FFF 2013 dag 1: Den vackra staden där alla är från Düsseldorf

Lund är en förbaskat vacker stad, tänker jag när jag står i det lätta duggregnet på Filmstadens innergård. Givetvis finns här de månghundraåriga byggnaderna, parkerna och torgen, men vad jag främst tänker på den här septemberkvällen är människorna. Runt mig skrider allsköns vackra kvinnor och män omkring och jag fylls av en varm känsla av samhörighet. Inte nödvändigtvis med det bildmässigt vackra folket utan det bildmässigt vackra folkets bildning när jag hör vad de pratar om. I biosalongen några minuter senare hör jag hur sällskapet till vänster om mig diskuterar Magic The Gatherings senaste expansion och de till höger om mig försöker med en kombination av tyska och engelska förklara för en tredje att de är här från Düsseldorf. Düsseldorf  verkar för övrigt ha smyginvaderat Lund den här veckan. Jag mötte inte mindre än tre (!) personer från den tyska staden igår - oberoende av varandra. Düsseldorf über alles? På FFF skulle det inte förvåna mig. Jag är tillbaka på Fantastisk Filmfestival. Jag är hemma.

   Att ta bilder på en folkmassa i rörelse med en mobilkamera är ingen hit

Dagen började annars på typiskt festivalmanér. Pressackrediteringen skulle hämtas ut, men tekniska svårigheter med skrivaren gjorde att jag troligen har festivalens enda ”muppkort” signerat av herr Barrander själv. Efter en välbehövlig eftermiddagslur var det sen dags för första filmen, The World’s End  (2013) – en film som festivalledningen kämpat för att få till festivalen i sju månader. Jag kan meddela att de sju månaderna var värt ansträngningen. The World’s End inleder nämligen festivalen med en sopren femma.

Som så många redan har misstänkt visade jag mig vara en mupp

Edgar Wrights avslutande del i den löst sammansatta Cornetto-trilogin är något av det roligaste jag sett i år. Simon Pegg och Nick Frost innehar givetvis huvudrollerna även i denna film och speciellt Pegg gör en av sina bästa roller i karriären. Handlingen tar sin början med hur Gary King (Pegg) minns tillbaka till dagen han och hans polare tog studenten och försökte sig på en legendarisk pubrunda med tolv stopp och lika många pints. Drygt 20 år senare försöker Gary samla ihop gänget igen för att klara av rundan, men vad ingen har räknat med är att den sömniga lilla småstad de återvänder till står i centrum för en av de största händelserna i världshistorien…

Jag älskade Shaun Of The Dead (2004) och även om jag inte tyckte att Hot Fuzz (2007) höll riktigt samma klass var även den rullen njutbar. The World’s End slår dock en homerun som till och med seglar förbi den förstnämnda. Jag tror det beror mycket på personlig igenkänning. Det är klart, jag har aldrig varit en fuck-up av Gary Kings kaliber, men jag var också killen med Sisters Of Mercy-tröjor i gymnasiet och lever fortfarande i viss mån på jakt efter mina drömmar. Karaktären Gary King är en version av mig själv dragen till sin spets och gångad med tusen. Jag är av övertygelsen att om vi en dag helt plötsligt ändrar våra drömmar eller ambitioner tvärt så var de inte riktiga till att börja med. Det finns visserligen en tid då man måste växa upp, men hur du gör det och vilken person du blir eller förblir är upp till dig. Det är mycket det temat som The World’s End tar upp – vem du var när du var 17 och vem du har blivit när du är 35. Om man är riktigt ärlig är det oftast de saker som gjorde en lycklig då det som gör en lycklig även nu. Jag tror det är det som Edgar Wright menade när han i sin videohälsning innan filmen sa att The World’s End var en personlig film. Det märks verkligen att han lade själ och hjärta i den och när en regissör gör det blir det också oftast en fantastisk film.

