FFF 2021 Dag 3: Blek dystopi, femme fatales och den mest osannolika av pjäser

Det här med att se kvalitetsfilm jag antagligen inte skulle hitta i medieflödet från bekvämligheten av min egen soffa är något jag kan vänja mig vid. Dag tre av festivalen valde jag att djupdyka i de nominerade till Lund Fantastic Special Award. Det tog mig från turkiska proletärer, via spanska mardrömsdejter och avslutningsvis i den märkligaste teateruppsättning av en storfilm du har sett. Vi börjar i Turkiet.

Zait bor med sina medarbetare/fångar i en sliten gammal fabrik där arbetarna tvingas behandla malm från en närbelägen gruva. De står under ständig kameraövervakning från ett system vars representanter de aldrig sett. När Zait drar på sig en mystisk sjukdom tvingas han försöka kontakta de styrande, men blir snart varse om att systemet kanske inte är så allomfattande som alla trott.

In The Shadows (2020) är festivalens hitintills snyggaste film men tyvärr också den sämsta. Jag förstår vad Erdem Tepegöz (manus och regi) vill göra med den här filmen, men dessvärre fungerar inte hans tämligen valhänta symbolik om arbetarens roll i ett alltmer automatiserat samhälle. Framförallt är det slöseri med fint skådespel från Numan Acar (Zait) och de fantastiska inspelningsmiljöerna man hittat i ett övergivet fabrikskomplex i Georgien. För jäklar vad snygg den här filmen är för att vara en independentproduktion! Det är skitigt på ett naturligt sätt och dystopistämningen ligger tung över allt från ljussättning till de ständigt bankande industriljuden.

Men, som sagt, sen funkar manuset sådär. I och med att vi kastas in i handlingen och inte heller får någon bakgrundshistoria är det svårt att fatta riktig sympati för Zaits historia gällande annat än det vi ser hända honom omedelbart. Det hade kunnat undvikas med ett mer utvecklat världsbygge, men när inte heller detta finns blir detta snyggt men tämligen tomt. 2+ dunkande hammarslag av 5 möjliga.

Efter den tämligen sömniga dystopirullen blev det desto mer spännande och tätt i den spanska Cross The Line (2020). Dani är en ung man som under flera åt tagit hand om sin sängbundne och dödssjuke far. När pappan till sist somnar in står Dani fri att göra vad han alltid drömt om - resa jorden runt. Kvällen då han sitter på en bar och planerar sin resväg träffar han den vackra Mila som är som en person från en annan värld jämfört med den väldigt blyge och tillbakadragne Dani. Det blir början på en kväll av ond bråd död och Dani finner sig plötsligt efterlyst för mord.

Cross The Line var en film jag inte väntade mig särskilt mycket av, men som verkligen levererade. Det är svårt att skriva mycket mer om handlingen än ovanstående utan att spoila filmens twists och tro mig, här finns riktigt bra twists. Det enda jag kanske vänder mig lite mot är att Dani känns som en för snäll kille. I verkligheten känns det som han inte hade följt med Mila på äventyr överhuvudtaget, men när han väl gör det borde här finnas en stegring i karaktärsutvecklingen. Mario Casas är bra i huvudrollen, men jag måste hålla Milena Smit i rollen som Mila ännu ett snäpp högre. Hon är en manic pixie nightmare girl.

Cross The Line lyckas också med något många filmer i liknande genrer misslyckas med - att svänga in på en totalt oväntad riktning och inte tappa tempo. Snarare ökar den. Filmen börjar kanske någorlunda långsamt, men efter filmens första twist ökar tempot och insatserna konstant. Mycket bra! Jag kan helt klart rekommendera den här filmen för thrillerdiggare och alla andra. Den är riktigt vass, no pun intended... eeeeller? 4 mardrömsdejter av 5 möjliga.

Av alla filmer man kan välja att göra en scenproduktion av hade Ridley Scotts Alien (1979) kanske inte varit den första jag hade tänkt på. Det hindrade inte ett gäng busschaffisar i brittiska Dorset från att göra just detta. Men hur gör man en scenuppsättning av en film med specialeffekter som fortfarande är imponerade idag och med ett gäng mer eller mindre usla skådespelare? Äh, man bara kör!

Alien On Stage (2020) är en riktigt kul idé, både i verkligheten och att göra dokumentär om. Det känns dock som det här hade varit bättre som en kortfilm. Här finns helt enkelt inte riktigt material för en 86 minuter lång dokumentär för att den inte ska upprepa sig. Jag hade ganska kul med busschaffisarna från Dorset och det är en fascinerande historia, men som dokumentär är den sådär. 3- osannolika scenframträdanden av 5 möjliga.

Ikväll fortsätter jag min digitala kavalkad med den sista nominerade till Lund Fantastic Special Award, den norska dokumentären Code Name: Nagasaki (2021) och fortsätter beta av min lista! Kom ihåg, TriArt Play is where the action's at.