Everything Trek: The Original Series 1.1 - 1.4

När Gene Roddenberry pitchade vad som skulle bli Star Trek var det början på en två år lång process för att kunna sälja in sin serie. Med start 1964 började Roddenberry uppvakta nätverket CBS för att de skulle köpa idén. CBS var måttligt intresserade och Roddenberry vände sig istället till NBC. Nätverket betalade för seriens första pilot, The Cage, men beslutade sig för att inte använda den då de ansåg att den var för tung rent tematiskt. Styrelsen hos NBC såg däremot potential hos Roddenberrys idé och gjorde det ovanliga beslutet att betala för ytterligare ett pilotavsnitt. Avsnittet blev Where No Man Has Gone Before och lyckades övertyga nätverket att skriva kontrakt med Roddenberry. 

Eftersom kontinuitet inte var något som stod särskilt högt i kurs hos tv-bolagen på 60-talet såg NBC inga problem med att sända Where No Man Has Gone Before som avsnitt nummer tre i serien. Det gör att vissa rollkaraktärer oförklarligt försvinner från detta avsnitt, designen är i viss mån annorlunda och förvirringen är ibland total. För mitt projekts räkning har jag tagit beslutet att helt enkelt se avsnitten i den ordning som de en gång sändes. Det kommer innebära en del motsägelser när det gäller originalserien. Förhoppningsvis ska det ändå bli relativt klart vad tusan jag menar med mina beskrivningar av avsnitten som påverkas mest.

1.1 The Man Trap

Sändes: 8/9 1966

Stardate: 1513.1

Manus: George Clayton Johnson

Regi: Marc Daniels

Platser: M-113 (öde, tidigare hem för en utomjordisk civilisation)

Betyg: 3/5

Enterprise skickas till planeten M-113 för att göra en medicinsk kontroll av Dr. Robert Crater och hans fru Nancy. Dr. McCoy, Enterprises chefsläkare, har flertalet år tidigare haft ett förhållande med Nancy och blir förvånad när det visar sig att hon inte tycks ha åldrats. När en besättningsman dör med mystiska fläckar i ansiktet som enda tecken blir det början på ett mysterium där Nancy tycks stå i centrum.

Som öppningsavsnitt fungerar The Man Trap relativt bra. Anledningen till att jag använder termen "öppningsavsnitt" istället för "pilot" framgår av Roddenberrys tidigare beskrivna process för att få serien gjord. Vi får omgående en känsla för de tre huvudkaraktärerna, Kapten Kirk, Spock och Dr. McCoy och deras inbördes relationer till varandra. Här finns också ett antal ofrivilligt roliga scener, såsom den skrikande blomman (måste ses), men överlag fungerar manus och regi bra. Mysteriet får dessutom en intressant upplösning i och med ett ekologiskt tema och ett moraliskt dilemma. Inte ett fantastiskt avsnitt på något sätt, men fungerar bra som curtain raiser.

Enterprise i omloppsbana kring M-113, den första av många, många världar vi fått besöka i franchisen

1.2 Charlie X

Sändes: 15/9 1966

Stardate: 1533.6

Manus: D.C Fontana

Regi: Lawrence Dobkin

Platser: Colony 5, Thasus (endast omnämnda)

Betyg: 4-/5

Enterprise möter upp med forskningsskeppet Antares för att ta ombord en mycket speciell passagerare. Charlie Evans, 17 år gammal, är den enda överlevande från en krasch på planeten Thesus. Ingen kan förklara hur han inte bara lyckats överleva på planeten från tre års ålder utan även lära sig tala och läsa. Utan förståelse för mänsklig interaktion och sociala regler lyckas Charlie stöta sig med flera delar av besättningen, inte minst med Janice Rand som han blir blixtförälskad i. Men Charlie har en hemlighet - en hemlighet som innebär livsfara för samtliga ombord.

Det första av många avsnitt i franchisen som handlar om vad det innebär att vara människa och hur samhälle och arv formar oss. Kirk blir snabbt en fadersgestalt för Charlie, vars trevande försök att hitta sin plats med andra människor både är skämskuddepinsam och alltför bekanta. Vi har alla varit Charlie i en mån eller annan och det gör att hans karaktär är ganska enkel att sympatisera med. Vad vi inte har haft är Charlies förmågor - och tur är väl det! Eller som Kirk säger: "There's nothing wrong with you that hasn't happened to every human male since the model came out."

Charlie X känns fortfarande förvånansvärt fräscht i sitt berättande, troligen på grund av att det behandlar odödliga teman som att växa upp och att hitta sin plats i tonåren. Dessutom, alla avsnitt där man får se en karaktär i en röd gi är per default kul.

