FFF 2021 Dag 4: Två känslomässiga käftsmällar och blodiga dockor

I år markerar jag bloggens trettonde år. Under den tiden har jag gett ut 122 femmor i betyg till "nya" filmer - det vill säga filmer som var aktuella under respektive år som recensionen publicerades och som jag inte sett innan. Det innebär drygt nio femmor per kalenderår eller knappt sju procent av alla recenserade filmer. Varför all denna statistik? Jo, för att endast en gång innan i bloggens historia har jag sett och recenserat två filmer med betyget fem under samma dag. Förra gången var det också tack vare FFF som på sin nionde dag 2014 levererade två fullpoängare. Nu kan jag säga att festivaldag 4 år 2021 gjorde det samma. Det började dock lite hackigt.

Hundratals år har gått sedan en desperat sista strid mot mörkets herre stod i det mäktiga slottet utanför den lilla byn. Sedan dess har byborna levt i skräck för den förbannelse som lades över dem - någon dag kommer byn att utkrävas på en "orgie av blod" för vad de gjort. Samtidigt, i det förfallna gamla slottet, bor monstret Frank och hans zombievän Zed, beroende av varandra för respektives överlevnad. När en av byborna råkar gå in på Franks jaktmarker och blir av med huvudet tänker inte byborna vänta på förbannelsen längre utan förstöra slottet en gång för alla.

Jag har tillsammans med de andra i filmpodden Film till Fikat (hej, Gustaf, Linda och Matti!) avhandlat en del dockanimationsfilmer genom våra avsnitt och jag brukar återkomma till samma kritik - snygg form, lite innehåll. Så är det i viss mån även här, men ändå snäppet bättre än hos många av sina genrekamrater. Att jobba med dockor, leranimationer och/eller stop motion tar tid. Den som inte sysslat med det på åtminstone hobbybasis har nog svårt att förstå hur enormt mycket tid det krävs för att få ihop en långfilm på det här viset. Det är klart, med dagens datorhjälpta efterbehandling är det tack och lov lite enklare, men det kräver ändå en helt annan typ av planering och filmning än andra filmer. Och någonstans där brukar många dockfilmer tappa bort sitt manus.

Den ende nu verksamme filmskaparen jag känner till som tagit sig tid att både sätta form och manus i dockfilm (åtminstone mer än en gång) är Wes Anderson, men Jesse Blanchard (manus och regi) är ingen Wes Anderson. Frank & Zed (2020) har absolut sin charm, men det är mer i de otaliga (och ofta extremt brutala!) gagsen och inte i storyn som så. Det verkar som Blanchard inte riktigt visste vad han ville göra med sin film. Skulle den vara seriös eller slapstick? Nu blir det ett mellanting som ibland funkar jättebra och ibland är mer av en lång gäspning. Detta gäller i synnerhet slutstriden som bara fortsätter och fortsätter och fortsätter. Designen som sådan är snygg och framförallt Zed är en väldigt charmig skapelse, men Frank & Zed kommer aldrig riktigt förbi det där med att vara en dockfilm först och en historia sen. A for effort though! 3- halshuggna ekorrar av 5 möjliga.

Kvällens andra film kom från våra lusekoftsbärande och oljerika grannar till väst. Code Name: Nagasaki (2021) låter oss följa vännerna Marius och Fredrik. Båda filmintresserade beslutar de sig för att göra en dokumentär om vad som egentligen hände när Marius japanska mor helt plötsligt lämnade familjen när Marius var sex år gammal. Kan de hitta henne i Japan och vill hon ens veta av sonen hon övergav?

Att Marius och Fredrik är filmnördar råder det inget tvivel om från den här filmens första bildruta. Filmen hade enkelt kunnat bli som dussintalet andra dokumentärer på samma tema, men tillsammans skapar vännerna en slags ramberättelse tagen ifrån olika populära japanska genres. Som postern ovan skvallrar om är samurajfilm en av inspirationskällorna och den norska kustlinjen har nog aldrig sett ut mer som Japan efter vännernas lek med filter och effekter. Den kanske mest drabbande varianten av ramstrukturen är vad Marius kallar för "demonsonen". Tänk om han kommer in i sin mors liv och förstör det? Om han som en annan demon skulle klampa in och lägga sig som en gammal förbannelse över hennes liv?

