Regi: Angelia Jolie

Manus: Joel & Ethan Coen/Richard LaGravenese/William Nicholson (baserat på Laura Hillenbrands bok)

Medverkande: Jack O'Connell, Domhnall Gleeson, Takamasa Ishihara mfl.

Produktionsbolag: 3 Arts Entertainment/Jolie Pas/Legendary Pictures

År: 2014

Längd: 137 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1809398/

 

Den sanna historien om hur Louis Zamperini, talangfull långdistanslöpare och olympier, under andra världskriget överlever en kraschlandning med sitt bombplan bara för att tillfångatas av fiendestyrkor. Louis och hans ende överlevande vän från planet förs till ett ökänt läger utanför Tokyo där intendenten, kallad The Bird av fångarna, tar ett särskilt intresse för Louis. Till varje pris vill han knäcka olympiern...

 

Unbroken är kort sagt en jävla soppa. Vi har en kortare skildring om Louis glansdagar i löpspåret, en överlevnadshistoria till havs och en fånglägerskildring. De två förstnämnda utgör mer än halva filmen och på denna speltid får vi i princip inte veta någonting alls om Louis som person. Vad han gör ja, men inte vem han är. Det är så illa skrivet att vi exempelvis inte har en aning om att han har en älskad flickvän han längtar hem till under kriget utan får först läsa om henne i filmens eftertexter. Vidare får vi endast små ledtrådar här och där om vad som egentligen driver Louis till att i princip utmana The Bird i varje tillfälle han får. Är det stolthet? Varför känner han denna stolthet som de andra inte tycks känna? Är det ren dumhet? Visst, det är en möjlighet. Poängen är att det aldrig förklaras eller ges några insikter i Louis som karaktär. Vem är den här människan och varför ska jag bry mig mer om honom än om någon av de andra krigsfångarna?

 

Det mest överraskande med Unbroken är att det bland andra är Joel & Ethan Coen som ligger bakom manuset. Att de gav registolen till Angelina Jolie av alla människor tyder förhoppningsvis på att de inte själva trodde på den här historien. Jolie är inte en multikonstnär. Eller vad vet jag? Det kanske finns andra saker hon kan förutom att skådespela, men regissera är inte en av dem. Det är klumpigt, ur takt och att Jolie ens var påtänkt för en Oscarsnominering för det här är obegripligt.

 

Unbroken räddas upp till ett godkänt betyg av den tekniska expertisen. Fotot är bra och även saker som ljud och klippning ligger klart över medel. På det hela taget kan jag dock inte rekommendera den här filmen. Särdeles trist, tomt och utan inblick i vare sig Louis eller de andra karaktärerna.

 

Betyg: 2 klubbade hajar av 5 möjliga

Twin Peaks återvänder: Missa inte tributeplattan!  

 

Nyheten att Twin Peaks återvänder har gett upphov till en mängd olika kreativa uttryck hos fanbasen. Marknaden formligen översvämmas av tröjor, örngott, posters och Gud vet allt. Det mesta är av tveksam kvalitet och egentligen inte värt besväret. När jag min vana trogen trålade nätet efter nyheter att lägga i de här inläggen hittade jag dock något riktigt häftigt som jag var tvungen att dela med mig av - hela soundtracket till serien i coverversioner gjorda så de låter som de spelas av ett synthband anno 1982. Svag som jag är för retrosynth och det fantastiska jobb som Lucy Black har lagt ner på att hitta bra coverartister och producera denna hyllning måste jag lyfta på hatten. I och med Spotifys frammarsch är detta den första skiva jag köpt (om än i digital form) som inte varit släpp ifrån vänner och bekanta på många, många år. Givetvis intressant för kalenderbitare och samlare som mig, men för alla som uppskattar synth av den äldre skolan bör detta kollas in och köpas, speciellt som pengarna går till att släppa två volymer till! Imponerande!

 

Lyssna, beställ och förundras på: https://retropromenade.bandcamp.com/album/the-next-peak-vol-i-twin-peaks-tribute.

 

Regi: Ava DuVernay

Manus: Paul Webb

Medverkande: David Oyelowo, Carmen Ejogo, Tom Wilkinson mfl.

Produktionsbolag: Cloud Eight Films/Celador Films/Harpo Films mfl.

