Regi: Clint Eastwood

Manus: Marshall Brickman & Rick Elice (baserat på deras musikal med samma namn)

Medverkande: John Lloyd Young, Vincent Piazza, Erich Bergen mfl.

Produktionsbolag: Four Seasons Partnership/GK Films/Warner Bros. mfl.

År: 2014

Längd: 134 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1742044/

Historien om hur gruppen The Four Seasons slog igenom i början av 1960-talet med frontmannen Frankie Valli i centrum. Från blygsamma förhållanden i New Jersey erövrade gruppen de amerikanska poplistorna med ett antal hits. Det hårda turnerandet och framgångens pris var dock högt - inte minst när man blandar in maffian i spelet.

Jag har en svaghet för musik av den här typen som jag inte riktigt kan förklara. Det går stick i stäv med de flesta av mina andra musikaliska intressen, men det är något med stämsången som de här grupperna hade som går rakt in i hjärtat på mig. Clint Eastwood, som tidigare regisserat musikbiografier i exempelvis Bird (1988), har ett riktigt bra grepp om erans musik och lyfter tillsammans med manusförfattarna fram både denna och karaktärerna på ett förtjänstfullt sätt.

Manuset, baserat på Broadwaymusikalen med samma namn, funkar till allra största del även detta riktigt bra. Dialogen pendlar med en fin balans mellan allvar och humor och översättningen från scen till film har till största del gått smärtfritt. Det enda som verkligen bryter av illusionen om att detta inte var ett filmmanus från början är den absoluta slutscenen som jag gärna hade skippat. Filmen hade också med fördel kunnat kortats omkring 20 minuter för att tajta till den något.

Skådespelarmässigt är det också bra. I huvudrollen som Frankie Valli har castingavdelningen helt enkelt plockat in rollinnehavaren från första Broadwayuppsättningen, John Lloyd Young, och precis som mannen han porträtterar har han en helt omöjligt stark falsettröst som verkligen kommer till sin rätt i de många musiknumren. Noterbar är även Christoper Walken i rollen som maffiaboss - en roll han verkar vara född att spela.

Jersey Boys är inget mästerverk inom genren musikbiografi, men med fläckfritt hantverk, bra skådespelare och regi är den ändå ett måste för alla som gillar musik från den här eran. Lite kortare, lite tajtare och det skulle varit ännu bättre, men slutprodukten är ändå en väldigt trevlig bekantskap.

Betyg: 4 falsettröster som inte borde vara möjliga av 5 möjliga

Författare: Anders de la Motte

År: 2013

Sidor: 424

Förlag: Pocketförlaget

ISBN:  9789187319297

Sex månader efter att Henrik "HP" Pettersson tror att han till slut gjort sig fri från Spelet får han ett sista uppdrag som toppar allt han tidigare gjort. Spelledaren vill att han ska utföra ett attentat mot det prinsessbröllop som planeras i staden. Samtidigt gör hans syster Rebecca snabb karriär inom IT-företaget PayTag. Frågan är om PayTag är att lita på och om HP än en gång kommer lyckas manöverera i Spelets allt mer vindlande intriger.

Jag måste erkänna att jag helt enkelt glömde bort Anders de la Motte. Förlåt, Anders! De två första delarna i serien om Henrik "HP" Pettersson, [geim] (2010) och [buzz] (2012), har stått i min bokhylla och väntat på sin polare ett tag nu. När jag hittade hela serien på Erikshjälpen (bästa stället för billiga böcker!) slog det mig att jag helt glömt bort att serien hade avslutats. Nåja, hur som helst är jag glad att även [bubble] tillhör bland de bättre pusseldeckare jag läst i allmänhet och absolut de bästa från Sverige.

Anders de la Motte rör sig smidigt i både teknisk jargong som polisväsendet i sina beskrivningar. Med sin bakgrund som säkerhetschef inom IT-branschen och som polis är det inte så konstigt, men det gör de la Motte nästan unikt lämpad till att skriva teknikorienterade thrillers.