Usch, vad seriöst och tungt det lät! I allt mitt egenfilosofiska svammel får jag inte glömma att poängtera att The World’s End är en komedi, men det är en komedi med hjärta. För oss som gillar science fiction är det också en högtidsstund. Wright har i de tidigare filmerna i Cornetto-trilogin fått oss att se zombie- och polisfilmer på nya sätt. The World’s End är hans bidrag till science fiction-genren. Jag vill inte avslöja alltför mycket av handlingen eftersom det är en väldig överraskning när filmens vändpunkt inträffar. Vad jag däremot kan och ska göra är att ge The World’s End 5 Cornettos av 5 möjliga

Med en heroisk vänsterlyra fångade den ädle recensenten sin kvällsvard från festivalgeneralens kalla, kalla hand 

Innan The World’s End visades kortfilmen Snails In Space (ursäktar eventuellt fel på titeln). Som diggare av leranimationer sedan Pingu förgyllde min barndoms-tv blev jag mycket glatt överraskad av historien om den lilla snigeln som finner sig på ett rymdskepp med självaste Adolf Hitler som pilot. Hitler, som lurat i rymden i 65 år, använder sniglarna som mat till sin hund. När den gamle führern bestämmer sig för att inleda sitt återtåg mot Jorden bestämmer sig sniglarna för att stoppa missilen han tänker skjuta iväg. Mellan dem och knappen för att avbryta avfyrningen finns dock en mycket hungrig hund.

Snails In Space är en mycket charmig kortfilm som jag hoppas kommer få större spridning än bara i festivalkretsar. Kortfilmerna förra året var överlag väldigt bra, och årets festival vilar inte på hanen för att bräcka detta. Tyvärr utgick kvällens andra kortfilm, den fantastiskt betitlade Angst, Piss & Shit, på grund av en korrupt datafil. Tråkigt, men förhoppningsvis kommer festivalledningen hinna få en hel kopia innan festivalens slut.

Vinjetterna till festivalen har alltid varit intressanta att se och så även i år. Det märks att FFF slår ett slag för kvinnliga genrefilmskapare i år, inte minst med kortfilmspaketet från den amerikanska organisationen och filmfestivalen Viscera. På tisdag visas elva av deras främsta kortfilmer i ett kortfilmspaket på Kino. Den nämnda vinjetten tar till fasta på det kvinnliga temat med en liten historia om prinsessan Leia (ja, den Leia) som ”odlar” fram kvinnliga genreikoner ur krukor på Månen. Skumt? Typiskt FFF? Kul? Jakande svar på alla tre frågor.

Jag kommer missa en hel del av kortfilmerna i år på grund av mitt krävande schema utöver festivalen. Det är synd, för FFF är ett av få outlets för bra kortfilm vi har tillgång till här i landet. Det och internet, såklart, men att se dessa alster på duk är oftast mycket roligare än att se dem på halvdanna klipp från YouTube.

Kvällens andra långfilm var Paul Houghs The Human Race (2013). 80 personer vaknar upp i vad som ser ut som en vanlig småstad. Ingen vet hur de kom dit, men i sina huvuden hör de en rad olika regler som kan sammanfattas med en: ”ni måste tävla, annars dör ni”. Exakt vad tävlingen går ut på, annat än att hålla sig i konstant rörelse, vet varken vi eller deltagarna. En sak står däremot klar – det kan bara finnas en vinnare.

The Human Race är lite av en ohelig allians mellan Cube (1997) och Battle Royale (2000). Det finns någon typ av överintelligens som pushar deltagarna, men om denna är mänsklig, gudomlig (vilket en karaktär tror) eller något helt annat lämnas upp till tittaren... åtminstone tills slutet. Det som gör The Human Race intressant är filmens karaktärer. Vår protagonist är en enbent krigsveteran, vilket inte är en man som man skulle satsat pengar på i ett lopp där det handlar om att ta sig fram snabbt. Två andra karaktärer är döva och mycket av filmens dialog sker på teckenspråk, textat på skärmen för oss som inte kan det. Beslutet att göra två av filmens karaktärer döva och göra dem till ordentliga karaktärer och inte bara ”vi behöver en döv kille och tjej” applåderas. I likhet med exempelvis Battle Royale är också The Human Race rejält brutal. Inget för den äckelmagade alltså. Det är en ganska ojämn resa vi bjuds på och jag har svårt att sätta ett rättvist betyg på den här rullen. Å ena sidan gillar jag den skarpt för att den är så pass osentimental som den är och låter de traditionellt osannolika vara hjältar, å andra sidan målar filmen in sig i ett hörn och slutet blir lite väl simpelt. Eftersom jag dock hellre friar än fäller blir det 4- exploderande huvuden av 5 möjliga till The Human Race.

