Regi: Oliver Stone

Manus: Kieran Fitzgerald & Oliver Stone (baserat på Anatoly Kucherena & Luke Hardings bok)

Medverkande: Joseph Gordon-Levitt, Zachary Quinto, Shailene Woodley mfl

Produktionsbolag: Endgame Entertainment/Vendian Entertainment/KrautPack Entertainment

År: 2016

Längd: 134 min

Land: USA/Frankrike/Tyskland

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3774114/

När Edward Snowden läckte de tusentals hemligstämplade dokument han hanterat i sitt arbete som säkerhetsexpert för flertalet regeringsorganisationer var skandalen ett faktum - USA:s regering hade spionerat, inte bara på misstänkta terrorister, utan i grund och botten på alla. Det här är historien om hur Snowden kom fram till sitt beslut att göra det han själv tyckte var rätt för landet han tjänade, kosta vad det kosta vill.

Oliver Stone är skildraren av amerikansk nutidshistoria som kom av sig. Efter en otrolig svit på 80- och 90-talen har Stone inte gjort något riktigt bra sedan 1994 års Natural Born Killers. Vissa ansatser har varit bra, andra tämligen usla, men Stone har haft svårt att komma upp i samma kvalitet och konsekvens som han gjorde under tidigare nämnda decennier. Snowden är därför ett rejält fall framåt. Det är Stones bästa film sedan just Natural Born Killers och en storstilad comeback.

Historien om Snowden är en väldigt tilltalande berättelse att göra film på. Vi har tidigare sett historien "på riktigt" i den Oscarsbelönade dokumentären Citizenfour (2014). Det är en infernaliskt spännande dokumentär och vi får även se hur denna spelas in här. Metafilm så det skriker om det. Det som skiljer dokumentär och spelfilm åt är framförallt att vi får dramatiserat återberättande av händelser som ledde fram till Snowdens beslut och inte enbart händelserna så som de utspelar sig i realtid. Jag har en mycket större förståelse för Snowdens motivation och val nu än jag hade innan. Bara det faktum att han var på väg att bli elitsoldat innan han bröt benet på några ställen är något som säger väldigt mycket om hans karaktär.

Stone berättar skickligt och ledigt med sin sedvanliga förståelse för karaktärer och händelseförlopp. Det är klart att han driver en tes här, men samtidigt är det svårt att argumentera emot det orimliga i USA:s agerande i form av övervakning. För mig och många andra är Snowden en hjälte. Att offra allt för principen att vi inte ska bli övervakade i så stor mån som möjligt är beundransvärt och vi pratar inte tillräckligt om honom.

Joseph Gordon-Levitt gör ett mycket bra porträtt av Snowden och det skulle inte förvåna mig om han kniper sin första Oscarsnominering för rollen. Han har bra draghjälp av en rad mer eller mindre kända skådespelare som samtliga gör bra roller. Shailene Woodley har den mest framträdande rollen som Snowdens flickvän Lindsay Mills. Kemin mellan henne och Gordon-Levitt är riktigt bra och jag tror verkligen på dem. Intressant nog ser vi också en väldigt nedtonad Nicolas Cage i en mindre biroll som visar att han kan skådespela när han inte blir attackerad av bin eller nitar folk i björnkostym.

Snowden är en av 2016 års främsta biografiska filmer. Den hade kunnat kortas några minuter för att bli riktigt tajt berättad, men det är lite av Stones grej - han gör gärna för långa filmer för sitt eget bästa. Det är dock en film som bör ses av alla som värnar om ett öppet samhälle där vi inte ska behöva bli övervakade för att vi råkar använda fel ord på ett internetforum.

Betyg: 4+ visselblåsare av 5 möjliga

Regi: Clint Eastwood

Manus: Todd Komarnicki (baserat på Chesley Sullenberger & Jeffrey Zaslows bok Highest Duty)

Medverkande: Tom Hanks, Aaron Eckhart, Valerie Mahaffey mfl.

Produktionsbolag: Flashlight Films/Village Roadshow Pictures/Warner Bros. mfl.

År: 2016

Längd: 96 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3263904/

Chesley Sullenberger blev världskändis över en natt när han tvingades nödlanda ett passagerarflygplan på Hudsonfloden i New York. I och med det anmärkningsvärda flygstuntet lyckades kapten Sullenberger, eller Sully som han blev känd som, rädda samtliga passagerare och icke att förglömma att ett flygplan kraschlandade mitt i New York. Här hade historien om Sully kunnat sluta, men i och med rigorösa säkerhetsutredningen börjar frågetecken hopa sig. Hade han faktiskt kunnat landa planet på en flygplats istället?

Historien om Sully var verkligen en av 2009 års solskenshistorier och kapten Sullenberger förtjänar allt beröm han kan få. Den extrema kyla han hanterade situationen med och helt lugnt konstaterade att "we'll be in the Hudson" gav ett nytt ansikte till att göra sitt bästa under press. När historien nu blivit film finns det dock ett stort problem - sen då? Vad hände efter den spektakulära händelsen och hur toppar man det? Svaret är att man inte gör det.

