FFF 2016 Dag 8: Anyone for Zen-Tennis?  

Måndagskvällen kändes ganska skön i sitt upplägg för min del. I och med att jag redan hade sett och recenserat Tank 432 (2015) blev kvällens enda visning den mycket säregna The Open (2015). Jag kunde inte hitta en tillräckligt högupplöst poster för att det skulle vara lönt, men tro mig, det här är en film ingen poster riktigt kan göra rättvisa ändå.

Efter att ett förödande krig börjat svepa över världen tar Stéphanie, en av världens främsta kvinnliga tennisspelare, sin tillflykt till de skotska högländerna tillsammans med sin tränare André. Trots att de varken har tennisbollar eller en plan börjar de förbereda för en kommande turnering. När de dessutom lyckas "fånga" en annan tennisspelare, Ralph, får Stéphanie en träningspartner och motståndare. Frågan är bara om de kan övertyga Ralph om vad de gör faktiskt har mening eller om det bara är ett tecken på komplett galenskap?

Marc Lahore har skapat en av de märkligaste filmer jag sett på ett bra tag. Med The Open har han infört en ny dimension till tennissporten - zen-tennis eller möjligtvis kata-tennis. Det roliga är att jag som kampsportare inte alls tycker det här är så knäppt. Vi tränar ofta rörelsemönster utan motståndare (kata), men samtidigt kan jag verkligen förstå Ralphs inledande motstånd till idén. I en sport som tennis är det knäppt.

Det tar dock inte lång tid förrän Lahores stil och entusiasm för sin berättelse smittar av sig. Fotot är magnifikt, mycket tack vare högländerna, men även med goda val gällande klippning och den tid som scenerna får eller inte får. I motsats till många andra långsamt berättade filmer lyckas Lahore motverka en känsla av långdragenhet med snabba klipp, inte så olikt en riktig tennismatch. Skådespelarna sköter sig bra, men framförallt Maia Levasseur-Costil är fullkomligt lysande i huvudrollen som Stéphanie.

Trots ovanstående beröm lyckas inte The Open fullt ut. Det är en lite för lång film och skulle tjänat på att klippas ner omkring 20 minuter. Dessutom skulle jag personligen ändrat om lite i manuset så att vissa scener kom på andra ställen och viss utveckling sker på ett annorlunda sätt. För att få ut det mesta av filmen bör du dessutom ha ganska bra tenniskunskaper. Det är väldigt mycket som går förlorat annars. The Open är dock en mycket speciell film för både filmälskare och sportfantaster som vågar tänka lite utanför lådan. Den visar på hur passion och intressen kan rädda oss i de mest oväntade och extrema situationer. Gott så. 3+ luftbollar av 5 möjliga.

Ikväll kör jag en triple-feature med Dearest Sister, Ghost Rockets och Man Underground, 19:00, 21:00 respektive 22:30 på Kino.

FFF 2016 Dag 7: Kortfilmskavalkad och blodfattiga vampyrer  

Söndag i Lund är en sömnig dag. Studenterna sover nattens begivenheter av sig eller ägnar sig i regel åt tystlåtna aktiviteter. Det var således en tämligen öde stad som jag cyklade igenom på väg till dagens visning av de Méliès-nominerade kortfilmerna. Som vanligt stod Spanien och Frankrike för stor del av bidragen, men den här gången hade jag väldigt lätt för att välja en favorit. Den franska Juliet (2015) är en absurdhumoristisk historia om hur SEED, ett stort teknikföretag med inte så få likheter med Apple, lanserar en ny "livspartner" de kallar för Juliet. Juliet är en android som lyder din minsta vink. Ni kan ju gissa vad de främst används till. Skrattet fastnar dock i halsen i slutscenen. Juliet är allt vad bra science fiction ska vara - välskriven, samhällskritisk och inbjudande till diskussion.