Ikväll ser jag hela programmet på Kino om jag kan hålla mig vaken. Annars de tre första rullarna. Ny rapport imorgon.

Originaltitel: A Game Of Thrones: The Graphic Novel: Volume Two

Författare: George R.R Martin (i samarbete med Daniel Abraham)

Tecknare: Tommy Patterson & Ivan Nunes (färg)

År: 2013 (svensk utgåva 2013)

Sidor: 192

Förlag: Apart Förlag AB (originalförlag: Bantam Books)

ISBN: 978-91-979592-9-2

Sist ut i Apart Förlags trippelsläpp så här inför Bokmässan är andra volymen av serieadaptionen av George R.R Martins fantasyepos. I min recension av den första volymen ställde jag mig frågan om varför vi behövde ännu en bearbetning av en redan väldigt spridd historia. Det har gått snart ett år sedan dess (mycket på grund av att den här volymen inte släpptes förrän i juni på den amerikanska marknaden) och jag har då och då hunnit fundera på ändringarna, tecknarstilen och berättartekniken i det första albumet. Om jag skulle recensera den idag skulle jag strukit pluset och gett den en rak trea i betyg. Därför är jag också glad över att volym två är bättre på nästan alla punkter.

Volym två tar sin början med Tyrion Lannisters besök hos Mörkrets väktare och sträcker sig fram till det att Eddard Stark börjar hamna rejält i onåd nere i King's Landing. Det här är mycket av Tyrions historia, och som alla andra älskar jag den elake dvärgen. Det är då kanske inte så konstigt att jag tycker det här albumet är bättre än ettan, men det har inte bara att göra med mina karaktärspreferenser. Berättarstrukturen känns tydligare i del två och manuset bättre skrivet. Det verkar som att Martin och Abraham behövde några nummer på sig för att veta vad de skulle skära bort och vad de skulle behålla. Framförallt lyckas man på ett mycket mindre omständligt sätt förklara släktskapet mellan vissa karaktärer.

Jag måste också berömma Cato Vandrares språkdräkt i översättningen. Eftersom jag genomför lite korrekturläsning åt olika förlag då och då hamnde bland annat det här albumet på mitt bord för någon månad sedan. Jag har aldrig skrivit så lite i ett dokument som jag gjorde när jag korrekturläste Catos översättning. Ordval, rytm och förståelse för karaktärerna är perfekt! Jag borde gett beröm redan för översättningen i volym 1, men bättre sent än aldrig.

Från att ha varit ett frågetecken i min bok har serieadaptionen av Game Of Thrones blivit, om inte ett utropstecken, så i alla fall på god väg dit. Om du gillar historien, antingen i bok- eller tv-form kan jag nu utan eftertanke rekommendera även serieversionen. Jag är fortfarande inte vän med tecknarstilen, men det kan jag svälja.

Betyg: 4 små bastarder av 5 möjliga

Författare: Per Thörn

År: 2013

Sidor: 144

Förlag: Apart Förlag AB

ISBN: 978-91-980734-4-7

Så här i Bokmässetider brukar det dimpa ner lite fler recensionsexemplar än vanligt, vilket givetvis är skoj. Skitfinkulturs gamle favorit, Apart Förlag AB, kommer i dagarna ut med inte mindre än tre nya böcker, varav dagens recensionsobjekt är förlagets första helt egna produktion. Per Thörn, känd som poet, ljudkonstnär och performanceartist, har låtit 24 svenska serietecknare illustrera hans korta novelletter på temat ordning av olika slag. Samhällsordning, ordning i leden, ordning för ordningens skull - allt avhandlas hos Thörn.