Clint Eastwoods behandling av historien lämnar en del övrigt att önska. Tom Hanks är alltid Tom Hanks och gör en bra roll. Filmen är överlag mycket välspelad, men det stora problemet är att förutom Sully får vi egentligen aldrig komma någon in på livet. Det är en biografisk film utan att vara särskilt biografisk. Delar av Sullys liv som kunde fått mycket mer plats, såsom hans karriär som stridspilot, skyndas snabbt förbi till förmån för ett "rättegångsdrama" utan egentlig insats. Jag vet inte mer om Sully efter 96 minuters film än vad jag visste innan. Därför är det också svårt att bli riktigt engagerad. Det finns bra scener här och jag skulle verkligen vilja tycka om den här filmen mer än vad jag gör. Med ett märkligt fokus blir det här dock mest en bagatell. En välspelad sådan och med fina specialeffekter (såsom den hisnande flygningen i New Yorks innerstad), men inte något jag kommer komma ihåg om några månader direkt. Eller jo, eftersom det är Hanks och Eastwood kan vi räkna med några Oscarsnomineringar.

Betyg: 2+ piloter med freon som blod av 5 möjliga

Twin Peaks återvänder: The Secret History Of Twin Peaks  

Det tog ett tag, men till sist hade jag tid att ta mig an den bok jag troligen längtat mest efter de senaste åren - Mark Frosts tie-in till den nya säsongen, The Secret Lives Of Twin Peaks. Nu, drygt 350 sidor senare, är jag orolig. Rejält orolig.

Boken är skriven som en granskande utredning av en mystisk dossier hittad i Twin Peaks. Dokumentsamlingen är en mycket detaljerad genomgång av stadens historia och framförallt några av dess innevånare. De vitt skilda dokumenten, med allt från utdrag från dagböcker från 1800-talet till utredningar från flygvapnet, gör att boken får en unik framtoning. Oviljan att transkribera de ofta handskrivna dokumenten gör dessvärre också boken delvis svårläst. Estetik samverkar inte alltid med tydligheten, men detta är inte något som stör alltför mycket. Istället är boken bland de snyggaste i mina bokhyllor. Om intet annat är den ett estetiskt objekt att uppskatta.

De historiska delarna om staden är också väldigt intressanta och mellan raderna kan vi ibland läsa om vad som hänt några av de karaktärer vi lämnade i limbo för 25 år sedan. Speciellt intressant är släktkrönikan om familjerna Martell och Packard som i serien ledde fram till de tragiska händelserna kring Josie Packard. Just hennes karaktär får en mycket mer gedigen bakgrund i Frosts bok och önskar att de hade skrivit tillbaka henne i serien. Det vore ytterst intressant att få följa henne igen i och med vad vi nu fått reda på.

NEDANFÖR BILDEN BÖRJAR SPOILERS FÖR BOKEN!

Det som gör mig orolig är snarare bokens "huvudperson", Doug Milford. Kommer ni ihåg Doug Milford? Brorsan till stadens borgmästare som hade kanske 20 minuters screentime under serien och var med i en av de mest bortönskade bihandlingarna? Den när han gifte sig med en guldgrävare till kvinna som hade ihjäl honom på bröllopsnatten? Jepp, I shit you not, han har den klart mest betydande rollen i undersökningen. Milford visar sig ha varit en högt uppsatt agent som arbetat över organisationsgränserna för flertalet presidenter under 1900-talet.

Hans huvuduppdrag har varit att styra upp undersökningarna om UFO-fenomenen som verkligen tog fart efter Roswell, 1947. Vad som följer är en amerikansk skröna som hade passat bra in i The X-Files  men känns helt i strid med Twin Peaks kontext. Dessa saker var en del av originalserien, med referenser till Project Blue Book och annat, men Mark Frost hamrar verkligen in det här under åtminstone hälften av boken. Tack och lov räddar han upp situationen något de sista sidorna. Det är med största sannolikhet inte utomjordingar det handlar om. Tack, tack, tack och åter tack. Det gör dock inte att min oro blidkas helt. Lite ironiskt anmärker Frost själv på det här i Milfords egen "röst": "Why am I telling you this? he went on. 'A secret's only a secret as long as you keep it. Once you tell someone it loses all its power - for good or ill - like that, it's just another piece of information." 

Som tidigare noterat räddar Frost upp situationen själv och gör att mysteriet känns öppet igen när du slår igen boken. Jag kan dock inte rekommendera den här boken till någon förutom andra die hard-fans. Besviken, förvirrad men ändå med viss tillförsikt mot serien i vår. Viss...

FFF 2016: Betraktelser från stol 125

Med hjälp av ett ytterst ovetenskapligt test brukar jag bedöma antalet festivalbesökare rent generellt. I brist på bättre namn kan vi kalla det "rövtestet". Jag hade kunnat kalla det för "stolstestet", men hur kul låter det? I grund och botten går rövtestet ut på följande: Välj en stol som inte är rakt i mittenfåran för vad gemene besökare anser som "bästa plats" och se på hur många föreställningar du kan sitta i samma stol. Detta mäter (återigen med fantastisk vetenskaplig skärpa) följande saker:

1. Hur stort är publiktrycket rent generellt?

2. Kan en stol klara av mig i tio dagar?

Under Lundadelen av årets festival föll valet på stol 125 och svaren på frågorna är "ganska dåligt" och "ja". Jag kunde se alla filmerna jag såg från stol 125 och alltid ha plats att lägga av mig ytterkläderna på stol 126. Jag har givetvis ingen riktig statistik på antalet besökande, men magkänslan säger färre än tidigare år. Det är oroande. Med en så pass unik kulturhändelse som FFF är för regionen måste publiken också bli större. Jag vet ärligt talat inte hur. Festivalen marknadsfördes på de regionala tågen och jag vet många som registrerade den satsningen. Budskapet når ut, men publiken kommer inte i samma utsträckning.