Det tog ett tag innan jag förstod hur smart de la Motte byggt upp historien i [bubble]. Titeln åsyftar att varje bubbla, må det vara it-branschen eller något annat, förr eller senare kommer spricka. Från mina recensionskollegor på nätet har jag läst besvikelse över att [bubble] har för mycket av allt. Ja, vid en första anblick är den här boken bra mycket mer splittrad än tidigare delar, men jag känner att just det är lite av poängen - bubblorna spricker och de la Motte alluderar till några av vår tids mest kända "bubblor" - framförallt när det gäller konspirationsteorier. Allt ifrån Palmemordet till Kalla kriget kommenteras, men gör det hela tiden med titeln i åtanke - bubblor, liksom konspirationsteorier, spricker om man petar för mycket på dem.

Språket är fortsatt bra och framförallt speciellt. Slanguttrycken står som spön i backen, men liksom tidigare fungerar det. Jag gillar karaktärerna och sörjer lite att serien nu är slut. Jag bävar lite inför den kommande filmatiseringen som verkligen kräver sin regissör för att förmedla den paranoia och det tempo som böckerna förmedlar. Det är bara att hoppas på det bästa.

Betyg: 4 revolvrar i bankfack av 5 möjliga

Regi: Scott Frank

Manus: Scott Frank (baserat på Lawrence Blocks roman med samma namn)

Medverkande: Liam Neeson, Dan Stevens, David Harbour mfl.

Produktionsbolag: 1984 Private Defense Contractors/Cross Creek Pictures/Jersey Films mfl.

År: 2014

Längd: 115 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0365907/

Matt Scudder, privatdetektiv i New York, kontaktas av en man vars fru blivit kidnappad och mördad trots att han betalade en lösensumma. Matt är först motvillig att ta sig an fallet att hitta gärningsmännen eftersom hans tilltänkta klient är en drogsmugglare, men när han börjar dra i trådarna inser han att det här sträcker sig bortom ett offer. Någon dödar familjerna till drogsmugglare på bestialiska sätt. Av förklarliga skäl kan inte polisen blandas in och Matt beslutar sig för att ta sig an fallet.

Liam Neeson och kidnappningar. Vad är det med den mannen och kidnappningar? De två (snart tre) filmerna i Taken-serien är till viss mån guilty pleasures i min bekantskapskrets och lämpar sig väldigt väl för dryckesspel. Varje gång Neeson hotar en kidnappare? Ta en shot. Varje gång han använder massivt övervåld? Ta en shot. Och så vidare, och så vidare. Skillnaden mellan dessa filmer och A Walk Among The Tombstones är dock att den sistnämnda inte bara är underhållande skräp utan till och med en bra film.

Visst, Neeson går som alltid nuförtiden på halvfart och historien kanske inte har något som direkt utmärker den, men det här är ett lysande exempel på hur gott hantverk kan skyla eventuella brister i en film - till en viss gräns naturligtvis. Scott Frank har tidigare bland annat gjort den bästa Philip K Dick-adaptionen efter Blade Runner (1982) med sitt manus till Minority Report (2002) och här visar han också goda egenskaper i regissörsstolen. A Walk Among The Tombstones känns mer 1970-tal än 1999 (året filmen utspelar sig), men det är på ett bra sätt. Några av filmhistoriens bästa thrillers kom under det årtiondet. Historien om hur Matt måste jobba inom lagens råmärken utan att för den sakens skull blanda in polisen är också välskriven rent berättarmässigt.

Filmen lider dock lite av vad jag tidigare anmärkt på - brist på egen identitet. Vi har sett det här förut, men A Walk Among The Tombstones har en så pass tilltalande förpackning att jag ändå kan rekommendera den till thrillerfans eller fans av att se Liam Neeson springa runt och skrika på kidnappare.

Betyg: 4- kreativa begravningsplatser av 5 möjliga

  FFF 2014 Dag 7: Prisutdelning, psykoanalys och virala videos

Efter en vecka i biostolen känner jag en markant skillnad från föregående år - min rygg håller inte på att dö. Det kan jag nog tacka träningen för. Annars var det mesta sig likt när det gällde prisutdelningen till årets nominerade i klassen Méliès D'Argent. Jag blev så klart besviken igen.