Förvisso har de allra flesta av berättelserna ett tema som handlar om brott och straff, men jag skulle snarare se Ordningen upprätthålls alltid mer som ett konceptalbum än den "deckare" som baksidestexten beskriver den som. Den röda tråden är främst konceptuell och inte narrativ. Alla berättelser börjar med frasen "Jag heter X och jag är död.". Efter detta uttalande får vi följa karaktärens väg mot döden, inte sällan beroende på dåliga val och beslut. 

Ordningen upprätthålls alltid är, som de flesta antologier, ojämn på sina ställen. Vissa historier går rakt in i hjärtat på mig, så som Polisen med patos, Den långsamma döden  och Bombmannen. Andra historier går mig mer obemärkt förbi. Jag kan däremot inte komma på att det finns en historia som sticker ut som rent utav dålig. Därmed är också albumet jämnare än många andra antologier jag läst.

Rent tecknarmässigt är det ett riktigt smart drag att låta 24 serietecknare visa upp sina talanger i vitt skilda stilar. Om jag skulle välja ut några favoriter skulle det vara Dennis Gustafssons detaljerade bild av tidigt 1900-tal i Människojägaren och Fanny M. Bystedts väldigt avskalade men samtidigt uttrycksfulla stil i Attentatskvinnan. Den berättelse vars teckningar fullständigt knockade mig var dock Allan Haverholms Kassaskåpssprängaren. Haverholms bilder av (vad jag antar är) 1930-talets Paris och Chicago vill jag ha inramade på min vägg!

Så är då Ordningen upprätthålls alltid värd dina pengar? Ja, det måste jag absolut säga! Den är som sagt lite ojämn här och där, men slutresultatet är ett album jag kommer återvända till - inte minst för Thörns skarpsinniga observationer och cyniska humor. Om ni läste min recension tidigare idag där jag bland annat diskuterade antiintellektualism så kan jag glatt meddela att Thörn är en representant för antitesen. Ordningen upprätthålls alltid lyckas nämligen med något av det finaste man kan lyckas med: att fungera på flera olika plan, vara mångbottnad men samtidigt enkel att ta till sig.

Betyg: 4+ ordningssamma ordvrängande ordkonstnärer av 5 möjliga

Författare: Stephen King

År: 1974 (svensk utgåva i recension: 1985)

Sidor: 229

Förlag: Doubleday (svenskt förlag: Legenda)

ISBN: 91-582-0698-1

Stephen King började sin litterära bana med noveller skrivna för diverse tidskrifter samtidigt som han arbetade som lärare. När hans fru blev gravid började King oroa sig för att han inte skulle kunna försörja sin familj. Resultatet blev att han ville få ut en bok så snabbt som möjligt för att tjäna lite extrapengar. Carrie publicerades 1974 och blev överraskande nog en succé. Två år senare hade Brian De Palma gjort en bejublad filmatisering och King var på väg att bli en superstjärna på den litterära scenen. Så varför fick Carrie sådan genomslagskraft? 

Det enkla svaret är att vi har alla varit där. Carrie handlar om mobbning, hämndlusta och att växa upp. Carrie White är skolans driftkucku, inte minst för sin mycket strikt religiösa uppfostran vilket har gjort att hon har förvånande kunskapsluckor. En dag efter en gymnastiklektion får Carrie sin första mens, något som hon inte har någon aning om vad det är. Skräckslagen, i tron om att hon håller på att blöda till döds, blir hon återigen målet för de övriga flickornas glåpord och mobbning. Men Carrie börjar inse att hon kan något som ingen annan kan - hon kan få saker att röra på sig bara genom att tänka på dem.

Vi har som sagt alla varit där. Antingen om vi själva blivit offer för mobbning, om vi varit mobbare eller om vi stått vid sidan av. King har en mycket god förståelse för tonåringars sätt att resonera på. Som lärare själv kan jag säga att det absolut är en sak som växer fram - en förståelse för hur tonåringars gruppdynamik fungerar, inte bara från våra egna minnen från den tiden utan även från ett mer vuxet perspektiv. Om några tonåringar läser den här recensionen kan det vara bra att veta - dina lärare vet allt som händer på skolan. Sov gott.