Jag funderar på att komma till klubben så här någon kväll. Speciellt i tightsen.

1.3 Where No Man Has Gone Before

Sändes: 22/9 1966

Stardate: 1312.4

Manus: Samuel A. Peeples

Regi: James Goldstone

Platser: Delta Vega (ödeplanet endast använd för gruvdrift)

Betyg: 2+/5

När Enterprise befinner sig på randen till Vintergatans yttre hittar man resterna av SS Valiant, ett skepp som försvann spårlöst 200 år tidigare. Efter att ha analyserat data från skeppets "svarta låda" får Spock reda på att Valiant stötte på en oförklarlig energisignatur och att man efter detta möte desperat började söka i skeppets dator efter information om ESP. Snart nog stöter Enterprise också på energisignaturen och märkliga saker börjar hända med Kirks vän, navigatör Gary Mitchell, och skeppets psykolog Dr. Elizabeth Dehner.

Som tidigare beskrivet i det här inlägget var Where No Man Has Gone Before seriens andra pilotavsnitt. Som en konsekvens av detta är många saker, stora som små, annorlunda från resten av seriens avsnitt. Småsaker inkluderar designen på uniformerna (bland annat slipper de kvinnliga besättningsmedlemmarna ha minikjolar på sig) och placeringen av Enterprise i universum. Just att vara på gränsen till att lämna galaxen går inte ihop med hastigheter och annat beskrivet i andra avsnitt. Större saker är att Dr. McCoy inte alls finns med utan är ersatt av en äldre herre. Likaså har många av karaktärerna andra specialområden.

Om man bortser från anakronismerna är Where No Man Has Gone Before ändå inte ett särskilt bra avsnitt. Det känns väldigt daterat och satt i 60-talets tankar om nyspiritualitet. Intressant är däremot att se användandet av kristen ikonografi på ett sätt som säkert fick några tittare att sätta i halsen för 50 år sedan. Berättarmässigt håller inte avsnittet särskilt väl och med de många motsägelserna (som är svåra att ignorera en längre stund) är det här en ganska svag installation i serien.

Sup, ya'll?

1.4 The Naked Time

Sändes: 29/9 1966

Stardate: 1704.2

Manus: John D.F Black

Regi: Marc Daniels

Platser: Psi 2000 (en gång lik Jorden, nu döende)

Betyg: 3+/5

Efter att besättningen hittar ett forskarteam ihjälfrusna på Psi 2000 börjar märkliga saker hända ombord på Enterprise. Ett virus har smittat en av besättningsmännen som sprider det vidare till alla han rör vid. Viruset fungerar som en riktig fylla och plockar fram den person man egentligen identifierar sig som, bortom artiga fasader. När en besättningsman låser skeppet på kollisionskurs med planeten blir det en kamp mot både klockan och sjukdomen för att överleva.

Förutom att ha en titel som låter som porrfilm är The Naked Time ett riktigt kul avsnitt. Vi får se Spock använda The Vulcan Nerve Pinch för första gången och även bryta ihop känslomässigt. Bara det är värt att se. De bästa scenerna har däremot George Takei som Sulu. Sulu går helt upp i sin hemliga dröm att vara en svärdsmästare och springer runt på skeppet och utmanar folk på dueller. Det är knäppt, kul och ett av avsnitten av originalserien där man verkar helt ha släppt på alla tyglar och bara kört.

George Takei with a sword - all arguments are invalid

Regi: Derek Lee & Clif Prowse

Manus: Derek Lee & Clif Prowse

Medverkande: Derek Lee, Clif Prowse, Baya Rehaz mfl.

Produktionsbolag: Automatik Entertainment/Téléfilm Canada/IM Global

År: 2013

Längd: 85 min

Land: Kanada/USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2309961/

Derek och Cliff planerar en lång resa runt hela världen, inte minst eftersom Derek har en hjärntumör som, om än godartad, hotar att döda honom om den spricker. Cliff tänker dokumentera hela deras äventyr, men redan efter en vecka i Europa råkar Derek ut för ett överfall. Cliff hittar sin vän blodig och medvetslös i sängen på deras hotellrum, men Derek vill inte riskera ett resan för ett sjukhusbesök. Motvilligt går Cliff med på Dereks plan, men snart börjar de båda inse att Derek har dragit på sig någon form av blodsmitta...

Jag har ett komplicerat förhållande till found footage-genren. När den används rätt kan man sätta bekanta historier i nya kontexter och skapa något nytt och större med paradoxalt nog mindre medel. När det används fel får vi Paranormal Activity - ett sätt att försöka dölja illa skrivna manus utan substans. Afflicted lyckas hamna i den första kategorin. Med sin mycket genuina och dokumentära känsla känns den för det mesta väldigt trovärdig. Det hjälper troligen till en hel del att det är manusförfattarna/regissörerna som även spelar kompisparet. De har en kemi i sina scener som är svår att skapa totala främlingar emellan.