Juryn, som tydligen hade överlagt väldigt länge, hade till sist kommit fram till en short list på tre filmer: Alleluia (2014), The Canal (2014) samt LFO: The Movie (2013). Priset gick till Alleluia. Det känns rätt ruttet att en film med endast ytterst lite "fantastiska" element och allvarlig brist på fantasi vinner pris på Fantastisk Filmfestival, men what'cha gonna do? Om jag hade fått bestämma hade definitivt LFO: The Movie tagit hem priset med sin ytterst fantasifulla tolkning av moraliska problem kopplat till en smart science fiction-setting. Nåja, kortfilmspriset gick till den spanska Tin & Tina (2013) som väl var okej, men inte mer. Här hade jag gärna sett Mienin (2013) ta hem priset. Hur som helst är det festivalens eget pris kvar att dela ut. Förhoppningsvis blir jag gladare då.

Jag duckade ut från visningen av The Signal (2014) som jag recenserat tidigare, men lyckades innan dess fånga den australiensiska skräckrullen The Babadook (2014).

Amelia har det inte så lätt. Efter att ha blivit änka för sju år sedan bor hon tillsammans med sin något problematiske son Robbie. Robbie har diverse sociala svårigheter och efter att han tagit med ett vapen till skolan (för att försvara sig mot monster) stängs han helt sonika av. När Amelia läser en godnattsaga för sin son väljer han boken The Babadook. Det visar sig vara en hemsk bilderbok som visar varelsen med samma namn. När du ser honom kommer du önska att du vore död. Med en monstertokig son dröjer det inte länge förrän The Babadook börjar krypa in i Amelias liv.

Med sin skumma titel stod The Babadook verkligen ut i årets programblad. Den beskrevs som en bra version av Leprechaun (1993), men jag vet inte om jag tycker att den beskrivningen är särskilt passande. Istället påminner The Babadook mig främst om psykologisk skräck från 1970-talet - på ett bra sätt. Några av mina absoluta skräckfavoriter kommer från nämnda årtionde, framförallt med sitt fokus på karaktärspsykologi och långsam uppbyggnad. Karaktären Amelia, förtjänstfullt spelad av Essie Davis, är ett vandrande nervknippe av psykologiska problem som presenterar sig på både subtila och uppenbara sätt. Det gör att The Babadook är öppen för tolkning på många olika plan och är bra mycket smartare än många filmer i genren. Dessutom, alla som varit rädd för någon barnbokskaraktär (alla?) när de var små kommer känna igen sig i skräcken av hur en fiktiv boogeyman kanske trots allt lever. Rekommenderas. 4 onda tänder av 5 möjliga.

Kvällen avslutades med en titt på den senaste installationen i skräckantologiserien V/H/S med V/H/S Viral (2014). Jag har väl inte varit ett alltför stort fan av tidigare delar i serien och det här är egentligen bara mer av samma sak. Det är kortare episoder som fungerar mer eller mindre bra och dessvärre är inte ramberättelsen särskilt tydligt definierad i jämförelse med tidigare delar. Det blir mest gäspningar och en känsla av att man sett det förut. Här finns vissa segment som fungerar bättre än andra, exempelvis Dante The Great, men överlag är det en ganska trist bekantskap. 2 virala videoband av 5 möjliga.

Ikväll kollar jag in I, Origins (2014) på bio och tipsar om både Cold In July (2014) och Der Samurai (2014) - båda riktigt bra rullar. 

  FFF 2014 Dag 5: Norsk ångest, nya zeeländska skratt och hårda tyskar

Dag 5 av Fantastisk Filmfestival bjöd på en verkligt blandad kompott. Kvällen började med rå norsk ångest i relationsdramat Amnesia (2014). De båda författarna Kathrine och Thomas åker till en avlägsen ö någonstans i den norska vildmarken för att arbeta på sina respektive romaner. Thomas, redan framgångsrik författare, funderar på att ta några års ledighet från skrivandet så att paret kan skaffa barn. När Kathrine inte vill uppstår ett gräl som slutar med att Thomas faller och slår i huvudet. När han vaknar upp vet han inte vem Kathrine, eller för den delen han själv, är.

