FFF 2012 Dag 9: Manborgs, galningar, retroslasher och bioöl

Fantastisk Filmfestival är över för den här gången och sista dagen bjöd på en hel del godsaker. Avslutningsceremonin, som traditionellt hålls på innergården till Filmstaden, hade i år flyttat in i Salong 1. Det är något speciellt med att stå och öla i en biosalong. Kanske påminner det mig om biobesök nere på kontinenten där man ibland knappt kan se skärmen för all cigarettrök. De dagarna är sedan länge förbi åtminstone på den västra halvan av kontinenten och ibland kan jag faktiskt sakna det. Att se en riktigt sunkig b-film med ett glas öl och en cigarett i en lika sunkig biograf har en slags rustik charm över sig. Jag läser väl in för mycket i att jag kunde få dricka burköl på bio igår, men det var väldigt mysigt måste jag säga!

Avslutningsceremonin och prisutdelningarna som följde hade en väldigt skön känsla över sig. Jag har flera gånger under veckans gång varit inne på det, men det tål att upprepas att FFF:s starkaste kort är att man kommer så nära allt. Skådespelare och regissörer minglar med vanliga dödliga och vid ett flertal tillfällen under festivalen har jag hamnat i långa filmdiskussioner med främlingar som senare visat sig vara allt från kompositörer av filmmusik till filmbolagsdirektörer. Organisationen bakom FFF ska ha en eloge för sättet de arbetar på helt enkelt!

På något sätt hade jag lyckats missa samtliga filmer som fick pris igår. En på grund av jobb, en på grund av sjukdom och en halv på grund av bussföreseningar. Hur som helst beslutade den internationella juryn (George A. Romero, Hélène Cattet och Timo Vuorensola) sig för att ge sitt pris till den irländska Dollhouse (2012). Enligt festivalgeneral Barrander arbetar man på en extravisning av nämnda film under nästa vecka. Får försöka komma iväg och se den då!

Kortfilmspriset kneps av polska Noise (2011) och litauiska Aurora (Vanishing Waves, 2012) tog hem Méliès D'Argent-priset. Den sistnämnda lyckades jag se halva av då jag flydde in på Kino för att undkomma ett regnoväder. Det var ett misstag eftersom jag inte lyckades följa med i den surrealistiska drömskildringen ordentligt. Det enda jag kan konstatera efter att ha sett halva filmen är att den är grymt snygg, rejält skruvad och förtjänar en ordentligt titt.

Sista festivaldagen hann jag med tre filmer, vilket gör att mitt festivalfacit slutade på 21 av 45 features. Jag tappade tyvärr rejält i tempo under mina sjukdagar och kunde inte nå upp till mina planerade 31 features. Nåja, det finns alltid nästa år. Sista dagen började med världspremiären (!) av Danielle Harris soloregidebut Among Friends (2012). En grupp vänner samlas för en 80-talsinspirerad middag där deras mörka hemligheter dras fram i ljuset en efter en under middagens mordmysterietema.

Jag hade ganska stora förhoppningar på den här filmen, inte minst eftersom den ville sätta en 80-talsprägel på en moden slasher utan att den för den sakens skull utspelas under 80-talet. Jag blev dock ganska besviken. Idén att använda en mordmysterielek som visar sig vara ett riktigt mordmysterium är bra, men utförandet är ganska hafsigt. Här finns riktigt bra scener (bland annat med Kane Hodder i en liten biroll) men som helhet är det en ganska blek film. Framförallt skulle "skurken" behöva en mycket starkare motivation. Ganska okej rulle men inget jag lär komma ihåg om några månader.Plus för Harris egen cameo iklädd sin clowndräkt från Halloween IV: The Return of Michael Myers (1988) dock. 2 idéer som skulle behövt mer bearbetning av 5 möjliga.

Då var kortfilmen som visades innan Among Friends desto roligare. Den spanska sci-fi-kitschen i Decapoda Shock (2011) handlar om en astronaut som återvänder till Jorden förvandlad till hälften man, hälften krabba. Nu måste han ta reda på vad som hände hans familj medan han var borta. Om ni har sett Beastie Boys videos från 90-talet vet ni vad ni har att vänta i form av estetik. Riktigt bra och skruvat!

