Det har kommit till vår kännedom att Linda är den viktigaste i podden. All hail Linda! Matti håller inte riktigt med och den urgamla fejden mellan operalyssnare och operatittare (?) blossar upp även hos oss. Vi blev plötsligt finkulturella! Det måste vara för att vi ser Milos Formans fantastiska Amadeus! Bäst att väga upp det med lite bajs, bajs, bajs, kiss. Så, nu är vi tillbaka på rätt nivå. Gustaf går i bräschen för att man inte ska amma sina barn när de fyllt tio och hans vurm för halvt bortglömd listmusik från tidigt svenskt 2000-tal slår nya rekord i musikreferenserna. Ulf måste dock lära honom vad ett rekviem är... flera gånger... och högt. Ulf bor tydligen också i en låda den här veckan då ljudinspelningens gudar äro outgrundliga! Murder trainet är långt och mörkt den här veckan, precis som... nej, jag lämnar den meningen snabbt. Men viktigast av allt: hur lät egentligen bröst när de poppar ur en korsett? Vi ger våra tolkningar!

FFF 2021 Dag 2: Los Angeles är egentligen Sydafrika

Varför bryta en festivaltradition? När jag vaknade igår var det med feber och halsont, precis som vanligt under festivalveckan. Jag vet inte vad det är med just den här veckan på året, men jag lyckas nästan alltid bli sjuk i början av festivalen. Eftersom världen är vad den är för tillfället fick jag stanna hemma och invänta ett covidtest. Lite som en modern Halloween, fast med bara tricks och inga treats! Tack och lov var jag inte bärare av zombieviruset den här gången heller, men fick snällt stanna kvar i soffan med en modern klassiker från 90-talet och en nyversion av en slasher från 80-talet. Det gick alltså ingen större nöd på mig.

Eftersom jag brukar "återvinna" recensioner jag redan skrivit (digital miljömedvetenhet?) kommer min recension av Wes Cravens genrebrytande Scream att klistras in nedan. Jag vill dock slå ett slag för den serie som recension kommer ifrån, Franchise Hell, där jag gick igenom alla filmerna i de vid tidpunkten tio mest inkomstbringande skräckfilmsserierna. 

(Saxat från 5/5, 2012)

Ett år efter att Sidneys mor mördas börjar någon attackera Sidneys vänner i den lilla hålan Woodsboro. Snart blir Sidney själv en måltavla för både en mördare och för skjutjärnsreportern Gale Weathers. Medan antalet offer ökar blir alla misstänkta, inte minst personerna i Sidneys närhet.

Någon gång vid den här tiden på året för 16 år (26 nu!) sedan satt jag i princip ensam i Filmstaden Lunds stora salong. Filmen var Scream, sällskapet var några uttråkade medelålders personer som gick efter halva filmen. Själv var jag som uppslukad och visste direkt efter filmen att det skulle bli en jättehit. Två veckor senare var salongerna fulla. Det är inte svårt att förstå - Scream är en av de ultimata 90-talsfilmerna. Allt från hår, kläder, musik och språkliga uttryck skriker så mycket 90-talets ungdomskultur att jag fick en nostalgichock utan dess like när jag såg om den här filmen ikväll. Det är också detta som i viss mån är filmens svaghet - den har inte åldrats med stil.

Efter en fantastiskt bra "prolog" på 13 minuter tappar filmen fokus och hittar det inte igen förrän den sista halvtimmen. Mittenpartiet är i sina bästa stunder helt okej men också i sina sämsta stunder som ett dussinavsnitt av valfri tonårssåpa från 90-talet. Scream är också skyldig till att skapa "referensfilmerna/serierna" - det vill säga mer eller mindre "hippa" filmer/serier med tonåringar som pratar som professorer med attityd. To the max! Det är inte riktigt så illa i Scream, speciellt inte som premissen bygger på skräckfilmer och dess regler, men jag blir lite trött bara av att tänka på allt skräp den inspirerade.