År: 2014

Längd: 128 min

Land: USA/Storbritannien

Svensk åldersgräns:  15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1020072/

 

Selma, Alabama, 1965: Martin Luther King Jr. anländer till staden som ett steg i sin kampanj att säkra rösträtten för USA:s svarta befolkning. I ett politiskt klimat som blir allt våldsammare för de aktiva i Medborgarrättsrörelsen ställs King och hans bundsförvanter mot den djupt rasistiske sheriffen i staden samtidigt som han måste balansera sitt förhållande till USA:s president, Lyndon B. Johnson.

 

Selma är en av de där filmerna som försöker så himla mycket och lyckas här och där. Det är viktiga nutidshistoriska skeenden att berätta om, men om jag ska vara ärlig hade jag förväntat mig mer. Jag kan inte klaga på skådespelarinsatserna. David Oyelowo är mycket bra i rollen som Dr. King, och vilket annat år som helst hade han blivit Oscarsnominerad för sin prestation. Nu är fältet till just Best Actor extremt starkt i år, vilket Oyelowo förlorade på. Hur som helst har han hjälp av många duktiga birollsskådespelare, kanske allra främst Tom Wilkinson som LBJ. Scenerna mellan Wilkinson och Oyelowo är tillsammans med marschscenerna filmens höjdpunkter.

 

Istället är det manuset som ställer till det för Selma. Att basera en film på endast ett händelseförlopp i MLK:s liv är vanskligt då det innebär en svår balansgång mellan att vara för djupgående och det rakt motsatta, att vara för svepande. Selma faller, trots sin speltid på över två timmar, in i den andra kategorin. Många intressanta personliga förhållanden får knappt någon speltid alls. Exempelvis har spänningarna mellan MLK och den nu reformerade Malcolm X i princip inte fått något utrymme alls. 

 

Det märks också att Ava DuVernay inte har särskilt många långfilmer som regissör bakom sig. Hon pendlar mellan att vara fullständigt briljant (exempelvis det ökända bombattentatet i Birmingham) och med att göra mycket konstiga val, såsom filmens avslutande kvart. Det står helt klart att DuVernay är en talangfull filmskapare, men att ge henne ansvaret för den första större biografifilmen om MLK kanske inte var helt genomtänkt.

 

Selma är trots min kritik över genomsnittet. Här finns dock mycket potential som aldrig kommer till ordentligt uttryck. Den kommer säkert bli en favorit för landets historielärare att använda i undervisningssyften dock!

 

Betyg: 3 ... fast kolla den historiska autenciteten av 5 möjliga

 

Best Motion Picture

 

American Sniper

Birdman

Boyhood

The Grand Budapest Hotel

The Imitation Game

The Theory Of Everything

Selma

Whiplash

 

 

 Best Performance By An Actor In A Leading Role

 

Steve Carrell (Foxcatcher)

Bradley Cooper (American Sniper)

Benedict Cumberbatch (The Imitation Game)

Michael Keaton (Birdman)

Eddie Redmayne (The Theory Of Everything)

 

 

Best Performance By An Actress In A Leading Role

 

Marion Cotillard (Two Days, One Night)

Felicity Jones (The Theory Of Everything)

Julianne Moore (Still Alice)

Rosamund Pike (Gone Girl)

Reese Witherspoon (Wild)

 

 

Best Performance By An Actor In A Supporting Role

 

Robert Duvall (The Judge)

Ethan Hawke (Boyhood)

Edward Norton (Birdman)

Mark Ruffalo (Foxcatcher)

J.K Simmons (Whiplash)

 

Best Performance By An Actress In A Supporting Role

 

Patricia Arquette (Boyhood)

Laura Dern (Wild)

Keira Knightley (The Imitation Game)

Emma Stone (Birdman)

Meryl Streep (Into The Woods)

 

Best Achievment In Directing

Alejandro González Iñárritu (Birdman)

Richard Linklater (Boyhood)

Bennett Miller (Foxcatcher)

Wes Anderson (The Grand Budapest Hotel)

Morten Tyldum (The Imitation Game)

 

 

Best Original Screenplay

Birdman

Boyhood

Foxcatcher

The Grand Budapest Hotel

Nightcrawler

 

 

Best Adapted Screenplay

 

American Sniper

The Imitation Game

Inherent Vice

The Theory Of Everything

Whiplash

 

 

Best Animated Feature

 

Big Hero 6

The Boxtrolls

How To Train Your Dragon 2

Song Of The Sea

The Tale Of Princess Kaguya

 

Best Foreign Language Film

 

Wild Tales (Argentina)

