Regi: Robert Hiltzik

Manus: Robert Hiltzik

Medverkande: Felissa Rose, Jonathan Tiersten, Karen Fields mfl.

Produktionsbolag: American Eagle Films

År: 1983

Längd: 84 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB:  https://www.imdb.com/title/tt0086320/

Den extremt blyga Angela är traumatiserad över en olycka där hennes far och bror omkom. I ett försök att bryta hennes blyghet skickar hennes faster henne till ett sommarläger tillsammans med kusinen Ricky. Det är ju inte alls ett exempel på katastrof att kasta en socialfobiker till vargarna på ett sommarläger. Än jobbigare blir det när folk i lägret börjar dö på de mest märkliga vis.

Avdelning "film man inte hade kunnat göra 2019 1A". Sleepaway Camp är kanske inte den mest blodiga slashern som 80-talet bjöd på och knappast den mest originella. Vad den däremot har är ett extremt obehag i sitt totalt ignorerande av en av slashergenrens "regler" - barn ska inte dö. Oh holy hell vad Sleepaway Camp bryter mot den regeln!

Sommarlägret som ungarna hänger på verkar ha allt från sjuåringar upp till 18 - 19-åringar i en enda salig blandning och givetvis uppstår det konflikter mellan åldersgrupperna. Det kanske mest talande är den jobbiga sexuella underton som ligger i hur en aning för gamla pojkar tittar på en aning för unga flickor och pratar om dem. Överhuvudtaget är en undertryckt sexualitet ett huvudtema i filmen, men till skillnad från många andra slasherfilmer är Sleepaway Camp inte särskilt explicit i den regelrätta skildringen av den samma. Mestadels är det ungdomskärlek med allt vad det innebär med problem och ångest. Jag är väldigt tacksam att de inte drog det längre än så!

Det som funkar allra bäst med Sleepaway Camp är hur vissa av karaktärerna är skrivna. Både Angela och Ricky agerar som ungar skulle göra och det känns som Robert Hilznik (manus och regi) lagt ner lite jobb på deras förhållande till varandra. Sen är det de vuxna karaktärerna bara. Jag har, hands down, sällan sett ett sådant överspel av nästan samtliga vuxna skådespelare i en film! Det är på gränsen att jag började tro att det var ett medvetet stildrag. Barnskådespelarna är i regel rätt okej (med vissa lysande undantag), men de vuxna, i synnerhet Desiree Gould i rollen som Rickys mor, Martha, är så usel att filmen är sevärd bara för det faktumet! Hon har till och med teaterviskningar för sig själv. Det är underbart uselt!

Sleepaway Camp är kitsch gjort på rätt sätt. Den försökte inte vara något annat och slutscenen är en klassiker inom genren. Det är tyvärr svårt att få tag i en oklippt version och den klippta är väldigt, väldigt tam. DVD-versionen från 2014 ska enligt rapporter vara oklippt, så kolla in den!

Mest schlockiga scenen: Alla scener med karaktären Judy, den stereotypa 80-talsbitchen med alla de rätta modetipsen.

Regi: Michael Dougherty

Manus: Michael Dougherty & Zach Shields

Medverkande: Kyle Chandler, Vera Farmiga, Millie Bobby Brown mfl.

Produktionsbolag: Warner Bros./Legendary Entertaiment/Wanda Qingdao Studios

År: 2019

Längd: 132 min

Land: USA/Japan

Svensk åldersgräns: 11

IMDB:  https://www.imdb.com/title/tt3741700/

Familjen Russells verklighet förändrades för alltid när de förlorade sin son under Godzillas attack mot San Francisco. Fem år senare har pappa Mark helt gått upp i sin karriär som viltfotograf och lämnat resterande familjen, hustrun Emma och dottern Madison, hemmavid. Eller nåja, hemmavid och hemmavid. Emma arbetar för Monarch, det kontrollorgan som inrättats för att leta reda på och utvärdera om titanerna är ett hot mot mänskligheten. Jag tror vi kan svara ja på den frågan.