Carrie har en intressant, ödesmättad, struktur i och med att vi tidigt i boken får läsa "rapporter" och utdrag från fiktiva böcker som skrivits efter händelserna som avslutar berättelsen. Vi vet i princip från sida 1 att det här kommer gå rent åt helvete. Carrie har blivit parodierad, tolkad och adapterad så många gånger under årens lopp att de flesta känner till slutet på berättelsen utan att ha läst boken. Det är klart att chockvärdet förminskas något när man redan sedan innan vet vad som kommer hända, men vägen dit är fortfarande intressant. Framförallt har det med dynamiken mellan Carrie och hennes mor, Margaret, att göra. Margaret är den första av Kings många karaktärer med fanatiskt kristna drag och en av de mest välskrivna. Hennes maniska tolkning av Bibeln kontrasterat med Carries första steg in i vuxenvärlden (och allt som kan hända där) är bokens absoluta höjdpunkt.

Rent stilistiskt är King inte riktigt hemma än i sin första bok. Han har själv sagt att han skulle skrivit boken på ett annorlunda sätt idag, men att han ändå tycker om den för det råbarkade språk och berättarstruktur den har. Jag håller till viss mån med, men skulle vilja ha lite mer karaktäriseringar runt vissa av bikaraktärerna för att det ska kännas som en riktig fullpoängare. Gör dig själv dessutom en tjänst och skaffa inte Legendas utgåva från 80-talet. Översättningen är på sina ställen under all kritik, med konstiga ordval och ibland rena fel. Annars är Carrie fortfarande en bok som håller än idag - inte minst för att vi tragiskt nog fortfarande alla har varit där.

Betyg: 4 hinkar blod av 5 möjliga

Svensk titel: Skuggan växer + Tornets fall(2 delar)

Författare: Robert Jordan

År: 1992(svensk utgåva 1996/1997)

Sidor: 1001

Förlag: Tor Books (svenskt förlag: Natur och Kultur)

ISBN: 978-1-85723-121-2

"'I will let you know when I'm angry, my wife,' he promised. She gave him a slanted look , as if she was not sure how to take that. You won't ever come to understand them, Cousin Jaim, but you won't care."

Tecknen på att Rand al'Thor faktiskt är Draken återfödd blir allt tydligare och svårare att förneka, något som både enar och splittrar folkslag och länder. Rand måste resa till den ogästvänliga Aielöknen för att försöka övertyga de tolv klaner som lever där att han även är deras "frälsare och förgörare" - Han som kommer med gryningen. Samtidigt måste Perrin återvända till Two Rivers för att bistå mot en allt stridare ström attacker från mörkrets makter. Oroligheterna i Vita tornet börjar dessutom dras till sin spets och hela världen tycks hålla andan inför vad som komma skall.

Fjärde delen av Robert Jordans serie om Rand al'Thor och de andra är en volym av uppbrott och nystarter. Aldrig förr har karaktärerna varit så pass långt ifrån varandra, varken geografiskt eller relationsmässigt. Mat försöker desperat hålla fast vid sitt gamla, sorglösa sätt att leva på medan Rand känner sitt tunga väga än tyngre på sina axlar. Dessa två karaktärer placeras tillsammans med Egwene, männens barndomsvän men nu i princip fullfjädrad Aes Sedai. Jordan lyckas på ett mycket skickligt sätt väva in dessa tre karaktärer i en bihistoria samtidigt som han gör klyftan mellan dem allt vidare. Egwene slits dessutom mellan sin lojalitet till Vita tornet och till Aielfolkets motsvarighet, De Visa, som kan lära henne att kontrollera sina drömmar. Bra saker.

Perrins bihistoria är den klart mest intressanta av de tre som boken bjuder på. Återvändandet till Two Rivers går i djupaste svart, men precis när man inte tror att det kan bli värre bryter Jordan av med en ljusglimt. Perrin är helt klart den av de manliga huvudkaraktärerna som är bäst skriven. Han har inte Rands allvarsamma tyngd eller Mats glada lynne utan ligger någonstans i mitten. Det gör honom också till en mer nyanserad karaktär än de båda andra. Bokens höjdpunkter är ofta Perrins försök att förstå det motsatta könet och de vinster han som karaktär till sist gör när han beslutar sig för att det ändå aldrig kommer att hända. Det ger upphov till många komiska, och för den delen väldigt känslosamma, repliker.