Det som får Amnesia att fungera bättre än många liknande filmer är helt klart skådespelet. Pia Kjelta är jättebra i rollen som Kathrine och Christian Rubeck sjukt obehaglig som Thomas. Redan i filmens inledande scener ser vi prov på hans härskartekniker som sträcker sig från allt till hur Kathrine ser ut som när de ska ha sex. Amnesia visar på hur illa det kan gå i destruktiva relationer på ett sätt som hela tiden känns trovärdigt. Utöver skådespelet känns filmen dock rätt... tom. Den väldigt avskalade scenografin och det nästan bleka fotot fick mig att tänka på de värsta aspekterna av nordisk design och till syvende och sist har vi sett det här så många gånger förr. Amnesia är dock värd att kolla in för skådespelet, det måste jag säga. 3 mörkare Norgehistorier än vanligt av 5 möjliga.

Att Nya Zeeland är ett intressant filmland besvisas gång på gång av filmerna därifrån som visas på FFF. I skräckkomedin Housebound (2014) får vi följa Kylie, som efter att återigen åkt fast för stöd skickas till sitt föräldrahem under åtta månaders husarrest. Fruktansvärt uttråkad av landsbygden och sin mor och styvfar börjar Kylie uppleva märkliga saker i huset. Kanske hennes mammas historier om hur det spökar där har ett korn av sanning trots allt?

Skräck och komedi är som bekant två genrer som ofta leker fint ihop. Det krävs dock sin man eller kvinna för att inte den ena aspekten ska ta överhanden. Housebound är till allra största del av de drygt 100 spelminuterna väldigt välbalanserad och bjuder både på en hel del jump scares som skratt. Huvudrollen innehas av Morgana O'Reilly och det är hon som också bär den här filmen. O'Reilly spelar varenda scen med en sådan intensitet och ett sånt galghumoristiskt gravallvar att jag kunde ha överseende med de mer irriterande delarna av karaktärens personlighet (long story short: jag har dejtat den här karaktären...). Storyn håller ihop bra, du kommer bli överraskad, men riktigt ända fram till exempelvis den tidigare skräckkomedihöjdaren på festivalen, What We Do In The Shadows (2014), når den inte. Även den är för övrigt från Nya Zeeland. Vad är det med folket där och skräckkomedi? 4 husgäster av 5 möjliga.

Kvällen avslutades med den hårdkokta tyska thrillern Stereo (2014). Erik lever ett ganska normalt liv på den tyska landsbygden där han driver en verkstad. En kväll när Erik är hemma hos sin flickvän upptäcker han hur en man iakttar huset. Nästa dag verkar mannen följa efter honom, men ingen annan kan se honom. När han till sist konfronterar mannen verkar han veta allt om Erik - även saker som Erik gjort i det förflutna som inte ens han själv kommer ihåg.

Jürgen Vogel har varit med i några av mina favoritfilmer från Tyskland det senaste årtiondet eller så. När han innehar huvudrollen höjs också mina förhoppningar. Stereo börjar som en ganska ordinär thriller, men ju längre storyn utvecklar sig desto märkligare och mer fantastisk blir det. Det är dock aldrig svårt att hänga med eller greppa handlingen - något som fler skapare av alternativa thrillers borde ta till sig. Det är välregisserat, snyggt och på sina ställen extremt våldsamt. Framförallt känns filmen väldigt tysk i både stil och berättarteknik. Det är en sak jag uppskattar med film från länder man kanske inte ser 50 filmer om året ifrån - distinkt stil och lokal förankring. Good show. 4 nålar i nacken av 5 möjliga.

Ikväll rekommenderar jag att ni kollar in Open Windows (2014) för ytterligare bra thrillerfeeling, skippar den ytterst franska (på ett dålig sätt) Alleluia (2014) och bjuder mig på godis till föreställningen av It Follows (2014).

  FFF 2014 Dag 4: Världens undergång och film pau skounska

Festivalens första helg drog mot sitt slut igår och jag jäktade upp mig något alldeles fantastiskt (the pun!) inför arbetsveckan som med mitt avlönade arbete. I motsats till vad somliga har frågat mig under festivaldagarna är Skitfinkultur inte något jag får betalt för utan endast ett nästan fanatiskt intresse som måste få utlopp. Annars hade jag plågat alla i min närhet med att prata film och böcker dagarna i ända... mer än jag nu gör. Tänk bara då vad jag hade kunnat göra om det här hade varit mitt heltidsarbete? Wink, wink, tidningar och bloggar som kan tänka sig betala.