Tangerines (Estonia)

Timbuktu (Mauritania)

Ida (Poland)

Leviathan (Russia)

 

Best Cinematography

 

Birdman

The Grand Budapest Hotel

Ida

Mr. Turner

Unbroken

 

Best Editing

 

American Sniper

Boyhood

The Grand Budapest Hotel

The Imitation Game

Whiplash

 

Best Production Design

The Grand Budapest Hotel

The Imitation Game

Interstellar

Mr. Turner

Into The Woods

Best Costume Design

 

The Grand Budapest Hotel

Inherent Vice

Into The Woods

Mr. Turner

Maleficent

 

 

Best Makeup & Hairstyling

 

Foxcatcher

The Grand Budapest Hotel

Guardians Of The Galaxy

 

Best Original Score

 

The Grand Budapest Hotel

The Imitation Game

Interstellar

Mr. Turner

The Theory Of Everything

 

 

Best Original Song

 

Lost Stars (Begin Again)

I'm Not Gonna Miss You (Glen Campbell: I'll Be Me)

Everything Is Awesome (The LEGO Movie)

Glory (Selma)

Grateful (Beyond The Lights)

 

 

Best Sound Mixing

 

American Sniper

Birdman

Interstellar

Unbroken

Whiplash

 

 

Best Sound Editing

 

American Sniper

Birdman

The Hobbit: The Battle Of The Five Armies

Interstellar

Unbroken

 

 

Best Visual Effects

 

Captain America: The Winter Soldier

Dawn Of The Planet Of The Apes

Guardians Of The Galaxy

Interstellar

X-Men: Days Of Future Past

 

 

Best Documentary, Short

 

 

Best Documentary, Feature

 

 

Best Short Film, Animated

 

 

Best Short Film, Live Action

 

Aya
Boogaloo and Graham
Butter Lamp
Parvaneh
The Phone Call

 

Regi: Jean-Pierre Dardenne & Luc Dardenne

Manus: Jean-Pierre Dardenne & Luc Dardenne

Medverkande: Marion Cotillard, Fabrizio Rongione, Catherine Salée

Produktionsbolag: Les Films du Fleuve/Archipel 35/BIM Distribuzione mfl.

År: 2014

Längd: 95 min

Land: Belgien/Frankrike/Italien

Svensk åldersgräns:  11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2737050/

 

Sandra har det inte lätt. Efter en depression som tvingat henne sjukskriva sig är det inte säkert att hon har något jobb när hon kommer tillbaka. Hennes kollegor har nämligen fått reda på att om Sandra kommer tillbaka så kommer företaget inte kunna betala ut deras bonus - något som flertalet anställda verkligen behöver. När Sandra får reda på att en av hennes överordnade spridit falsk information om henne inser hon att hon måste kämpa för sitt jobb. Nu har hon en helg på sig för att ändra på folks beslut inför måndagens nya omröstning.

 

Kan kontinental socialrealism vara något? Nej, det är det sällan och Two Days, One Night är inget undantag. Jean-Pierre Dardennes & Luc Dardennes har skrivit ett manus som tar i princip varje utväg det kan när det kommer till konflikt. De få tillfällen det verkligen hettar till är det över snabbt och tittaren får följa Sandras eviga road trip genom franska förorter och träffar med mer eller mindre ångerfulla kollegor. Det är här filmen brister rejält. I alla möten som Sandra går igenom under den helg som filmen utspelar sig under är det bara ett eller två som riktigt problematiserar vad det skulle betyda att mista den där bonusen. De flesta har småborgerliga invändningar som renovering som måste ske just nu eller att "jag har minsann jobbat för de här pengarna". Faktum är att hennes kollegor, med ett eller två undantag, inte får några personligheter att tala om. Istället har vi Sandra själv, och det är ett problem i sig.

 

Visst, jag har lika mycket empati för deprimerade personer som vem som helst (jag har själv varit där), men ärligt talat är en kliniskt deprimerad karaktär inte någon som är särskilt intressant att följa om man inte ger hen en ordentlig bakgrundshistoria. Sandra får ingen sådan alls. Faktum är att vi inte vet varför hon blev sjukskriven förrän alldeles för långt in i filmen. Allt det här gör Two Days, One Night till en visserligen välspelad men ack så långsam och utdragen historia. Slöseri med fint skådespel från Cotillard.