Nåja, om manuset är ojämnt är regin riktigt bra. Wes Craven visar att han kan sina prylar och är en jäkel på att bygga suspens. Skådespelarna varierar mellan helt okej (Campbell) till hoppa-upp-och-slå-till-irriterande (Matthew Lillard). Den som gör klart bäst ifrån sig är dock David Arquette som den hunsade polismannen Dewey.

Referenskalaset till trots håller Scream fortfarande ganska bra. I vissa aspekter har den inte åldrats med stil men den goda regin och det trots allt ganska smarta (om än något långsamma) manuset håller. Den är inte lika bra som jag kom ihåg den, men nära nog.

Betyg: 4 Republicalåtar jag hade glömt av 5 möjliga

Så stämmer fortfarande min gamla recension? Ganska bra faktiskt! Jag har blivit lite mer nostalgisk över min ungdomstid de senaste tio åren och skulle kanske inte dömt den så pass hårt som jag gjorde gällande 90-tals-skimret. Och Republica har jag glömt igen. Kanske av godo?

Kvällens andra begivenhet får jag tacka snabba puckar från SyFy för. En screener på tio timmar när merparten på andra sidan Atlanten sov? Det är kundservice! Och det var väl investerad tid skulle det visa sig. Årets remake på kultrullen The Slumberparty Massacre (1982) levererade på förvånansvärt många plan!

Som dotter till den enda överlevande från en massaker 30 år tidigare har Dana levt ett väldigt skyddat liv. När hennes mor motvilligt släpper iväg henne med sina vänner för en helg i en stuga i skogen packar tjejerna dock inte bara marshmallows. Dana är övertygad om att mördaren hennes mamma undkom fortfarande lever och hon och hennes vänner ska sätta stopp för honom en gång för alla. Men, som Mike Tyson en gång sa: "Everyone's got a plan until you get punched in the face.".. eller borrad.

The Slumberparty Massacre-serien är tämligen unik i och med att alla delarna i den har skrivits och regisserats av kvinnor. Så också här med Danishka Esterhazy som regissör och Suzanne Keilly som manusförfattare. Båda har gedigen erfarenhet inom skräckfilmsgenren sedan tidigare och med ett delat intresse för produktioner med starka kvinnoroller gör de den här remaken till något långt mycket bättre än jag vågat hoppas på. Det finns en tydlig "female gaze" här vilken verkligen sätter den allt som oftast rådande motsatsen i tämligen ny dager.

Efter sina ganska övertydliga försök att casha in på slashertrenden med den första filmen drog serien allt mer mot det komiskt absurda, inte minst i den på bloggen tidigare recenserade Slumber Party Massacre II (1987). Det är något som Keilly tagit tillvara på i sitt manus, men framförallt är det här en mycket lyckad parhäst till kvällens första film, Scream. Medan Scream är metaskräck där specifika referenser läggs på hög är SPM mer konceptuell i sina referenser. Den lurar tittaren att den spelar på stereotyper för att sen gång på gång överraska med hur väl den känner sin publik när det ställer koncepten på sina huvuden.

Eftersom den är producerad av SyFy har SPM tyvärr också några av kanalens kännetecken när det kommer till sisådär produktionskvalitet. Det känns dessvärre inte som detta är gjort med glimten i ögat utan mer för att man inte hade något val i och med budgeten. Landsbygden utanför Los Angeles är väldigt uppenbart filmad i Sydafrika (ändå kul med en sydafrikansk remake på en kultklassiker!) och saker som ljud- och ljussättning skulle behövt en extra boost. Jag kanske är lite purist, men jag saknar de nordamerikanska träden! Stämningen blir aldrig riktigt den samma som det blev i 80-talets slasherrullar som ofta spelades in i de vidsträckta amerikanska skogsområdena.

Trots detta är SPM en film som inte får missas av genrefans. Om du har tidigare kunskap om slashertroper behöver du nog heller inte vara ett jättefan för att uppskatta den. Good show! 4 av de mest homoerotiska scener jag sett av 5 möjliga.

Ikväll kurerar jag mig i soffan med katt, kaffe och valda delar av fesitvalens digitala paket! Kolla in det på TriArt Play!