Den enda av de övriga kortfilmerna som egentligen kunde tävla med Juliet var den spanska Sputnik (2016). Under ett misslyckat sputnikuppdrag finner sig kosmonauten Nikolay utan sätt att säkert komma tillbaka hem. Med ett syreförråd som snabbt minskar får han kontakt med den amerikanska flickan Sarah via radio. Medan Nikolays luft börjar ta slut försöker han inspirera den lilla flickan till att följa sina drömmar. Det låter sjukt depressivt, men är en ganska hoppfull historia. Den saknar den udd som Juliet har, men det som verkligen irriterar mig är Sofia Feord i rollen som Sarah. Det är hårt att säga så här om en barnskådespelare, men hon är verkligen usel och drar ner helhetsupplevelsen rejält.

Efter kortfilmerna var det dags för en av de filmer jag sett fram emot mest under festivalen, Monica Demes vampyrfilm Lilith's Awakening (2016). På pappret låter en vampyrfilm satt i en liten håla i Iowa som ett ganska intressant upplägg, inte minst eftersom Demes har fått lite input från sin mentor (och en kille jag beundrar lite sisådär) David Lynch. Dessvärre är Lilith's Awakening en alldeles för långsam historia. Lucy lever ett inrutat liv där hon arbetar på sin fars bensinstation och är fast i ett trist äktenskap. När hon börjar bejaka sin mörkare sida och fortsätter ha en affär vid sidan av sitt äktenskap börjar dock något hända med henne. Hennes mörkare jag, Lilith, träder fram.

Jag skulle verkligen vilja tycka om den här filmen, men jag kan inte. Den pendlar mellan att vara snygg och studentfilmsmässig, intressant framing och mördande tråkiga stationära tagningar där inget händer. Enligt Demes ska filmen ha en ambivalent ton och ställa frågor till publiken vad den egentligen betyder - inte helt olikt Lynch. Skillnaden ligger i att den senare alltid har ett starkt narrativ som bas för vad han än gör. Han har engagerande karaktärer och är en jäkel på att bygga stämning med bild och framförallt ljud. Jag tror absolut att Demes har en framtid i branschen, inte minst eftersom hon har ett gott öga som lovar mer. Just nu håller det dock inte i längden. 2 på tok för långa tagningar av 5 möjliga.

 Efter Lilith's Awakening tog jag mig hemåt för att avnjuta kvällens sista film, den dansk-svenska Shelley(2016). Ett gift par anlitar en kvinna som hemhjälp. Snart får hemhjälpen, Elena, reda på att paret är ofrivilligt barnlöst. Paret ger henne ett erbjudande hon inte kan motstå - var vår surrogatmor och vi betalar dig tillräckligt mycket för att du ska kunna återvända till Rumänien och starta ett liv tillsammans med din son. Men vad är det egentligen som växer i Elena?

En av de stora skräckklassikerna under 1900-talet var, om man får tro diverse filmvetare, Rosemary's Baby (1968). Jag har aldrig förstått varför. Det är en seg film med förvisso bra skådespel med inget som lyckats engagera mig direkt. Shelley är en väldigt avskalad variant av just Rosemary's Baby satt i nordisk skogsmiljö. Som story betraktat måste jag säga att den fungerar bättre än sin tydliga inspirationskälla, inte minst eftersom den är tajtare, men faktum kvarstår att det inte är en särskilt intressant berättelse till att börja med. Därmed inte sagt att Shelley är en dålig film, men den kanske inte är för mig. Den innehåller en del riktigt bra och täta scener, framförallt mot slutet, men jag kunde inte låta bli att titta på klockan både en och två gånger ändå. Jag är kluven, men ett högst subjektivt betyg (som egentligen alla betyg är) säger 2+ elaka livmodersinnevånare av 5 möjliga.

Även om Shelley var kvällens sista film för mig visades även den tidigare recenserade K-Shop (2016). Det var kvällens bästa film. Hepp!

Ikväll kollar jag in postapokalyptisk tennis i The Open, 19:00 på Kino och lämnar Tank 432, 21:00 på Kino, åt de närmast sörjande.

FFF 2016 Dag 6: Ett steg fram, två steg bak (men ganska bra ändå)

Entusiastisk över fredagens Bieffekterna såg jag fram emot att se mer svensk genrefilm i Vilsen (2016). Jag valde mellan detta och att uppleva virtual reality som ett skadat rådjur (!) i Oh Deer! (2016). Jag valde fel...