Alltså... jag vet inte var jag ska börja. När en film är så usel att den lämnar mig mållös är det riktigt illa. Ni som läser bloggen vet att jag älskar kitsch och löjliga monsterfilmer, men de måste vara gjorda med charm och finess. Godzilla II kan vara den mest charmlösa film jag sett på flera år. Fotot är fyra nyanser av brunt och 50 av grått,  Michael Dougherty har omgett sig med duktiga skådespelare som han formligen mal ner i sin brist på skådespelarregi och den är så förbannat lång!

Det här är den tredje filmen i Legendary Entertainments MonsterVerse där Godzilla (2014) stod som första film och Kong: Skull Island (2017) var nummer två. Jag tillhörde dem som gillade Skull Island då den var ett bra matinéäventyr som inte tog sig själv på så stort allvar hela tiden. Om Legendary hade kommit på ett sätt att göra djungeln gråbrun hade de säkert gjort det för jäklar vad man har längtat efter att leka med den färgpaletten igen! Godzilla II, filmen där färgsprakande monster skulle banka skiten ur varandra, blir mest en soppa av murrighet. Nåväl, när monstren väl får slåss är det faktiskt inte så pjåkigt, även om de behöver en fotograf utan allvarliga skakningsproblem. Men sen är det allt det där runtomkring... 

Karaktärerna kan vara de sämst skrivna jag sett inte bara i år utan det senaste decenniet i en blockbusterrulle. Mark (Kyle Chandler) och Emma (Vera Farmiga) är dels världens dummaste ursäkter till smarta vetenskapspersoner och dels kanske de sämsta föräldrarna någonsin. Det finns till och med en scen där en mindre biroll till sist bara säger: "If I had you as parents, I'd run away from home too!". Tack! Du tog orden ur mun på mig! Vi har också en felregisserad Millie Bobby Brown i rollen som Madison och en hel uppsjö fina skådespelare som blir parodier av sig själva i den usla regin.

Ett manus till en monsterfilm behöver inte vara komplicerat. Det är bättre om det inte är det. Låt monstren slåss och håll käften! Istället tvingas vi genomlida vad jag antar ska vara trovärdiga mänskliga förhållanden, men som får mig mest att ifrågasätta om manuset skrevs av androider som försöker lära sig om känslor. Det enda som räddar den här filmen från en nolla i betyg är tidigare nämnda monsterfajter och att designen på vissa av de samma är riktigt bra. Årets dummaste film med råge.

Betyg: 1 Gooooooooojiiiiira av 5 möjliga

Regi: Karim Amer & Jehane Noujaim

Manus: Karim Amer & Jehane Noujaim

Medverkande: Brittany Kaiser, David Carroll, Paul-Olivier Dehaye mfl.

Produktionsbolag: Netflix

År: 2019

Längd: 113 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Btl.

IMDB:  https://www.imdb.com/title/tt9358204/

En titt på hur Cambridge Analytica-skandalen, där miljontals Facebook-användare fick sin data stulen och använd till riktad politisk reklam, utspelade sig. David Carroll, professor vid Parsons School of Design, bestämmer sig för att kräva företaget på all information de samlat in om honom. Det blir lättare sagt än gjort.

Just nu, i skrivande stund, finns det två riktade annonser längst upp i min Facebook-feed. Den första handlar om ett datorspel och den andra vill få mig att söka en tjänst som fastighetsförvaltare i Kristianstad. Det är inget tillfällighet. Jag spelar mycket datorspel och har spenderat ganska mycket tid med jobbannonser i sommar. Från detta kan eventuella köpare av min information utläsa en hel del som jag inte tänker gå närmre in på. Det är priset vi betalar för sociala nätverk.