Kvällens andra film, nyinspelningen av Maniac (2012), var en "trevlig" överraskning. Jag hade förväntat mig en nedtonad variant av originalet från 1980, men här sparas det inte på blod, psykoser och annat äckel. I och med att man i likhet med originalet först och främst får följa huvudkaraktären genom hans egen point of view blir Maniac en väldigt grafisk och obehaglig film - inte minst i scenerna där vi får se psykotiska meltdowns från mördarens eget perspektiv! Elijah Wood gör huvudrollen förbaskat bra. Att han kunde spela psykotisk visste jag redan i och med hans roll i Sin City (2005), men den bredd han visar upp i Maniac har jag inte sett honom besitta innan! Skiftningarna mellan "normalanpassad" till psykotisk är imponerande. Maniac är ljusår ifrån de vanliga tv-mördarna vi ser vecka efter vecka i kriminalshower. Det här är genuint obehagligt och bra! En studie i kriminalpsykologi med ett italodiscodoftande soundtrack. Det enda som hindrar den från att nå högsta betyg är att den ibland tappar lite väl mycket i tempo. Annars är det en av de bästa skräckremakes jag sett. Pluspoäng för nicken till Silence of the Lambs (1991) i och med användandet av Q Lazzarus kriminellt underskattade låt Goodbye Horses. 4+ hober med jägarknivar av 5 möjliga.

Efter Maniac sprang jag och ett drygt 50-tal till över till Kino för festivalens avslutningsfilm, Manborg (2011), och förfilmen Blackstory (2012). Blackstory kretsar kring komplicerade förhållanden mellan en grupp personer i Wien och vad som händer när en av dem beslutar sig för att mörda en annan i kompisgänget. En svart komedi med flera riktigt roliga och dråpliga scener, inte minst med den stackars killen från Jehovas vittnen som bara vill dela ut Vakttornet men hela tiden rumlar in i händelsernas centrum.

Manborg sen är en film som försöker efterlikna 80-talets direct-to-video actionrullar och lyckas över all förväntan. I kriget mot helvetets arméer blir en man uppgraderad till hälften man, hälften cyborg efter sin död. Han blir... MANBORG! Nu vill han hämnas! Manborg tangerar alla klyschor du kan tänka dig från 80-talets actionrullar med bland annat arenafighting, dåligt synkat ljud, stop-motion och överdrivet skådespel. Det här är egentligen mer en stilstudie än en film. Riktigt underhållande, men där Dead Sushi (2012) hela tiden lyckades överraska med sin galenskap blir Manborg ganska upprepande under sina 60 minuters speltid. Jag kommer ändå tvinga alla jag känner att se den. 4 manboys... er... borgs av 5 möjliga.

Med det avslutas årets rapportering från FFF. Jag hoppas ni har sett massa bra film och haft kul! Det har jag haft. Ses nästa år! Goodbye Horses!  

FFF 2012 Dag 8: Sydstatsaction och döda skaldjur från öst  

Sushi. Jag tror inte jag känner till någon annan maträtt som har ett spann mellan knappt ätbar och fantastisk gourmetmat på samma sätt som den japanska nationalrätten. Jag är inte på något sätt en sushikännare, men det är klart att man i alla fall i Sverige ändå kan upptäcka en markant skillnad i kvalitet mellan olika sushirestauranger. Av Lunds fyra större sushiställen i centrum är jag flitligast kund hos Zen Sushi. Prisvärt, oftast snabb service och lite egna specialare. Stans bästa sushi hittar man dock på Rå Epok. Det enda problemet är att det då och då är så knökat med folk i den lilla lokalen att kön ringlar sig ut på gatan. Trea kommer Wasabi. Dyrare än de andra ställena, inte bättre kvalitet men trevlig lokal. Sen finns det där fjärde stället... Tabemono. Efter två matförgiftningar går jag helt enkelt inte dit längre. Nuff said.

Så varför denna lilla odyssé genom centrala Lunds sushiställen? Jo, igår såg jag nämligen en film som fick mig att koka ris mitt i natten och skära till lite grönsaker till en fattigmanssushi. Noboru Iguchis lågbudgetsplatter Dead Sushi (2012) är bland det roligaste jag sett på bio på många år. I motsats till många andra japanska genrefilmer är Dead Sushi precis rätt typ av knäpphet. Den är enkel att följa med i men slutar aldrig överraska. Här finns buskis, splatter, japansk monsterfilm, kung fu-slagsmål och talande äggsushis som sprutar syra för att nämna några infall. Framförallt har du ingen aning om vad som kommer hända härnäst. Det är ständiga överraskningar, fantastiskt usel cgi varvat med helt okej traditionella specialeffekter och räkor med huggtänder. Ja... jag vet inte hur jag ska beskriva den här filmen! Den handlar i alla fall om sushikocken Keiko som rymmer hemifrån efter att hennes far, en berömd sushikock, behandlat henne som skit en gång för mycket. Keiko får ett jobb som värdinna på ett litet värdshus dit ett läkemedelsföretag kommer på retreat. Men läkemedelsföretaget skuggas av en mystisk man som verkar ha sin egen agenda. Snart flyger både sashimi och nigiri omkring och försöker äta upp människor!

