Regi: David Dobkin

Manus: Nick Schen & Bill Dubuque

Medverkande: Robert Downey Jr., Robert Duvall, Vera Farmiga mfl.

Produktionsbolag: Big Kid Pictures/Team Downey/Village Roadshow Pictures

År: 2014

Längd: 141 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  7

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1872194/

Den hårdföre advokaten Hank Palmer tvingas återvända till sitt barndomshem när hans mor hastigt avlider. Det blir ett bitterljuvt återseende med en hemstad som inte har förändrats nämnvärt sedan Hank lämnade den. Förhållandet till hans far, den lika hårdföre domare Joseph Palmer, är dessutom fortfarande lika infekterat som när han lämnade staden. När Joseph grips för att ha kört ihjäl en man han tidigare dömt till ett långt fängelsestraff tvingas de två arbeta tillsammans.

Ibland är det skönt att ha fel. Jag hade avsatt The Judge till en dag då jag ändå var tvungen att hålla mig hemma. Så mycket såg jag fram emot den. Efter de inledande scenerna var jag redan fast. Robert Downey Jr. spelar som alltid ett älskvärt as, men ingen gör det bättre än vad han gör. Kemin mellan Downey Jr. och Robert Duvall i rollen som hans far gör att den här filmen fungerar över all förväntan. Det och dialogen.

The Judge hade enkelt kunnat bli en tämligen standardmässig återkomsten-hem-historia, men Nick Schen & Bill Dubuque har verkligen lyckats med både karaktärer och replikskiften. Hanks vinnarmentalitet går hela tiden stick i stäv med Josephs tro på lagen som nästintill helig, vilket naturligtvis innebär nya spänningar i ett redan jobbigt far-och-son-förhållande. Vincent D'Onofrio och Jeremy Strong är också de bra i rollerna som Hanks bröder, som båda stannat kvar i staden och som Hank verkligen är skyldiga en hel del. Downey Jr. är måhända den som har mest storvulna scener, men jag förstår verkligen varför Robert Duvall fick en Oscarsnominering för sin roll som Joseph. Hans spel är inte med lika stora gester som de övrigas, men jäklar vad han får till det när han sätts i mer emotionella scener! Det finns speciellt en scen som, utan att spoila, skildrar kroppens förfall och de absurda situationer som kan uppstå när detta inträffar. Det syns väldigt sällan på film. Livet fortsätter utanför trots att du själv lider.

Att Schen och Dubuque hela tiden lyckas balansera mellan svart cynism och lättsamhet gör The Judge till en film du bör se. Den saknar kanske det där lilla extra för att nå högsta betyg, men som skildring av far-och-son-förhållanden fungerar den ypperligt.

Betyg: 4 hemmafilmare av 5 möjliga

Regi: Zaza Urushadze

Manus: Zaza Urushadze

Medverkande: Lembit Ulfsak, Elmo Nüganen, Giorgi Nakashidze mfl.

Produktionsbolag: Allfilm & Georgian Film

År: 2013

Längd: 87 min

Land: Estland/Georgien

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 11 eller 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2991224/

Under Sovjetunionens fana flyttade en hel del estländare till Georgien. Efter unionens fall återvände de flesta hem, inte minst när inbördeskriget bröt ut. Ivo och Margus tillhör de estländare som stannat kvar. Margus för att han måste skörda sina mandariner innan han reser och Ivo eftersom han tillverkar lådor till Margus skörd. När kriget drar närmre tvingas Ivo ta hand om två soldater, en från var sida konflikten. Hur kommer detta påverka de båda männens planer att återvända till Estland?

Efter cirka en halvtimmes speltid av Tangerines började mitt intresse dala något rejält. Då händer det - Zaza Urushadze vaggar in tittaren i en nästan postapokalyptisk stämning. Ivo och Margus, ensamma på berget med två soldater som helst av allt bara skulle vilja döda varandra. Spänningen mellan soldaterna är också riktigt påtaglig till en början, men Tangerines lyckas med det som många andra antikrigsfilmer inte lyckas med, nämligen att sätta fingret på den vanliga människan bakom ideologiska slagord och förhållningssätt. Resultatet blir en känsla av att det verkligen är de fyra männen mot resten av världen. Oavsett vilken sida trupperna som kommer till Ivos lilla hus är på lyckas banden mellan de fyra bli så pass starka att förräderi inte ens är att tänka på. Mitt i allt står Ivo, lysande spelad av Lembit Ulfsak, som fredsmäklare genom att egentligen bara vara en förnuftig och empatisk människa. 