Så länge det håller sig på den här nivån tror jag de flesta accepterar det. Det spelar inte så stor roll för mig om folk får reda på att jag spelar mycket datorspel eller kollar runt på annonssajter. Det är dock det vi inte ser som är skrämmande. När vår information används för att påverka vårt sätt att tänka om saker och ting. Falsk information och falska nyheter trängs i flödet och merparten tar sig inte tid att analysera vad de ser. Jag vågar påstå att jag är bättre än genomsnittet på just detta, om inte annat för att jag arbetat med medieanalys. Ändå är jag knappast ofelbar när det gäller att falla för fake news och frågan är om någon är det?

Karim Amer & Jehane Noujaim visar detta med all tydlighet i The Great Hack. De visar hur sociala medier missbrukas av makthavare och presumptiva diton för att få oss dit de vill. Jag visste inte hur djupt det här gick innan jag såg den här dokumentären och för det är jag väldigt tacksam. Det gäller inte bara att influera några väljare utan att styra hela länders och ibland regioners politiska framtid. Amer och Noujaim presenterar sin fakta och gör det på ett lättförståeligt och pedagogiskt vis. Dessvärre fallerar deras film också lite på en punkt - bristen på indignation.

Jag vet att man som dokumentärskapare helst ska hålla sig neutral till sitt studieobjekt just för att "dokumentera" det utan påverkan. Det finns dock ställen i den här filmen som skulle behövt en eller tio frågor ställda till de som medverkar. Allra tydligast är det i fallet Brittany Kaiser. Kaiser, självutnämnd visselblåsare, var ett av de högsta hönsen i Cambridge Analytica och är en komplex personlighet som det är mycket svårt att ens sympatisera med. Det ligger något bakom hennes agerande, annat än ren girighet och vilja att skydda sin rygg, som The Great Hack aldrig riktigt tar upp.

Från att ha utmålat henne som narrativets (för det är ett narrativ, hur vi än vrider och vänder på det) protagonist blir hon på sin höjd en tolererbar person, men oftare än inte en total moralisk slaskhög som hela tiden försöker vrida och vända på saker till sin fördel utan att ta ansvar. Det kanske mest talande exemplet är när hon vittnar inför en kommitté där hon slår sig själv för bröstet när hon menar att CA aldrig tog uppdrag från exempelvis Marie Le Pen. Utfrågaren noterar dock att de tagit uppdrag för UKIP, varpå Kaiser tvingas pudla. Några uppföljningsfrågor från Carroll lyser dock med sin frånvaro.

The Great Hack är en mycket viktig film ur ett rent samhällsmässigt perspektiv. Om du finns på sociala medier och/eller om du har nått rösträttsålder bör du se den. Som dokumentär är den knappast perfekt, men ändå ett mycket fascinerande tidsdokument.

Betyg: 4- jag är fullt medveten om ironin i att dela det här inlägget på Facebook av 5 möjliga

Regi:  Mairzee Almas/Allan Arkush/Sheree Folkson mfl.

Manus: Aaron Martin (creator/head writer)

Medverkande: Katee Sackhoff, Samuel Anderson, Justin Chatwin mfl.

Produktionsbolag: Halfire Entertainment

År: 2019

Längd: cirka 430 min (cirka 10 x 43 min)

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt8369840/

Jorden, någon generation efter klimatkatastrofen. En utomjordisk artefakt liknande ett gigantiskt prisma landar och besvarar till sist frågan om vi är ensamma i universum eller inte. Alla försök att kommunicera med artefakten misslyckas dock, men när man lyckas spåra dess ursprung till Pi Canis Majoris (cirka 96,5 ljusår från jorden) skickas hyperrymdskeppet Salvare ut för att ta kontakt med utomjordingarna. Under ledning av den hårdföra kapten Niko går dock inte allt som planerat...