Afflicted är en svår film att recensera. Den bygger i mångt om mycket på överraskning och jag vill inte förstöra den med att berätta för mycket. Det är klart att man snart gissat sig till vad som kommer hända med Derek, men det man tror sig veta ställs hela tiden på sin spets i berättartekniken. För den förhållandevis lilla budgeten på 300 000 dollar är det också en grymt snygg film. Att med den budgeten faktiskt ge sig på att åka till Europa och filma på plats tyder både på lite galenskap och vision, och det är det som skräckgenren i allmänhet och found footage-subgenren i synnerhet behöver - lite jävlar anamma!

Det finns några smärre problem med filmen dock. Den är inte alltid fullkomligt logisk inom sin egen kontext (inte så det stör, men det är ändå en viktig sak att hålla fast vid) och ibland är tempot lite väl varierande. Men, med en bra story, sjukt bra kameraarbete för en found footage-rulle och engagerande rollprestationer måste jag ändå rekommendera Afflicted. En glad överraskning.

Betyg: 4 sjuka globetrotters av 5 möjliga

Regi: Henrik Möller

Manus: Henrik Möller & Martin Jirhamn

Medverkande: Lina Sundén, Martin Jirhamn, Jenny Lampa mfl.

Produktionsbolag: Film i Skåne & Simon Möller Film

År: 2014

Längd: 75 min

Land: Sverige

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3098654/

Jenny, på jakt efter någon eller något, börjar arbeta som städerska på en mystisk lagerlokal i Malmö. Snabbt upptäcker Jenny att allt inte står rätt till på arbetsplatsen. Framförallt är det något med ljuset - det tycks tränga in i en och ha eget liv. Vem är den nakne mannen på chefens kontor? Varför får man inte ha mobiltelefoner på sig på arbetsplatsen? Frågorna hopas och Jenny letar efter svar.

Jag har börjat använda mig av vad jag kallar för "Henrik Möller-testet". Om jag träffar en ny person visar jag dem någon av Möllers animerade kortfilmer. Om de uppskattar humorn vet jag att vi troligen kommer kunna komma bra överens. Möllers framfart, som den i min mening mest intressanta filmaren i Sverige på många år, har lämnat djupa spår i min bekantskapskrets i form av internskämt och citat. Efter framgångarna med kortfilmen Demonen (2013) långfilmsdebuterar Malmöfilmaren nu med Lokalvårdaren (internationell titel: Feed The Light) som redan har börjat få fina vitsord och bland annat kammat hem pris på H.P Lovecraft Film Festival i Portland. Igår var Sverigepremiären av den färdiga filmen. Och visst märks Lovecraft-influenserna. Som regissören själv säger på Q&A-sessionen efter filmen inspirerades både han och medförfattare Martin Jirhamn av skräckförfattaren. Som film betraktat påminns jag ändå mest om David Lynch. Ni som har läst min blogg (och i synnerhet mitt vilande David Lynch-projekt) vet att det är ett mycket gott omdöme från min sida.

Det som framförallt slår mig med Lokalvårdaren är hur jäkla snygg den är. Produktionen har den typiska Möller-stilen, men förädlad. Valet att göra filmen till största delar svartvit fungerar väldigt bra med ljustematiken och lyfter verkligen skuggeffekterna. Det som fick mig att trilla av stolen var dock ljuddesignen. Det är även denna som framförallt får mig att tänka på tidig David Lynch. Mörka, suggestiva ljudmattor med genomträngande ljusa punkter gör filmen till något du ska se med ett bra ljudsystem.

Enligt Möller ska filmen ha varit mycket längre från början, och det är här jag har mina mindre invändningar mot den version som visades igår. Jag vill ha mer. Jag behöver inte mer förklaringar eller tolkningar, men filmen skulle förhöjas av att sättas i en tydligare kontext. Exempelvis framgår protagonisten Jennys motivation inte förrän lite väl sent i filmen. Det är klart, det här är en lågbudgetfilm och som sådan är det alltid svårt att få tid och pengar att räcka till, men det är egentligen bara här det märks.

Jag tror att Möller är något stort på spåren här. Hans säregna blandning av becksvart humor (se bland annat de tidigare nämnda animerade kortfilmerna) och sätt att se människor på ett sätt som verkar väldigt genuint pekar mot en utveckling som bara verkar gå uppåt. Efter att ha följt hans karriär under några år märks det så mycket han lärt sig och utvecklats. Eller som jag sa till en polare häromdagen: "Jag spår att inom fem år kommer Möller ha blivit upplockad som mentorselev eller liknande hos en erfaren regissör som Cronenberg eller Lynch." Lokalvårdaren gör inte att den uppfattningen sviktar.

