Regi: Charles E. Sellier Jr.

Manus: Michael Hickey

Medverkande: Lilyan Chauvin. Robert Brian Wilson, Britt Leach mfl.

Produktionsbolag: TriStar Pictures & Slayride

År: 1984

Längd: 96 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0088117/

Julafton 1971 blir den då femårige Billy vittne till hur hans föräldrar mördas i ett vägrån. Mördaren, som bar tomtekläder, fångas aldrig och Billy och hans bror växer upp på ett barnhem. Billy utmärker sig genom att varje december bli våldsam och surmulen, något som en av nunnorna som driver stället tror beror på undertryckta minnen. Tretton år senare ska Billy fasas ut i samhället och får anställning i en leksaksbutik. Det går bra... sen kommer december.

Den spekulativa postern och titeln till trots är Silent Night, Deadly Night en av de bättre slasherfilmerna från tidigt 80-tal. Den är väldigt annorlunda i sitt upplägg än sina mer välkända genrekollegor i att Michael Hickeys manus vill utforska psykologin bakom mördarens handlingar och inte bara säga att "jaja, han är en mördarzombieclown eller något sådant. Vem kokar kaffe?" Det är klart att det inte är det mest djuplodande porträtt av förträngda minnen du sett, men bara att ambitionen finns där och följs konsekvent fram tills filmens sista tredjedel är anmärkningsvärt.

Filmens avslutande akt är mer av en standardiserad slasherjakt, men en underhållande sådan. Billys totala flipp på julafton 1984 kastar alla former av psykologiska ambitioner överbord, men då är du redan så pass investerad i karaktärerna att jakten faktiskt blir ganska spännande. Effekterna är ofta riktigt bra i all sin praktiska gloria och skapade tillsammans med filmens ämne en sådan stor kontrovers att protestmöten med arga föräldrar hölls i USA. Dels vände sig föräldrarna mot att tomten porträtterades som en yxmördare (trots att detta inte var något nytt inom skräckfilmen), men framförallt var det, föga förvånande, de många nakenscenerna som fick puritanerna att sätta riktigt i halsen. Det gör att den här filmen inte är helt lätt att hitta i oklippta versioner än idag.

Skådespelet är väl knappast på topp och regin haltar här och där, men överlag är Silent Night, Deadly Night överraskande bra. Gillar du skräck som inte helt rör sig efter mallen 1A och är beredd att bortse från att den charmigt daterade stilen ibland blir irriterande daterad är det här absolut en film för dig. Om jag inte hade blivit så grymt distraherad av den actionfigur av Jabba The Hutt som visas i bakgrunden ganska ofta. I need that!

Betyg: 4 naughty! av 5 möjliga

Regi: Richard Donner

Manus: Shane Black

Medverkande: Mel Gibson, Danny Glover, Gary Busey mfl.

Produktionsbolag: Warner Bros.& Silver Pictures

År: 1987

Längd: 110 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0093409/

Som en riktigt taskig 50-årspresent får den rutinerade polisen Murtaugh en ny partner i den självmordsbenägne Riggs. Samtidigt begår dottern till en gammal armékompis självmord, men Murtaugh misstänker att fallet inte är så enkelt som så. Riggs och Murtaugh dras in i en relaterad knarkhärva men frågan är vem som ska ha ihjäl dem först - langarna eller de själva?

Likt Bruce Willis och skyskrapor fulla med terrorister är den första filmen om Riggs och Murtaugh kopplad till julen utan att vara en julfilm som sådan. Handlingen är försatt till några dagar i december och soundtracket innehåller främst julmusik. Gott så. Dessvärre har Lethal Weapon inte åldrats riktigt lika väl som Die Hard (1988). Förvisso blev det Mel Gibsons riktigt stora genombrott (hans Mad Max-filmer hade främst kultstatus under första halvan av 80-talet), men jag måste säga att jag glömt hur mycket han spelar över i den här filmen! Vissa scener är väldigt, väldigt bra, men dessa blandas med scener av hur Gibson i princip spärrar upp ögonen och frustar för att spela "galen". Det kan vara en av de mest frustrerande tolkningar av "man med ångestproblematik" jag känner till. Frustrerande eftersom de scener där han verkligen låter känslorna komma fram är magiska i skådespelskvalitet i jämförelse med hans mer komiska diton.