Jag bör poängtera att jag inte närvarande vid festivalens sista dag, men bortsett från denna verkade det som det främst var de svenska filmerna som drog publik. Det är inte så konstigt egentligen. På vilken svensk genrefilmspremiär som helst befinner sig mer eller mindre halva teamet i publiken. Detta är något jag verkligen gillar. Filmen får ytterligare en dimension när karaktärerna får "liv" framför en efteråt. Det ger dessutom mig något att göra under väntan på insläpp. Jag brukar titta på publiken i foajén och välja ut en eller två som jag skulle castat i en film. En ytlig liten lek som enbart grundar sig på utseende och utstrålning. Det roliga är att jag oftast har "rätt" och riktar in mig på skådespelare jag inte kände till sedan innan. Jag lyckades "casta" alla närvarande från Bieffekterna (2016). Kanske man skulle slå sig på att bli casting director?

Hur som helst, sett till filmerna som visades var det ganska få riktiga höjdare i år. Många filmer landade precis på gränsen mellan 3 och 4 i betyg, men som helhet var de flesta filmer åtminstone sevärda. Av de 21 filmer jag såg i år landade betygssnittet dock ganska lågt på 2,29. En vanlig festival brukar det landa runt 2,7 - 3,3. Anledningen är de många filmerna som fick 3+ i betyg. En trea är en trea oavsett plus när det kommer till statistiken. Precis som förra året tänkte jag försöka mig på att ranka filmerna nedan. De med ett "M" inom parentes gick på festivalens första del, i Malmö:

1. Green Room (M)
2. The Invitation  (M)
3. Egomaniac
4. Psychonauts
5. Bieffekterna
6. Ghost Rockets
7. Don't Knock Twice
8. K-Shop
9. Unseen
10. Man Underground
11. Headshot
12. Ice Guardians
13. The Open
14. Kaijyu Mono
15. Dearest Sister
16. Shelley
17. Évolution (M)
18. Lilith's Awakening
19. Cell (M)
20. Vilsen
21. Tank 432

Och som vanligt delas Skitfint pris ut i följande kategorier:

Best Short Film: Legend Of Dark Rider
Best Visual Effects: Unseen
Best Use Of Original Song Or Cover: Dead Kennedys - Nazi Punks Fuck Off (Green Room)
Best Original Score: Bieffekterna
Best Art Direction: Don't Knock Twice
Best Editing: Headshot
Best Cinematography: Évolution
Best Adapted Screenplay: Psyconauts ("Psiconautas, los niños olvidados" av  Alberto Vázquez)
Best Original Screenplay: The Invitation (Phil Hay & Matt Manfredi)
Best Directing: Green Room (Jeremy Saulnier)
Best Supporting Actress: Bieffekterna (Emelia Hansson)
Best Leading Actress: Egomaniac (Nic Lamont)
Best Supporting Actor: Green Room (Patrick Stewart)
Best Leading Actor: Man Underground (George Basil)

Best Picture: Green Room

FFF 2016 Dag 10 - 11: En hummer, en wrestlare och en osynlig man

Fredagen blev festivalens sista dag för min räkning. Jag hade hemskt gärna sett filmerna som gick på den avslutande dagen också, men när dygnet bara har 24 timmar och en av mina bästa vänner gifter sig fanns det helt enkelt inte någon tid. Nåväl, fredagen präglades av två filmer som blickade bakåt mot mer namnkunniga föregångare, men som ändå försökte göra något nytt med materialet. Först ut var den kanadensiska The Unseen (2016).

Bob lämnade sin familj för ett antal år sedan och drog sig tillbaka till en liten håla där han arbetar på ett sågverk. När hans dotter börjar hamna på glid tvingas han dock tillbaka till staden och sin ex-fru, nu boende med ny partner. Samtidigt håller anledningen till Bob lämnade sin familj bokstavligen på att få honom att tyna bort. Bit för bit håller Bob på att bli osynlig.

Okej, jag kanske är lite hårdare mot den här filmen än gemene man kommer vara, men The Invisible Man (1933) har alltid varit en av mina favoriter bland de klassiska Universal-skräckfilmerna. Trots sin betydande ålder är den fortfarande ett tekniskt mirakel i form av specialeffekter och med Claude Raines i huvudrollen kan man aldrig gå fel. Det krävs alltså rätt mycket för att imponera på mig med historier om osynliga män. The Unseen lyckas... bitvis.

Geoff Redknap, sedan många år en stor talang i andra filmproduktionsroller, har i sin första långfilm verkligen lyckats fånga det mänskliga hos sina karaktärer. Aden Young (Bob) är en klassisk nordamerikansk arbetarklasshjälte som hämtad ur en låt av Bruce Springsteen och Julia Sarah Stone är mycket bra i rollen som hans struliga tonårsdotter. Som ofta anlitad specialeffektsmakare och sminkör är Redknaps visuella presentation av osynligheten också imponerande. Visserligen är merparten troligen gjort med CG, men designvalen är verkligen lysande gjorda.