Ibland, inte ofta men ibland, händer saker i recensionsvärlden som är för mig helt obegripliga. Another Life har totalsågats av både kritiker och tittare och den här säsongen är troligen både den första och sista. Jag kan för mitt liv inte förstå varför. Vanligtvis brukar jag åtminstone kunna förstå hur recensenter och tittare tänker även om jag inte delar deras åsikter. Så inte här. Många av recensionerna handlar om hur klichéfylld serien är. Ja, det är inte världens mest originella story, men presentationen gör den grymt sevärd i mina ögon. När puckon börjar prata om SJW-troper stänger jag dock av den delen av internet och suckar mest om priviligierade barnrumpor.

Själv tycker jag att Another Life levererar där det verkligen gäller. Det är en spännande premiss, den har en egen karaktär som inte pumpas ut i förgrunden utan som kommer lite då och då och framförallt har den ett flyt i berättelsen som gör att man fastnar. Skådespelarmässigt är det lite sisådär av och till, måste jag erkänna. Katee Sackhoff gör en bra huvudroll med Niko och likaså Samuel Anderson (som Salvares AI, William) och Justin Chatwin (som Nikos man, Erik) gör bra ifrån sig. Det samma kan tyvärr inte sägas för de flesta andra kvinnliga skådespelare i serien som regisseras antingen som överdrivet karriärsdrivna eller som argbiggor. Lite mer nyansering hittar vi bland de manliga karaktärerna, men karaktärsporträtten är helt klart seriens svaga kort.

Det starkaste kortet är det tidigare nämnda berättartempot. Ibland går det lite för fort och man skulle behöva belägga vissa saker bättre i manuset, men på det hela taget måste jag säga att det är uppfriskande att se en serie som inte tar sju svår år på sig att etablera premiss och konflikt. Man har mycket att berätta och det sprudlar av berättarglädje på ett sätt som inte är vanligt med många andra science fiction-serier.

Jag rekommenderar verkligen Another Life till genrefans och ni andra kan säkert ha riktigt kul också! Enjoy it while it lasts!

Betyg: 4 artefakter av 5 möjliga

Regi: Jon Watts

Manus: Chris McKenna

Medverkande: Tom Holland, Samuel L. Jackson, Jake Gyllenhaal mfl.

Produktionsbolag: Columbia Pictures/Marvel Studios/Pascal Pictures mfl.

År: 2019

Längd: 129 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB:  https://www.imdb.com/title/tt6320628/

Drygt åtta månader efter händelserna i Avengers: Endgame (2019) försöker Peter Parker återvända till någon form av normalt liv. Som ett steg till detta tänker han lämna dräkt och ansvar hemma när han åker på klassresa till Europa. Nu blir det ju inte riktigt så enkelt. Nick Fury försöker desperat att nå honom och när klassen har kommit till Venedig kommer anledningen ifatt Parker...

Det måste vara svårt att ställa om efter Endgame - en film som mer eller mindre hade varit in the making sedan MCU bildades. Nu måste nya tag tas och även om jag inte var jätteimponerad över hur man avslutade hela rasket är det spännande att gå in i ett nytt kapitel med Marvels blockbusters. Far From Home är väldigt rotad i vad som hände i slutet av Endgame och det är svårt att argumentera emot. Halva planetens befolkning har förlorat fem år då deras vänner och familj har åldrats och när dessutom Tony "Iron Man" Stark offrade sig för att föra alla tillbaka ligger Iron Mans skugga tung över både Parker och filmen.

Trots denna kanske något deppiga tematik är Far From Home allt annat än deppig. Det är en av MCU:s mest lättsamma filmer, men är samtidigt så pass smart skriven på sina ställen att den aldrig slår över. Jag borde som gammal Marvel-fan ha sett twisten komma från fem mils håll, men Chris McKenna grundlurade mig med sitt manus. Jag gillar när film lyckas med det.