Flera bestialiska mord inträffar i Göteborg. Gemensamt är de geometriska mönster som karvats in i offrens ryggar. Polisen Göran Lidman får i uppdrag att leda utredningsgruppen som tillsätts. Bevisen pekar mot en ockult grupp som verkar i staden. Samtidigt försöker den före detta prästen Gabriella komma underfund med vad som egentligen hände när hennes far försvann på 70-talet. Snart korsas Lidmans och Gabriellas vägar, men frågan är om det är för sent?

Alltså, jag är ledsen, men jag kan inte ta det här på allvar. Vilsen innehåller i princip alla klyschor du kan tänka dig i filmer av det här slaget. Exempelvis är Lidman givetvis en frånskild far som låtit jobbet komma i första hand. Vidare har han ett komplicerat förhållande till sin son och hans team består av medelålders män som "alltid gjort saker på sitt sätt" kombinerat med ambitiösa yngre poliser som kommer med "nydanande" idéer som gärningsmannaprofilering. Snark. Det enda som saknas är att en av poliserna tar sig en sup, lutar sig tillbaka och säger "fan, vilket jobb man har alltså".

Klyschor är klyschor av en anledning. Om man använder dem på ett bra sätt och är medveten om vad man gör kan de fortfarande fungera. Det kräver dock bra karaktärer och ett tajt manus. Karaktärerna i Vilsen är, som ovan beskrivet, tyvärr papperstunna och manuset läcker som ett såll. Framförallt är det feldisponerat. Det är Gabriellas historia som man hade kunnat göra något med, inte Lidmans fattigmans-Beck. Dessutom skulle dialogen behöva ett antal revideringar. Jag dog lite inombords redan vid repliken: "Guds hand finns i Göteborg". Det som fick mig att skratta högt var dock när en karaktär, för att understryka hur ond hen är, slår ihop tänderna framför Lidman. I shit you not. Om Bieffekterna var ett steg framåt är Vilsen två steg tillbaka. 1 vilsen själ i pannkakan av 5 möjliga.

Jag hade planerat att spendera lördagkvällen i soffan med screeners av de två övriga filmer som visades, Don't Knock Twice (2016) och Egomaniac (2016). Wilmer X ljög dock för mig - jag kunde inte lita på teknikens under. Istället tog jag mig till Filmstaden (och inte Kino som jag skrev igår) för att tvätta bort den beska smaken av Vilsen. Det visade sig vara ett lyckodrag.

Don't Knock Twice handlar om hur en konstnär, Jess, försöker återankyta med sin dotter efter att hon lämnat henne hos socialen nio år tidigare. Dottern, Chloe, är inte alltför tänd på idén, men när en gammal vandringssägen som hon själv har en del i visar sig kanske vara sann följer hon med sin mor hem trots allt. Men Chloe har inte bara kläder med sig i bagaget...

DTK är kul. Det finns inget bättre ord att beskriva den med. Istället för att försöka ge en djuplodande psykologisk undersökning av sina karaktärer eller dylikt trycker den plattan i mattan och släpper inte på gasen tills eftertexterna rullar. Caradog W. James står för regin och håller den lika tajt som jag hoppades på i och med att jag verkligen gillade hans insatser i registolen med hans förra film, The Machine (2013). Här verkar James ha fått en säck med beprövade skräckteman och troper och istället för att välja och vraka tömmer han ut hela innehållet på en gång. Detta tillvägagångssätt ger förvisso en ganska splittrad film där logiken inte alltid fungerar, men jag kan ha överseende med det den här gången. DTK vill skrämma dig och gör det med beprövade knep som funkar mycket bättre i biosalongen än hemma (läs: jump scares). Dessutom, med Katee Sackhoff i huvudrollen är det svårt att gå fel. Om du gillar spökerier och är redo att sätta hjärnan på standby ett tag är DTK något att kolla in! 3+ knackningar av 5 möjliga.