Tyvärr är The Unseen en lite för långsam film för sitt eget bästa och kastar ut en del bihistorier som aldrig leder någonstans. Jag ställer mig också lite frågande till hela den sekundära konflikten och kände att man borde löpt linan ut och fokuserat på familjens problem istället. Redknap är dock ett namn att hålla ögonen på i framtiden. Med sitt tekniska kunnande och förståelse av karaktärer kan han bli något riktigt stort i genren. 3+ revbensbrott av 5 möjliga.

Kvällens andra film, Kaijyu Mono (2016), föregicks av att det förskräckliga hummermonstret Lobstra invaderade Kino. Lobstra hade under veckan hotat med att dyka upp och förstöra den stad av kartonghus som konstruerats inför visningen. Han hade dessutom passat på att skicka en känga (eller klo) till Harley Rage - en av Sveriges främsta wrestlare med flera titlar på sitt CV. Vad hummermonstret inte hade räknat med var att han skulle mötas av Rage själv! Lunds första wrestlingmatch följde där Harley Rage besegrade Lobstra med en enkel body slam. Om det blev hummerfest efteråt förtäljer inte historien! Hela rasket finns filmat och utlagt på festivalens Facebooksida.

Kaijyu Mono handlar som en ren tillfällighet om hur ett stort monster vaknar till liv och ställs mot en kemiskt förstorad wrestlare. Deras strider om Tokyo gör snart wrestlaren till en superstjärna, men kommer han kunna hålla fötterna på jorden?

Jag gillar japansk monsterfilm. Jag gillar wrestling. Jag borde älska det här. Ändå är det något som skaver. I motsats till förra årets höjdare, Love & Peace (2015), som var en hyllning till kaijyu-film som samtidigt spelade på mina känslosträngar som en galen japansk Jimmy Page, försöker Kaijyu Mono alldeles för mycket. Det känns som att Minoru Kawasaki vill få in så många laughs-per-minute som möjligt, vilket gör att högt blandas med alldeles för mycket lågt. Sen är det visserligen kul att se en wrestlingfavorit som Kota Ibushi göra sina moves i jätteformat, men till syvende och sist hade jag mycket större förhoppningar på den här filmen än vad den levererade. Den är bitvis riktigt underhållande, men alldeles för ojämn för högre betyg. 2+ 450-splashes av 5 möjliga.

Festivalens sista dag spenderade jag som sagt annorstädes och kan således inte recensera de tre filmer som visades då. Värt att notera är att vinnaren av festivalens eget pris för bästa internationella film, The Siren, blev amerikanska Diverge (2016) - en film jag definitivt kommer lägga in om screener för. Mer om den vid ett senare tillfälle alltså. Dearest Sister (2016) fick ett hedersomnämnande i samma veva, vilket jag kan skriva under på. Även om det knappast var festivalens bästa film är det alltid kul att se nya filmländer komma fram och extra kul är det att landets enda genreregissör är kvinna. Vi behöver fler kvinnliga filmskapare rent generellt så när ett nytt land börjar göra film och en av landets ledande regissörer är just kvinna är det ett gott tecken!

På kvällen delades också det stora Méliès d’Or-priset ut i både lång- och kortfilmsklasserna. Ingen av filmerna hade screenats i förväg i Sverige, men speciellt långfilmsvinnaren, fransk-belgiska Grave (2016), verkar ytterst intressant. På kortfilmssidan knep The Frozen Eye priset.

Imorgon avslutar jag årets festivalrapportering med den sedvanliga krönikan samt utdelning av Skitfint pris!

FFF 2016 Dag 9: Hämnaren med ögonen

Sedan mitten av tonåren har jag i egenskap som skribent träffat på en mängd personer jag beundrat. Jag har skakat hand med Bob Dylan, sprungit rakt in i en SVT-panel för att prata med Terry Pratchett och lyssnat på Nick Caves sluddrande redogörelse för någonting jag aldrig kommer förstå. Jag trodde jag var immun mot att bli starstruck. Men sen står hon där, min tonårsförälskelse - Christina Lindberg.

Woody Allen säger i Annie Hall (1977) att han som barn föll pladask för den onda drottningen i Snow White (1937).  Det, och eventuellt någon neuros, är nog allt jag delar med Mr. Allen. Min "onda drottning" i tonåren var Christina Lindberg i Thriller - en grym film (1973). Jag såg den hemma hos en något äldre filmsamlarvän på den raspigaste bootleg som fanns att tillgå. Vad vännen heter kommer jag inte ihåg. Däremot kommer jag ihåg att jag på serietidningsmanér tappade hakan när Lindberg börjar sin gruvliga hämnd på de män som plågat henne. Läderrocken, håret, ögonlappen - allt bara skrek "badass!". Hon var, precis som Allens onda drottning, en kvinna som hade makt och tänkte utnyttja den. Att hon dessutom hade ett avsågat hagelgevär gjorde att det var svårt att neka henne den maktutövningen. Hon var så mycket mer intressant än det arketypiska mähäet som Snövit och liknande karaktärer utgjorde. Lindberg väntade inte på att bli räddad eller hämnad, hon gjorde det själv.