Danny Glover är mycket jämnare i rollen som Murtaugh och den skådespelare som driver filmen framåt. Gary Busey spelar dessutom en riktigt bra skurk som har filmens bästa replik ("IT'S CHRISTMAS!!!") och med sin rågblonda kalufs ser ut som en Kalle från Kalles kaviar på steroider. Jag gillar Gary Busey helt enkelt!

Richard Donner, veteran i registolen redan 1987, står för en bra regi med undantag från tidigare nämnda överspelsscener från Gibson. Framförallt märks det att han är van vid att regissera actionscener. Shane Blacks manus är ojämnt men helt okej. Ibland blir han dock lite för villig att blanda smärtsamma dramascener med mer slapstickbetonad actionkomedi vilket gör att filmen i viss mån får en inkonsekvent ton. Slutscenen är också, om än spektakulär, rejält dum. 

Lethal Weapon är väldigt upp och ner, men en sak man definitivt kan säga om den är att den var stilbildande. Många av de klassiska buddy cop-klichéerna fick sin början eller sitt genombrott här. I retrospekt verkar den stilbildande faktorn i viss mån mot filmens eget bästa - den känns lite för bekant helt enkelt. Det är dock fortfarande en kul film och ett alternativ till Die Hard så här i juletid.

Betyg: 3+ too old for this shit av 5 möjliga

Regi: Harold Ramis

Manus: Richard Russo & Robert Benton (baserat på Scott Phillips roman)

Medverkande: John Cusack, Billy Bob Thornton, Connie Nielsen mfl.

Produktionsbolag: Focus Features & Bona Fide Productions

År: 2005

Längd: 92 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0400525/

Charlie Arglist är en brännvinsadvokat för maffian och på väg att göra antingen sitt livs största misstag eller lägga grunden till ett nytt och bättre liv. Tillsammans med strippklubbs- och porrmagnaten Vic Cavanaugh bestämmer sig Charlie för att förskringra drygt två miljoner dollar från sin chef. Problemet, förutom det uppenbara med att ha maffian i hälarna, är bara hur de båda ska lyckas lämna landet med pengarna.

The Ice Harvest var en film jag blev rekommenderad när jag eftersökte alternativa julfilmer på ett forum. Den uppfyller i alla fall julkriteriet i och med att hela filmen utspelar sig på julafton. Vad den inte uppfyller är särskilt mycket när det gäller underhållning. Trots bra skådespelare som John Cusack och Billy Bob Thornton samt regi av Harold Ramis lyckas den här filmen inte lyfta nämnvärt. Det är i mångt om mycket manusets fel.

Jag har inte läst källmaterialet, men det känns som att Richard Russo och Robert Benton glömt en del av karaktärsutvecklingen. Jag hade väldigt dåligt grepp om Charlies karaktär (eller brist därav) tills ganska långt in i filmen. Är han en antihjälte? En idiot? En bra kille som hamnat snett? Istället blir manuset en rad händelser som flyter samman utan egentlig koppling annat än att Charlie och Vic jagas av en torped samtidigt som de konsumerar tillräckligt mycket alkohol för att lägga in ett mindre husdjur i burk.

The Ice Harvest har dock sina stunder ibland. Cusack är fortfarande en av mina favoritskådespelare när det kommer till porträttera hur man flippar ut. Dessutom är Connie Nielsen sevärd i rollen som filmens femme fatale, Renata. Det finns också en och annan scen som är riktigt kul. Problemet är att man inte kunnat bestämma sig för vilken ton filmen ska ha. Den försöker vara galghumoristisk, men blir oftast mest brutal utan egentligen poäng eller underhållning. Jag älskar galghumor, men det här var mest trist. Inte värdelöst, men ganska trist. Inget att skriva till tomten om.