Tom Holland växer mer och mer in i rollen som Peter Parker och jag hoppas innerligt (och tror!) att detta är den sista rolländringen vi kommer få se gällande nätsvingaren på ett bra tag. Även Jake Gyllenhaal gör en mycket bra roll som Mysterio. Gyllenhaal är alltid sevärd och så även här. Lite trivia är att han var redo att ta över rollen som just Spider-Man redan 2004 när Tobey Maguire hade en svårläkt skada, men så blev aldrig fallet. Nu får han åtminstone spela en annan klassisk karaktär från Spider-Mans persongalleri och gör det väldigt bra.

Spider-Man: Far From Home är en väldigt underhållande curtain raiser för vad som komma skall. Ett stort obs är att den klassiska eftertextscenen den här gången är av det mest dramatiska i hela filmen. Lämna alltså inte fåtöljen i förtid. Det är en riktigt jäkla bra cliffhanger de får till!

Betyg: 4 elementarer av 5 möjliga

Regi: Rupert Wyatt

Manus: Rupert Wyatt & Erica Beeney

Medverkande: John Goodman, Ashton Sanders, Jonathan Majors mfl.

Produktionsbolag: DreamWorks/Amblin Partners/Participant Media mfl.

År: 2019

Längd: 109 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB:  https://www.imdb.com/title/tt5968394/

Tio år efter att mänskligheten förlorat ett krig mot en invaderande utomjordisk ras är mycket ändå sig likt. Om man bortser från nedständgandet av digital kommunikation, arbetsläger och utrensningar av oliktänkande det vill säga. Gabriel tänker inte finna sig i detta utan planerar tillsammans med motståndsrörelsen ett attentat som en gång för alla ska visa människorna att ockupanterna går att slå tillbaka.

Rupert Wyatts Captive State lider helt uppenbart av en sak - den borde ha varit en tv-serie. Vi har sett otaliga invasionsfilmer från allsköns rymdslödder genom åren, men den här filmen visar en nivå av kollaboration från mänskligheten som skrämmande nog verkar realistisk. Filmen presenterar ett auktoritärt styre där mycket, tack vare teknikens hjälp, faktiskt är bra, men minst lika mycket är fruktansvärt. Det ger en mycket mer nyanserad och verklighetstrogen bild av hur en postkrigsmiljö skulle kunna te sig än hos gemene film om ämnet.

Även skådespelarna är bra, med John Goodman som den motvillige polisen som tvingas gå emot principer på löpande band men inte känner att han har något val. Ashton Sanders gör en solid insats i huvudrollen, men det är framförallt i scenerna mellan Goodman och Vera Farmiga som det blir som bäst. 

Men sen var det det där med tempot. Captive State sätter verkligen scenen för en tilltalande historia om hur motståndsrörelsearbete mycket möjligt hade kunnat se ut. Vi kommer dock aldrig längre än så. Filmen avslutas när den börjar bli som mest intressant och med tanke på att den bara drog in dryga åtta miljoner dollar på en budget om 25 miljoner diton lär vi inte få se en fortsättning. Många goda idéer, hade behövt pitchas som en tv-serie.

Betyg: 3 taggiga utomjordingar av 5 möjliga

Regi: Todd Douglas Miller

Manus: N/A

Medverkande: Neil Armstrong, Buzz Aldrin, Michael Collins mfl.

Produktionsbolag: CNN/Statement Pictures

År: 2019

Längd: 93 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Btl.

IMDB:  https://www.imdb.com/title/tt8760684/

Det har nog inte gått någon förbi att det idag är exakt 50 år sedan mänskligheten satte sin fot på en annan himlakropp för första gången. Detta firade Kino (Folkets Bio i Lund) med en förhandsvisning av Todd Douglas Millers dokumentär Apollo 11. Miller och hans team har som första filmare fått i princip helt fritt tillträde till NASA:s hela videobibliotek. Miller har använt denna gåva till att leverera något alldeles fantastiskt.