Dead Sushi är en av de där filmerna som skapar problem för mig som recensent. Som film betraktat är den ganska dålig (inte det sämsta jag sett på långa vägar dock!) men underhållningsvärdet är genom taket. Det är också det som den här bloggen i viss mån går ut på - att bedöma filmer som ses som "mindre värda" på samma meriter som de mer finkulturella alstren. Till syvende och sist handlar film för mig om två saker: filmkonst och underhållning. Om man lyckas få med båda i en och samma film är det oftast en klassiker i min bok. Dead Sushi är inte filmkonst utan snarare mest konstigt. Men herregud vad jag skrattade! Kommer jag se om den? Ja. Kommer jag köpa den på dvd? Ja. Kommer jag se resterande lågbudgetskräckrullar som Iguchi har gjort? Ja. Det är en klar femma enligt mig. 5 tonfisksmördare med överdimensionerade yxor av 5 möjliga.

Innan Dead Sushi visade den 70-talsdoftande franska kortfilmen Antoine et les héros (Antoine and the heroes, 2012). En ung man tvingas välja mellan två filmer med sina favoritskådespelare, den rövsparkande kung fu-stjärnan Jim Kelly och scream queen-bruden Angela Steele. Gränsen mellan de två filmerna blir dock allt suddigare när Antoine knockas medvetslös. Gillar du kung fu-rullar, zombiefilmer och kitsch är Antoine and the heroes väl värd att kolla upp.

Kvällen inleddes dock med actionpärlan The Baytown Outlaws (2012). Tre bröder tar hand om "problem" i Alabama medan polisen ser mellan fingrarna med deras förehavanden. När de kontaktas av en kvinna för att hämta tillbaka hennes gudson från exmaken befinner sig bröderna snart utanför sin vanliga lilla fiskdamm. Det blir en lång och actionfylld resa tillbaka till Alabama.

Jag gillade verkligen The Baytown Outlaws och blandningen mellan extremt våldsam action, humor och kitsch den presenterar. Tänk er en The Boondock Saints(1999) satt i sydstaterna och med ännu mer fokus på action istället för nämnda films sociala patos och ni kommer ganska nära. Här finns lite av varje. En Billy Bob Thornton som slemmig skurk, bikerchicks som guns for hire och vägpirater ala Mad Max (1979). Framförallt lyckas den med allt som tidigare recenserade (2012) misslyckades med. Det här är en road movie med intressanta karaktärer och ett klart mål. Good show! 4- Free Bird-solon av 5 möjliga.

Ikväll avslutar jag festivalen med att kolla in Danielle Harris senaste, Elijah Wood som knäppgök och en... Manborg? 

FFF 2012 Dag 7: Tyska kårar och prettoamerikanskt  

Jag är tillbaka på banan igen efter min envetna förkylning och hade en kväll av ömsom vin ömsom vatten på FFF denna extremt regniga torsdagsafton. Regnet i sig gav mig en ursäkt att låna ut ett paraply till Romero som bevistade kvällens andra visning. Så jepp, jag flanerade i regnet med Romero ikväll. Vad gjorde du? Nej, men skämt och sido, det är en av de saker jag verkligen uppskattar med FFF. Även om duktiga regissörer bör hyllas går många andra festivaler till överdrift med att hålla "pöbeln" så långt borta från filmfolket som möjligt. Jag är glad att det inte finns några sådana divafasoner på FFF. 

Kvällens första film var den tyska 205 - Zimmer der Angst (205 - Room of Fear, 2011). Katrin har precis flyttat in i en studentkorridor när hon börjar höra märkliga rykten om tjejen som bodde där innan henne. Tydligen försvann hon spårlöst och resterande korridorsboende verkar rygga tillbaka bara man nämner rum 205. Medan de vanliga korridorsintrigerna utspelas (vem stal min mat? vem låg med vem etc.) verkar någon vilja kontakta Katrin via skolans nätverk. En tjej som delar namn med den försvunna hyresgästen...

Det här är en verklig solid skräckrulle som visserligen tangerar många klichéer (inte minst japanska sådana) men ändå gör något nytt med dem. Manuset är välskrivet utan för den sakens skull briljant och skådespelarna, i synnerhet Jennifer Ulrich i huvudrollen, gör mycket bra ifrån sig. Det var minst sagt en märklig känsla att se Ulrich på duken och sen upptäcka att man sitter nästan bredvid henne. FFF strikes again! Hur som helst, om du gillar skräck och spökhistorier med en twist eller två är det här väl värt att kolla upp! 4 varför finns inte sådana där klubbar i Lund? av 5 möjliga.