Betyg: 2 och vad är det med John Cusack och regn? av 5 möjliga

Varför den japanska postern? Jo, när starwars.com endast har högupplösta bilder på över 5 MB tyckte jag det var lite overkill...

Regi: Gareth Edwards

Manus: Chris Weitz & Tony Gilroy

Medverkande: Felicity Jones, Diego Luna, Donnie Yen mfl.

Produktionsbolag: Lucasfilm/Walt Disney Studios Motion Pictures/Allison Shearmur Productions mfl.

År: 2016

Längd: 134 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3748528/

Imperiet tar ett allt hårdare grepp om galaxen, men saknar det sista avgörande vapnet som en gång för alla skulle göra dem till härskare över stjärnorna. Den före detta imperieingenjören Galen Erso har gömt undan sig själv och sin familj på en avlägsen planet då han vet vad det kan betyda om han blir tillfångatagen och tvingas att arbeta på vapnet. När Galen ändå tillfångatas lämnas hans dotter, Jyn, att klara sig själv. Cirka 15 år senare får hon möjligheten att äntligen ta hämnd och kanske hjälpa till att rädda galaxen på vägen.

Satt mellan episod 3 och 4 av Star Wars-sagan har Rogue One en rejäl uppförsbacke att klättra redan från start. Minnet av de underväldigande prologfilmerna och som väg in till den fantastiska del 4 väger tungt på filmen. Jag hade inte alltför höga förhoppningar eftersom filmer där man vet hur allt ska sluta sällan brukar engagera mig nämnvärt. Förra årets Star Wars Episode VII: The Force Awakens fick dessutom en lite för generös recension av mig. När jag sett om filmen landar den på en bekväm svag fyra och ja, det är stor skillnad mellan 4- och 4+ i min bok. Rogue One är inte heller den en femma, men tar ändå platsen som tredje bästa film i serien från förra årets rulle.

Rogue One är en ojämn film. Den börjar fantastiskt med storspelande Mads Mikkelsen och Ben Mendelsohn för att sen tappa rätt mycket i form av uppbyggnad. Det är väldigt mycket planethoppande fram och tillbaka. Jag antar att detta ska ge en skala över hur stort Star Wars-universumet faktiskt är, men vissa utflykter känns mest onödiga. Det ger andra akten ett splittrat intryck. När vi dessutom har en totalt överspelande Forest Whitaker som tar plats började jag skruva lite på mig i salongen. Det som räddar den andra akten är introduktionen av seriens bästa droid än så länge, K-2SO. Alan Tudyk levererar K-2:s repliker perfekt och blir filmens stora comic relief. Och comic relief behövs - Rogue One är mycket mer av en rak krigsfilm än vi är vana vid att se gällande Star Wars och det är på gott och ont. Felicity Jones och Diego Luna är adekvata i kvinnlig respektive manlig huvudroll, men handen på hjärtat hade de kunnat plocka in vilka skådespelare som helst att fylla de rollerna. De är okej, varken mer eller mindre.

Filmens tredje akt bjuder på kanske det största slaget i franchisens historia. Det är ömsom vin och ömsom vatten. Alla scener som utspelar sig på marken är fantastiskt spännande och välgjorda, men det förvånar mig ännu en gång att man inte kan göra en vettig rymdstrid i Star Wars längre! Det är snabba klipp, explosioner utan andrum och slutklämmen är förbaskat löjlig. Jämför detta med den infernaliskt spännande uppbyggnaden i slutstriden i del 4 och den lämnar mycket över att önska. Det vägs dock upp till okej scener ändå med några inslag som långtida fans säkert lägger märke till. Jag ska inte avslöja vad de är, men det är något riktigt, riktigt häftigt. När filmen sen avslutas med kanske en av de bästa scenerna i franchisen får jag ändå kapitulera - det här är en mycket bra film.