Innan kvällens avslutande film, Egomaniac, visades den mycket ambitiösa svenska kortfilmen Legend Of Dark Rider (2016). Det är början till en längre film på samma tema som kretsar kring vikingalegender och är den enda kortfilm som visas utanför specifika kortfilmspaket på FFF i år. Handlingen kretsar kring en grupp soldater som skickas norrut för att ta reda på sanningshalten bakom ryktena om ett monster som härjar på de snöiga vidderna. När de söker skydd på ett värdshus inser de snart att jägaren lätt kan bli byte själv. Jag ser verkligen fram emot och hoppas att detta blir den långfilm som planeras. Produktionsvärdena är genom taket för en kortfilm och fick mig att tänka på en mix mellan valfri Conan-film och någon av de senare årens fantasyserier. Mycket väl värd att hålla ögonen på!

Jag hade ingen koll alls på vad jag gav mig in på med Egomaniac, men den visade sig vara festivalens (nåja, Lundadelen av festivalen) bästa film hittills. Catherine Sweeney är en aspirerande filmskapare som försöker få finansiering för sitt nästa projekt, en romantisk zombiekomedi, samtidigt som hon måste hålla sig flytande med pengar för att betala mat och hyra. Catherine stiftar bekantskap med två mer eller mindre lodisar till producenter, men inser att hon måste börja kompromissa för att få sin film gjord. Men var drar man gränsen? Kan man verkligen ha med en talande hund i en romantisk zombiekomedi?

Egomaniac är verkligen en filmälskares film. Många som är så pass filmintresserade som undertecknad har någon gång försökt göra en film själva. Oftast faller det på teknik och pengar. Mitt eget projekt, en slasher inspelad i världens läskigaste ödehus, föll samman när man helt sonika rev huset. Igenkänningsfaktorn med Catherine är därför stor för min del. Möten utan poäng, kompromisser och åter kompromisser. Catherine måste dessutom kämpa mot synen på kvinnliga genreregissörer (något som jag av förklarliga skäl inte behövde göra) och ändra sin image därefter.

Resultatet är en fruktansvärt rolig film för dig som gillar galghumor och kreativa processer. Filmens titel är smått briljant bara den, eftersom den verkligen sätter fingret på vilken typ av person du behöver kunna vara för att få saker och ting gjorda i affärsvärlden. Nic Lamont är perfekt i rollen som Catherine och har en slags surmulen uppsyn som gjorde att jag småskrattade vid varje närbild. Hon har komisk timing och jag både hoppas och tror vi kommer se mer av Lamont i framtiden. Om DTK var kul på ett underhållande sätt, fast utan skratt, är Egomaniac en veritabel skrattfest. Den innehåller scener som fick mig att tjuta av skratt och är ett måste för alla aspirerande filmskapare eller fans av svart komik i allmänhet. Lysande! 5 pratande strumphundar av 5 möjliga.

Idag kollar jag in de Méliés-nominerade kortfilmerna i ett paket på Kino klockan 15:00 och stannar kvar för Lilith's Awakening klockan 17:00. Ikväll visas även Shelley och K-Shop 19:00 respektive 21:00 på Kino, men dessa har jag redan hunnit se. Hepp!

FFF 2016 Dag 5: Äntligen!

På grund av klantighet och diverse kommunikationsmissar lyckades jag missa kortfilmskavalkaden It's Alive igår, vilket jag grämer mig för. Trots missen visade det sig bli en mycket lyckad kväll. Jag kan nämligen äntligen säga att jag sett en bra svensk skräck/sci-fi. Efter jag vet inte hur många bedrövelser när det gäller svensk film inom dessa genres lyckas Andreas Climent och André Hedetoft slå ett frivarv med sin första långfilm, Bieffekterna.

Erik, Julia och Rebecca är tre forskarstudenter som sysslar med "biohacking" - att förändra DNA med hjälp av programmerbart organiskt material. Vad som till en början bara är ett teoretiskt forskningsprojekt blir snart allvar då en av Julias lösningar faktiskt visar sig fungera. Glädjen blir dock kortvarig då Erik har fått tillbaka sin livshotande cancer som det inte finns att göra något åt den här gången. Eller finns det? 