Tangerines lyckas med många saker under sina dryga 80 minuter. Den lyckas vara en film om manlig vänskap, en film om fördomar och hur dessa kan bekämpas och till och med stundtals en actionfilm. Zaza Urushadze lyckas visa det stora i de små gesterna genom Ivos agerande och framförallt filmens underton - om vi kan lära oss kommunicera innan vi börjar skjuta på varandra kan vi också undvika konflikter i allt större mån.

Kriget i Georgien var fram tills för några år sedan en avlägsen konflikt för mig personligen. Det var något man hörde om på nyheterna, men inte mycket mer. Efter att ha lärt känna en fantastisk man från just Georgien har jag börjat förstå allt mer av det totalt meningslösa våldet i regionen. Det är klart, krig är i nio fall av tio totalt meningslösa (de enda krig som kan rättfärdigas är enligt mig försvarskrig), men konflikten i Georgien var/är ett av de mer bortglömda krigen i väst. Tangerines sätter därför också en välbehövlig spotlight på konflikten. Se den.

Betyg: 4+ lågmälda estniska snickare av 5 möjliga

Regi: John Maloof & Charlie Siskel

Manus: John Maloof & Charlie Siskel

Medverkande: Vivian Maier, John Maloof, Daniel Arnaud mfl.

Produktionsbolag: Ravine Pictures

År: 2013

Längd: 84 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen Btl

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2714900/

John Maloof, till vardags mäklare, håller på att samla material för en bok om stadsdelen han bor i. På en auktion bjuder han på vinst och förlust hem en låda med fotonegativ för att ha som bildmaterial till boken. Han blir förvånad över kvaliteten på bilderna och hittar ett namn på fotografen - Vivian Maier. Där tar dock spåren slut. Ingen verkar veta vem Maier är eller var. Maloof bestämmer sig för att dokumentera sin jakt på en tidigare helt okänd fotograf av allra högsta rang.

Att aldrig ha arbetat med film tidigare stoppade inte John Maloof från att berätta den fantastiska historien om Vivian Maier, och tack och lov för det. Det är nästan symptomatiskt när man tänker på Maiers tämligen anonyma liv - om Maloof hade varit likadan hade vi troligen aldrig fått lära känna Maiers bildskatt. Visserligen har han haft hjälp av den mångt mycket meriterade Charlie Siskel (som bland annat arbetat med Michael Moore), men Maloofs förstlingsverk är ändå ytterst imponerande detektivarbete.

Maiers liv och leverne är minst sagt speciellt och Maloof målar tillsammans med folk som kände henne en bild av en kvinna som aldrig riktigt släppte in någon i sitt liv. Vem hon var, vad som hade hänt henne och varför hon upprepande gånger uppgav falsk identitet är alla frågor som gör historien allt märkligare. Finding Vivian Maier är dock långt ifrån en okritisk hyllning av en mästerlig fotograf. Utan att avslöja för mycket kan jag nämna att Maloof gör en djupdykning i Maiers mörkare sidor också.

Med ett bildspråk och berättande som inte verkar vara nybörjarens navigerar Maloof skickligt genom hela dokumentären. Finding Vivian Maier är årets Searching For Sugar Man (2012) om än inte riktigt lika tillfredsställande. Det är dock en mycket bra dokumentär.

Betyg: 4 bortglömda genier av 5 möjliga

Regi: Peter Jackson

Manus: Fran Walsh/Philippa Boyens/Peter Jackson mfl. (baserat på J.R.R Tolkiens roman)

Medverkande: Ian McKellen, Martin Freeman, Richard Armitage mfl.

Produktionsbolag: New Line Cinema/MGM/WingNut Films mfl.

År: 2014

Längd: 144 min

Land: Nya Zeeland/USA

Svensk åldersgräns:  11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2310332/

Den sista delen i Peter Jacksons Hobbit-saga tar vid precis där den förra slutade. Draken Smaug har vaknat från sin slummer och anfaller Lake-town med full kraft. Problemen slutar dock inte med Smaugs död. Dvärgarna och Bilbo beger sig till dvärgarnas förlorade kungadöme. Väl där börjar de andra ana att något är fel med deras ledare, Thorin. Han tycks påverkas av berget självt. Samtidigt marscherar både alver, orcher, dvärgar och de överlevande från Lake-town mot berget, alla för sina egna syften...