Betyg: 4 vilande städare av 5 möjliga

Regi: Kevin Dunn

Manus: R. Chett Hoffman & Michael Notarile

Medverkande: Mark Calaway, Bryan Danielson, Brock Lesnar mfl.

Produktionsbolag: WWE

År: 2014

Längd: 235 min (med pre-show 365 min)

Land: USA

Svensk åldersgräns: N/A

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3058844/

Under tiden som jag skrev och redigerade följande inlägg fick jag reda på att Ultimate Warrior, en av de riktigt stora wrestlarna från sent 80- och tidigt 90-tal gått ur tiden. Det kommer en tribute längre fram.

Wrestlemania, the grandest stage of all. Det har gått närmre 30 år sedan Vince McMahon satte ihop världens största wrestlingspektakel. Om det hade misslyckats hade troligen WWE (då WWF) också följt med i fallet. Med fixstjärnor som Hulk Hogan och Rowdy Roddy Piper blandade med stora namn från övriga underhållningsvärlden (exempelvis Mr. T och Cyndi Lauper) gick McMahons satsning hem och blev starten på det årligen återkommande evenemanget. Söndagens extravaganza hölls i New Orleans inför drygt 75 000 fans på plats och miljontals världen över. Med ett jubileum som förpliktigar levererade också Wrestlemania XXX på de allra flesta plan.

Hulk Hogan återvände till sina rötter i WWE för att agera värd för galan. Även om han aldrig lär brottas igen (då får han nog kolla ut en rullstol) har Hogan fortfarande samma lysande karisma som gjorde honom till den störste i branschen. För icke-wrestlingfans kan jag snabbt nämna att Hogan må vara den störste stjärnan från WWE:s glansdagar på 80-talet, men det var knappast för brottningsskickligheten utan mer för hans sätt att kunna få igång en publik. Hogan öppnade galan tillsammans med de två andra superstjärnorna som bolaget haft - The Rock och Stone Cold Steve Austin. Ett bra öppningssegment, även om jag är riktigt trött på att The Rock ska gå omkring i ringen, nicka och lyssna på publiken i fem minuter innan han börjar prata.

Match 1: Daniel Bryan vs. Triple H

Här börjar jag spoila ordentligt, så om du planerat se galan, sluta läs nu. Bakgrunden till den första matchen var att Daniel Byran, firad publikfavorit, under åtta månaders tid hade blivit utsatt för diverse skumma beslut av WWE:s ledning, däribland Triple H tillsammans med frugan Stephanie McMahon (ja, dotter till Vince). Öppningsmatchen hade en plats i kvällens avslutande fajt om världsmästartiteln i potten. Jag var något tveksam till matchen, inte minst eftersom Triple H har sedan han tog över en del av det dagliga arbetet med företaget (på riktigt alltså) satt in sig själv i stora matcher närhelst han verkar vilja det. Det här var ändå en av kvällens bästa matcher. Bryan gick segrande ur striden, men attackerades av sin motståndare efter matchen för att han inte skulle vara i trim för världsmästarbataljen. Matchbetyg: 4/5

 What do you get if you cross Game of Thrones with Liberace? The Game!

Match 2: The Shield vs. Kane & The New Age Outlaws

I sällskap med flertalet riktigt bra matcher var det här något av en besvikelse. Efter bara tre minuter stod The Shield som segrare. Klarast lysande stjärna var definitivt Shields Roman Reigns som går från klarhet till klarhet. Att jag inte kommer ihåg mer av matchen än just Reigns är ett tecken på att den inte var något vidare. Matchbetyg: 2/5

Match 3: The André The Giant Memorial Battle Royale

Att säga att mottagandet av årets upplaga av Royal Rumble var svalt är knappast att överdriva. Nämnda årliga gala är vanligtvis en av WWE:s mest populära och sätter tonen för Wrestlemania genom att ge vinnaren av den avslutande matchen en chans att utmana mästaren under bolagets flaggskepp till evenemang. När WWE tappade bollen helt i år och lät den återvändande Batista vinna är det inte konstigt att WWE valde att lägga in en Battle Royale-match på programmet. I motsats till matchen på Royal Rumble, där en ny deltagare släpps in i ringen med några minuters mellanrum, hölls den här matchen under de vanligare (och mindre tidsödande) reglerna där alla startar i ringen samtidigt. Målet, att kasta sina motståndare över topprepet och vara själv kvar i ringen, blir oftast sekundärt i den här typen av matcher. En tråkig Battle Royale är bland det tristaste man kan titta på. Nu var Wrestlemania XXX:s upplaga ganska okej ändå. Det gavs tillfällen till flera spektakulära individuella prestationer, inte minst en från Kofi Kingston, och avslutningen var riktigt bra. Antonio Cesaro, som många spått som en av de stora stjärnorna i WWE framöver, tog hem segern. Matchbetyg: 3/5