Jag kan bara applådera Bieffekterna. Filmad i Lund med omnejd för en spottstyver är det här en spännande och gripande historia som tar sitt ämne på allvar. Det är ofta det som har varit problemet med tidigare svenska försök till genrefilm - det har alltid funnits någon slags självironisk glimt som säger att "ja, vi vet, det är ju en sådan här film. Ursäkta om vi störde...". Bieffekterna tar detta tröttsamma förhållningssätt vid hornen och kastar ut det långt i havet utanför Höllviken redan med sin öppningsscen. Det här är en film som inte skäms för vad den är. Med ambitiöst foto och musik som påminner mig om soundtracket till The Guest (2014) är det en film som är här för att leka med de vuxna.

Förmågan att ta sig själv på allvar gör också att jag bryr mig om karaktärerna i den här filmen. Alltför ofta ger filmer av det här slaget oss inga anledningar till att bry oss om karaktärerna. Visst, det funkar i mer standardiserade subgenres, såsom slashers, men har man en mer storydriven film måste man ge karaktärerna utrymme att växa och känna. Climent & Hedetoft låter sina skådespelare få tid och framförallt är många av scenerna mellan Julia (Emelia Hansson) och Erik (Rikard Björk) nästan hjärtskärande i sin karaktär.

Skådespelet är överlag en annan sak som får Bieffekterna att fungera så bra som den gör. Filmen har i princip bara fyra roller och samtliga är väldigt välspelade. De två som sticker ut är dock tidigare nämnda Hansson och Björk. I synnerhet den sistnämndas otrösteliga dödsångest och sorg över sin sjukdom gör ont att se. Hanssons bestämdhet och spegling som en modern Dr. Frankenstein är också en höjdare. För mig är det lite vad Bieffekterna är - en version av Frankenstein-tematiken. Om man tänker på den romanens kompletta titel, Frankenstein eller den moderne Prometeus, blir det i mina ögon än tydligare. Filmen beskriver en upptäckt lika viktig som elden och med lika stor potential för förödande konsekvenser. It is indeed alive.

Allt är dock inte perfekt. Då och då skymtar man att filmen spelades in under rejäl tidspress och ibland fallerar "science-biten" i science fiction. Tyvärr har jag fått bli lite av en expert på immunförsvaret då jag har en autoimmun sjukdom så jag hade väl kanske lite väl mycket förkunskap när jag såg filmen. Framförallt kunde jag gärna ha suttit i biosalongen en halvtimme till. Och jag vill ha en fortsättning nu. Ge mig en fortsättning nu. Jag vill se zombieapokalypsen i Lund! 4 bodyhacks av 5 möjliga.

I eftermiddag tar jag mig till Lunds mysigaste biograf, Södran, klockan 15:00 för att titta på mer svensk genrefilm i Vilsen. Kvällen avrundas sedan med Don't Knock Twice och Egomaniac, 22:00 respektive 00:00 på Kino.

FFF 2016 Dag 4: Indonesisk migrän

Dag 4? Med en invigning borde det väl vara dag 1? Med FFF:s delning mellan Malmö och Lund de senaste två åren blir det trots allt den fjärde dagen på festivalen, men ändå inte. Förvirrad? Äsch, det handlar ändå om bra film. På grund av det nyckfulla oktobervädret skedde gårdagens förmingel i Lunds stadshall istället för på Kinos innergård. Jag måste säga att jag föredrog detta upplägg. Stort rum med bord att luta sig mot eller bänkar att sitta på slår stående utomhus i någon timme. Jag borde redan nu nämna att detta blir första året på ett bra tag som jag missar avslutningsdagen av festivalen. Så går det när ens barndomsvän ska gifta sig. Tycker att de borde konsulterat med mig först! :)

Invigningen i sig skedde på Kino där styrelseordförande Afsaneh Larsson och festivalgeneral Johan Barrander hälsade välkomna innan Charlotte Wiberg, filmskribent och medlem av årets Mélièsjury, klippte "bandet" (läs: filmremsan). Årets öppningsfilm i Lund var den indonesiska actionsprakaren Headshot (2016).