Kvällens andra pass var däremot inte lika kul. Den spanska kortfilmen Unfarewell (2011) var den klart sämsta kortfilm jag sett på festivalen och huvudfilmen Sun Don't Shine (2012) den klart sämsta långfilmen jag sett under veckan. Unfarewell följer en farfar och hans barnbarn. Farfadern berättar historier för sonsonen för att slippa bemöta den lilla byns mörka hemlighet. Jag... vet inte. Det här är så förbaskat uselt. Jag undrar om man kan hitta sämre skådespelare om man bara plockar ut någon på måfå ur en folkmassa. Nej... bara nej. Undvik. Tack och lov varade den bara i 16 minuter.

Sun Don't Shine handlar om Crystal och hennes pojkvän på en mardrömslik road trip i Florida. Om jag säger att det ligger något i bagaget antar jag att ni vet vad jag menar. Festivalkatalogen liknar den bland annat vid Bellflower (2011) - en film som jag verkligen avskydde. Länken där går till min recension av nämnda rulle för övrigt. Sun Don't Shine är precis lika pretentiös och trist. Jag gillar verkligen road movie-genren, men då det är en ganska satt formel (punkt a till punkt b) måste du kunna presentera intressanta karaktärer och dilemman för att det ska funka. David Lynch fattade det i Wild At Heart (1990) liksom Ridley Scott slog huvudet på spiken i Thelma & Louise (1991). De senaste åren verkar dock road movien blivit en ursäkt för att filma natur och ha en "poetisk" berättarröst som pratar strunt. Det är just det som Sun Don't Shine är. Långa tagningar med skakig handkamera, dialog som nästan verkar som stream of consciousness och totalt platta karaktärer. En av de sämsta filmer jag sett under 2012. 1 köp ett stativ! av 5 möjliga

Imorgon ser jag förhoppningsvis bra americana, käkar sushi, tar en öl och försöker hålla sushin nere till japansk gore. 

FFF 2012 Dag 5: Hårdkokta fransmän och docksöta yrkesmördare  

Hack, host, snörvel, stön och stånk. Nej, jag har inte blivit en zombie (än...) men den alltid lika trevliga filmfestivalssjukan har slagit till. När man packar några hundra människor i ett trångt utrymme i förkylningstider är det ett under om man inte blir lite krasslig. I retrospekt var det nog inte så smart att gå ut ikväll med tanke på att jag fick sjuka mig från dagjobbet idag, missar kvällens filmer och låter som en trasig motor till en Trabi. Nåja, så länge jag inte gör som jag gjorde på Stockholms Filmfestival 2002 och spyr på en flygvärdinna på vägen hem. Det var det dock värt. David Lynch var hedersgäst den gången. Jag vet inte om flygvärdinnan tyckte det var värt det, men nu svamlar jag.

Hur som helst spenderades måndagen med franska gangsters i Le guetteur (The Lookout, 2012) och de bedårande yrkesmördarna i Geoffrey Fletchers Violet & Daisy (2011). Båda filmerna lyckades precis hanka sig upp på ett betygssteg högre än vad jag först var beredd att ge dem. Le guetteur handlar om den professionella bankrånaren och krypskytten Vincent och vad som händer när ett jobb går väldigt fel. En välspelad film med ganska tät stämning och bra foto, men utan ordentlig karaktärsutveckling. Till stor del påminner Le guetteur om ett mer påkostat tv-avsnitt av valfri thrillerserie. Framförallt är filmens huvudskurk ganska dåligt underbyggd. Om den varit längre och mer krut lagts på just karaktärerna hade det här kunnat bli riktigt bra. Det fina fotot och den täta stämningen för dock upp den till 3- i Frankrike har alla män mustasch av 5 möjliga.

Le guetteur föregicks av den spanska kortfilmen Nexo (2012). En musiker upptäcker att den nya smartphonen han köpt visar trädgården utanför bäste polarens hus. På något sätt verkar han vara där samtidigt som han är i sin lägenhet... En bra början med suggestiv stämning mynnar tyvärr ut i ingenting. Synd på bra uppbyggnad.

Bättre var då kortfilmen innan Violet & Daisy, den schweiziska Employee of the month (2011). Oliver Beguin har regisserat en väldigt charmig och rolig kortfilm om vad som händer när diverse mytologiska varelser blir arbetslösa och måste gå på arbetsintervju. Beguin, som introducerade sin egen film, fick höra rungande applåder och många skratt från publiken. Det var han värd.