Jag har inte varit ett särskilt stort fan av Hobbit-filmerna, det medger jag gärna. I motsats till Jacksons triologi baserad på The Lord Of The Rings (2001 - 2003) har dessa inte lyckats fånga den episka känslan på alls samma vis . För någon som läst boken två gånger istället för tolv (som vissa av mina vänner) har jag inte varit imponerad av det utdragna historieberättandet och att karaktär x dyker upp y minuter endast för fan service. Därför hade jag inte särskilt höga förväntingar på den avslutande delen i sagan. Lite drygt 140 minuter senare måste jag erkänna att det här är den bästa av de tre filmerna baserade på boken och det med råge!

En film som främst fokuserar på ett stort slag hade kunnat bli en enda lång specialeffektsfest utan riktig känsla. Det var det jag hade emot The Return Of The King (2003) som mer kändes som en teknikdemonstration än en film. I The Battle Of The Five Armies (BOFA) finns det däremot gott om känsla, ett lite mer djuplodande tema än enbart gott mot ont och framförallt en helt annan överblick över striderna. Jag har ingenting emot actionladdad fantasy, men då vill jag ha två saker - tyngd och överblick. I BOFA ser du vad som händer, det är inte ett enda stort gytter av stridande CG-skapelser. I motsats till tidigare nämna The Return Of The King finns här heller inte femtielva fuskslut som varar i en hel evighet. BOFA är helt enkelt en mycket väl sammanhållen film och någon hittade till sist klippsaxen! Det här borde varit del två av två och de övriga filmerna kunde klippts ner till en. Då hade jag inte haft mycket ont att säga om dem heller.

Peter Jacksons äventyr i Tolkiens värld är över för den här gången, men om det är så här han kommer göra eventuella framtida adaptioner (det finns mer Tolkien att ösa ur) är jag med på noterna. Men gör då en film åt gången och planera inte tre från början, tack.

Betyg: 4 värdiga avslutningar på skakiga inledande delar av 5 möjliga

Regi: Alejandro González Iñárritu

Manus:Alejandro González Iñárritu/Nicolás Giacobone/Alexander Dinelaris mfl.

Medverkande: Michael Keaton, Emma Stone, Edward Norton mfl.

Produktionsbolag: New Regency Pictures/M Prods/Le Grisbi Productions mfl.

År: 2014

Längd: 119 min

Land: USA/Kanada

Svensk åldersgräns:  11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2562232/

Riggan Thomson är en avdankad skådespelare främst känd för sin roll som superhjälten Birdman under 80-talets slut och 90-talets början. I ett försök att sparka igång sin karriär igen beslutar sig Riggan för att sätta upp en pjäs av Raymond Carver på Broadway. Med sin bäste vän som producent, sin drogberoende dotter som assistent och med en medskådespelare utom kontroll inser Riggan dock snart att idén kanske inte var alltför genomtänkt.

Birdman har varit en av de absolut mest omtalade filmerna det senaste året och det är enkelt att förstå varför. Det är Michael Keatons riktiga återkomst till strålkastarljuset, den är regisserad och medförfattad av kritikerfavoriten Alejandro González Iñárritu och ligger rätt i tiden med sin alternativa superhjältetematik. Till en början är också Birdman en av 2014 års absolut bästa filmer med fantastiskt skådespel, bländande kameraarbete och ett intressant manus. Michael Keaton gör sin bästa roll i karriären och Edward Norton är så vidrig som han bara kan bli i rollen som den instabile metodskådespelaren Mike Shiner. De övriga birollerna innehas också av duktiga skådespelare med alla från Naomi Watts till Zack Galifianakis (!) som gör mycket fina prestationer.

Så långt allt väl, men efter filmens mellanakt börjar manuset tappa rejält i fokus. Från att ha varit en förvisso ganska surrealistisk men ändå fullt begripbar historia om en skådespelares inre demoner blir Birdman i mångt om mycket en uppvisning i galenskap för galenskapens skull. Fokuset skiftar från Riggans inre kamp och försök att få ut denna på teaterscenen till att han i princip ger upp det företaget och endast går in i sig själv. Här finns en hel del riktigt bra scener fortfarande, men bristen på fokus och enhetlighet gör att Birdman inte bli den fantastiska film som den skulle kunnat bli. Jag måste dock säga att jag gillar undertiteln, The Unexpected Virtue Of Ignorance, då den på ett mycket talande sätt beskriver Riggans utveckling - när man släpper kontrollen och bara kör på så blir det ibland trots allt ganska bra. Vi skulle behöva mer av okunskapens dygd i våra egna liv ibland för att inte köra fast i samma hjulspår.