Match 4: John Cena vs. Bray Wyatt

Windham Lawrence Rotunda, mer känd under sitt ringnamn Bray Wyatt, var anledningen till att jag började titta på WWE igen efter några månaders uppehåll. Han må inte vara världens mest atletiske brottare, men vad han har är en karaktär som verkligen fungerar fullt ut. Rotundas alter ego är något av en sektledare från Louisianas träskmarker. Rotunda spelar rollen helt fantastiskt och hans improvisationsförmåga är imponerande. Man vet aldrig var man har honom - från svavelosande retorik med bibliska förtecken kan han helt plötsligt brista ut i sång mitt under matcherna. Han är helt klart bland det mest intressanta som satt sin fot i en ring de senaste tio åren. Fast på andra sidan i hans match på Wrestlemania stod John Cena...

För er som inte tittar på WWE kan John Cena sammanfattas med att han är en Hulk Hogan för 2000-talet, dock utan den karisma som Hulk har. Fruktansvärt tråkig och förutsägbar i sin brottning är han också avskydd av stora delar av den vuxna publiken. Ungarna älskar honom dock och som sådan är han dels en positiv förebild (hans ledord är "hustle, loyalty and respect") och givetvis säljer WWE tonvis med tröjor och annat med Cena på. Alla ungar vill ju ha sin hjälte på tröjan. Nåväl, vad inte många verkar kunna erkänna är att när Cena pushas till att göra något annat än det han gör vecka ut och vecka in är han riktigt bra på att bära en match och spela sin roll. I matchen på Wrestlemania 30 lyckades Cena och Wyatt bjuda på en sjuhelvetes show som för mig var kvällens match. Från Wyatts entré ackompanjerad av Mark Crozers ledmotiv (spelat live av bandet iförda medicinmankläder) till hans publikkontakt och sätt att få Cena att slåss mot hjärnspöken - det här var i det närmsta en perfekt match. Eller... ja, om Wyatt hade vunnit den hade det blivit en klassiker. Nu, som så många gånger förr, vann Cena, barnen jublade och de vuxna suckade. Matchbetyg: 5-/5

Jag har hatt, boxarlindor och hawaiiskjorta, måste skaffa mig en lampa också

Match 5: The Undertaker vs. Brock Lesnar

I 21 raka Wrestlemanias har The Undertaker avgått med segern. Sviten, helt enkelt kallad för "The Streak", har troligen varit det som drivit Mark Calaway att återuppliva sin karaktär år efter år. De senaste åren har han bara brottats just på Wrestlemania. Calaway har varit en drivande faktor i WWE på och bakom scenen sedan tidigt 90-tal och det av en huvudsaklig anledning - hans karaktär har funkat så jäkla bra i alla år! The Undertaker har haft många former, men det som förenar dem alla är hans förmåga att komma tillbaka från "dödens rand". 

Brock Lesnar är brottarunderbarnet som gjorde sig ett namn i WWE, hoppade av till UFC och blev världsmästare (i sin viktklass i MMA då, inget annat) och kom tillbaka för gästspel i WWE för något år sedan. Uppbyggd som "The Beast" gör han verkligen skäl för sitt smeknamn. Att han har varit legitim världsmästare i världens just nu största kampsport gör att han verkligen är trovärdig i sin roll som killen som kan klå alla.

Det var alltså The Beast vs. The Streak på Wrestlemania XXX och vilket jäkla antiklimax det blev. Undertaker, som de senaste åren gjort fantastiska matcher på galan trots att han börjar bli till åren, var en skugga av sitt forna jag. Det var långsamt, segt och Calaway klarade inte alls av att föra matchen. Lesnar försökte förgäves få nerv i kampen, men det gick inte. Sen kom den stora chocken. Undertaker förlorade. En 21 år lång segersvit bröts. Uttrycket på fansens ansikten sa allt. Det här kunde liksom inte hända. Visst, wrestling är scriptat och uppgjort, det vet alla, men vilken käftsmäll! Calaway, uppenbart tagen, tog lång tid på sig för att ta sig ur ringen. Rapporter skvallrar om att han fått en rejäl hjärnskakning under matchen och togs till sjukhus. Var det sista gången vi såg Undertaker på Wrestlemania? Tja, vad har han nu att komma tillbaka till när The Streak är bruten? Som match betraktat var det här knappt godkänt, men avslutningen flyttar upp den ett steg på skalan. Matchbetyg: 3/5