Violet & Daisy handlar om två tonåriga yrkesmördare som tar ett jobb för att få råd med ett par designerklänningar. Jobbet blir dock mer komplicerat än de kunde tänka sig. Violet & Daisy börjar väldigt bra (bara scenen med en hit i nunnekläder är obetalbar) men faller tyvärr in i en ganska typisk "quirky girls do quirky things"-standard efter ungefär halva speltiden. Ändå kan jag inte släppa den. Alexis Bledel är charmig som bara få, och Saoirse Ronan äger varje scen hon är med i - inte minst de mot en kakbakande James Gandolfini (för att låna en fras från festivalkatalogen). Dialogen är vass, fotot snyggt men den saknar något som jag inte riktigt kan sätta fingret på. Det är kul att filmen är uppdelad i "kapitel" - inte olikt exempelvis Pulp Fiction (1994) - men det kan vara just uppdelningen som gör att filmen tappar lite i tempo trots att de enskilda scenerna minst sagt är actionladdade. Som ni märker är jag riktigt kluven till Violet & Daisy, men eftersom jag hellre friar än fäller blir det 4- invärtesblödningardanser av 5 möjliga.

Ikväll stannar jag hemma med te och whiskey. Hepp.

FFF 2012 Dag 4: Stumma vampyrer och koreanska epos  

Efter gårdagens missräkning hann jag trots allt med en del idag. Jag mötte upp med två vänner för att gå och se Night of the Living Dead (1968) på duk för första gången i mitt liv. Trots att jag sett den otaliga gånger i allsköns varianter (NOTLD är troligen den film jag äger flest exemplar av. Jag har till och med den hemskt färglagda versionen på VHS någonstans) är det helt klart en film som gör sig bäst i stort format. Romero själv var på plats även idag för att säga några korta ord innan filmen drog igång, till min vän Martins stora glädje. När vi pratade om våra fotoögonblick med Romero kunde vi båda konstatera att trots att vi intervjuade en hel del band och artister under vår tid på en musiktidning så var det först nu som vi kände någon form av nervositet och risk av att bli star struck. För den som inte är fan av skräckfilm är det nog svårt att förstå exakt hur betydelsefulla Romeros filmer var. Det är lite som att träffa Elvis.

Även om NOTLD fortfarande är en sevärd film med många klassiska scener märks det att tiden sprungit ifrån den. Jag pratar inte om blod och gore nu utan snarare saker som kontinuitetsklippning och tempo. Vissa skådespelarinsatser är också lite väl överdrivna, men på det hela taget hade jag fortfarande jäkligt kul i fåtöljen. Därav blir det 4 gummitarmar av 5 möjliga till Night of the Living Dead. Och nej, jag kör inte en synopsis på NOTLD. Seriöst, om ni inte känner till handlingen i den rullen undrar jag varför ni läser det här inlägget.

Vännerna följde även med på film nummer två för dagen, Carl Theodor Dreyers stumfilmsklassiker Vampyr (1932). Det är alltid speciellt att se stumfilm på duk, och dagen till ära debuterade Malmö-bandet Death and Vanilla sin nyskrivna originalmusik till verket. Moogsynthen blandades med dova trummor och skorrande basgångar i Lunds Stadsteater. Filmen följer Allan Grey, en resande ung man som är intresserad av det övernaturliga. När han tar in på ett värdshus i en liten stad börjar han misstänka att en vampyr härjar i trakten. Vampyr är något alldeles speciellt. Death and Vanilla borde turnera med sin livemusik till den här filmen - så bra är den. Långa stunder satt jag nästan som i trans medan de  magiska bilderna sköljde över mig. En bioupplevelse utöver det vanliga som jag kommer leva på länge. Det enda som störde helhetsintrycket var damen snett bakom mig som då och då brast ut i konstteoretiska diskussioner med sin vänninna. Det kan jag dock varken klandra filmen eller musiken för. Om ni har chansen att se Vampyr med nämnda livemusik så måste ni ta den! Det är helt klart det häftigaste jag sett hittills på festivalen! 5 lurande skuggor av 5 möjliga till Vampyr.