Mycket av förhandssnacket har handlat om hur man plockat tillbaka en karaktär från de döda - inte bara i Star Wars-universumet utan även från vår verklighet. Peter Cushing "repriserar" sin roll som Grand Moff Tarkin trots att han varit död sedan 1994. Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om det här. Det vore fullkomligt ologiskt att inte ha med karaktären i filmen, men samtidigt är CG:n inte riktigt där än. Guy Henry har dock studerat Cushings karakteristiska röst väldigt väl och om jag ska fria eller fälla måste jag nog välja det förstnämnda. Den andra CG-karaktären hade jag helst sluppit dock.

På tal om röstskådespelare återvänder James Earl Jones till sin paradroll som Darth Vader. Vader har inte särskilt mycket tid på skärmen i Rogue One, men den tid han har använder han desto bättre. Detta är i princip första gången vi ser Vader "go full Sith". Nej, gnällspiken med emo-sminkningen i episod 3 räknas inte.

Nämnas bör också Donnie Yen och Wen Jiang. Med inte så lite inspiration ifrån en viss japansk filmserie stjäl Yen föga förvånande de fightingscener han är med i. Hans samspel med Jiang är också mycket, mycket lyckat.

Med god regi av Gareth Edwards (som jag inte varit särskilt imponerad av tidigare) och en vidareutveckling av John Williams klassiska musik av Michael Giancchino blir Rogue One en högtidsstund för alla fans av franchisen. När manuset dessutom täpper till kanske den största logiska luckan i hela serien kan jag bara applådera. Så länge filmerna håller den här klassen får Disney gärna fortsätta pumpa ut en om året.

Betyg: 4 skitarga siths av 5 möjliga

Regi: Bob Clark

Manus: Roy Moore

Medverkande: Olivia Hussey, Keir Dullea, Margot Kidder mfl.

Produktionsbolag: Film Funding Ltd. of Canada/Vision IV/Famous Players mfl.

År: 1974

Längd: 98 min

Land: Kanada

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0071222/

Jullovet stundar i den lilla collegestaden och eleverna på det lokala hemmet för kvinnliga elever gör sig redo för att åka hem till sina familjer. När en av dem försvinner spårlöst kopplas polisen in. Efter att först inte ha tagit dem på allvar dras en utredning igång när en ung flicka hittas mördad i en närbelägen park. När flickhemmet dessutom börjar få mystiska samtal från en "Billy" börjar polisen lägga ihop ett och ett. Frågan är bara om det är för sent?

Den andra Bob Clark-filmen i rad, men den här gången är det en desto jämnare regi än i A Christmas Story (1983). Black Christmas brukar tillsammans med en handfull andra filmer sägas vara bland de första slasherfilmerna, men även om den i mångt om mycket följer samma struktur dras mina tankar mer till de italienska förlagorna från Dario Argento än till Jason och grabbarna i mask. Det är mer komplicerad psykologisk karaktärsutveckling än i gemene slasher och i regel också högre kvalitet på både klippning och filmteknik. John Carpenter sneglade mer än lite på den här filmen när han gjorde Halloween (1978). Konceptet med POV-kamera, en final girl och upptäckten av morden följer samma struktur och vissa bildrutor känns nästan som tagna från Carpenters mer kända skräckklassiker.

Skådespelsmässigt har Black Christmas ganska namnkunniga skådisar som John Saxon, Margot Kidder och Olivia Hussey. Dessa gör också bra ifrån sig i sina roller. Dessvärre har de också samlat en rad riktiga bottennapp i rollistan. När Kidder, Hussey eller Saxon spelar mot dessa blir skillnaden ibland extremt tydlig. Klipptekniken är då desto jämnare och vissa scener är väldigt snyggt redigerade.

Det som höjer Black Christmas över mittenfållan när det gäller skräckfilmer är dock manuset. Jag bryr mig om de här karaktärerna. "Billy" är också en av 70-talets mer obehagliga filmmördare även om vi först och främst ser honom i POV-tagningar. Användandet av telefonen som "terrorredskap" är också väldigt effektivt. Det något tvetydiga slutet gör också sitt för att låta filmen stanna kvar i tankarna ett bra tag efter eftertexterna. Kombinera allt detta med några scener som är förbaskat roliga och du får en riktigt bra julskräckfilm. Enligt uppgift ska den ha varit Elvis favoritskräckfilm. Bara en sådan sak gör den värd att se.

