FFF 2021 Dag 5: En annan nivå av brutalitet

Efter gårdagens känslostormar var det dags att återvända till Kino för två fysiska visningar. Först kände jag dock att det var dags att sätta tänderna i de kortfilmer som är nominerade till årets Méliès-pris. Jag tänkte göra som förra året och gradera dem i stigande ordning istället för att använda mitt vanliga betygssystem. Det blir ofta mer rättvisande eftersom kortfilmsformen ofta kan fånga känslor och stämningar som är svåra att placera in på en skala som först och främst är tänkt för längre berättelser.

I år tävlar åtta filmer från skilda delar av Europa, men tonvikten har hamnat på Frankrike och Storbritannien som tillsammans står för fem av bidragen. Lite förvånande saknas representation från Spanien som annars brukar vara ett starkt kortfilmsland på festivalen:

8. Luna In The Dark (Storbritannien)

Handling: En liten flicka använder sin säng/kuddfort som en fantasiflykt från föräldrarnas gräl.

Omdöme: På fem minuter hinner man ofta inte berätta så mycket om man tar ett så här pass tungt ämne att behandla. Tillsammans med nästa film i ordningen den mest experimentella av de nominerade, men för mig gick inte experimentet hem. Den sticker ut bland de nominerade på ett negativt sätt i form av kvalitet och teknik och jag hade själv inte sett den som en film för tävlan.

7. The Seine's Tears (Frankrike)

Handling: Under revolten i Algeriet (1954 - 1962) levde Paris algeriska minoritet i rädsla för polisen. Detta kulminerade i den så kallade "Parismassakern" 1961 där polis attackerade en fredlig demonstration med resultatet att uppskattningsvis 100 - 300 personer miste livet.

Omdöme: Ett intressant ämne som jag visste mycket lite om innan den här filmen. Tyvärr gav inte filmen mig så mycket mer info. En niominuters dockanimation är väldigt kort tid och form för att utforska det här ämnet. Den ledde mig dock vidare till en påkostad fransk miniserie från 2005 som skildrar händelseförloppet i detalj. Alltid något!

 6. Breathe (Bulgarien)

Handling: En ung man byter till sig ett munspel och inser snabbt att det fastnat i hans ansikte. Detta innebär givetvis en massa problem.

Omdöme: En absurd historia som har potential, men som inte är logisk inom sin egen kontext. Ibland verkar det som folk hör hans "munspelsandning", ibland inte och eftersom det inte händer så mycket annat än att diverse personer irriterar sig på ljudet blir det en ganska långsam historia.

5. Les Curiosités du mal (Frankrike)

Handling: Ett kompisgäng åker till en stuga i skogen (stop me if you've heard it!) och träffar på en märklig varelse i skogen. Efter att gängets begåvningsreserv misshandlar varelsen och lämnar den att dö får en annan deltagare samvetskval och letar upp varelsen på natten.

Omdöme: Jag vet inte riktigt hur jag ska sätta fingret på vad jag gillar med den här berättelsen. Under större delen av speltiden finns här verkligen ingen karaktär att gilla eller identifiera sig med, men när protagonisten väljer att gå emot sina nya "kompisar" och belönas med varelsens respekt finns här ändå någonting som slår an en sträng. Får fundera vidare på den här!

4. Pressure Drop (Schweiz)

Handling: En författare gömmer sig i Alperna efter en katastrofal intervju i princip dödat hans karriär. När två fans träffar på honom av en slump blir det början till att den psykiska pressen kokar över.

Omdöme: En historia av ett slag som jag tänker att Stephen King hade kunnat skriva. Författare som dukar under pressen, överlevnad och psykologisk stress? All good. Har ett lite för hastigt slut för att kunna bli något större, men ändå en gedigen kortfilm.

3. Unnecessary Things (Ukraina)

Handling: Roboten Rob är en samlare av onödiga och märkliga ting. En dag upptäcker han Robert, en äldre man som säljer sig själv som husdjur. Han har ju ändå ingenstans att vara och då kan man ju bringa glädje åt någon istället!

Omdöme: De tre filmerna i topp på den här listan är alla i viss mån utbytbara i ranking. De är verkligen av annan klass. Unnecessary Things ger en vackert tecknad tolkning av vad det innebär att vara människa, om maskiner kan ha känslor och om vi kan lära av varandra. Det är imponerande på 14 minuter. Baseras på Robert Sheckleys novell The Old Curiosity Shop som defintivt är på min läslista nu.

2. You're Dead, Helen (Frankrike)

Handling: Maximes flickvän Helen vägrar lämna jordelivet. Hennes spöke förföljer honom och sätter käppar i hjulen för hans nya romantiska intressen.

Omdöme: En ömsom rolig, ömsom sorglig historia om att vägra släppa taget. De klart bästa skådespelarinsatserna i kortfilmspaketet. Framförallt påminner den mig lite om en gammal festivalfavorit i Nina Forever (2015). Det är ett väldigt gott betyg.

1. Such Small Hands (Storbritannien)

Handling: Marina anländer till ett barnhem för flickor efter att hennes föräldrar dött i en bilolycka. Blyg och tillbakadragen blir Marina snabbt offer för diverse pikar och elakheter, men en kväll kommer hon på en lek som fascinerar de andra. En i gruppen ska vara en docka. Som docka får du inte prata eller reagera på något annat sätt, men du får också höra alla andras hemligheter.