 
Kvällen avslutades med den i princip utsålda visningen av det koreanska krigseposet Mai wei (My Way, 2011). Filmen, delvis inspirerad av sanna händelser, följer de två pojkarna Jun-shik Kim och Tatsuo Hasegawa under Japans ockupation av Korea och fram till andra världskrigets slut. På brokiga vägar lyckas de två alltid stöta ihop under kriget och blir motvilliga vänner i stridigheterna som för dem från Korea till de franska stränderna under D-day. Det låter episkt och det är episkt utav bara helvete! Regissören Je-kyu Kang (även medförfattare till manuset) brassar på för kung och fosterland från första början. Problemet är att även om filmen imponerar rent tekniskt haltar historieberättandet betänkligt på sina ställen. Jag blev helt enkelt mätt på episka slagscener när relationerna mellan karaktärerna blev lite hipp som happ. Om du ser att den ska gå på bio någonstans nära dig är den värd en titt för just de tekniska aspekterna, annars... tja... jag kommer nog inte se om den. 2+ kan vi sluta använda skakig kamera i alla actionscener nu, tack? av 5 möjliga. Innan det koreanska krigsdramat visades kortfilmen My Brother's Keeper (Or How Not To Survive The Apocalypse) (2012). Bror och syster har tagit skydd i en kyrkoruin medan apokalypsen rasar omkring dem. En ganska trevlig kortfilm som jag kände att regissören (Jen Moss, som även introducerade sin film) gärna kunde utvecklat till en lite längre rulle - inte minst när man har undersköna April Pearson att arbeta med! 

Imorgon kör jag en screener efter jobbet och masar mig sen iväg till Kino för docksöta yrkesmördare. Killing me softly! Just det, fick höra att herr festivalgeneral läser bloggen! Skoj! Kommentera gärna...:) 

FFF 2012 Dag 2: Designervirus, anusfrukt och spanska varulvar

Festivalens andra dag och redan nu presenterade sig vad jag tippar kommer bli en av de starkaste kandidaterna till årets internationella pris - Antiviral (2012). Antiviral är Brandon Cronenbergs, son till legendariske skräckmästaren David Cronenberg, första långfilm och han är definitivt någon att hålla ögonen på. Filmen handlar om labbteknikern Syd March och hans jobb på en klinik som säljer virus och bakteriella infektioner tagna från kändisar. Klinikens kunder har samtliga en brinnande längtan att komma så pass nära sina idoler att de delar samma sjukdomar. March försöker dock tjäna lite extrapengar genom att smuggla ut virus i sin egen kropp för att sälja på svarta marknaden. En dag injicerar han sig dock ovetandes med ett designervirus som haft ihjäl klinikens största kassako, megastjärnan Hannah Geist. Nu måste March ta reda på vad som egentligen hände Geist och hur han kan förhindra att det händer honom. 

Det är inte svårt att se vilket familjeträd som grenen Brandon vuxit ifrån. Han delar sin fars filmiska intresse för den mänskliga kroppen, vad som är liv och hur vi kan manipulera det. Tematiken med kändisdyrkan är tyvärr inte alltför långt ifrån sanningen heller. Cronenberg har verkligen lyckats med det mesta. Hans skådespelarregi är fantastisk och han har definitivt hittat en leading man i Caleb Landry Jones som gör en enastående insats i rollen som Syd March. Den avskalade designen, minimalistiska musiken och ett smart manus är andra faktorer som gör Antiviral till min favorit på årets festival hitintills. Det enda jag har att anmärka något på är tempot. Man hade lätt kunnat klippa bort tio minuter utan att någon skada skett. Snarare hade filmen blivit än mer drabbande. Antiviral får ändå 4+ kanyler av 5 möjliga.

Kvällen började dock med den portugisiska kortfilmen Banana Motherfucker (2011). Ett filmteam attackeras av mördarbananer när de är på uppdrag i icke-namngiven djungel. Gorefest och skräckparodier följer. En ganska rolig kortfilm, men inte alls i samma klass som kvällens andra förfilm, den spanska La migala (Bird Spider, 2011) där en man med spindelfobi köper en fågelspindel som han släpper lös i sin lägenhet - allt för att få något annat att tänka på än att hans flickvän lämnat honom. För någon med stark aversion mot spindlar, såsom undertecknad, var detta ren och skär skräck. Snygg produktion, bra manus och uppbyggnad. Se den!

Banana Motherfucker efterföljdes av den japanska psykedeliska trippen The Warped Forest (2011). Besökare till en kurort med varma källor försvinner spårlöst och hamnar i en värld där de inte tycks komma ihåg sina tidigare liv. Istället lever de i vad som verkar vara en blandning mellan svenska barnprogram från 70-talet och valfri fetischporrfilm. Det är... mycket märkligt. Jag har pluggat både japanska och japansk historia och har rätt okej koll på japanska kultur, men de enda tematiska markörer jag kan hitta är den besjälade naturen ala Shintoism och en ännu skummare version av Akira Kurosawas Dreams (1990). Saker som färgskala och scenografi påminner mig om de tidigare nämnda barnprogrammen från 70-talet. Vilse i pannkakan  (1975) på crack kanske? På typiskt japanskt manér genomsyras också filmen av både subtil och inte så subtil alternativ sexualitet. När jag på Facebook igår försökte beskriva vad jag kallade för "rövhålsfrukter" fick jag ganska många frågor om jag säger så. För att ta dessa som exempel så verkar alla innevånare i skogen älska en slags limegröna frukter med vad jag bara kan beskriva som ett anus i mitten... och det... pulserar. Frukterna plockas för övrigt från skrevet på elaka skogsnymfer. Japan! Hur som helst är The Warped Forest lite för skum för sitt eget bästa. Här finns riktigt roliga scener mitt i all galenskap men bristen på riktig konflikt, riktning och mål gör att den får 2+ rövhålsfrukter av 5 möjliga.