Betyg: 4 julgalningar av 5 möjliga

Regi: Bob Clark

Manus: Jean Shepherd, Leigh Brown, Bob Clark (baserat på Shepherd roman In God We Trust, All Others Pay Cash)

Medverkande: Melinda Dillon, Darren McGavin, Peter Billingsley mfl.

Produktionsbolag: MGM & Christmas Tree Films

År: 1983

Längd: 94 min

Land: USA/Kanada

Svensk åldersgräns: 7

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0085334/

Unge Ralph har bara en önskan till jul - ett Red Ryder-luftgevär. Nu måste han bara lyckas övertyga sin familj, sin lärare eller tomten själv om att ett luftgevär är den ultimata julklappen och att han inte, under några som helst omständigheter, kommer skjuta ut ögat på sig själv. 

A Christmas Story är en av de där filmerna som fått kultstatus i en del av världen (läs:USA), men som inte lyckats riktigt lika bra i andra. Förklaringen är i det här fallet tämligen enkel. A Christmas Story är den amerikanska julen så som den såg ut genom författarens ögon under den omedelbara efterkrigstiden. Som sådan är den väldigt nostalgiskt laddad för de som växtre upp direkt efter kriget, medan det för ett barn av 80-tal som jag blir ganska slätstruket många gånger. Därmed inte sagt att allt med filmen är dåligt. När den är rolig är den ofta förbaskat rolig och har en mörk, galghumoristisk, ådra som jag verkligen gillar. 

Kanske mest känd har filmen blivit för scenen där Ralphs skolkamrat fastnar med tungan på en smällkall och isig lyktstolpe. Den har parodierats och refererats till åtskilliga gånger och ja, den är fortfarande kul. Det som verkligen irriterar är dock berättarrösten från den "vuxne Ralph". Manusförfattaren och tillika källtextens upphovsman, Jean Shepherd, står för rösten och det nästan kryper i mig varje gång han börjar läsa innantill med sin fantastiskt teatraliska röst.

Bob Clark står för en väldigt ojämn regi, så som han alltid gjorde i sina filmer. De scener som funkar fungerar väldigt bra, men likaså är det transportsträckor utan någon större vinning en betydande del av tiden. Till syvende och sist är A Christmas Story en medioker film med vissa scener som är så fantastiskt roliga att det höjer betyget. Dock ingen modern julklassiker, vad än din amerikanske polare säger. 

Betyg: 2+ frusna tungor av 5 möjliga

Regi:  Richard Donner

Manus: Mitch Glazer & Michael O'Donoghue (baserat på Charles Dickens berättelse A Christmas Carol)

Medverkande: Bill Murray, Karen Allen, John Forsythe mfl.

Produktionsbolag: Paramount Pictures & Mirage Productions

År: 1988

Längd: 101 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0096061/

Frank Cross må vara den yngste chefen för ett tv-bolag i USA:s historia, men framgången har haft ett pris. Allmänt avskydd av allt och alla sätter Frank upp en hård fasad. Denna börjar rämna när han besöks av spöket av sin gamle chef. Samtidigt som Frank brottas med de tre spökena från förr, nu och framtiden håller hans tv-bolag på att producera en extremt ambitiös live-föreställning av A Christmas Carol som ska sändas på julafton. Kaoset kan börja!

Charles Dickens A Christmas Carol är i min mening något av det bästa som skrivits. På drygt 60 sidor lyckas Dickens fånga hela julens budskap och skriva ett lysande karaktärsporträtt av huvudkaraktären Ebenezer Scrooge. Den har också visat sig vara ytterst väl lämpad för att översätta till både scen och film. Om jag inte missminner mig har jag redan recenserat både två och tre adaptioner tidigare, men när dessa har varit ganska trogna källmaterialet är Scrooged en modernisering av samma saga. Det är något som ganska ofta mest blir dåligt och pinsamt daterat efter ett tag. Richard Donner tillhör de som lyckats.