Medan förra delen i serien främst fokuserade på de kvinnliga karaktärerna får de i viss mån stå undan för männen i Shadow. Beslutet att splittra grupperna fungerar dock mycket bättre gällande de manliga karaktärerna än de kvinnliga. Jordans kvinnliga trio behöver alla sina delar för att fungera som bäst. Nu blir det en intressant karaktär (Nynaeve), en okej karaktär (Egwene) och en urbota tråkig karaktär (Elayne) som inte fungerar särskilt bra på egen hand. Det känns som att Nynaeves karaktär måste släpa mähäet Elayne med sig genom större delen av deras bihandling vilket också gör att boken missar högsta betyg. Liksom de tre kvinnliga huvudkaraktärerna kan man nämligen betygssätta de olika bihandlingarna med fantastisk (Perrin), bra (Rand, Egwene & Mat) samt splittrad och ganska trist (Nynaeve & Elayne).

Den största behållningen utöver Perrins historia är beskrivningen av Aielfolkets samhälle och historia. Här finns flertalet paralleller till vår egen värld som varierar från de väldigt tydliga (ett ökenfolk med tolv stammar väntar på en frälsare) till de lite mer subtila (exempelvis hur Aielfolket gått från en icke-våldsprincip inte helt olikt buddhism till en krigarkultur inte helt olikt utbrytargrupper i vår egen värld). Aielsamhället är ett fascinerande porträtt av ett fiktivt folk vars problem och historia lika gärna hade kunnat existera i vår värld. Om du kommit så här långt i serien är The Shadow Rising därför bara ännu ett gott skäl att fortsätta läsa!

Betyg: 4+ drömvandrare av 5 möjliga

Regi: Scott Sanders

Manus: Scott Sanders/Michael Jai White/Byron Minns

Medverkande: Michael Jai White, Arsenio Hall, Nicole Ari Parker mfl.

Produktionsbolag: Ars Nova/Suckapunch Films/Funk Factory Films

År: 2009

Längd: 84 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1190536/

Black Dynamite, tidigare CIA-agent och så cool att isbjörnar får frostskador av honom, lockas tillbaka till tjänsten när hans bror skjuts ihjäl under en knarkuppgörelse. Det är dags för stadens gator att återigen få känna på svart dynamit!

För den som inte känner till blaxploitation-genren kan Black Diamond säkert te sig som en ytterst märklig film. Blaxploitation-genren föddes under tidigt 1970-tal som en reaktion på hur USA:s svarta skådespelare behandlades på film. Det fanns i princip inga svarta hjältar och även om en svart karaktär skulle vara "god" brukade hon eller han dö någonstans under historiens lopp. En rad filmskapare ville ändra på detta och i och med premiären av Shaft (1971) fick genren sitt stora kommersiella genombrott. Som med allt annat som kunde dra in pengar på bio såg Hollywood dollartecken och marknaden överöstes snart av liknande filmer varav de flesta var usla som ren berättarkonst men underbara i rent kitschvärde. Black Diamond är en kärleksfull hyllning till genren samtidigt som det är en fruktansvärt rolig parodi.

Det här med att parodiera en hel genre är knappast något nytt. Exempelvis bjuder varje filmår på en ny installation i Scary Movie-franchisen där fantastiskt nog man lyckas göra en redan från början usel serie sämre med varje ny film. Skillnaden mellan ovan nämnda filmer och Black Dynamite ligger i fördjupningen av genren den senare parodierar samt hur intelligent manuset är skrivet. Manusförfattarna bakom Black Dynamite verkar verkligen älska blaxploitation-genren och samtidigt ha djuplodande kunskap om den. Det gör att skämten sällan eller aldrig känns billiga och att filmen mer blir en parodi/hyllning till en hel tidsanda istället för bara ett klumpigt sammanklipp av sketcher. Det är så här det skulle kunna ha blivit om Mel Brooks, kungen av kärleksfulla parodier, hade gjort en blaxploitation-rulle.