Lindbergs tid i filmbranschen var i princip över innan jag ens var påtänkt. Därför hade jag ingen aning om den uppsjö nakenbilder hon poserat för innan och under sin filmkarriär. Världen innan internet, ungdomar! I avsaknad av mer ekivoka bilder drogs därför inte min blick främst till bröstkorgen utan till ögonen, eller ja, ögat i det här fallet. Den blicken säger allt. Den säger att "om du jävlas med mig kommer du få ångra det!". När hon då står där framför mig bakom ett bord i Kinos foajé drygt 20 år sedan jag såg henne på film för första gången händer det igen. Pang, ögonen. Inte som ett hot om hämnd om jag helt skulle gå emot min personlighet och jävlas med någon jag inte känner utan intelligens och värme. Plötsligt är jag 14 år gammal igen och vet inte hur man pratar med någon av motsatta könet. Jag lyckas dock både få en autograf och senare en väldigt illa tagen bild i och med att min hand skakade. Under visningen av SVT-dokumentären om Lindberg som inledde det cineastiska utbudet under kvällen märker jag att det inte bara är jag. En kille som intervjuar henne säger att han inte haft några problem med att intervjua exempelvis Morgan Freeman, men med Lindberg så skakar han.

Lindberg säger flera gånger under kvällen att hon måste gjort något rätt för 40 år sedan i och med att folk fortfarande pratar om hennes filmer. Det fanns en mängd titlar inom exploitationfilmen och subgenren sexploitation, men hur många av dem kommer man ihåg idag? Det handlar om Lindberg själv. Det märks när hon träder in i salongen inför den inledande frågestunden. Hon kan verkligen äga ett rum. Det är som sagt ögonen, men också hållningen. Jag kan inte förklara det på ett annat sätt än att hon har det där speciella det som filmskapare, fotografer och konstnärer eftersöker. Lindberg berättar lätt och ledigt om sin karriär och olika händelser i den. Ett exempel är hennes kultstatus i Japan, något som verkar hända en förvånansvärt stor del svenska artister och skådespelare. Kanske är det att det svenska och japanska lynnet går väl ihop? Lindberg berättar nämligen om hur hon trots all uppmärksamhet hon fick för sitt utseende ändå var mycket blyg och lite tillbakadragen.

Den svenska censuren förfasades över Thriller och filmen totalförbjöds i flera omgångar. Till sist kom en väldigt nedklippt version (82 min i jämförelse med originalets 107) ut på marknaden. Där kunde historien ha slutat - en kontroversiell film som var svår att få tag i. Mytomspunnen men sällan sedd. I och med de regelverk som Sverige var tvungna att införa i och med EU-medlemsskapet kom dock en ljusning för filmen. Plötsligt fanns den, tillsammans med allsköns andra tidigare förbjudna filmer, oklippt på marknaden. Snabbspola fram till 2003 då Quentin Tarantinos Kill Bill släpptes. Var inte Darryl Hannahs karaktär, Elle Driver, ganska bekant? Mycket riktigt gjorde Tarantino ingen hemlighet av att han baserat Driver på Lindbergs karaktär i Thriller. Med den draghjälp som en prisad Hollywood-regissör kan ge fick filmen en ny vår. Ett tiotal år senare medverkade Lindberg i den amerikanskproducerade uppföljaren, Cry For Revenge. Dessvärre har konflikter mellan producent och regissör gjort att filmen lagts på hyllan. För ett fan är det extremt frustrerande att veta att filmen i princip är klar men att den inte kan släppas. Lindberg verkar dock ta det hela med ro när hon berättar om sitt liv efter filmkarriären.

  Elle Driver från Kill Bill

Efter en kort men intensiv karriär på vita duken drog Lindberg sig tillbaka från strålkastarljuset och omskolade sig till journalist. Ett långvarigt samboförhållande verkar också ha spelat in i beslutet då sambon, Bo Sehlberg, helt sonika var svartsjuk. När Sehlberg gick ur tiden 2004 fortsatte Lindberg att driva den tidningen de tillsammans verkat för, Flygrevyn. Efter att idag ha sålt företaget är hon nu fri att göra vad hon vill. Det är något som återkommer under kvällen - friheten. Lindberg berättar om ett 1970-tal där det inte fanns HIV och synen på sex var friare än idag då hon upplever att en nymoralism har uppkommit. Jag är beredd att hålla med. Vi ser idag långt många fler exempel på det som på engelska kallas för body shaming. Det paradoxala är att det i lagstiftning och offentliga rum blivit mer accepterat med alternativa sexualiteter, men i diskussioner med gemene man verkar det som vi har tagit ett steg tillbaka. Som Lindberg säger hade vi säkert kunnat lära oss en del av 70-talet.

Kvällen avslutades med en visning av 1973 års Anita. Anita är en 16-årig flicka i Stockholm som lider av nymfomani, inte på det sätt vi ofta slänger oss med ordet utan en fullt uttalad psykologisk definition av det. Den unge psykologistudenten Erik försöker hjälpa henne komma underfund med varför hon agerar som hon gör, samtidigt som han måste inse fakta - han är hopplöst förälskad i henne. 