Fans reagerar på Undertakers förlust

Match 6: Vickie Guerrero Divas Championship Invitational

Vad kan man säga om WWE:s kvinnliga division? Den är pinsamt dålig. Förutom mästarinnan, AJ Lee, och en handfull andra (Natalya och Tamina Snuka är de jag kommer på) verkar de kvinnliga wrestlarna främst anställas för sitt utseende. Kunnandet är sekundärt. När de gjort sig av med kvinnor som kan brottas, såsom Beth Phoenix och Mickie James, och fokuserar flertalet storylines på riktigt dammig sexism brukar jag oftast snabbspola förbi tjejmatcherna. Hur som helst, upplägget här var 14 brottare i ringen, den första som fick ett fall eller submission vann titeln. Några snygga spots, AJ Lee och Natalya gjorde bra ifrån sig, inget att skriva hem om. AJ Lee försvarade sin titel i en match där publiken fortfarande var i chock efter Undertakers förlust. Matchbetyg: 2/5

Match 7: Daniel Bryan vs. Randy Orton vs. Batista (WWE World Heavyweight Championship)

Daniel Bryan gjorde entré till kvällens sista match och såg knappt ut att kunna gå efter första matchens efterspel. Mästaren, Randy Orton, och Royal Rumble-segraren Batista försökte sitt bästa att tråka ihjäl publiken med stil, men Bryan lyckades föra matchen och berätta en historia. Givetvis lade sig Triple H och frugan i igen, men mot alla odds lyckades Bryan slutligen ta hem titeln och avsluta Wrestlemania XXX på en en high note. Rent brottningsmässigt var kvällens sista match okej, men det som gjorde matchen så mycket bättre var just sättet som Bryan sålde sin "skada" på. En underdoghistoria med lyckligt slut, precis som vi vill ha det. Matchbetyg: 4/5

Daniel Bryan visar att han visst kan lyfta två bälten på samma gång

Wrestlemania XXX som helhet är bättre än sina beståndsdelar. Det som verkligen stack ut i årets upplaga av brottarfesten var produktionen. Kevin Dunn har lyckats sätta samman en riktigt häftig show med några av de coolaste entréerna jag sett på många år. Framförallt Bray Wyatts entré var fantastisk, men även Triple H:s och Undertakers var fullkomligt fantastiska. Framförallt lyckades Wrestlemania XXX med det som de bästa upplagorna lyckas med - kännas som att alla (nåja, nästan i alla fall) inblandade gör sitt allra yttersta för att det ska bli en så bra show som möjligt. Jag är lite tveksam till matchföljden dock. Att chocka publiken med Undertakers förlust för att sen ladda om för titelmatch en kvart senare kändes lite sådär. Kvällens andra match var dessutom så pass kort att man lika gärna hade kunnat stryka den. Men, till syvende och sist, WWE lyckas återigen göra årets bästa gala. Det är bara att gratulera.

Betyg: 4 brutna sviter av 5 möjliga

Svensk titel: Benrangel

Författare: Stephen King

År: 1998 (svensk utgåva 1999)

Sidor: 492

Förlag: Scribner (svenskt förlag: Bra Böcker)

ISBN: 91-7133-562-5

“Grief is like a drunken house guest, always coming back for one more goodbye hug.”

Även om Mike Noonan inte ligger på de allra högsta placeringarna på försäljningslistorna har han lyckats skapa sig en god tillvaro som författare till spänningsromaner. När hans fru, Johanna, dör av en plötslig hjärnblödning kastas dock Mike in i ett skrivkrampsliknande tillstånd där han får ångest bara av att öppna en ordbehandlare. För att rensa tankarna beger han sig till sitt sommarställe - ett mysigt litet hus kallat Sara Laughs. När Mike räddar en liten flicka från att bli överkörd och dras in i en infekterad vårdnadstvist börjar märkliga saker hända på Sara Laughs. Någon vill säga något till Mike och tänker inte låta döden vara i vägen...

Bag Of Bones markerar för mig Kings riktiga återkomst efter merparten av 90-talets böcker av mycket varierande kvalitet. Tematiskt är det förvisso en tämligen typisk bok av skräckförfattaren, men King lyckas här skapa både väldigt sympatiska som hemska karaktärer. Vår protagonist, Mike Noonan, är likt många av Kings hjältar författare. Skriv om vad du kan och allt det där. Det som utmärker Noonan från merparten av Kings författarhjältar är den nästan bedövande sorg som King lyckas uttrycka genom honom. Sorgen ligger som en mörk matta över Bag Of Bones - när man tror att den till sist har gått ut genom dörren återvänder den för att omfamna en igen. Sorgen lättar något i och med att Noonan dras in i ovan nämnda vårdnadstvist, inte minst genom de komplicerade känslor han hyser för den lilla flickans unga mor, Mattie. Det hade lätt kunnat bli plumpt med en begynnande romans mellan en författare på 40+ och en 21-årig kvinna, men King lyckas undvika de flesta fallgroparna.