Som ni märker är det inte bara snygg yta som de här vinjetterna (märk väl, de är väldigt snygga) bjuder på utan även en struktur till hur Marius historia berättas och känslorna han upplever under resans gång. Att det här är vännernas första längre produktion märker man inte av och den har också plockat hem priser här och var. Framförallt är Code Name: Nagasaki en dokumentär av en typ vi kanske har sett många gånger förr, men berättad med sådan ärlighet och naken sårbarhet att det tillsammans med formen blir en känslostorm. Otroligt bra! 5 norska samurajer av 5 möjliga.

Jag hade knappt hämtat mig från känslospelet från norrmännen ovan förrän det var dags för nya knäpp på de finstämda strängarna. Taiwanesiska My Missing Valentine (2020) bevisar återigen att det inte är romcoms som är en dålig genre, utan att när det kommer en bra inser man hur jäkla lata de flesta andra är!

Yang Hsiao-chi har alltid varit i otakt med världen. Hur hon än gör verkar hon göra saker för snabbt vilket alltid fått henne att framstå som klumpig och tafatt. Den här Alla hjärtans dag ska hon dock få göra något hon aldrig fått tidigare - fira den med en kille som verkar vara en drömprins. Det är bara det att när Hsiao-chi går och lägger sig den 13:e februari vaknar hon inte förrän den 15:e. Inte nog med att hon tappat en dag. Varför är hon solbränd? Varför har killen som alltid kommer in på postkontoret där hon jobbar blivit halvt sönderslagen? Vad hände med hennes dejt? Det är uppenbart att något i historien saknas... och där kommer A Tai in, en ung man som alltid verkar göra saker för långsamt.

Det är filmerna man inte har några förväntningar på som kan ge en de bästa magsugarna. Jag glömmer ofta bort hur jäkla bra romcoms kan vara eftersom det görs så många riktigt dåliga. På sitt sätt är de slashers för en annan publik - formelmässiga och utbytbara. Så jag fattar att de har en publik, men sen kommer något som My Missing Valentine och knycklar ihop formeln, återvinner pappret och skriver ett nytt manus. För manuset här är verkligen utsökt. Yu-Hsun Chens (manus och regi) berättelse är en genreblandning av kärlekskomedi, fantasy och en smula science fiction. Hans värld är befolkad av varelser som Geckomännen som bor i din garderob och har tagit tillvara på allt du någonsin tappat, samtidigt som den beskriver kontorsslaveriets våndor lika väl. Det är magisk realism på en nivå som skulle göra de gamla latinamerikanerna stolta, eller Haruki Murakami för att ta ett geografiskt närmre exempel till Chen.

Båda huvudrollerna är väldigt bra, men Patty Pei-Yu Lee är den klaraste lysande stjärnan i rollen som Yang Hsiao-chi. Hon lyckas med den svåra balansgången att vara klumpigt älskvärd. Oftast faller sådana roller bara platt (ha!) eftersom de är så sökta, men i det här fallet lyckas Pei-Yu Lee pricka in exakt var hon ska vara. 

My Missing Valentine förtjänar så mycket mer uppmärksamhet utanför Asien än vad den fått. Det är en universell film om att inte höra hemma och att sakna något man inte kanske riktigt vet vad det är. Samtidigt är den rolig och ja, jag fällde festivalens första tårar till den. Jag höll mig dock till slutet då Bee Gees I Started A Joke spelas över eftertexterna. Den fick genast en helt annan innebörd. Festivalens största överraskning och stark kandidat till bästa film. 5 blödiga recensenter, men den är ju så jävla fin av 5 möjliga.

Ikväll blir det dubbelt kanadensiskt på Kino med See For Me och Violation, 18:30 respektive 21:00. Be there, eh?