Manuset är som sagt riktigt bra. Allt är givetvis rena klyschor, men filmen presenteras på ett sådant sätt att det nästan skulle kunna vara en genrefilm från 70-talet. Jag vet inte om man använt sig av gammal film från 70-talet eller lagt på filter i postproduktionen (troligen det senare), men resultatet är i alla fall en film som verkligen känns 70-tal, inte bara i tema utan även i det rent visuella. Musiken är självklart en blandning mellan funk och soul som sig bör och skådespelarna är precis så överdrivna i sina uttryck som de flesta blaxploitation-skådespelare var. De valdes oftast inte för sin talang utan för sitt utseende, något som Scott Sanders och castingavdelningen tagit fasta på.

Om du letar efter en bra parodi eller har intresse för filmhistoria rekommenderar jag verkligen Black Dynamite. Det är så här en hyllning till 1970-talet ska göras och inte vad tusan det var Quentin Tarantino höll på med i Death Proof (2007).

Betyg: 4+ nu ska jag kräva att alla sjunger "Dynamite, dynamite" när jag kommer in i ett rum av 5 möjliga

Regi: Jeff Wadlow

Manus: Jeff Wadlow(baserat på Mark Millars & John Romita Jrs. serie med samma namn)

Medverkande: Aaron Taylor-Johnson, Chloë Grace Moretz, Jim Carrey mfl.

Produktionsbolag: Marv Films & Plan B Entertainment

År: 2013

Längd: 103 min

Land: USA/Storbritannien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1650554/

Det har gått några år sedan Daves alter ego Kick-Ass startade en våg av vanliga personer som drog på sig masker och capes för att bekämpa brott. Dave själv har hållit sig undan från superhjältekallet och försöker leva ett normalt high school-liv. Någon som absolut inte vill göra det samma är Mindy/Hit-Girl. Trots sin aversion mot skolan och ett vanligt liv gör hon sitt bästa för att passa in. När Dave trots allt bestämmer sig för att dra på masken igen och gå med i en grupp med superhjältar sätter han ovetandes igång en händelsekedja som kommer få ödesdigra konsekvenser.

Oj, vad jag såg fram emot den här filmen och jag kan väl inte säga att jag blev besviken. Lika bra som sin föregångare är den dock inte. Det här är mer av Hit-Girls film än Kick-Ass, men jag kunde inte riktigt förlika mig med den utveckling som skett från en benhård elvaårig mördarmaskin till försöken att passa in i en high school-miljö. Det hade kunnat användas till många fler komiska scener. De få som finns i nämnda bihistoria är dock cinematiskt guld. Jag säger bara: The Sick Stick. Ät inte till den här filmen om ni är äckelmagade.

Även om jag inte riktigt håller med om vägen som Hit-Girls karaktär tar är jag fortfarande så förbaskat imponerad av Chloë Grace Moretz i rollen. Hon har en stjärnas utseende och fortsätter hon bara ta rätt roller kan hon mycket väl bli nästa riktiga stjärnskott i Hollywood. Senare i år kan vi se henne i titelrollen av remaken av Stephen Kings Carrie (2013). Det blir ett riktigt eldprov. Kan hon axla Sissy Spaceks mantel från originalfilmen? Spännande!

Aaron Taylor-Johnson är fortsatt bra i huvudrollen och faktiskt tycker jag att han är ett snäpp bättre här än i originalet. Noterbara birollsskådespelare inkluderar Donald Faison (Scrubs 2001 - 2010) och inte minst Jim Carrey. Carrey gör en mindre roll som superhjältegruppens ledare, Colonel Stars & Stripes, och har några av filmens absolut bästa repliker – sin vana trogen improviserade av Carrey själv. Carrey har gått ut i diverse intervjuer och sagt att han önskar att han inte hade gjort rollen med tanke på hur våldsam filmen är. Filmen är förvisso våldsam, till och med mer än originalet, men det är inte hjärndött våld. Precis som första filmen visar Kick-Ass 2 att våld har riktiga konsekvenser. Det är detta som är de här filmernas verkliga storhet; ja, de är överdrivna, ibland på gränsen till buskiskomik (återigen The Sick Stick), men när man tror att man har grepp om vilken ton filmen vill ha lyckas den slå en i magen riktigt jävla hårt och visa på konsekvenser och väldigt rörande scener.