 

Betyg: 2 deprimerade fransyskor av 5 möjliga

 

 

 

Regi: Alejandro González Iñárritu

Manus:Alejandro González Iñárritu/Nicolás Giacobone/Alexander Dinelaris mfl.

Medverkande: Michael Keaton, Emma Stone, Edward Norton mfl.

Produktionsbolag: New Regency Pictures/M Prods/Le Grisbi Productions mfl.

År: 2014

Längd: 119 min

Land: USA/Kanada

Svensk åldersgräns:  11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2562232/

 

Riggan Thomson är en avdankad skådespelare främst känd för sin roll som superhjälten Birdman under 80-talets slut och 90-talets början. I ett försök att sparka igång sin karriär igen beslutar sig Riggan för att sätta upp en pjäs av Raymond Carver på Broadway. Med sin bäste vän som producent, sin drogberoende dotter som assistent och med en medskådespelare utom kontroll inser Riggan dock snart att idén kanske inte var alltför genomtänkt.

 

Birdman har varit en av de absolut mest omtalade filmerna det senaste året och det är enkelt att förstå varför. Det är Michael Keatons riktiga återkomst till strålkastarljuset, den är regisserad och medförfattad av kritikerfavoriten Alejandro González Iñárritu och ligger rätt i tiden med sin alternativa superhjältetematik. Till en början är också Birdman en av 2014 års absolut bästa filmer med fantastiskt skådespel, bländande kameraarbete och ett intressant manus. Michael Keaton gör sin bästa roll i karriären och Edward Norton är så vidrig som han bara kan bli i rollen som den instabile metodskådespelaren Mike Shiner. De övriga birollerna innehas också av duktiga skådespelare med alla från Naomi Watts till Zack Galifianakis (!) som gör mycket fina prestationer.

 

Så långt allt väl, men efter filmens mellanakt börjar manuset tappa rejält i fokus. Från att ha varit en förvisso ganska surrealistisk men ändå fullt begripbar historia om en skådespelares inre demoner blir Birdman i mångt om mycket en uppvisning i galenskap för galenskapens skull. Fokuset skiftar från Riggans inre kamp och försök att få ut denna på teaterscenen till att han i princip ger upp det företaget och endast går in i sig själv. Här finns en hel del riktigt bra scener fortfarande, men bristen på fokus och enhetlighet gör att Birdman inte bli den fantastiska film som den skulle kunnat bli. Jag måste dock säga att jag gillar undertiteln, The Unexpected Virtue Of Ignorance, då den på ett mycket talande sätt beskriver Riggans utveckling - när man släpper kontrollen och bara kör på så blir det ibland trots allt ganska bra. Vi skulle behöva mer av okunskapens dygd i våra egna liv ibland för att inte köra fast i samma hjulspår.

 

Birdman är en bra, till och med mycket bra, film, men den är tråkigt nog överskattad. Den har översålts, överhypats och tillhör inte de allra vassaste på Oscarsgalan. Det till trots rekommenderar jag en titt. Gå dock in med något begränsade förväntningar inte övertänd som jag, utan egentligt val, blev av förhandssnacket.

 

Betyg: 4 dygder i lycra av 5 möjliga

 

Regi: Clint Eastwood

Manus: Jason Hall (baserat på Chris Kyles, Scott McEwens och Jim DeFelices bok)

Medverkande: Bradley Cooper, Sienna Miller, Kyle Gallner mfl.

Produktionsbolag: Mad Chance Productions/22 & Indiana Pictures/Malpaso Productions mfl.

År: 2014

Längd: 132 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2179136/

 

Chris Kyle är den dödligaste krypskytten i amerikansk militärhistoria med över 160 bekräftade dödsskjutningar. I American Sniper får vi följa Chris från det att han beslutar sig för att ta värvning vid 30 års ålder, genom hans fyra tjänstgöringsperioder i Irak och hans försök att återanpassa sig till livet hemma i USA tillsammans med fru och barn.

 

American Sniper har alla förutsättningar för att kunna bli en bra film och ödslar nästan varenda en av dem. Det har gjorts åtskilliga filmer om krypskyttar och det speciella sinnelag man måste ha för att kunna arbeta som en sådan. En krypskytt är lite som Gud själv i sitt näste - genom siktet avgör han vem som får leva och vem som får dö. I kontrast till en vanlig infanterist, där eftertanke oftast är en lyx man inte kan unna sig, har en krypskytt i regel en massa tid att tänka och fundera. Det gör historier om krypskyttar till ytterst lämpade att undersöka i form av karaktärspsykologi och utveckling. American Sniper gör i princip inget av detta.