Birdman är en bra, till och med mycket bra, film, men den är tråkigt nog överskattad. Den har översålts, överhypats och tillhör inte de allra vassaste på Oscarsgalan. Det till trots rekommenderar jag en titt. Gå dock in med något begränsade förväntningar inte övertänd som jag, utan egentligt val, blev av förhandssnacket.

Betyg: 4 dygder i lycra av 5 möjliga

Regi: Morten Tyldum

Manus: Graham Moore (efter Andrew Hodges bok)

Medverkande: Benedict Cumberbatch, Keira Knightley, Matthew Goode mfl.

Produktionsbolag: Black Bear Pictures & Bristol Automotive

År: 2014

Längd: 114 min

Land: Storbritannien/USA

Svensk åldersgräns:  11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2084970/

Under de första åren av andra världskriget hade de allierade en till synes omöjlig uppgift att knäcka. Nazisterna använde en kodmaskin vid namn Enigma för alla kommunikationer och ingen kodknäckare inom militären kunde ens komma i närheten av att knäcka chiffret. Den briljante, men minst sagt excentriske, matematikprofessorn Alan Turing kallas in tillsammans med andra ledande vetenskapsmän för att göra ännu ett försök. Alan har en idé till en maskin som skulle kunna beräkna alla de otaliga möjliga kombinationerna Enigma kan ha. En maskin som kommer förändra världen.

Alan Turing är ett av de mest förbisedda genierna i världshistorien. Idag känner vi till hans arbete med att skapa sin maskin, men under nästan 50 år var det topphemlig information. Maskinen, dubbad till Christopher, blev grunden till den moderna datorn och en huvudsaklig anledning till att du läser den här recensionen just nu. Eftersom jag är historienörd kände jag till Turings arbete sedan innan, men inte så mycket om Turing själv. Graham Moore har skrivit ett manus som verkligen får oss att möta människan bakom legenden.

Benedict Cumberbatch är som klippt och skuren för rollen som Turing och bevisar att årets race för Best Actor är fullt av fantastiska prestationer. Keira Knightley har en mer tillbakadragen roll, inte minst då detta är en film om en man utan större intresse för kvinnor, men levererar även hon. Dialogen är rapp och välskriven, men det saknas något för att lyfta den här filmen ännu högre. Jag tror att det, som så ofta annars, handlar om tempo och dramaturgi. Moores manus, i kombination med Morten Tyldums annars fina regi, tar lite väl många onödiga avstickare i kronologi och lägger emfas vid lite fel saker ibland. Det är fortfarande ett bra manus, men det känns något lättviktigt för ämnet ifråga. Speciellt med tanke på det ovärdiga slut som Turing i princip tvingades till...

The Imitation Game är en bra film, det råder det ingen tvekan om, men just nu är jag bortskämd med rent ut sagt fantastisk jävla film. Därför kommer jag tyvärr nog inte komma ihåg den alltför länge. Den har inte så mycket som sticker ut, förutom Cumberbatchs skådespel. Jag låter kanske inte översvallande i min recension, men jag skulle ändå säga att den är klart sevärd.

Betyg: 4- fruktansvärda sätt att behandla hjältar på av 5 möjliga

Regi: Don Hall & Chris Williams

Manus: Jordan Roberts/Daniel Gerson/Robert L. Baird  (baserad på Duncan Rouleaus och Steven T. Seagles serie Man Of Action)

Medverkande: Scott Adsit, Ryan Potter, Daniel Henney mfl.

Produktionsbolag: Walt Disney Animation Studios

År: 2014

Längd: 102 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  7

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2245084/

Hiro Hamada må vara ett geni, men saknar riktning i livet. Han fördriver sin tid med att tjäna pengar på illegala robotstrider, något som bekymrar hans äldre bror, Tadashi. När Hiro får se Tadashis universitetslabb blir han fast besluten på att komma in på skolan. Efter en bejublad teknikdemonstration omkullskastas dock Hiros planer då Tadashi dör i en eldssvåda. Efter sig lämnar han Baymax, en något korpulent vårdrobot som gör det till sitt uppdrag att få Hiro att må bättre. Men var Tadashis död verkligen en olycka?

Producenten Alan Tudyk har minst sagt haft några riktigt fina år. Med Frozen (2013) lyckades han skapa soundtracket för alla småbarnsföräldrars 2013 - 2014 och året innan lyckades han kittla nostalginerverna hos alla 70- och 80-talister med Wreck-It Ralph (2012). Med Big Hero 6 har han lyckats med att göra en superhjältefilm som inte känns lika klichéartad som många av sina icke-animerade motsvarigheter - trots att det är en tämligen klichéartad film. Det krävs en märklig fingertoppskänsla att lyckas med en sådan sak.