Hur som helst trotsade jag diskberget och de rabiessmittade dammråttorna och bänkade mig för årets kortfilmer nominerade till Méliès D'Argent. Jag måste säga att FFF har tagit ett bra initiativ att samla alla de nominerade i ett och samma paket. Det gör att man slipper ha stenkoll på vilka features de olika kortfilmerna är förfilm till så som varit fallet tidigare år jag bevakat festivalen. Årets tävlande i kortfilmklassen såg en riktigt stark representation från Spanien med fyra filmer samt varsin tävlande från Frankrike samt Irland. Föga förvånande var det också därför en spansk kortfilm som placerade sig som min favorit till årets vinnare.

I David Corderos Mienin (2013) får vi följa den äldre herren "M" och både hans och Jordens sista timmar. Vi har sett åtskilliga domedagsscenarios på vita duken, men det som Cordero lyckas med bättre än många av sina långfilmskollegor är att fånga den desperation som en sådan händelse skulle innebära för människor i stort. Visst, i de stora blockbusterversionerna av dessa historier ser vi folk fly hals över huvud från vad som nu hotar, men de brukar sakna det känslomässiga djupet. På 13 minuter lyckas Cordero berätta en engagerande historia om planetens sista timmar. Det enda jag har att anmärka på är att filmen är på engelska, med mer eller mindre dåliga accenter. Varför inte spanska?

I övrigt utgjorde de nominerade en blandning mellan högt och lågt. Den spanska A través del espejo (Through The Breaking Glass, 2014) och den irländska Coda(2014) låg också högt upp på min lista medan den fullständigt obegripliga prettoanimationen Uróboros, Eterno Retorno (Ouroboros, Eternal Return, 2014) verkligen inte hörde hemma rent kvalitetsmässigt med resten av de tävlande.

Det är ju inne med närproducerade varor, så varför inte bara en utan två skånska filmer på programmet? Först ut var den slutgiltiga versionen av Magnus Hedbergs Från djupet av mitt hjärta (2014). Jag skriver "slutgiltig" eftersom filmen redan visats på festivalen i både kortare versioner och arbetsditon. Filmad i vackra Söderåsens Nationalpark kretsar kring fyra unga vuxna som beger sig ut på kanottur för att fira att vuxenlivet snart ska ta sin början. Den kroniskt deprimerade Madde lockas med på turen av sin kusin Jessica, men vad ingen anar är de hemligheter som alla inblandade på färden bär på.

Från djupet av mitt hjärta är en märklig liten film. Det där som festivalgeneral Barrander sa på öppningsdagen om "Bergmans spöke" ligger verkligen tungt över den här rullen. Mörker, ångest och så lite mer mörker. Det fungerar dock riktigt bra, om det inte vore för en sak - berättarrösten. Merparten av filmen ackompanjeras av hur karaktären Madde orerar om sitt liv. Det blir minst sagt enerverande efter ett tag att lyssna på hennes svammel om hur hon "är ett vattenfall" eller hur detta är "den sista färden". När berättarrösten till sist försvinner allt mer blir filmen också mycket bättre. Den har ett väldigt vackert foto, okej skådespelare, regin är bra men jag känner att manuset i stort skulle behöva både en och två genomarbetningar till. 3- jag sa ju att det aldrig händer något bra i skogen! av 5 möjliga

Kvällens andra skånska film var LFO: The Movie (2013) av Antonio Tublen. En helt vanlig medelålders man, kanske lite tråkigare än genomsnittet, upptäcker att han med hjälp av speciella ljudfrekvenser kan hypnotisera folk. Till en början använder han sin nyvunna kunskap främst till ganska typiskt maktmissbruk för personlig vinning, men sätter ovetandes igång en händelsekedja som kan ha konsekvenser för hela världen.

