästa utländska film är ett tjänstefel. Den knockar alla filmer jag sett i den kategorin än så länge med hästlängder. Det är inte ens nära. 5 när fransk film är bra är den helvetes bra av 5 möjliga.

 

 

Avslutningsvis något lättsammare. Bröderna Coens Hail, Caesar! är en underhållande Hollywood-skröna som inte tar sig själv på för stort allvar. Eddie Mannix är en "fixare" för Capitol Studios under 1950-talets mastodontfilmsprojekt. Under inspelningen av ett bibelepos sett från en romersk centurions ögon (därav filmens titel) får Mannix dock ett svårlöst fall. Filmens stjärna, Baird Whitlock, kidnappas och produktionen stannar av. Därtill måste Mannix lösa alla andra problem som dyker upp i filmstudion.

Det var ett tag sedan bröderna Coen gjorde något riktigt bra och den trenden håller tyvärr i sig. Hail, Caesar! lyckas vara en underhållande film, men ack så splittrad. Manusarbetet skulle behövt en omgång till helt enkelt och fokus borde ha varit på kidnappningshistorien helt och hållet. Det är klart, här finns scener som är väldigt roliga på egna ben, men som helhet lyckas man inte riktigt knyta ihop säcken utan att det känns som en axelryckning.

Nåja, ensemblespelet är bra och gamle Coen-bekantingen George Clooney kan fortfarande vara förvånansvärt rolig. Den som stjäl de scener han är med i är dock lite förvånande Channing Tatum som den dumsnälle westernstjärnan Burt Gurney. Det fina skådespelet i kombination med produktionsdesign att dö för gör ändå Hail, Caesar! till en sevärd film. Dessutom är det ganska skickligt att kunna göra en film som både är ett kärleksbrev som ett långfinger åt Hollywood. Betyg: 3 svärd- och sandalepos av 5 möjliga