De senaste åren har den traditionellt östasiatiska dominansen när det gäller bra kampsportsfilm rört sig lite söderut med Thailand och Indonesien som främsta föregångsländer. I det sistnämnda fallet är det mycket tack vare Iko Uwais. Tillsammans med Yanyan Ruhian utvecklade Uwais ett eget kampsystem med en rad olika influenser. Framförallt ser det fantastiskt ut på film, vilket inte minst sålde in den otroliga filmen The Raid (2011). Uwais blev efter det killen man anlitade om man ville att ens fightingscener skulle se häftiga och realistiska ut. Bland annat har han synts i en galax, långt, långt borta. I hans senaste rulle, Headshot, spelar Uwais en man utan minne som har någon slags koppling till den ökände gangsterbossen Lee. Vad vill Lee honom och kommer han kunna hålla sin läkare, tillika kärleksintresse, säker från honom och hans anhang?

Tyvärr måste jag säga att jag är lite besviken på Headshot. Det är en bra actionfilm, men där The Raid var fullt ös från bildruta 1 saktar Headshot in lite väl mycket, lite väl ofta. Som kampsportare själv har jag fullständigt dyrkat Uwais tidigare filmer. Skillnaden med Headshot är att här spelar skjutvapen en mycket större roll än ren kamp. Jag vill ha slag, brutna ben och spektakulära sparkar. Och ja, det fick jag också, men tyvärr inte i samma utsträckning som jag ville. När det gäller kampsportsfilm är jag puritan - kampen är allt, resten av actionscenerna ska bara vara något som binder samman den. Tillsammans med en romantisk bihandling som inte engagerar nämnvärt (Uwais kan slåss, men brister lite i de dramatiska scenerna...) blir Headshot en mycket ojämn film. Den har vissa scener som är helt fantastiska, såsom en fight mellan Uwais och Julie Estelle, men med en speltid på närmre två timmar känns det som klippsaxen borde rastats lite flitigare. Tajtare berättande och mer handgemäng eftersöks, men de stunder som Headshot är bra är den också jävligt bra! Ingen ny The Raid, men ändock klart sevärd. 3+ boom! headshot! av 5 möjliga

Ikväll blir det svenskt för hela slanten med SFI:s kortfilmssatsning i It's Alive samt den av mig efterlängtade Bieffekterna, Kino, klockan 20:30 respektive 22:30. Var där och stöd svensk genrefilm!

Twin Peaks återvänder: Man, can you smell those Douglas Firs?  

Idag händer det. Den första officiella fortsättningen på Twin Peaks släpps i Mark Frosts bok The Secret Lives Of Twin Peaks. Som tidigare avslöjat går boken fram och tillbaka i tiden och lovar fylla i en hel del luckor (samtidigt som den säkert skapar fler). I skrivande stund hoppas jag att ett bekräftelsemejl från Amazon kommer innan kvällen är slut och att jag har boken senast nästa vecka. Redan nu finns det ett utdrag från ljudboken att få tag i online, men jag vägrar kategoriskt lyssna på det. Det här ska upplevas helt på mina egna villkor.

Lite tråkigare nyheter är att Sherilynn Fenn (Audrey Horne) har gått till skarp Twitter-attack mot David Lynch och Mark Frost. Bland annat anklagar hon Lynch och Frost för sexism, att hålla inne med löner och att vissa av hennes medaktörer fått mycket mer utrymme i serien än hon fått. Ja... vad säger man? Om det är sant är det givetvis illa (de första två anklagelserna i alla fall), men när man läser Fenns tweets i allmänhet undrar man lite hur hon mår. Samma dag postade hon en lång harang om hur Prince död tidigare i år var en stor konspiration. I rest my case tills mer information kommer ut.

Lynch-festivalen Festival Of Disruption visade sig inte bli den succé som regissören hoppades på. Flertalet recension av festivalen, däribland den länkade från The Guardian, frågar sig varför det var så ont om filmmaterial på festivalen och varför inte ens minsta lilla detalj om Twin Peaks gavs till publiken? Nåja, om jag hade bott i L.A hade jag ändå varit så där...

Slutligen har två teaser trailers äntligen haft premiär. Den första visar en välbekant skog och en lika välbekant kompositör som spelar en viss låt. Den andra, som hade premiär idag, klipper ihop delar av intervjuer från flera skådespelare. Den förstnämnda nedan, den andra via Showtimes Facebooksida.

Regi: Nick Gillespie

Manus: Nick Gillespie

Medverkande: Rupert Evans, Steve Garry, Deirdre Mullins mfl.