Klang och jubel! Festivalens hitintills bästa science fiction-film är svensk! Vem hade kunnat tro det? Sverige brukar ju knappast vara ett föregångsland när det gäller science fiction-genren. Vi har flertalet duktiga skräckfilmsmakare vid det här laget, men en genre som ofta kräver mycket större budget har inte riktigt fått fäste i det svenska filmlandskapet. LFO: The Movie, inspelad under tio dagar i skånska Mölle, lyckas med små medel berätta en fantasifull och fantastisk historia. Allt är manusets förtjänst. Antonio Tublen har skrivit ett fantastiskt bra manus med flera bottnar. Han har lyckats göra en film som är lika rolig som skrämmande och som faktiskt säger något om människan och mänskligheten. På ytan kan LFO: The Movie ses som en ganska rak film byggd kring ett koncept, men här finns så mycket att diskutera och ta till sig att jag definitivt kommer använda den som exempel i framtida lektioner om etik och moral. Det är den klart bästa nominerade filmen till Méliès D'Argent jag sett än så länge och det enda som ligger den i fatet är att ibland märks den snabba inspelningen i filmens produktionsvärden. Se dock den här filmen och stöd svensk sci-fi! 4+ stekta ägg av 5 möjliga

Ikväll kollar jag in de två sista nominerade till Méliès D'Argent, Housebound och försöker få ordning på mitt schema.

FFF 2014 Dag 3: Inget bra händer någonsin i en skogsstuga

Dag tre av Fantastisk Filmfestivals 20-årsfirande inleddes med en stadig frukost. Fyra filmer förpliktigar, som alliterationen hävdar. Dagens första film, den japanska Joshiizu (2014), visade sig vara precis lika knäpp som jag hade hoppats på. När det är regissören bakom förra årets skrattfest, Hentai Kamen: Forbidden Superhero (2013), som ligger bakom borde man inte förvänta sig något annat.

Fem till synes slumpmässigt utvalda unga kvinnor mer eller mindre tvångrekryteras till att bli en ny superhjältegrupp. Deras ledare, Commander Charles (med tillhörande kasperdocka av en katt på axeln), förklarar för dem att de valts ut för att strida mot The Phantoms - märkliga varelser som attackerar Jorden på regelbunden basis. Det är gruppens, dubbad till Joshiizu (rakt översatt: Kvinnorna), uppgift att se till att allmänheten skyddas från blotta vetskapen om The Phantoms. Fast det är ju klart att det uppstår problem och frågor med superhjältelivet. Hur balanserar man ett vanligt arbete med att beskydda världsfreden? Varför har gruppen två medlemmar i blått? Och viktigast av allt: varför attackerar alltid The Phantoms från ett och samma avlägsna grustag?

Superhjälteparodier finns det tio på dussinet av, men Joshiizu är något speciellt. Med båda fötterna fast rotade i den japanska traditionen av Super Sentai-tv-serier, där veckans monster alltid vill förstöra Tokyo eller någon annan japansk storstad, lyckas Joshiizu med konststycket att på samma gång vara ytterst japansk som fruktansvärt rolig för en västerländsk publik. Det är framförallt manusförfattaren och regissören Yuichi Fukudas förtjänst. Han har ett knivskarpt öga för parodi och satir när det gäller japansk filmkonst och samhälle som hela tiden ligger bakom den till synes ganska glättiga ytan. Skratten är många och om det vore för något av en dipp i filmens mitt där hjältegruppen givetvis måste överkomma sina interpersonella svårigheter vore det här ännu en fullpoängare för Fukuda. Nu är den inte riktigt lika vass som tidigare nämnda Hentai Kamen, men för fans av japansk film, manga och anime är den ändå ett måste. 4 ögonfransförlängningar av 5 möjliga.

Årets första film nominerad till det europeiska filmpriset Méliès D'Argent var den brittiska Soulmate (2013). Nyblivna änkan Audrey checkar ut sig själv från sjukhuset efter att ha försökt begå självmord. Hon tar sin tillflykt till en liten by i Wales där hon hyr en stuga. Men vem eller vad är det som gör ljud ifrån sig i stugan? Och varför vägrar hyresvärden öppna det rum på ovanvåningen som hon bestämt hävdar bara är lagerutrymme?

Ibland vet man med en blick på en bild i festivalkatalogen hur saker och ting kommer utveckla sig. Jag gick inte in med några större förhoppningar till den här filmen, och mycket riktigt var det en ganska segdragen historia om saker som dunsar i natten. Axelle Carolyn spelar huvudrollen som Audrey och har även skrivit manus och regisserat. Det märks att det är hennes första långfilm. Visst, det är stämningsfullt och tekniskt snyggt, men så långsamt och förutsägbart att jag höll på att nicka till i stolen några gånger. Tack och lov verkar det inte bara vara jag. På väg ut från salongen hörde jag i princip samma saker från övriga besökare. Inget att skriva hem om med andra ord. 2 spöken på heden av 5 möjliga.