Japan!

Roligare var då den spanska (mycket från Iberiska halvön idag!) varulvsrullen Lobos de Arga (Game of Werewolves, 2011). En semiprofessionell författare återvänder till byn där han växte upp för att vara hedersgäst vid en ceremoni. Byborna bemöter honom dock med misstänksamhet - något som snabbt förvandlas till renodlad aggression när det visar sig att författaren bär på det blod som kan befria byn från en gammal varulvsförbannelse. Tänk er en spansk Shaun of the Dead (2004) med varulvar istället för zombies och ni kommer ganska nära sanningen. Det är roligt, rappt och framförallt ser varulvarna ut som förbaskade varulvar och inte förvuxna vargar. Väl värt en koll! 4 lykantroper av 5 möjliga till Lobos de Arga.

På dagens program står Q&A med George A Romero, förhoppningsvis ett fototillfälle med den samme, William Friedkins senaste och filippinska zombies. Brains!

FFF 2012 Dag 1: Festivalöl, vampyrer och cystisk fibros

Så kom då dagen jag och säkerligen många andra filmfantaster hade väntat på: Fantastisk Film Festival slog upp sina portar för artonde gången. Detta är min första filmfestival som bloggare. Jag har tidigare befunnit mig backstage på både Roskilde- och Hultsfredfestivalerna, men då alltid i sällskap med kollegor jag kände sedan tidigare. Det är det som gör det här så stort för mig - en blogg jag själv startat, drivit och kämpat med har fått åtminstone lite erkännande inom industrin. Att hänga presspasset runt halsen var därför en gåshudsupplevelse. Jag hoppas det blir fler tillfällen att uppleva den känslan med åren. 

Invigningsceremonin på Lunds Stadsteater var relativt välbesökt och framförallt mycket trevlig. Jag måste säga att jag blev förvånad och positivt överraskad över det gratis festivalöl som serverades. Det är klart att man ska ha en öl när festivalen blir myndig! Jag vet inte om det var en engångsföreteelse eller om ölen kommer säljas under hela festivalveckan, men prova på om ni ser en flaska. En god 5,4:a från lokalt bryggeri. 

Mingel och ölpimplande innan ceremonin

Inledningsanföranden från högsta höns brukar bli ganska torra historier, men framförallt visade festivalgeneral Johan Barrander var skåpet skulle stå med ett rungande brandtal för cinema fantastique. Det var också en fin touch att tillägna öppningen till den nyligen avlidne filmskaparen Tony Scott. Ceremonins överraskning (för mig i alla fall) var att SFI:s VD Anna Serner var på plats och fick klippa celluloidbandet. Serner poängterade att det är viktigt att det finns film för alla publiker och smaker och även om hon inte själv var så förtjust i skräckfilm såg att det fanns en stark publik för denna och annan genrefilm. Bra där, Anna! Det är så vi vill se en VD för SFI!

Inledningsfilmen, Amy Heckerlings Vamps (2012) var en glad överraskning då jag inte väntat mig alltför mycket av den. Alicia Silverstone är tillbaka i rampljuset och spelar tillsammans med Krysten Ritter vampyr med kärleksbekymmer i New York. Det hade lätt kunnat bli riktigt platt och träigt, men Heckerling (även manus) håller en bra distans till ämnet och den ganska smarta humorn känns igen från hennes tidigare verk Clueless  (1995) och high school-klassikern Fast Times At Ridgemont High (1982). Även om filmen i viss mån saknar ordentlig substans var det en rolig öppning på festivalen. Allra bäst var nog ändå Malcolm McDowell i rollen som Vlad Tepes, numera stickningsentusiast, och Sigourney Weaver som vampyrdrottningen Cisserus. Rekommenderas om man vill ha något lättsamt på fredagskvällen som ändå är lite smartare än genomsnittet. 3 av 5 näshångelsscener blir det för Vamps.