Förutom Carrey måste jag också nämna Christopher Mintz-Plasse som filmens huvudskurk, med det inte särskilt subtila namnet ”The Motherfucker”. Det var länge sedan jag skrattade så mycket åt en karaktär!  

Som ni märker är karaktärerna och dialogen (utöver Hit-Girl till viss mån) fortfarande riktigt, riktigt bra. Området som filmen tyvärr är lite sämre på än sin föregångare är på manussidan. Det är förvisso ett ganska intressant upplägg, men filmen tappar tempo i mitten och skulle behöva en omklippning på vissa ställen. Jeff Wadlow har dock gjort ett mycket gott arbete med regin och jag skulle knappast sörja om han fick göra fler filmer i serien. Det kommer nämligen fler filmer, vilket är högtidsstunder att se fram emot. För även om Kick-Ass 2 inte riktigt lever upp till första filmens standard är den bättre än merparten actionfilmer på marknaden.

Betyg: 4+ scener som Mean Girls borde haft av 5 möjliga

Regi: Wo-sang Park & Y.K Kim

Manus: Joseph Diamand

Medverkande: Y.K Kim, Joseph Diamand, Vincent Hirsch mfl.

Produktionsbolag: Drafthouse Films

År: 1987

Längd: 96 min

Land: USA/Hong Kong

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0092549/

Y.K Kim var en man med en dröm - att göra den ultimata fusionen mellan amerikansk och asiatisk actionfilm. Y.K Kim hade kunnat bli 80-talets Ed Wood om han hade gjort fler filmer. Han sände dock sitt enda mästerverk, Miami Connection, till oss innan han försvann mystiskt från filmvärlden. Men legenden viskar om att om man står på Orlandos högsta topp (Space Mountain?) sent en kväll i juni kan man fortfarande höra de episka tonerna av Dragon Sound vagt leta sig vidare med hjälp av vinden... för att sen sparka dig i nyllet!

Miami Connection, som namnet till trots utspelar sig i Orlando, är något av det mest omedvetet roliga jag sett på mycket, mycket länge. Y.K Kim, huvudtränare för en tae kwon do-dojo i verkligheten, försökte verkligen berätta en hårdkokt historia om gangsters, ninjas, rockband och motorcykelgäng. Givetvis blev det ett spektakulärt misslyckande!

Historien kretsar kring rockbandet Dragon Sound (kan fortfarande inte skriva eller säga det utan att skratta) som på kvällarna uppträder med sin urusla fm-rock på en lokal bar. På dagarna tränar de tae kwon do under extremt homoerotiska träningspass och skriver låtar om hur fredlig deras livsstil är. De är också allt som står i vägen för ett totalt övertagande av Orlando från en ond ninjaklan... som är bikers! Dubbelt så farliga alltså!

Det här är givetvis hur kul som helst, men nog inte av samma anledning som Kim och hans polare i tae kwon do-klubben ville. De flesta skådespelarna har inte agerat tidigare och herregud vad det märks! De har troligen satt någon som aldrig sett en hel film på klippning och till och med merparten av fightingen ser riktigt usel ut. Den roligaste delen måste ändå vara bandet Dragon Sound. Jag har aldrig hört rock fullkomligen mördas på det här sättet! Med sångtexter om onda ninjas och att de är vänner för evigt började min mage krampa av skratt efter ett tag.

Om ni gillar filmer som är så dåliga att de är bra måste ni ser Miami Connection. Det är så amatörmässigt gjort men vittnar samtidigt om en sådan fullkomlig kärlek till filmkonsten att jag bara blir glad när jag ser den. Nu måste jag hitta postern.

Betyg: 4+ fredliga kampsporter... förutom när man dödar bikerninjas med deras egna svärd! av 5 möjliga