Det är lätt att tänka att "vad då, jag har ju sett månlandningen i var och varannan science fiction-film eller i skolan". Jag lovar dig att du aldrig har sett den så här tidigare. Det är en sak jag kan vara helt bombsäker på eftersom mycket av det material som visas i filmen aldrig tidigare har varit för allmän beskådan. Vi får följa med från uppskjutningen av raketen och sen på hela uppdraget fram tills att astronauterna återvänder hem. Och det är just astronauterna som gör Apollo 11 till en så magisk film.

Neil Armstrong, Buzz Aldrin och Michael Collins (även känd som mannen som inte fick gå på månen) besitter alla en kuslig förmåga att hantera stress och press. Den enda gång som Armstrongs hjärtrytm (vilken övervakades tillsammans med så mycket annat) går över 120 slag i minuten är när datorn hotar att låsa sig under landningen på månen. De tre besitter också en väldigt torr humor som fick publiken att skratta många gånger. Armstrong är något tankspridd så Aldrin får hela tiden klargöra till Huston att nu var det Armstrong som pratade igen. Collins andningsmätare visar på felutslag och läkarna i Huston blir oroliga. Collins lovar att han säger till dem om han skulle sluta andas.

Lägg till musiken till den magiska presentationen. Matt Morton har skrivit ett fantastiskt elektroniskt soundtrack med instrument som fanns tillgängliga 1969. Musiken låter modern, ja, men den musikaliska sättningen är helt och hållet 60-tal. Soundet blir väldigt unikt och bara understryker Apollo 11:s briljans.

Apollo 11 är en hoppfull dokumentär om något som fick världen att komma samman. Som Nixon sa i sitt telefonsamtal till männen på månen: "For one priceless moment in the whole history of man, all the people on this Earth are truly one." Det är också så här man gör en historisk dokumentär med mycket kvarlevande bildmaterial - minimal inblandning från filmskaparna, låt bilderna tala för sig själva... och som de talar! Måste ses på bio för skalan. Det är en order.

Betyg: 5 små steg av 5 möjliga

Regi: Thomas Sieben

Manus: Thomas Sieben & J Blakeson

Medverkande: Jella Haase, Clemens Schick, Max von der Groeben

Produktionsbolag: Henning Ferber Production

År: 2019

Längd: 89 min

Land: Tyskland

Svensk åldersgräns: 15

IMDB:  https://www.imdb.com/title/tt8613876/

Vic och Tom är två småskurkar som tänker att de måste starta ett nytt liv, någonstans där deras förflutna inte ställer till det för dem. För det behövs pengar. De båda kidnappar Stella, dotter till en affärsmagnat, och försöker pressa hennes far på pengar. Det är bara det att fadern inte är helt medgörlig och att Tom kanske inte har varit helt sanningsenlig när han sagt till Vic att han inte alls känner Stella sedan tidigare.

Ibland undrar jag hur pitching-möten går tillväga. "Ja, vi vill göra en tysk remake på The Disapperance Of Alice Creed (2009). Vad vår twist är? Eh... den är på tyska? Och lite sämre än originalet också!" Det är ungefär allt den här filmen är. Originalet, även det författat av J Blakeson, kommer inte gå till historien som en av filmhistoriens tätaste thrillers direkt, men den var välspelad och hade framförallt Gemma Arterton i huvudrollen. Den tyska varianten har istället Jella Haase som konstant spelar över i varenda scen. De två manliga skådespelarna är bättre, men adaptionen av manuset gör att vi här inte får reda på särskilt mycket av vad de är för typer och det som huvudsakligen etableras är deras stereotypa alpha-beta-relation till varandra.

Ni ser hur lite jag har att säga om den här filmen? Den är inte värdelös, men den är så slätstruken att jag undrar hur fan den fick finansiering överhuvudtaget? Är det ett sätt att tvätta pengar? Skattefusk? Den här filmen har inget existensberättigande när den gör vad originalet gör men sämre på alla punkter. Bah.

Betyg: 2 slöseri med tid av 5 möjliga