Produktionsbolag: Belstone Pictures

År: 2015

Längd: 87 min

Land: Storbritannien

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt4475992/

En grupp soldater jagas av något genom de brittiska skogarna. Med sig i släptåg har de två fångar. Utan chans att nå säkerhet innan natten tar de skydd i en gammal sliten tank, men när märkliga saker börjar hända såväl innanför som utanför deras nya metallboning får de skäl att undra om det var så klokt att stanna just där...

Tank 432 är slöseri. Det är den bästa beskrivningen av den här filmen. En premiss som hade kunnat bli något (klaustrofobisk miljö, okänd fiende, gruppslitningar) blir 87 minuter av tittande på klockan. Nej, nu är jag lite orättvis. Den har snyggt foto och okej skådespelarinsatser, men manuset glömde de ta med till inspelningen. Nick Gillespie har både regisserat och glömt manus och jag har inte alltför mycket positivt att berätta av hans avsaknad av berättarstruktur och teknik. Vad Gillespie verkar ha missat är att det är en stor skillnad mellan att vara mysterisk för att förhöja stämningen och vara mysterisk för sakens skull. En bra manusförfattare vet att det måste komma någon form av vettig pay off för mysterierna. Här får vi mest en halvdan "förklaring" i filmens slutscen som känns mer än lovligt krystad och typisk.

Jag önskar att jag hade mer att säga om Tank 432, men det är en väldigt tom film utan något som utmärker den... annat än tristess.

Betyg: 1 tankhotell av 5 möjliga

Tank 432 visas på FFF 2016, måndag 24/10, klockan 21:00 på Kino 1

Regi: David F. Sandberg

Manus: Eric Heisserer (baserat på David F. Sandbergs kortfilm)

Medverkande: Teresa Palmer, Gabriel Bateman, Alexander DiPersia mfl.

Produktionsbolag: Grey Matter Productions/Atomic Monster/RatPac-Dune Entertainment

År: 2016

Längd: 81 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt4786282/

Martin kan inte sova om nätterna. Hans mamma pratar med någon i sitt sovrum, någon som hon kallar för "Diana" med som Martin aldrig sett. När Martin somnar i skolan på grund av utmattning hämtar hans storasyster, Rebecca, honom. Det visar sig att även hon har erfarenhet av Diana, som av någon anledning bara kommer fram i mörker...

För några år sedan såg jag David F. Sandbergs ypperliga kortfilm med samma namn. Det var en kort men mycket effektiv skildring av ett filmmonster som hade stor potential. När han nu tillsammans med manusförfattaren Eric Heisserer utökat materialet till en långfilm måste det tyvärr sägas att den borde stannat i det kortare formatet. 

Felet ligger inte så mycket hos Sandberg som det gör hos Heisserer. Manuset läcker som ett såll med logiska luckor och ett upprepande berättande som inte leder någonstans. Som titeln antyder kan monstret bara komma fram i mörker. Filmen igenom är i princip det enda sättet för detta att hända att ljuset slocknar oförklarligt. Vårt monster, Diane, verkar nämligen inte bara ha en superkraft utan någon slags deus ex machina-superkraftgenerator som ger henne vad hon behöver när hon behöver det. Det känns mest som... fusk. Ta vilket klassiskt skräckmonster som helst och du har klart för dig vad som krävs för att besegra det ganska omgående. Dracula? Sol, påle genom hjärtat och halshuggning gets him every time. Jason Vorhees? Kan du komma tillräckligt nära för att göra ordentligt med skada så. Diana? ... Blacklight? Kanske? Fuck if I know! Detta i kombination med karaktärer som uppträder som förenade dumskallefederationen filmen igenom (skitbra idé att stå med ryggen mot mörkret!) gör att manuset sätter ett rejält krokben för Light's Out.

Nåja, allt är inte illa. Sandbergs regi fungerar riktigt bra och han är duktig på att bygga upp suspens i scenerna. Skådespelarmässigt är det en film klart över medel, men med ovan beskrivna manus blir det mest en gäspning i slutändan. Synd.

Betyg: 2- ljusskygga damer av 5 möjliga