Efter en snabb kaffe på gående fot landade jag på Kino för kvällens andra film, Excision (2012). Filmen föregicks av en spansk kortfilm, Light Friday (2011), som tja... för att citera festivalkatalogen: "En man äter majo-doppade pommes i tv-soffan. Ju mer tv:n hetsar upp honom ju mer frenetiskt äter han." För diggare av gore, inklusive undertecknad, var det här en riktig höjdare. Man såg hur folk riktigt skruvade på sig i salongen - precis den effekt som bra gore ska ha! Jag rekommenderar verkligen Light Friday till alla gorefantaster och för den sakens skull diggare av den italienska vågen.

Excision hade jag i princip ingen koll på innan filmen drog igång. Det enda jag visste var att festivalhemsidan visade ett avhugget huvud och att gamla porrskådisen Traci Lords hade en av huvudrollerna. Knappt 90 minuter senare lämnade jag salongen med en klump i magen. Det må inte vara en perfekt film, men jävlar vad drabbande den är i sina bästa stunder! Historien kretsar kring Pauline, en något... excentrisk tonåring med djup fascination för människokroppen. Pauline bor tillsammans med sin religiösa mor (Lords), toffelhjälte till far och sin syster som lider av cystisk fibros. Filmen följer Paulines drömmar om att bli kirurg och hennes unika sätt att se världen på. AnnaLynn McCord är fantastisk i huvudrollen som Pauline och även Lords gör väldigt bra ifrån sig. Listan på intressanta birollsskådisar är inte heller fy skam, med exempelvis John Waters som präst (!) och även här Malcolm MacDowell. Om ni har en stark mage, se Excision, dagens stora överraskning i min bok. 4 av 5 kreativa raggningssätt till Excision.

Ikväll laddar jag för Cronenbergsk galenskap och spanska varulvar. Bark at the moon!

Regi: Steven C. Miller

Manus: Ben Powell

Medverkande: Ryan Hartwig, Dana Ashbrook, Fabianne Therese mfl.

Produktionsbolag: Epic Pictures Group/Film Harvest/Site B mfl.

År: 2012

Längd: 85 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1816597/

Maffiabossen Bellavance har 48 timmar i frihet innan han måste inställa sig i häktet igen. Bellavance planerar inte att hamna bakom lås och bom igen utan vill fly landet. Det finns bara ett problem: en stor summa pengar har försvunnit; pengar som Bellavance behöver för att fly. I ett desperat försök att hitta pengarna i tid skickar Bellavance ut en patrull med yrkesmördare för att ha ihjäl alla som kan tänkas ha stulit från honom. Men yrkesmördarna har inte räknat med Owen Rutledge, en tyst och försynt tonårig pojke som bär på en hemlighet...

Har du någon gång undrat vad som skulle hänt om Home Alone (1990) hade skildrat hur skadorna som måste ske vid de många fällorna verkligen skulle te sig? Inte? Det har Steven C. Miller och Ben Powell funderat ganska mycket på. Det här är så nära vi kommer komma Home Alone: The 666 Version och jag måste säga att jag gillar vad jag såg. 

Som fanatiskt fan av Twin Peaks  (1990 - 1991) är det alltid en höjdare att se gamla skådespelare från serien i fråga arbeta tillsammans igen. Här har både Ray Wise och Dana Ashbrook stora roller. Ray Wise har varit med i en del sedan Twin Peaks men Ashbrooks karriär tog aldrig riktigt fart. Jag förstår ärligt talat inte varför. Han är bra i det mesta jag sett honom i, så även här. Wise och Ashbrook i all ära men det här är Ryan Hartwigs film. Hartwig lyckas spela sin roll som diaboliskt tonårigt överlevnadsgeni utan en enda replik i hela filmen. Det är minst sagt imponerande av en så pass ung skådespelare.

Millers regi är okej, men det han verkligen har lyckats med är klippningen. Miller ansvarade även för denna och det är en riktigt snyggt klippt film med rappa actionscener som aldrig saktar ner. Samtidigt är det så pass avvägt att det inte känns ryckigt och jobbigt att titta på. Flertalet klippare i Hollywood borde anteckna. Filmens svaga punkt är tyvärr manuset. Det känns feldisponerat på något vis och skulle behövt vara en kvart längre för att riktigt funka. Vad jag vill ha är egentligen mer av allt. Om Powell hade tagit ut svängarna med sitt manus och Miller lagt lika mycket energi på regin som klippningen vore det här en höjdare. Nu är det "bara" en riktigt bra actionrulle. 

The Aggression Scale visas på Kino, Lund, onsdag 26/9 klockan 17:00

Betyg: 4- keep the change, you filthy animal! av 5 möjliga