Narrativet väver också in en tredje kvinna, Sara Laughs, vars gamla hus Mike bor i. Sara var en hyllad folkmusiker under tidigt 1900-tal som försvann utan ett spår. Det här spåret i romanen är tyvärr det svagaste. Här finns en hel del riktigt bra saker att ta av, framförallt från karaktären Sara, men mysteriets upplösning känns något framhastat och är inte alls i samma klass som resten av boken.

Den svagare upplösningen är dock ingen anledning att inte läsa Bag Of Bones. Det är en studie i sorg och det småstadsliv som King gjort sig känd för att beskriva. Boken är satt i Maine (var annars?), men inte i de vanliga King-städerna Derry (nåja, de första femtio sidorna), Castle Rock eller Haven utan i ett samhälle så litet att det bara fått namn från sin plats i vägnätet, TR-90. TR-90 är bara en Log Lady kort från Twin Peaks i sin beskrivning och är en skräckblandad förtjusning att upptäcka. Samhället, karaktärerna och farorna med att gräva i lokala legender gör att Bag Of Bones är en högtidsstund för King-fantaster och en bra bok att börja med för dem som aldrig läst något av honom också.

Betyg: 4+ skogshuggarsamhällen av 5 möjliga

Regi: Markus Blunder

Manus: Markus Blunder & Stephen T. Barton

Medverkande: Sophie Lowe, Peter Stormare, Gustaf Skarsgård mfl.

Produktionsbolag: Dreamrunner Pictures & Mountain Film

År: 2013

Längd: 100 min

Land: USA/Österrike

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2085752/

En tonårig flicka växer upp tillsammans med sin bror och mor efter att hennes far skjutits till döds. Familjen bor avskiljt uppe i bergen och när även modern dör inser syskonparet att de måste klara sig själva. Det tar inte många dagar förrän en av männen från en närbelägen by stöter på flickan i skogen och förgriper sig på henne. Utan någon vuxen beskyddare utvecklas den en gång så sorglösa tillvaron i skogen och bergen till en kamp för överlevnad och rädsla för männen från byn.

Autumn Blood är en mycket säregen film. I min synopsis ovan verkar det som en tämligen rättfram historia, men Markus Blunders förstlingsverk som långfilmsregissör är en intrikat och fascinerande studie över natur och mänsklighet. Karaktärerna ges aldrig några namn, utan listas i rollistan som "The Girl", "The Boy", "The Mayor" och så vidare. Vi vet helt enkelt väldigt lite detaljer om karaktärerna, men Blunders historiaberättande fyller i allt vi behöver veta. Långa, svepande tagningar över ett Tyrolen som aldrig varit vackrare ramar in Blunders film till något som i princip är ren bildkonst. Manuset bjuder på kanske 20 repliker och handlingen förs istället framåt av musik, bilder, ljud och ljus. Det är minst sagt en imponerande debut av Blunder! Nu har han visserligen mycket lång erfarenhet som både kameraman, men det är första gången jag ser honom som historieberättare.

Avsaknaden av repliker ställer också mycket stora krav på skådespelarna. Sophie Lowe (The Girl) var en ny bekantskap för mig trots att hon har en relativt lång karriär bakom sig redan. Lowe gör otroligt bra ifrån sig genom att förmedla all sin smärta och ångest genom minspel, andetag och gråt. Hon säger i princip inte ett ord genom hela filmen, men ändå känns det som vi lär känna henne. Två svenska skådespelare, Gustaf Skarsgård och Peter Stormare, har bärande roller i filmen. Båda gör bra ifrån sig, men det är framförallt en mycket obehaglig Skarsgård som stjäl showen som initiativtagaren till de upprepade våldtäkterna av flickan.

Jag är djupt imponerad av Autumn Blood, men den når inte riktigt hela vägen till högsta betyg. Anledningen är att den första halvtimmen drar på lite väl mycket med pittoreska miljöer och naturromantik. Jag inser att det görs för att kontrastera med filmens senare utveckling, men Blunder målar med lite väl övertydliga penseldrag här. Det är dock en mycket sevärd, obehaglig och vacker film på en och samma gång. Jag väntar med spänning på Blunders nästa film!