Scrooged är en master class i skådespeleri av Bill Murray. Murrays karakteristiskt cyniska humor passar rollen perfekt och hans känslosvallningar genom historien är väldigt övertygande. Murray har dock bra draghjälp av en riktigt bra ensemble med skådespelare som hade sin storhetstid på 80-talet. Bland annat ses Karen Allen som Franks gamla kärlek Claire och Bobcat Goldthwait kanaliserar sin inre "Zed" på ett extremt underhållande vis.

Manuset lyser med sin modernisering. Samtidigt är det här ändock en snart 30 år gammal film vilket gör att den har daterats på ett charmigt sätt. Specialeffekterna, i princip alla gjorda på klassiskt praktiskt vis, är i absoluta toppklass och ser fortfarande fantastiska ut. När filmen sen tonar ut till en lång slutscen där Murray i princip får improvisera ett altruistiskt brandtal rann tårarna på mig. Det här är en nästintill perfekt julfilm som jag inte hade sett sedan tonåren. Nu lär den bli tradition.

Betyg: 5 julspecialer med showgirls av 5 möjliga

Regi:  Christian Carion

Manus: Christian Carion

Medverkande: Diane Kruger, Benno Fürmann, Guillaume Canet mfl.

Produktionsbolag: Nord-Ouest Productions/Senator Film Produktion/Artémis Productions mfl.

År: 2005

Längd: 116 min

Land: Frankrike/Tyskland/Storbritannien/Belgien/Norge/Japan/Rumänien

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0424205/

Fortfarande en av de bästa julfilmer jag sett. Recensionen saxad från inlägget 19/12 - 2009:

Det är jul i första världskrigets skyttegravar, 1914. På ena sidan står tyskarna och på den andra fransmännen och skottarna. Efter en spänd höst med många dödsfall händer något fantastiskt. På julaftonsnatt börjar tyskarna sjunga julsånger, skottarna svarar och fransmännen stämmer in. De stridande parterna kommer överens om en vapenvila för julhelgen. Det visar sig dock att ta upp vapen mot en fiende man brutit bröd och gått i julotta med inte är lika enkelt som den demoniserade bild de fått av sina respektive stater.

Historien om vapenvilan 1914 har berättats och återberättats i en rad olika media och jag förstår varför. Första världskriget kan vara det mest meningslösa av meningslösa krig. Det fanns inte två stridande ideologier som stod öga mot öga och ingen egentlig vilja att ockupera landområden. Soldaterna, trots propagandan, avskydde inte sin fiende som representanter för ett förtryckande system utan mycket av ilskan riktades mot de egna militärledningarna och de styrande. Bara det faktum att en vapenvila där fiender kunde umgås utan att skjuta på varandra faktiskt ägde rum är ett bevis på hur fruktansvärt onödigt kriget var.

Joyeux Noël beskriver kanske inte händelserna helt historiskt korrekt, men faktum är att de utelämnat vissa saker som antagligen skulle förefalla som för otroliga också. Skådespelet är utsökt, med Bruno Fürmann som största behållning som den tyske tenoren/soldaten Sprink. Manuset är väldigt väl uppbyggt och även om det blir känslosamt blir det aldrig överdrivet sentimentalt. Speciellt scenen med julottan är helt magisk och fick mig faktiskt att gråta en skvätt. Scenen är prov på när filmkonst är som allra mäktigast. En detalj som gör filmen än bättre är att alla soldaterna talar sina egna språk - inte engelska med tysk eller fransk brytning. Sättet som kommunikationssvårigheterna övervinns på är ofta genialiskt. Teckenspråk och charader blandas med det universella språket fotboll.

Jag skulle verkligen vilja rekomendera den här filmen till alla som vill se något annorlunda med julens budskap i år och inte samma gamla vanliga filmer som TV repriserar år ut och år in. Det här är ett vackert julmirakel och är jämte Tomten är far till alla barnen (som i mitt tycke är den ultimata julkatastroffilmen) ett måste i mitt filmtittande runt jul.

Betyg: 5 skyttegravsjulgranar av 5 möjliga