FFF 2021 Dag 6: Och då är det Kazakstan som ska in på lodrätt 4

Mig veterligen har jag aldrig sett en film från Kazakstan tidigare. Det är alltid kul att bocka av nya länder i sin "filmatlas" (har inte alla en sådan?) och med ett land med endast drygt 500 titlar registrerade av IMDB. Som kontext registrerar samma sajt 700 respektive 400 titlar per år från dagens andra två upphovsländer, USA och Japan. Sen att filmen i sig, Sweetie, You Won't Believe It (2020), är ganska charmig är givetvis också en bonus.

Dastan har det inte särskilt lätt. Hans väldigt gravida fru ska snart föda och den tid hon inte spenderar med att klaga över detta hunsar hon sin make. För att fly fältet ett tag bestämmer Dastan sig för att åka på en spontan fisketur med sina kompisar Arman och Murat. Det är bara det att på den kazakiska landsbygden pågår det allsköns märkliga saker och gänget finner sig snart jagade av både maffian, inavlade bönder och odödliga mördare.

Sweetie, You Won't Believe It är som sagt en ganska charmig film som framförallt lever på kemin mellan de tre huvudrollsinnehavarna. Det är en salig genremix mellan alltifrån road movie till skräckkomedi med en betydande dos splatter som krona på verket. Den puttrar på utan större motstånd och kanske inte är en film jag hade kommit ihåg särskilt länge om det inte hade varit för att den just är från ett filmland jag inte sett något från tidigare. Det är en typisk film som man kan trycka in i valfri mediaspelare en sömnig fredag och ha rätt kul med. En ball rulle med doft av den gamla goda tiden när man gick och hyrde sina filmer i butik. Gott så. 3 bokstavliga shotgun weddigns av 5 möjliga.

Kvällens andra film var den av mig hett efterlängtade We're All Going To The World's Fair (2021). Tonåriga Casey kommunicerar främst med omvärlden via olika sociala medier och har sin egen YouTube-kanal. Det rör sig dock inte om någon större publik som tittar på hennes videos, men blyg och tillbakadragen är det ändå Caseys utlopp. En kväll bestämmer hon sig för att göra The World's Fair Challenge - lite av en initiationsrit till ett onlinespel där spelaren kan förvänta sig att förändras på ett eller annat sätt. Casey dokumenterar sin process och får kontakt med JLB, en spelare som verkar veta väldigt mycket om spelet i sig.

Årets festival hade potential till att bli den första där jag inte satte en etta i betyg på en film. Näst sista dagen bjöd dock på den här travestin till berättelse som gjorde mig väldigt besviken. Jag är ett stort fan av fenomenet Creepypastas och hur det har blivit lite av vår tids lägereldsberättelser som byggs på av dem som berättar dem. Det är moderna legender som har sin egen mytologi och som oftast är fristående, utan beröringspunkter, men ibland ger sken av att tillhöra en slags samlad verklighet likt den H.P Lovecraft ville skapa med Cthulu. Just den här typen av spel som ligger mellan fantasi och verklighet är en betydande del av scenen och många Creepypastas fokuserar på vad spel kan göra med användaren. Spelen blir till vår tids magiska artefakter, trollformelsböcker eller förtrollade äpplen.

World's Fair bryr sig inte om ovanstående och berättar istället en klumpig historia om psykisk ohälsa hos en ung kvinna. Produktionen är amatörmässig utan charmen som amatörfilmer kan besitta och Caseys mående, vilket blir det centrala för filmen, skildras utan större insikt. Om jag jämför med de ungdomar jag arbetar med som lider av psykisk ohälsa (det är en realitet i skolvärlden) är det här en på tok för blek bild som varken är intressant eller överensstämmer med verkligheten. World's Fair är tyvärr en riktig skräpfilm. Undvik. 1 tappade manusidéer av 5 möjliga.

Kvällens sista film, japanska Wonderful Paradise (2020), var om inte bra så i alla fall bättre. Familjen Sasaya tvingas flytta från sitt väldigt stora familjehem i Tokyo efter att pappa Shuji dragit på sig en massa skulder. Dottern Akane vill inte alls flytta, men har en plan för att göra den sista dagen minnesvärd. Hon bjuder in till flyttfest öppen för alla och folk är inte nödbedda att komma.

Surrealistisk japansk humor är svår. Ofta går den förbi mig som "weird for the sake of being weird" och till stora delar är det just vad Wonderful Paradise gör. Även i de mest utflippade berättelser måste det finnas en röd tråd i galenskapen och inte bara en känsla av att "vad som helst kan hända". I den här filmen händer saker bara för att och det är förvisso en smålustig resa då och då, men på det hela taget känns det som jag hellre skulle sett något annat. Jag fick en distinkt känsla av att jag skulle uppskattat den här berättelsen mer om den kommit från exempelvis Balkan med deras festkultur. Nu blir det lite för återhållsamt även när det ska vara wild and crazy och det gör inte filmen några tjänster. Fungerande som underhållning för stunden, men inte mer. 2 galna munkar av 5 möjliga.

Ikväll stannar jag kvar i Japan då jag ser en dokumentär om Satoshi Kon, kanske en av de främsta animeskaparna genom tiderna, och sen Kons mästerverk Paprika på stor duk! 18:00 respektive 20:30 på Kino. Det blir även avslutning och prisutdelning. Om du ser en film på festivalen, missa inte Paprika om du inte sett den. Satoshi Kon var en sann mästare.