Först och främst är det designens förtjänst. Baymax kan vara en av de charmigaste karaktärerna i en Disneyfilm på mycket länge. När en karaktärs blotta uppsyn får mig att smågarva är det en bra designad karaktär. De har dessutom lyckats ge Baymax en väldigt rolig personlighet. Jag har (för en gångs skull när det gäller en film baserad på en serie från Marvel) inte läst källmaterialet, men om det är hälften så roligt som det här manuset måste jag införskaffa mig det.

Manuset är Big Hero 6:s riktiga pärla. Det är en superhjältepastisch, ja, men samtidigt är det mycket mer än så. Det handlar om de klassiska hjältetemanen som förlust, sorg, syfte, hämnd och försoning. Det är mycket att kunna proppa in i en barnfilm på 107 minuter, men det funkar! Här finns riktigt roliga scener blandade med den svärta som jag alltid tjatar om att även film riktad till barn måste ha. Det enda jag kan störa mig något på är hur de andra karaktärerna helt faller i skuggan av Baymax ju längre filmen går. Till en början är huvudkaraktären Hiro en god protagonist att följa, men när jag fullständigt kapitulerade för Baymax charm blev alla andra karaktärer helt enkelt... tråkiga. Nåja, det finns en karaktär som jag direkt associerade till en väldigt speciell person i mitt liv, men det är en rent subjektiv association och inget jag kan berömma filmen i sig för.

Big Hero 6 positionerar sig som den enda egentliga utmanaren till The LEGO Movie (2014) om Oscarn för bästa animerade film. Rolig, rörande, rekommenderad.

Betyg: 4 oh noes av 5 möjliga

Regi: Damien Chazelle

Manus: Damien Chazelle

Medverkande: Miles Teller, J.K Simmons, Paul Reiser mfl.

Produktionsbolag: Bold Films/Blumhouse Productions/Right of Way Films

År: 2014

Längd: 107 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2582802/

Andrew läser första året vid det mycket prestigefyllda musikkonservatoriet Shaffer. Som alla andra elever vid konservatoriet är han väldigt driven i vad han gör, men när han får uppmärksamhet från den hårdföre musikläraren Fletcher utvecklas hans drift snarare till besatthet. Inget tycks dock vara gott nog för Fletcher och frågan är hur länge Andrew orkar försöka möta både hans krav och sina krav på sig själv.

Någon gång i somras såg jag en bild från den här filmen på ett filmforum. Den föreställde en väldigt arg J.K Simmons, och om det är något Simmons kan göra är det att spela arg. Där och då slutade jag läsa om filmen. Jag ville gå in helt blind och låta Simmons galenskap drabba mig. Och som den drabbade mig...

Från det stora genombrottet som den diaboliske nynazisten Vern Schillinger i Oz (1997 - 2003) har Simmons ständigt varit underskattad. Förhoppningvis kommer detta ändras i och med Whiplash. Simmons omnämns som en säker Oscarskandidat och ärligt talat är hans prestation i Whiplash det bästa skådespel jag sett än så länge i årets Oscarsrace. Simmons spelar sin roll med sådan övertygelse, kraft och hotfullhet att han äger varenda scen han är med i. Det är nästan lite synd om Miles Teller i huvudrollen som även han gör en mycket bra roll, men blir totalt överskuggad av Simmons.

Här finns andra godsaker förutom skådespelet att titta på också. Rent tekniskt är Whiplash utsökt med en fantastisk klippning och arbete med ljud. Damien Chazelle har skrivit och regisserat en riktigt tät historia som i tematik påminner en del om hans tidigare Grand Piano (2013) om än mer jordnära. Chazelle hade i viss mån problem med avslutningen av nämnda films manus, vilket han absolut rättat till för den här filmens räkning. Intressant nog har Chazelle inte någon betydande musikalisk bakgrund, men har ändå ett sätt att se den stress och press som dessa personer utsätts för, vilket tyder på god människokännedom. 

Whiplash är snudd på högsta betyg. Om samspelet mellan Simmons och Teller fungerat ytterligare ett snäpp bättre, eller om Teller varit på Simmons nivå, hade det varit en solklar femma. Se och njut av en skådespelare i absolut högform!

Betyg: 4+ draggers & rushers av 5 möjliga