Om Soulmate mer eller mindre var ett sömnpiller var nästföljande tävlande för nämnda pris, den irländska The Canal (2014), en klart trevligare bekantskap. Regissör och manusförfattaren Ivan Kavanagh presenterade filmen som ett kärleksbrev till de spökhistorier som hans far brukade berätta för honom när han var liten. Om min far hade berättat spökhistorier som den här hade jag troligen sovit ännu mindre än jag gör.

The Canal handlar om filmarkivarien David som bor i ett gammalt hus i Dublin tillsammans med sin fru Alice och deras femårige son Billy. En dag när David ska loggföra ett antal journalfilmer från Dublins polis ser han sitt eget hus på duken. Tydligen begicks ett bestialiskt mord i huset under tidigt 1900-tal. David kan inte släppa vad han sett och när han upptäcker att hans fru har en affär blir hans mentala tillstånd allt mer fragilt. När Alice dessutom försvinner spårlöst och David blir misstänkt för att ligga bakom måste han ta reda på mer om både huset och sin frus förehavanden.

Kavanagh har verkligen lyckats med en sak när det gäller The Canal - ljudet är fantastiskt! Det är inte ofta man stöter på en film där ljuddesign förhöjer vad som händer på skärmen så pass mycket som det gör här. Övriga tekniska aspekter är även de bra och skådespelet, framförallt från Rupert Evans (David) och Calum Heath (Billy) är riktigt bra. Det som ligger filmen lite i fatet är att det känns som man sett det mesta förut. Storyn har förvisso sina svängar hit och dit, men filmen lyckas aldrig riktigt överraska. Trots det är The Canal tekniskt briljant och seglar upp som en tidig favorit till priset. 3+ spöken i Dublin av 5 möjliga (mycket spöken idag).

Kvällen avslutades med en screener i tv-soffan av Honeymoon. Jag var ju tvungen att transkribera den fantastiska intervjun med Ruggero Deodato som alla givetvis har hänförts av, eller hur? Då behövs kaffe och soundtracket till Cannibal Holocaust. Alltså blev det hemmasittande för dagens fjärde film. Jag har en känsla av att det gjorde den ännu mer effektiv.

Bea och Paul är ett nygift par som ska spendera sin smekmånad i en stuga i skogen. När Paul hittar sin fru sömngående naken genom skogen mitt i natten försöker hon övertyga honom om att det inte är något att oroa sig över. Beas beteende blir dock allt märkligare för varje dag som går och en dag märker Paul att hon har fruktansvärda sår på insidan av låren. Dessutom verkar hon vilja skydda sitt skrev...

Vad är det med folk och att åka till stugor i skogen? Det händer aldrig något bra i skogen! Honeymoon är en sjukt obehaglig film som med små medel lyckas bygga upp karaktärer och spänning. Rose Leslie, kanske mest känd för sin roll i Game Of Thrones, är fantastiskt bra i rollen som Bea. Kemin mellan huvudrollsinnehavarna klickar riktigt bra och förstagångsregissören Leigh Janiak visar att hon verkligen är någon att hålla ögonen på. Skådespelarregi, kontrollen över ljussättning och användandet av musik är riktigt jäkla bra! Det enda som sänker betyget något är att jag vill ha mer! Filmen skulle tjäna på att vara en halvtimme längre och exempelvis kontrastera med parets liv i staden innan de far ut till stugan. Annat än det är Honeymoon en debut som lovar gott för framtiden. 4 stugsittare av 5 möjliga.

Under söndagen kollar jag in de nominerade kortfilmerna till Méliès D'Argent, slänger in ett träningspass så jag inte försoffar mig helt och går sedan på skånsk afton med två lokalproducerade långfilmer.

