Regi: Denis Villeneuve

Manus: Denis Villeneuve/Jon Spaihts/Eric Roth (efter Frank Herberts roman)

Medverkande: Timothée Chalamet, Rebecca Ferguson, Oscar Isaac mfl.

Produktionsbolag: Warner Bros./Legendary Entertainment/Villeneuve Films

År: 2021

Längd: 155 min

Land: USA/Kanada

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt1160419/

Ökenplaneten Arrakis är den enda kända källan till "spice" - ett ämne som krävs för att kunna navigera mellan stjärnorna. Under decennier har planeten kontrollerats av det brutala huset Harkonnen, men när kejsaren beslutar sig för att överlämna kontrollen till huset Atreides uppstår genast konflikt. I centrum för konflikten står Paul Atreides, en ung arvtagare till sitt hus som verkar ha en mycket större roll att spela än någon kunnat ana.

Jag har ett komplicerat förhållande till Dune. Som science fiction-älskare förväntas jag att se Frank Herberts verk som en centralpelare i genren eller något, men berättelsen har aldrig fångat mig. Den lyckas vara för simplistisk (the chosen one) och för komplicerad (alla intriger) på samma gång. Som alla redan vet är David Lynch min favoritregissör genom alla tider och hans version av historien blev så pass slaktad av studion att Lynch valt att ta bort sitt namn ifrån den. Det är en ständig sore spot för honom och han är känd för att avsluta de intervjuer han så sällan ger om någon nämner Dune.

Denis Villeneuve har hyllats för sina science fiction-filmer, men jag har aldrig riktigt kunnat ta dem till mig. De har alltid varit yta över innehåll, fyllda med goda idéer men med en halvdan storytelling. Därför sprang jag inte benen av mig för att se Dune. Tack och lov är det här Villeneuves i särklass bästa film sedan 2015 års Sicario. Han visar en ny nivå av regi här där det visuella komplementerar storyn och inte tar över den. För Dune är snygg. Den är till och med 2021 års snyggaste film alla kategorier. Den stora skalan och designen på allt ifrån skepp till arkitektur gör att den här filmen kommer plocka de flesta Oscars i de tekniska klasserna nästa år. Den har ingen konkurrens när den.

Storymässigt är det lite same old, same old. Dune är ingen vidare story annat än en ganska simplistisk Messias-berättelse som vi sett tusen gånger förr. Det som Villeneuve lyckas fånga (som Lynch blev ifråntagen) är världsbyggandet. Det här känns som en värld som kan existera, mitt i all sin bombastiska prakt och skala. Handlingen är som vanligt förlagd till 10 000-talet, vilket gör att teknik och utveckling inte verkar otänkbar. Att den huvudsakliga handlingen sker på Arakkis, en ökenplanet, gör också att man kunnat fokusera alltmer på design gällande objekt och karaktärer. Miljön är en öken. En öken är en öken, den behöver inte byggas upp eller designas. 

Skådespelarmässigt är Dune inte så mycket att skriva hem om. Timothée Chalamet är samma älskvärde lille manspojke han är i alla sina filmer och gör sitt jobb. Den som står ut mest är Oscar Isaac som hans far, Leto, men i övrigt är det ganska blekt. Stellan Skarsgård gör ett bra jobb under alla sina proteser som baron Vladimir Harkonnen, men har inte jättemånga scener att arbeta med. En sak bara, Jason Momoa borde aldrig, aldrig, aldrig raka av sig skägget igen. Kan vi införa en lag mot det?

Dune är ett matinéäventyr som trots min kritik levererar. Det är inte årets bästa film som många sagt, men den gör mig definitivt peppad på att se fortsättningen. Väntan till 2023 känns lite väl tilltagen dock. Jag hade hellre sett det här som en av tidernas mest påkostade tv-serier som kom ut med kortare säsonger, men men, money talks.

Betyg: 4 sandmaskar av 5 möjliga