 

Efter 132 minuter vet jag fortfarande mycket lite om vem Chris Kyle var som person. Jag vet vad han gjorde men inte varför han gjorde det. Jag vet hur han gjorde det men inte på vilket sätt han tänkte när han gjorde det. Istället får vi ett extremt stoiskt porträtt av Kyle signerat Bradley Cooper som ärligt talat rånade Jake Gyllenhaal på en Oscarsnominering med den här rollen. Cooper är inte dålig, men han har ingenting att jobba med här. Det gör både honom och filmen lättförglömlig.

 

De få scener där Kyle faktiskt visar känslor är också filmens höjdpunkter. Där känns det som han faktiskt är en riktig person och inte skuren ifrån en Hollywood-mall. Jag har inte läst boken som filmen baseras på, men jag måste tro att det fanns mer att ta av. Jason Hall fokuserar istället i sitt manus på att i princip sätta samman scener utan någon verklig konsekvens. Visst, här finns en svag historia om hur Kyle försöker ta kål på Iraks främste krypskytt, men inget om vem denne krypskytt egentligen är, annat än tämligen ytliga attribut.

 

Clint Eastwood är en regissör som verkligen kan göra fantastiska filmer när han vill, men i American Sniper känns det mer som att han i princip bara gör sitt jobb utan någon som helst passion. Det är en blek skräpfilm som endast får en tvåa i betyg på grund av sitt tekniska hantverk och de få stunder den faktiskt glimrar till.

 

Betyg: 2 filmer som ser ut som de stentvättats av 5 möjliga

Regi: Morten Tyldum

Manus: Graham Moore (efter Andrew Hodges bok)

Medverkande: Benedict Cumberbatch, Keira Knightley, Matthew Goode mfl.

Produktionsbolag: Black Bear Pictures & Bristol Automotive

År: 2014

Längd: 114 min

Land: Storbritannien/USA

Svensk åldersgräns:  11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2084970/

 

Under de första åren av andra världskriget hade de allierade en till synes omöjlig uppgift att knäcka. Nazisterna använde en kodmaskin vid namn Enigma för alla kommunikationer och ingen kodknäckare inom militären kunde ens komma i närheten av att knäcka chiffret. Den briljante, men minst sagt excentriske, matematikprofessorn Alan Turing kallas in tillsammans med andra ledande vetenskapsmän för att göra ännu ett försök. Alan har en idé till en maskin som skulle kunna beräkna alla de otaliga möjliga kombinationerna Enigma kan ha. En maskin som kommer förändra världen.

 

Alan Turing är ett av de mest förbisedda genierna i världshistorien. Idag känner vi till hans arbete med att skapa sin maskin, men under nästan 50 år var det topphemlig information. Maskinen, dubbad till Christopher, blev grunden till den moderna datorn och en huvudsaklig anledning till att du läser den här recensionen just nu. Eftersom jag är historienörd kände jag till Turings arbete sedan innan, men inte så mycket om Turing själv. Graham Moore har skrivit ett manus som verkligen får oss att möta människan bakom legenden.

 

Benedict Cumberbatch är som klippt och skuren för rollen som Turing och bevisar att årets race för Best Actor är fullt av fantastiska prestationer. Keira Knightley har en mer tillbakadragen roll, inte minst då detta är en film om en man utan större intresse för kvinnor, men levererar även hon. Dialogen är rapp och välskriven, men det saknas något för att lyfta den här filmen ännu högre. Jag tror att det, som så ofta annars, handlar om tempo och dramaturgi. Moores manus, i kombination med Morten Tyldums annars fina regi, tar lite väl många onödiga avstickare i kronologi och lägger emfas vid lite fel saker ibland. Det är fortfarande ett bra manus, men det känns något lättviktigt för ämnet ifråga. Speciellt med tanke på det ovärdiga slut som Turing i princip tvingades till...

 

The Imitation Game är en bra film, det råder det ingen tvekan om, men just nu är jag bortskämd med rent ut sagt fantastisk jävla film. Därför kommer jag tyvärr nog inte komma ihåg den alltför länge. Den har inte så mycket som sticker ut, förutom Cumberbatchs skådespel. Jag låter kanske inte översvallande i min recension, men jag skulle ändå säga att den är klart sevärd.

 

Betyg: 4- fruktansvärda sätt att behandla hjältar på av 5 möjliga