  FFF 2014 Dag 2: Kannibaler, kannibaler, överallt kannibaler

En fredag som inleddes i lugnt tempo blev snart positivt stressande när jag fick ett meddelande på Facebook: "Vill du intervjua herr Deodato?". För den som inte känner till namnet är Ruggero Deodato en av filmhistoriens mest kontroversiella regissörer i och med filmen Cannibal Holocaust (1980). Min intervjuguide skrev i princip sig själv - det fanns så många frågor jag hade till denne mytomspunne regissör och nu hade jag en halvtimme med honom i affärscentrat på ett hotell i Lund. Det blev en mycket positiv upplevelse med en riktig italiensk gentleman som gav mig material som kommer bli en läsvärd intervju när jag väl transkriberat den.

Något omtumlad efter mitt möte med Deodato mötte jag upp en vän för middag och sen visning av just Deodatos mest kontroversiella film, Cannibal Holocaust. Det skulle visa sig att filmen inte förlorat sin styrka och fortfarande påverkar även den mest luttrade recensent djupt.

Cannibal Holocaust är lite av förfadern till den moderna found footage-filmen. En grupp amerikanska dokumentärfilmare beger sig in i ett område av Amazonas kallat "The Green Inferno", hem till två rivaliserande kannibalstammar. När teamet inte kommer tillbaka hem skickar deras universitet en expedition för att undersöka vad som hänt. Efter att ha hittat teamets filmmaterial återvänder de hem med intentionen att göra sin egen dokumentär om händelserna.

Oavsett hur mycket splatter du har sett så kommer den här filmen påverka dig på ett eller annat sätt. Gjord som en mediekritisk skildring om hur italiensk media hanterade olika situationer under 70-talet fungerar filmen både som en djupt träffande satir över mediesamhället samtidigt som det fortfarande är något av det mest magvändande jag sett. Deodatos regi är en blandning mellan mästerligt (bildspråk, intensitet) och mindre bra (skådespelarregi), men slutprodukten är något som påverkar tittaren starkt både fysiskt och mentalt. Den luttrade festivalpubliken på FFF var inget undantag. Jag räknade till inte mindre än sju personer som sprang ut ur salongen för att inte återvända.

Cannibal Holocaust fungerar så bra som den gör eftersom våldet är genomtänkt, en del av storyn och ämnar till att visa upp en sida av vårt moderna västerländska samhälle som vi kanske inte vill erkänna existerar. En film som fortfarande, efter 34 år, kan påverka människor på det här sättet är och förblir en klassiker. Det blir mycket mer om filmen och Deodato i den kommande intervjun, men för nu blir det givna 5 djungelexpeditioner av 5 möjliga.

Efter berg-och-dalbanan som Cannibal Holocaust gav var det dags för desto mer lättsamt våld på film. Uppföljaren till 2009 års Dead Snow, filmen som introducerade oss för norska nazizombies (of course!), tar vid där förra filmen slutade. Martin, den enda överlevande från zombieattacken i den norska fjällen, lyckas ta sig till ett närbeläget sjukhus. Väl där blir han misstänkt för morden på alla sina kamrater. Dessutom har läkarna lyckats hitta den arm som Martin högg av eftersom den var zombieinfekterad. Den sitter nu fast på Martin igen och i den snöiga utmarken hörs återigen trampet av läderstövlar...

Dead Snow var en riktigt kul rulle som visade på hur norsk filmindustri vid dåtiden sprang cirklar kring resten av Skandinavien när det gällde genrefilm. Med uppföljaren har regissör Tommy Wirkola skapat en av de mest galghumoristiska zombiefilmerna jag sett. Det här är helt enkelt fruktansvärt kul. Vegar Hoel har perfekt komisk timing i huvudrollen som den hårt prövade Martin och effekterna är bland de snyggaste jag sett i en nordisk film. Det bör dock poängteras att om den första filmen var lite för våldsam för dig bör du kanske hålla dig ifrån del 2. Det här är nämligen mer av allt och den virtuella rödfärgen formligen sprutar från varje bildruta och Wirkola backar inte för något. För oss som gillar galghumor, zombies och annat som gör livet värt att leva (eller vara odöd i) är dock Dead Snow 2: Red vs. Dead (2014) en högtidsstund. Se den med rikliga mängder popcorn och några polare! 4 husdjurszombies av 5 möjliga.

Idag och ikväll blir det fullt program med start klockan 13:00. Kvällen avslutas med valet mellan Honeymoon (2014) och The Quiet Ones (2014) där jag väljer den förstnämnda.