Internationell poster för Anita  

Anita är verkligen en film av sin tid. Den skildrar ett Stockholm som inte längre finns och gärna bakgatorna och de lite ruffigare kvarteren. Tillsammans med sin kultstatus som en av filmerna som definierade "den svenska synden" gör detta den filmhistoriskt intressant. Som film betraktat är den givetvis väldigt explicit, men det som slog mig när jag såg om den igår är att den bortom scenerna uppenbart filmade för att visa upp Lindbergs företräden är att grundpremissen inte alls är så dum. I grund och botten handlar filmen om att inte få vara den man är, att växa upp och att hitta en plats och människor man trivs med. Sen att Stellan Skarsgård är Lindbergs motspelare gör bara saken bättre. Ibland undrade jag dock om de blivit sponsrade av Chiquita. Jag vet inte hur många bananer Skarsgård sätter i sig under filmens gång, men jag tänker göra en dryckeslek av det.

Slutklämmen i Anita ger ett eko av det som Lindberg berättat om sitt liv. När hon upptäcker att hennes föräldrar bytt lås på ytterdörren utbrister hon: "De har låst mig ute. Jag är fri!". Sett till dokumentären verkar Lindberg just vara det - fri. Fri efter många års dålig självbild och kamp med panikångest. Och hon kan fortfarande få mig knäsvag med de där ögonen.

Ikväll avslutar jag festivalbevakningen den här gången med visning av Unseen klockan 21:00 och japanska galenskaper i Kaijyu Mono klockan 23:00. Kino som vanligt.

FFF 2016 Dag 8: Puckjävel! (och finstämt animerat)

När jag var fem år gammal fick jag en av min barndoms mest älskade leksaker - ett bordshockeyspel. Jag spelade tills jag blev så bra att folk inte ville möta mig i annat än matcher som varade i fem minuter. Tills dags dato är jag obesegrad i matcher upp till nio mål. Igår anordnade FFF en bordshockeyturnering... i matcher om fem minuter. Mitt tappra Sverige mötte de finska lejonen i tre matcher. Hur det gick? Tja, som det brukar gå när Sverige spelar mästerskap i lagidrott - en uddamålsförlust, en fullkomlig krossvinst och en oavgjord. Det som grämer mig är den sistnämnda där jag hade en puckjävel i stolpen med två sekunder kvar. Om den hade suttit hade jag vunnit turneringen. Nu blev jag trea. Jag kan i alla fall luta mig mot att jag fortfarande är obesegrad i matcher upp till nio. Men fan... puckjävel! (Nej då, jag är ingen tävlingsmänniska, hur kan ni tro det?)

I och med att jag sköt stolpe ut på Stadshallen missade jag också den fransk-spanska animerade filmen Psychonauts: The Forgotten Children (2015). När jag idag såg den som screener på min i jämförelse futtiga tv-skärm önskar jag att jag sett den på duk istället. Innan filmen prisades filmerna som vunnit Lunds Méliès d'Argent. De nominerade de respektive klasserna var:

Långfilm

Don't Knock Twice (Storbritannien, 2016)

Bieffekterna (Sverige, 2016)

Shelley (Danmark/Sverige, 2016)

Tank 432 (Storbritannien, 2015)

K-Shop (Storbritannien, 2016)

The Open (Frankrike/Belgien/Storbritannien, 2015)

Kortfilm

Macabre (Portugal, 2015)

Sputnik (Spanien, 2016)

Juliet (Frankrike, 2015)

The End (Frankrike, 2015)

Mr. Sand (Danmark/Belgien, 2016)

Adam Peiper (Spanien, 2015)

Voltaire (Belgien/Nederländerna, 2015)

Juryn valde K-Shop som vinnaren i långfilmsklassen med motiveringen: "A bizarre and deeply disturbing confrontation with a violent racist society, a story that keeps evolving, and with excellent and realistic acting from the main character down to the extras." Jag hade hellre sett Bieffekterna som vinnare, men är inte helt missnöjd ändå. Tillsammans med nämnda film och Don't Knock Twice var K-Shop nummer tre i trion bästa nominerade filmer.

Kortfilmsklassen vanns av Macabre med motiveringen: "A dark and evocative surreal animation with Kafkaesque references and an intense score.". Som stor beundrare av Kafka tyckte jag de nämnda referenserna mest kändes krystade och hade helt klart hellre sett Juliet eller möjligtvis Sputnik som vinnare. Kanske kan man lobba för en juryplats nästa år?

Filmen som visades efter utdelningen var som sagt den något förvirrande döpta Psychonauts: The Forgotten Children. För mig är Psychonauts ett fantastiskt datorspel som jag väntat på skulle få en animerad filmversion. Besvikelsen blev dock kort när jag sögs in i den fantastiska värld som Pedro Rivero och Alberto Vázquez presenterar. Baserad på den senares graphic novel handlar Psychonauts om en rad antropomorfiska djur levande på en ö mitt ute i ingenstans. En gång i tiden var ön vacker och full med liv och växtlighet, men efter en industriolycka är det mesta grått och öde. Dinky tänker inte låta ön förstöra hennes liv utan ger sig tillsammans med sina vänner ut efter ett sätt att ta sig därifrån. Vakande över dem finns den mystiske Birdboy, Dinkys kärleksintresse, som gömmer något fasansfullt inom sig...