Betyg: 4+ amerikanska mardrömmar utan tyrolerhattar av 5 möjliga

Regi: Jason Osder

Manus: Jason Osder

Medverkande: Birdie Africa, John Africa, Ramona Africa mfl.

Produktionsbolag: Amigo Media

År: 2013

Längd: 88 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 11 eller 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2119463/

MOVE-rörelsen grundades 1972 som en grupp för svartas rättigheter i USA samt som ett ideologiskt ställningstagande för grön politik, djurrätt och en återgång till ett mer naturnära liv. Rörelsen nöjde sig dock inte med att hålla sina åsikter för sig själva utan protesterade högt och ofta gentemot instanser i samhället de ansåg vara omoraliska. Detta ledde dem till flertalet konflikter med folk i grannskapet och med polisen. Let The Fire Burn handlar om vad som hände i maj 1985 när polisen med våld försökte vräka rörelsen från deras högkvarter - en händelse som skulle få konsekvenser för flera hundra människor och kosta flertalet liv.

Historien om vad som hände den där majdagen 1985 är komplex. Å ena sidan agerade polisen extremt omdömeslöst och använde övervåld, å andra sidan agerade MOVE-rörelsen mycket provocerande under en mycket lång tid. Det är en riktig härva som Jason Osder försöker nysta upp i sina dokumentär. För det mesta lyckas han väldigt bra, men bristen på moderna intervjuer med de medverkande gör att den undersökande delen av historien blir lite lidande. Det är klart, det är svårt att intervjua folk som anser att teknologi (utom telefoner och bilar av någon anledning) är utav ondo, men de poliser som var med kanske vore villiga att prata om vad som hände? Inte minst eftersom poliserna, trots provokationer från MOVE, framstår som de som fick konflikten att gå från hårda ord till skottlossning och bomber. Kanske kan man sammanfatta det med att något var tvunget att göras åt situationen, men att polisen gjorde helt fel i utförandet av handlingarna.

Osder utgår först och främst ifrån samtida filmat material och kompletterar filmen med egna efterforskningar i form av text på skärmen. Det gör att Let The Fire Burn blir en ganska opersonlig produkt. Det är visserligen inte nödvändigtvis något negativt när det handlar om dokumentärer, men Osder kan inte förmedla en personlig röst med detta, sitt första, längre verk. Det är dock en mycket stark historia om fördomar, om alla är lika inför lagen och vad som händer om man kräver sina rättigheter. Det är dessutom en relativt bortglömd skandal som förtjänar att uppmärksammas, inte minst så att vi kan lära från den.

Betyg: 4 totala brott i kommunikationskedjan av 5 möjliga

Regi: Jehane Noujaim

Manus: N/A

Medverkande: Khalid Abdalla, Dina Abdullah, Dina Amer mfl.

Produktionsbolag: Noujaim Films/Roast Beef Productions/Worldview Entertainment

År: 2013

Längd: 108 min

Land: Egypten & USA

Svensk åldersgräns: Ej satt, troligen 11 eller 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2486682/

Tahirtorget blev under den egyptiska revolutionen både samlingsplats och symbol för civilt motstånd. Jehane Noujaims dokumentärfilm följer aktivister och militärledare under revolutionen och månaderna efter. Forna fiender blir vänner och nya splittringar sker i ett händelseförlopp som minst sagt är dramatiskt.

Om ett tiotal år kommer vi säkert få se en lång rad dokumentärer om den arabiska våren. The Square tjuvstartar den trenden lite, men dras med problemen som gör att jag förutspår att den stora massan filmer nog dröjer ett tag. Den tar en situation som är svåröverblickbar och fortfarande pågående och försöker göra en samlad bild av den. I vissa fall fungerar det. Jag har exempelvis nu bättre förståelse för den ilska som riktades mot Muslimska brödraskapet av de andra revolutionärerna. Å andra sidan har jag fortfarande ganska stora kunskapsluckor gällande skeendet i sig själv.

Det är kul att alternativa produktionssätt får uppmärksamhet i och med The Square. Det är den första Kickstarter-finansierade film som får en Oscarsnominering och fick dessutom sin stora spridning online via Netflix. I och med att filmen blivit förbjuden i Egypten har onlinedistribution ändå gjort att folket kunnat se den. Det är stort och ett tecken på internets makt när den används till något gott.

Det finns något djupt tragiskt i splittringen som The Square visar upp. Efter en gemensam kraftansträngning av alla parter, kristna som muslimer, att få slut på förtrycket från landets hemliga polis brakar allt samman. En sällan skådad solidaritet som hade kunnat bli början på något stort verkar nu främja en om möjligt än mer osäker framtid. I det avseendet är The Square ett viktigt dokument för framtiden och vilken väg den än tar.

Betyg: 4 revolutionärer av 5 möjliga