Omdöme: Om någon kortfilm i årets paket av nominerade fyllde mig med obehag var det Maria Martinez Bayonas adaption av Andrés Barbas bok med samma namn. Ett lysande exempel på att less is more utspelas skräcken i vårt eget huvud och det är som bekant så mycket värre än något som kan visas på duk. Den i min mening absolut bästa kortfilmen av de nominerade.

Efter kortfilmskavalkaden var det då dags att åter bege sig till Kino för att se två kanadensiska filmer, där en var en gäspning men den andra fick eventuella tankar på tupplurar att fly någonstans långt bort.

Sophies dröm om att tävla i OS som utförsåkare har gått i kras då hennes medfödda synnedsättning i princip gjort henne blind. För att tjäna pengar hyr hon ut sina tjänster som husvakt till företrädesvis rika klienter i lugna områden. När hon får i uppdrag att ta hand om ett avsides beläget hus mitt ute i skogarna verkar det vara vilket uppdrag som helst. Det är tills huset håller på att bli plundrat av tre rånare. Sophie måste nu förlita sig på en app, See For Me, där seende hjälper synskadade. Och hon hittar absolut rätt hjälpare...

Det är väldigt sällan som filmerna på FFF ger mig en känsla av... "meh". De brukar ha något som verkligen sticker ut, positivt eller negativt, som man kan ta fasta på. See For Me (2021) kommer jag ha glömt om någon månad. Den är snarlik många andra filmer där en huvudperson med någon typ av funktionsvariation ställs inför liknande utmaningar.

Det som kanske skiljer den från merparten är att huvudrollsinnehavaren, Skyler Davenport, verkligen är synskadad och det ger filmen en realism i sättet den hanterar nämnda variation på. Problemet är bara att Sophie är en karaktär som är väldigt svår att tycka om och sympatisera med. Jag förstår hennes frustration på allt "medkännande" och i princip nedlåtande attityd hon stöter på, men hon är så fast i sin vilja att inte vara ett offer att hon blir just det - ett offer.

De tekniska lösningarna som filmen presenterar är det som fascinerar mig mest, framförallt med diverse appar för smartphones som verkligen måste ha inneburit en smärre revolution i självständighet för personer med synnedsättning. Men det är något fel när jag som tittare främst bryr mig om de tekniska lösningarna och inte historien eller karaktärerna. 2 axelryckningar av 5 möjliga.

Om kvällens första film var något av en besvikelse levererade Violation (2020) något helt annat. Det var mycket länge sedan jag var på en film där folk reste sig upp och gick, troligen inte för att de tyckte den var dålig utan för att det blev för mycket för dem. Det respekterar jag, för det här är brutalitet på en annan nivå.

Miriam åker tillsammans med sin make till sin yngre syster Greta för att spendera en vecka i deras sommarhus. Det har uppenbart varit ett tufft år för Miriam och maken, Caleb, och paret står på randen till att gå skilda vägar. Miriam tyr sig till Gretas man, Dylan, och anförtror honom med hur hon känner inför allt. En natt, när Miriam somnat fram en lägereld, vaknar hon av att Dylan har sex med henne. Den samtyckeslösa handlingen blir starten på Miriams totala förfall och det enda hon kan tänka på är hämnd.

Jag har skrivit en del om rape-revenge-genren tidigare och ett stort problem med denna är att vi, sjukt nog, vant oss. Sexualiserat våld föder blodig hämnd som ger snabb katarsis åt karaktär och tittare. Gott så, men genren har i mångt om mycket förlorat det som en gång gjorde den chockerande. Visst finns det undantag, såsom Gaspar Noés Irreversible (2002), men i mångt om mycket känns det som genren stått och stampat sedan 80-talet. Jag kan givetvis ha fel i detta och det kanske finns en uppsjö bra exempel som jag inte hittat, men Violation tar ett grepp jag aldrig tidigare sett. Det är inte det sexuella våldet som skildras ingående utan hämnden. Det är inte tal om att skjuta en slemmig karaktär och gå vidare utan under betydande del av filmens speltid skildras istället den utsattas våld mot förövraren så pass ingående att det suger till i magen. Violation skildrar både bildligen och bokstavligen psykets och kroppens förgörelse. Det är som om Michael Haneke hade gett sig på genren.

Många av filmens scener är direkt plågsamma att se, men det som visas gör aldrig det av sensationslystnad utan av "nödvändighet". Miriams karaktär har genom filmens uppbrutna kronologi gjort en resa från offer till att bli den varg som återkommer i berättelsens kanske lite väl tilltagna "konstnärliga övergångar". Det är framförallt i dessa som filmen skvallrar om att det är en produktion av ett team utan så mycket erfarenhet. Samtidigt tror jag att bristen på erfarenhet gör att autenciteten blir desto mer drabbande. 

Det råder ingen tvekan om att Violation är en bra film, men den har sina skönhetsfläckar. Bland annat berörs egentligen aldrig det faktum att Miriam själv utför ett liknande övergrepp på sin man morgonen efter hon själv blivit utsatt för det. Just Calebs karaktär försvinner väldigt hastigt och jag hade personligen nog klippt om/ner vissa scener för tid och tempo. Jag kan dock lova dig att du inte sett något liknande tidigare. Ett varningens ord dock: Om jag någonsin skulle skriva "trigger warning" om en film så är det denna. Den går på djupet och träffar hårt om saker som inte är enkla att prata om. 4+ eländes, eländes, elände av 5 möjliga.

Ikväll avslutar jag TriArt Plays digitala paket och beger mig på resa till Japan, Kazakstan och USA.