Det här är så bra att jag inte vet var jag ska ta vägen. Till en början blev jag lite misstänksam över den väldigt hackiga berättarstrukturen, men när designen, färgvalen och ljudet verkligen drar in en i filmen kunde jag bara kapitulera. Tecknarstilen ser ut som en blandning mellan hur jag tänker mig Tim Burtons mardrömmar och 80-talets Don Bluth. Det är inte den enda beröringspunkten med Bluth som står att finna heller. Bluths filmer låg alltid på gränsen till vad som kunde tänkas att småbarn skulle kunna se utan att bli alltför rädda. Psychonauts balanserar också på denna linje, men till skillnad från Bluth så trillar den ofta över till den mörkare sidan. Jag rekommenderar inte den här filmen för barn!

Även om ramberättelsen är ganska rak är tematiken tung. I en mån eller annan måste de flesta karaktärer kämpa mot beroende av ett eller annat slag, om det så är droger eller socialt beroende. Jag kände dock aldrig att jag blev skriven på näsan utan filmen presenterar dessa inslag surrealistiskt som paradoxalt nog också blir mer konkreta av detta tilltag. Vissa scener är fruktansvärt obehagliga.

Psychonauts är en förbaskat vacker film att titta på och förlora sig i. För er som gillar animation och inte är under 15 år rekommenderar jag den verkligen. Om du kan se den på duk, gör det. Gör inte om mitt misstag. Puckjävel... 5 kopparletande råttor av 5 möjliga.

Kvällen avslutades med celebert besök i och med Mats Näslunds medverkande inför visningen av hockeydokumentären Ice Guardians (2016). För er som är sportanalfabeter är Näslund en av Sverige främsta hockeyspelare genom tiderna, med bland annat en lång NHL-karriär bakom sig. Det var just detta som han också svarade på frågor om i den inledande frågestunden. Ice Guardians handlar först och främst om den så kallade "enforcer-kulturen" - det vill säga spelare som sätts på isen för att skydda lagets stjärnor och att oftare än inte slåss med motståndarlagets enforcers. Vad är det som driver dessa män till att ta den här rollen?

Jag måste säga att jag kände ett visst släktskap med hockeyslagsmålskämparna i filmen. En fighter är en fighter oavsett sport och jag kände igen mycket av exempelvis den inofficiella uppförandekodexen från min egen träning som kampsportare. Likaså, många enforcers beskrivs som väldigt lugna och trevliga utanför plan. Det är min upplevelse av kampsportare med - kan du slåss vet du också vilka risker det innebär och att det finns en tid och plats för fysiskt handgemäng och när du låter bli. Det blir som en sport inom sporten och mycket riktigt visar filmen också hur spelarna tränar boxning, jujutsu och andra kampsporter.

Filmen tar också klar ställning för att enforcer-kulturen behövs - inte som ett publikspektakel utan som ett sätt att förebygga skador. Efter att hårdare straff för slagsmål infördes har nämligen antalet allvarliga skador ständigt ökat i NHL. Enforcers spelade en viktig roll i att screena ut de som ville skada lagkamraterna och slog dem helt sonika på käften.

Ice Guardians balanserar sina för- och motargument, men driver helt klart en tes. Det är också en mycket nordamerikansk dokumentär till stilen då ämnet förvisso är mycket intressant, men där upprepningarna blir lite för mycket ibland. Det blir väldigt många intervjuer där folk i princip säger samma saker. Riktigt intressant blir det inte förrän man börjar prata om risker och belöning med enforcer-rollen. På det hela taget en intressant dokumentär som skulle tjänat på att inte vara så snackig. 3+ cross-checkings av 5 möjliga.

Ikväll går jag på en helafton som bevistas av min och många andra mäns tonårskärlek Christina Lindberg. Svensk kult på duk med Anita - ur en tonårsflickas dagbok (1973), klockan 19:00 på Kino.

FFF 2016 Dag 7: Det var bara en längdhoppsgrop

Jag har efter igår sett hälften av alla skräckfilmer producerade i Laos. Det betyder att jag sett en laotisk film. Med en samlad produktion på 13 filmer överhuvudtaget är det lilla asiatiska landet inte en jätte på filmmarknaden direkt. I Dearest Sister (2016) fick jag således en tämligen unik inblick i ett filmland under utveckling.

Nok flyttar från en liten by på landsbygden för att ta hand om sin kusin Ana i huvudstaden Vientiane. Ana har gift sig rikt med en estländsk affärsman, men då han reser väldigt mycket behöver hon någon som håller henne sällskap. Ana håller nämligen på att bli blind, men litar inte på husets övriga personal. Nok inser snart att det är något annat som står galet till. Varför skadar hennes kusin sig själv och vad är det hon verkar se som ingen annan ser?

Mattie Do har gjort båda de laotiska genrefilmerna och är således landets enda riktiga representant för den här typen av berättelser. Det närmsta jag kan hitta som beskriver hennes stil är äldre indonesiska skräckrullar (ja, de som alla ser... bra där), men Do har tydliga influenser från framförallt Japan i sitt sätt att regissera skräckscenerna i sig. Jag förstår att man som landets enda skräckfilmsregissör kanske inte kan ta ut svängarna direkt, men det är just det som är problemet med Dearest Sister. Den spelar mer som en dramafilm med vissa övernaturliga element än en regelrätt skräckfilm. Do gör bra ifrån sig i båda avseenden, men hon är trots det en klart bättre skräck- än dramaregissör.

Manusmässigt skulle filmen behöva kortas ner en del, alternativt haft annat tempo. Långa stunder händer det inte så mycket och jag fick en känsla av att jag tittade på någon asiatisk version av Strindberg då och då. För er som inte vet så är detta inte en bra sak för mig. Sen kommer det scener där berättandet blixtrar till, vilket gör för en väldigt ojämn film. Jag hoppas att Do fortsätter göra den här typen av film men att hon vrider upp skräckelementen både ett och två snäpp. Det här är nämligen väldigt lovande, men inte riktigt där än. 2+ lotterivinster av 5 möjliga.

Kvällens stora begivenhet var den dubbla dosen UFO-film som besökarna fick ta del av. Först ut var Michael Cavanagh och Kerstin Übelackers dokumentär om UFO-Sverige, Ghost Rockets (2015). Som 14-årig grabb var jag prenumerant på föreningens nyhetsbrev och slukade med fascination allt som gick att få tag i om fenomenet via det lokala biblioteket, däribland de "spökraketer" som siktades över stora delar av Sverige 1946. Cavanagh och Überlacker följer föreningens arbete med att sätta samman en expedition till en avlägsen sjö för att undersöka ett liknande fall.

Det som är unikt med UFO-Sverige, i alla fall enligt vad jag har hittat, är att de är bland de få föreningar som har en strikt vetenskaplig metod till sitt arbete med UFO-fenomenet. Alltför ofta får vi bara se personer som David Icke och dylika komma med den ena konspirationsteorin knäppare än den andra när det gäller ämnet. UFO-Sverige är mycket mer grundade (ordvitsen absolut medveten) i sitt arbete och intresse. Enligt dokumentären bedömer de endast 2 - 3% av fallen de undersöker som tillsvidare oförklarliga.

Dokumentären är full av berättelser om diverse påståenden de fått in och kunnat motbevisa. Min stora favorit var när Claes Svahn, grundare och mångårig ordförande för föreningen, berättar om tipset om en "landningsbana i skogen, komplett med små fotsteg". Det fanns mycket riktigt en sju till nio meter lång bana fullt med små fotsteg omkring. Det är vad man brukar hitta vid en längdhoppsgrop för barn.

UFO-letandet är dock bara en del av dokumentären. Det som lyser igenom är skildringen av svenskt föreningsliv och de eldsjälar som år ut och år in går på årsmöten, engagerar sig och försöker värva nya medlemmar. Cavanagh, med rötter i Australien, hade aldrig sett något liknande innan han kom till Sverige. Det typiskt svenska föreningslivet skildras med kärlek och de karaktärer som många av medlemmarna är får alltid ett omtänksamt och fint porträtt.

Ghost Rockets är en av få dokumentärer som fått mig att fälla en tår - inte över hur sorgligt något är utan hur förbaskat fint gemenskap kan vara. Två äldre medlemmar, Mats och Gunnar, har en vänskap som går rakt in i hjärtat och scenen när de diskuterar liv på andra planeter och kunskapssyn på vår planet fick mig att snyfta lite. För, som en av dem säger, hur kan man inte vara nyfiken på de här sakerna? Jag känner igen mig till fullo och rekommenderar Ghost Rockets till alla som har nyfikenheten i behåll. Stackars er andra. 4 spökraketer av 5 möjliga.

Kvällens andra UFO-relaterade film var den amerikanska Man Underground (2016). Filmen låter oss följa den minst sagt kufiske Willem Koda och hans försök att få folk att lyssna på hans konspirationsteorier om hur regeringen gömmer saker för oss. När hans vän Jim föreslår att han ska göra en lågbudgetfilm om sina upplevelser nappar Willem på idén. Med sig på tåget får de också Flossie, en avhoppad collegestudent som återvänt hem till föräldrarna i brist på annat. Frågan är bara om Willem helt enkelt är knäpp eller om det finns någon sanning i hans påståenden?

Vilken utsökt poster! Om den hade varit till en bättre film hade den prytt min vägg. Man Underground är inte en dålig film på något sätt, men den har lite problem med att veta vad den vill vara - en dramafilm med excentriska karaktärer eller en dramakomedi med science fiction-element. Det är klart att man hade kunnat kombinera ihop dessa delar så det hade fungerat bra, men Man Underground har en inkonsekvent ton som jag inte riktigt kan ta mig förbi. Det irriterar mig eftersom när den är bra är den förbaskat bra!

George Basil är lysande i huvudrollen och levererar sina repliker med sådan säker- och självklarhet att han blir väldigt komisk. Likaså är porträttet av hur det "normala" samhället behandlar de som är lite speciella väldigt drabbande. Har man specialintressen och inte vet hur man för sig socialt blir man ofta behandlad som Willem blir i filmen. Jag har sett det många gånger i mitt jobb med ungdomar med diverse diagnoser.

Dessvärre hindrar den tidigare nämnda inkonsekventa tonen Man Underground från att bli något riktigt bra. Slutet står dessutom i skarp kontrast med resten av filmen och jag lämnade salongen med viss nedstämdhet som inte hade behövt vara där. En bra film som hade kunnat vara en mycket bra film. 3+ speciella personligheter av 5 möjliga.

Ikväll återuppväcker jag min passion för bordshockey i den tävling som festivalen anordnar innan jag går och ser på hockeyslagsmål i Ice Guardians (2016) med en gästande hockeylegend på besök. Mats Näslund! Bordshockey klockan 19:00 på Stadshallen och film 21:00 på Kino.